Märkliga natten

De senaste 3 veckorna har jag inte kunnat sova, vaknat hela tiden och drömt mardrömmar som blivit värre för varje natt. Innan dessa tre veckor så vaknade jag hela tiden men utan mardrömmar.

Jag behövde verkligen sömn och det fick jag i natt. Minst sagt. Jag somnade strax efter 20:00 igår och vaknade 10:30 i morse.. Och, inte en enda mardröm. Vaknade dock ett par gånger men somnade om direkt.

Känner mig dock fortfarande konstig, ingen yrsel dock, känsel i läppar och fötter är tillbaka men kroppen känns svag, skakig, lite som skumgummi men inte lika obehagligt som igår och förrgår.

Men, idag – jag skulle vilja ta Bror och Dipp på en långpromenad men jag får se hur stabil jag känner mig senare. Svagheten i armarna gör dock att jag inte vågar ta Dipp ensam för jag är rädd att tappa kopplet.

Skulle visserligen kunna ta det vanliga kopplet som blir som en ögla runt handleden men jag vill så gärna kunna ta flexikopplet så hon får rusa lite och kunna bada. Och det går inte med det vanliga kopplet.

Men, nu blir det kaffe här, ville bara uppdatera den magiska sömnen

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

George Carling

Vill du skratta? Klart du vill, vem vill inte det?

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kan någon förklara?

Jag har ju berättat om rösterna – eller ska jag säga rösten då det bara är en typ.. De onda och det låter som en mycket gammal elak människa med mörk men väsande röst.

201212121045155280790237_sbig

De har varat länge, för länge, men jag har inte vågat prata med någon om det – ingen alls för det känns…? För sjukt. Men nu har jag berättat för vårdpersonalen och nu senast var innan sommaren då jag berättade för min läkare, han, sköterskorna på psyk och läkaren på psyk är överens om att det rör sig om en psykos. Hör ni hur sjukt det låter.

Men, på avdelningen så fick jag Risperdal och de fungerade verkligen. Visst, alla onda tankar fanns där men det är ju inte så konstigt med tanke på hur länge det varit en aktiv del av mitt liv.

Men, tankarna fanns men inte ett endaste spår av impuls eller ens en liten vilja att göra något. Verkligen ingenting och det var så konstigt allting. Konstigt men så himla skönt!!

Vad jag inte kan förstå är, om alla är överens om att det rör sig om en psykos, jag får en medicin som fungerar – Varför tar man bort medicinen? Jag kan inte förstå och jag fick ingen förklaring till det heller.

Men, efter denna vecka – på måndag ringer jag läkaren direkt. Jag kommer dock inte be om att få tillbaka Risperdal. Jag kommer kräva det!! Jag ger mig inte.

Är det meningen att jag ska vara rädd för mig själv? Är det meningen att jag ska se denna film varje gång jag blundar? Är det meningen att mina nära och kära ska vara rädda dygnet runt?

Nej, jag tycker inte det. Verkligen inte. Så, på måndag ringer jag, på onsdag har de konferens där läkarna är med och eftersom det står psykos i journalen och det även står att jag haft Risperdal innan plus att denna gång var det en fara för livet. Känns hemskt att skriva det men så var det.. Då, om jag har tur så kanske jag kan få ut medicinen relativt fort.

Men nu, operationen gjordes i torsdags och det gör fortfarande ont. Har dock plågat mig igenom helgen med tighta jeans som trycker på fel ställe så det känns rätt bra. Har dock ett par mjukisbyxor på mig nu (från psyk) där det som storlek står 120 kg så ja, de är stora.

I helgen har jag inte haft annat då de andra byxorna legat i tvätten och jag åker helst inte in till stan klädd som just nu.. haha.. Det skulle se ut.

Men är det någon som vet – varför tog de bort Risperdal? En medicin som verkligen fungerade.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Helgen som gott

En helg med mycket blandade känslor, kommer mer strax.

I fredags kväll så kom Junie på besök, hon och Bror har följt varandras bloggar i typ 7 år och jag har nu haft kontakt med henne i 3 år. Så nu, vi skulle träffas för första gången och nu har hon precis åkt.

10565251_10152445746309580_103497191721050108_n

Lördagen var tänkt att vi skulle åka till stan och visa henne alla fina platser, men det kom en massa saker i vägen som grusade de planerna – inte på ett negativt sätt alltså. Eller.. Svårt att förklara för allt är bara konstigt.

Men, vi har pratat hur mycket som helst – galet mycket, även jag. Hon som alltid är tyst, eller inte kanske är tyst men tycker att det är svårt att prata.  Men vi har pratat massor om bra och dåliga saker, mycket om hur min vecka har sett ut.

Så det har för min del varit mycket tårar, dock inte inför henne men ändå. Vi har i alla fall haft riktigt bra!

Just nu är jag dock helt utpumpad. De senaste veckorna har jag inte alls haft någon aptit så matintaget har legat på minimum. Jag har sovit oroligt, jag har vaknat hela tiden, jag har bara drömt mardrömmar.

Denna vecka vet ni nu en del av, allt från tisdagen och det har resulterat i att jag skäms och är rädd.. Rädslan är fortfarande enorm, och så fort jag lagt mig på kvällen, oavsett hur trött jag är så har jag inte kunnat somna för så fort jag blundat så har veckan spelats upp som en film.

Helgen har varit mer social än vad jag är van vid, vi har ätit och ja. Nu är jag fysiskt sjukt trött, kroppen känns som skumgummi, läpparna känns som att…? Jag känner att de finns men de tillhör inte min kropp – en stickande känsla typ. Yr i huvudet och ett par fötter som jag knappt känt att de existerar.

Så, jag är trött. Riktigt trött och så.. Men mentalt är jag glad, stabil, men fortfarande rädslan men inte så det påverkar mig negativt för nu har jag pratat om det så mycket, pratat och jag har gråtit ut mot Brors axel.

Jag som knappt gråter när han ens är i lägenheten. Så den biten har tagit hårt, men de jobbiga känslorna finns fortfarande men ändå inte på ett negativt sätt för det positiva väger över.

Så, nu har jag träffat 2 människor som jag haft kontakt med länge, först var det Lisa som jag adopterade som min syster och nu Junie. Det finns fortfarande folk jag har bra kontakt med men som jag aldrig har träffat. Så de ska jag se till att träffa.

Det som känns konstigt är att en av dom som jag haft mycket kontakt med under en lång tid men jag aldrig träffat, det är Kseenaa och hon bor i Borås.. Liksom. Vad säger man? haha…

Men, nu ska jag byta om till slappare klädsel, softa framför datorn och sen ta en riktigt tidig kväll och hoppas på en natt utan mardrömmar

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Rädd och arg

Denna vecka, jag har verkligen försökt att tränga undan allvaret, leken med mitt eget liv. Är det verkligen meningen att man ska vara rädd för sig själv? Är det så livet ska se ut? Varför drabbas vissa människor av så jävla mycket skit? Varför är jag en av dom? Varför valde det förbannade ödet just mig?

Har jag verkligen gjort så mycket fel? Eller…?

Veckan har verkligen varit tuff och ibland blir vissa ss-handlingar en lek på en mycket tunn linje. Det är då man blir rädd när man faktiskt inser hur jävla illa allt kan gå? Allt kunde/kan röra sig om millimetrar.

Jag är rädd. Idag har jag inte gjort mycket annat än gråta, gråta för allt jag gör mot andra, all oro jag skapar, rädslan jag bygger upp. Rädsla för mig själv. Jag vågar inte tänka på hur allt hade kunnat sluta.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om hur andra känner när jag faller, inte för att vara elak mot dom utan för att jag har fullt upp med mig själv och mina demoner. Nu, de sista åren har jag i tanken även kunnat släppa in andra, särskilt Bror på ett annat sätt och det är för att han är den enda jag ser i ögonen Varje dag.

Men nu. Allt har gått för långt och på måndag är det jag som ringer psyk och säger att de måste sätta in Risperdal igen. Fatta, jag ska äta medicin mot psykoser. Jag! Hör ni hur jävla illa det låter.

Psykos. Då är man verkligen långt ner på stegen, längre ner än man någonsin vill hamna. Jag vill-INTE vara där, jag vill inte. Jag vill kunna starta mitt liv. Jag vill studera, jag vill jobba.

Med vad vet jag inte, jag velar mellan en massa olika. Men, jag vill ha ett stabilt liv. Ett liv utan DBT, ett liv utan terapeuter, ett liv utan alla dessa mediciner som jag behöver för att fungera som människa. Men. Jag är inte där.

Så, nu ska jag sluta med ss-handlingar, jag får inte självmedicinera med alkohol, jag har inga behovsmediciner att ta till. Så, jag måste hitta något annat och detta annat måste i min skalle vara något nytt destruktivt.

Så, nu ikväll så skulle jag utmana 5 starka fasor, 5 saker som skrämmer mig och det som straff för hur mycket jag skrämde Bror genom handlingen i tisdags.

Varför ska jag skada andra bara för att jag hatar mig själv? Det sjuka är, jag leker på den mycket tunna linjen men jag höll på att smälla av när jag pratade med min älskade mamma. Jag blev så rädd. Hon ramlade i köket och jag blir rädd för att hon är ensam. OM något skulle hända min fina mamma, vem ser? Vem märker? Vem finns?

Jag vet ju inte den biten, jag vet bara att jag sitter 42 mil bort. Och hon bor ensam. Ensam. Om något händer med mig – jag lever med en sjuksköterska, men om något händer mamma. Och ja LENI, håll käften, jag pallar inte dina spydiga kommentarer om mig familj. Så – leave me alone! Me and my family!!

Men, jag. Jag har nu gjort en allvarlig del, värre än jag någonsin har gjort och jag är rädd. Men, en tripp till akuten, lite hipp som happ, lite antibiotika och en smärta som sitter i än. Ja, jag får väl skylla mig själv tycker du, men säg det till någon som handlar under en psykos.. Ni vet, då man kliver ur sin egen kropp, man gör var rösterna vill att man ska göra.

Förut hade jag ofta att om jag stod på en tågperrong och tåg passerade, då var jag tvungen att sätta mig ner, med ryggen vänd mot tåget, blunda hårt och hålla för öronen. Annars så fanns risken att jag skulle tvingas att hoppa.

Ibland fick jag verkligen stålsätta mig för att inte putta ner någon annan från perrongen. Detta, jag har inte delat detta med någon tror jag, har nämnt det i förbifarten för Bror, inte särskilt mycket, kan ha nämnt bara lite hastigt och det för skammen!

Det är en del som jag skäms över så jävla mycket. Det är så mycket och idag har vi verkligen pratat om allvarliga saker, jag har gråtit, jag har hatat, jag har full förståelse för Bror om alla ritualer han dagligen kommer att utföra i hemmet för att säkra tillvaron för oss båda. Fara för mitt liv.

Så, jag kommer inte att låsa detta inlägg trots att det är denna typ av inlägg som jag alltid låser.

Nu väljer jag att öppna mig, blotta mig – totalt för att säga. En sak som är svårt.

Förlåt till min man som står ut, som tar all skit, som backar upp när jag kraschar – sist men inte minst vill jag säga, förlåt för att jag denna gång verkligen skrämde dig. Att jag gjorde dig rädd. Jag skriver detta, tårarna rinner och jag tänker inte stoppa dom denna gång. Jag måste släppa ut allt. Detta måste få ett stopp nu.

Att han står ut, att han orkar – jag kan inte förstå, men den friska delen i mitt lilla huvud talar om för mig att anledningen till att han gör allt detta, det gör han av kärlek. Äkta kärlek och för att han älskar mig. Jag vet det. Och jag älskar honom. Så mycket.

Förlåt även till min familj. Alla, men allra särskilt till min mamma som är den som jag alltid ringer till, det är henne jag berättar allt för.

Även mina vänner, de jag träffat och de jag inte träffat men som betyder så himla mycket för mig, för allt stöd ni ger mig, att ni alla aldrig slutar tro. Allt stöd.

Anledningen nu till att jag väljer att skriva detta öppet är för att det är mitt sätt att tänka, att om jag berättar sanningen för alla, alla er som aktivt följer min blogg. Att, om jag väljer att öppna upp alla mina svagheter, då kanske en viss del av alla värsta demoner känner att de väljer att släppa mig.

Jag hoppas. Jag vill inte ha det så här längre.

Snälla, döda alla röster som bor i mitt huvud. Jag hatar dom. Jag är rädd för dom.

~rädd~

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

En stor skopa glädje

Det är en tjej som jag och Bror hittat via bloggen och vi har nu haft mycket kontakt under en lång tid och nu bestämde vi oss för att det är på tiden att vi ses. Så, igår kom hon! Och vi satt i köket och bara pratade.

Bror gick och la sig vid midnatt och jag & Junie satt i köket till 01:30 och tiden bara flög iväg. Idag ska vi visa henne “skogen där gräset är klippt” för det ville hon så gärna se. Sen ska vi även åka in till Borås och visa henne runt.

Känns som att det kommer bli en fin helg. Hon är verkligen så trevlig som jag hade väntat mig. Och hon kommer vara kvar till i morgon kväll. Så, det känns jättebra!!

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Lösenordsskyddad: Ett inlägg som kan vara triggande

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Uncategorized | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Spännande, verkligen

Åkte till stan för att handla lite och nu missade jag bussen med 3 minuter och får vänta en timme på nästa.
Känns bra, glassen i väskan kommer nog att vara drickbar när jag kommer hem.

Men, jag “råkade” köpa fina påsar i alla fall. Så här sitter vi…

image

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Kvällar som slutar fel

Känslan när man vaknar med en skam och ångest som bränner i själ och hjärta. Vad säger man om det. Vissa kvällar hatar jag mer än andra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Varför är det så här?

Några punkter som gör att jag inte alltid förstår hur jag mår

  • Jag älskar min man
  • Jag älskar våra djur
  • Jag älskar vår lägenhet
  • Jag älskar att bo i Viskafors
  • Jag tycker att Borås är en otroligt vacker stad
  • Jag älskar min svärmor
  • Jag älskar min familj
  • Jag är superglad över att ha så fina vänner
  • Jag har världens bästa grannar

Men ändå, jag mår inte bra. Nu har jag visserligen varit med om så otroligt mycket under min uppväxt så det är visserligen en stor del av mitt mående. Men jag önskar så starkt att jag kunde leva upp då det finns så mycket fint runt omkring mig.

Men det går inte. Jag är inte otacksam för fem öre – även fast det finns dom som tror det. Folk som stod mig nära och det gör jävligt ont. Jag har förklarat allt för personen det gäller men ja.. situationen är inte som jag önskar.

Jag vill ändå kunna förklara. Jag har väldigt svårt för att säga vissa  viktiga ord och det är tack och förlåt. Jag jobbar verkligen på detta, både hemma och hos min terapeut, jag gör det men ja.. Det går inte framåt lika fort som jag önskar.

Jag har lättare i skrift men att säga det öga mot öga känns riktigt svårt och jag vet verkligen inte varför. Det är en grej som jag tycker är jobbigt.

En annan grej som hände för 1 år sedan men som fortfarande dyker upp och det är en mycket nära person som Vägrar att lyssna på mig, ge Mig en förklaring istället för att tro på saker som jag inte har sagt.

Det är något jag har svårt att släppa för jag älskar personen så oerhört mycket. Jag tänker ofta på vad och hur jag vill framföra mina ord men det spelar ingen roll för jag har försökt. Så ja.. Det är också en grej som är jobbig.

Jag har svårt för såna saker som är så självklart för många andra. En grej som jag dock har gjort fel, det står jag för. Skulle dock inte kunna se personen i ögonen och berätta, av något anledning – vet inte varför det blev som det blev.

Vi var mycket nära vänner, dock bara på facebook, men så skulle jag rensa bort vänner som jag aldrig hade kontakt med och liknande och ja.. Jag tog bort henne också och direkt jag hade gjort det så ångrade jag mig så mycket!

Önskar att jag visste varför jag gjorde det men jag kan inte komma på en vettig anledning. Jag menar, jag bryr mig om henne så himla mycket, det gör jag och har gjort i flera år! Det gör saken ännu konstigare.

Men, jag erkänner mina misstag, men även det i bara skrift. Hon och jag hade dessutom bestämt att vi skulle träffas.. Sen detta. Så ja, jag erkänner att jag gjorde Fel!

Men allt annat. Jag orkar inte hålla fasaden uppe, det är för mycket bara. Kan dock inte sätta ord på exakt Vad, hade jag kunna gjort det så hade allt varit så mycket lättare. Jag hade i så fall satt mig med Bror och ventilerat för att höra hans åsikter även fast han inte är inblandad, men bara för att få höra hans åsikt och kunna se saken ur en annan synvinkel.

Så. Jag vet inte vad jag ska säga om allt. Vad ska man säga när man inte ens orkar med att känna efter? Allt är svårt. Men ja.. Jag kommer väl upp på benen igen

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer