Självkänslan

självkänsla

Att jag har dålig självkänsla är knappast något nytt, men jag gjorde på kul ett test och visste väl att jag skulle få höga siffror, men jag trodde inte att jag skulle få det högsta värdet man kunde få… Men jo, det är ju jag. Frågan är – hur ökar man både självkänsla och självförtroende? Jag vet verkligen inte och det är hopplöst svårt.

Men, jag hoppas att jag kommer dit en dag. Nackdelen är ju att jag har så himla bråttom till allt. Jag vill dit och det helst igår. Men, ville mest dela med mig av testet och be om lite tips på hur självkänslan ökar..


Hittat en underbar sida

Den bästa sidan, klicka in er på länken så ser ni vad jag hittat :D

obj_67714_01

Annars, dagen då, vi ska till stan, besöka svärmor, mingla runt på stan och lite sånt. Annars vet jag inte så mycket, dumt att planera för mycket så jag ska ta dagen som den kommer. Natten – somnade runt 21-tiden igår och vaknade ganska exakt 07:00 men tog bara en cigg och somnade sen om.

Vaknade 10:35 och vi skulle egentligen åka med 12:26-bussen men ja. Jag har inte fått på mig riktiga kläder, har bara slappkläderna som jag hade när jag och Dipp var ute på regnpromenad i morse.  Men snart dags att ta tag i dagen.

Så. Ja. Det är väl lite så det är


När allt är som det är

den nyaHumöret. Var hittar man humöret? Stabiliteten. Jag är liksom inte fysiskt trött, men så nere. Så jävla nere och inte mycket känns kul och det är så surt. Det känns som att jag är världens tråkigaste fru, dotter, syster & vän.

Vem vill, ärligt talas – umgås med någon som mår som jag gör nu? Det känns som att jag bör dra mig undan, för andras skull – tills jag är stabil igen.Typ , sova i gästrummet och stanna där tills jag är glad igen. Jag är så less på att vara så som jag är nu. Tanken, rent medicinmässigt är ju att hitta något som fungerar.

Just nu har jag ju Lamotrigin, men det funkar inte – har haft dom nu sen början på året. Så nu pratade min läkare om Litium, visst att det äär en tung medicin som tar hårt på det inre, regelbundna leverprover, men vad gör det? Bara jag får må bra.

Har ingen ork att prata med någon just nu, jag vill bara ut, ta till min terapi i form av fotografering. Vi skulle åkt till stan idag men det får bli i morgon. Men det är i morgon. Kan man verkligen ta nattmedicinen tidigt bara så dagen tar slut, vänta på en ny dag!?

Jag vet inte. Jag tänker inte testa dock, jag ska hålla mig vaken. Ta en pilsner eller sju. Om vi haft någon. Men jag får dricka kranvatten. Inte samma effekt dock, men ja. Så är det och jag är bara tråkig.

TRÅKIG!


Exakt vad är det som händer?

Nu har jag fått sova 3 nätter i rad, jag har på egen hand hittat vad jag behöver för att sova. Så, jag vaknar på morgonen  på rätt gott humör, men redan vid lunchtid så händer det, jag känner hur depressionen kommer över mig.

Jag mår sämre och sämre och kvällarna är en ren pina. Igår gick jag och la mig 20:40 för jag orkade inte längre, jag står inte ut. Ångesten pendlar, inte så pass att jag behöver medicin, bara ibland.

Men depressionen äter upp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som orsakar allt, jag kan inte ta in saker på rätt sätt. Bror säger en sak men i mitt huvud så låter allt annorlunda, jag uppfattar allt fel vilket slutar med irritation och depressionen blir då värre.

Jag såg fram emot att träffa Ullrika idag, jag börjar sakta med säkert klara att öppna mig för henne. Det har bara tagit 10 månader. Men nu – jag försöker öppna mig och nu så pass att jag ser fram emot det hela.

Mycket får jag inte ur mig, men kanske att jag når dit. Men fallet, raset, trasigheten. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Långa promenader och promenader med kameran får mig att glömma för stunden, men jag kan ju inte vara ute och gå all min vakna tid.

Men vad mer ska jag göra? Jag kommer inte vidare. Jag sitter fast. Tårarna är nära varje kväll. Jag står inte ut. Vet inte hur jag ska göra. Bara deprimerad. Så totalt. Bara trasig

19Sen en notis. Gå gärna in och läs Brors blogg, klicka på bilden nedan

 


Utebliven terapi

Jag är verkligen i ett stort behov av att få prata med någon och skulle träffat min terapeut i morgon men fick just ett sms av henne – hon är sjuk. Vi har stående tider, varje fredag 13:00 men eftersom mottagningen har stängt nästa fredag så betyder det att jag kommer vara helt utan terapi i 2 veckor.

Vet inte hur det kommer gå, så jag har skickat sms till min terapeut och frågat om det möjligen finns någon annan jag kan träffa, så nu väntar jag på svar. Just nu är det så mycket starka, jobbiga känslor så jag är rädd på kvällarna.

I kväll åker säkerhetskedjan på så jag kan känna mig lite tryggare i alla fall. Vi har dock pratat mycket idag om mina känslor, men jag behöver verkligen prata med någon. Plus att nu försvinner ytterligare 2 veckor innan jag kan få prata om min DBT och att den är slut om 4 veckor.

Jag blir rädd bara jag tänker på det. Allt är jobbigt nog som det är och nu beskedet om att hon är sjuk. Klart att hon inte kan hjälpa det men samtidigt så känns det surt nu när jag behöver. Men jag får försöka stå emot alla känslor, blockera, stänga av och låsa.

Men men. Blev genast lite låg, men inte mycket att göra. Om jag ska se det positivt, jag behöver få ur mig saker och bara få skrika så det ska bli skönt på söndag för då ska vi på fotboll och då skriker man så jag hoppas att det “lättar på trycket!”


Angående jobb

Jag och Bror skulle sätta oss i köket för en kaffe och cigg, men vi fastnade och pratade om drömmar och hur man har levt, hur man vill bo och vilken typ av jobb man trivts bäst med.

Jag har testat en drås av olika jobb, jag har jobbat extra på kvällar och helger i en kiosk, jag har jobbat inom barnomsorg, äldreboenden, städ, lager, maskinoperatör och vaktmästare. Kiosken vad på mammas jobb, där jobbade jag när jag gick i högstadiet och lite efter det också.

Inom barnomsorg och städ så var jag timanställd, äldreboenden har jag haft fast anställning, jag jobbade som maskinoperatör på Cerealia där jag stod vid en maskin och packade müsli, vaktmästare sommarjobbade jag med och 2 år så hoppade jag in och jobbade åt pappa när han hade semester och lager var också extrajobb.

Det jag har trivts bäst med är maskinoperatör och vaktmästare. Jag fick veta på morgonen var jag skulle vara och vad som skulle göras. På Cerealia så stod jag ensam vid en maskin, vi hade 2 fikarum och det ena satt alla i och det andra var tomt så jag kunde välja om jag ville ha folk runt mig eller inte. Sen var det även lite mekaniker man fick vara.

sp2471a8_2481095c

Som vaktmästare så fick jag veta vilket bostadsområde jag skulle ta och sen gick jag där och rensade ogräs, klippte buskar, klippte gräs och där gick jag, kunde lyssna på musik om jag ville, målade och hyresgäster kom fram och småpratade lite.

Den typen av jobb, där jag får sköta mig själv – det är min grej. Kiosk var på tok för stressigt, särskilt om man jobbade dagar då man visste att det skulle komma mycket kunder – typ helger på kvällarna och när det var Gnestadagen, marknaden då som var i Gnesta. Då var det sjukt mycket folk och jag tappade fokus.

Samma med äldreomsorgen, jag kunde inte lämna jobbet när dagen var slut. Jag kunde sitta hemma och undra hur det var med dom, särskilt om någon var jättedålig, då var det mycket tankar som “lever han i morgon” och sånt.

Städ, då städade jag till viss del på äldreboenden, förskolor, dagmammor och en gymnasieskola, men det var för mycket folk runt mig, jag hatade det. Kände mig iakttagen och upplevde sjukt mycket stress.

Lager var okej också, man stod där, fixade med fläktar och ventilationer, lyssnade på musik och småpratade med de andra som jobbade. Det var ett litet företag, 3 anställda och sen jag och Jenny på lagret.

Så jobb, jag vill ha jobb där jag får sköta mig själv, då trivs jag som bäst. Det är min grej. På Cerealia, där kunde jag även välja under tiden maskinerna skötte sig, jag kunde välja att prata med de som hade maskinen bredvid mig.

Men vaktmästare. har visserligen bara jobbat på somrarna och då bara utomhusjobb. Eller, kom det någon som bara ville ha lättare hjälp så kunde jag fixa det. Typ fixa packningar och så. Men mest ute.

Så ja, jag har drömmar gällande jobb som vissa verkar tro att jag inte har. Sen pratade vi även om boende. Vi trivs jättebra i vår lägenhet, men vi vill verkligen kunna bo i hus, lite avskilt men ändå så man inte är tvingad till att ha bil.

Hyra hus brukar vi få som förslag, men hade det varit lättare att få lägenhet så vore det en sak, för om ägaren kommer och vill ha tillbaka huset, då har man 3 månader på sig att hitta nytt boende och eftersom vi båda har betalningsanmärkningar så blir det ännu svårare.

Men, så vill vi leva våra liv. Men, keep dreaming. Just dream!

 


Trassel i skallen

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-images-broken-phase-cable-image27062989Skev uppfattning om det mesta, var en smula paranoid igår och känslan är här nu men inte lika kraftig. Men rädd? Ja, det är jag. Men.. jag måste skriva ner allt och prata med Ullrika på fredag, frågan är bara om vi hinner för vi har redan genom sms bestämt vad vi ska prata om.

Så ja, vi får se. Det börjar bli en aningens för mycket i skallen. Måste börja nysta i något men var inte var jag ska börja. Det är svårt då att få rätsida på allt. Var ju i stan igår och jag kände när jag kom hem att det blev för mycket.

Men vi ska ta en dag, snart hoppas jag för att åka till stan och sen ta oss till någon av alla vandringsleder till skogs och bara vara – skog och natur, det går inte att komma ifrån, men jag behöver det. Vi båda behöver det.

Just nu känner jag mig en smula desperat, jag behöver verkligen naturens lugn för att få slappna av en smula. Ute. vara ute. Men snart kommer jag ut igen – dagens långpromenad var skön, den rensade för stunden så jag hoppas att kommande promenad blir lika skön, blir dock inte lika lång, men ändå.

Ska försöka ta någon längre promenad i morgon också. Men nu, ska strax gå ut – sen får vi se hur kvällen blir. Lugn hoppas jag. Ska försöka läsa lite ikväll, se om det går att distrahera mig, men det är värt ett försök.


Ångestlindring för stunden

2014315033489411952479_sbigJag blir galen. Minst sagt. Denna ångest, dessa tunga känslor. Jag har inte sovit en hel natt på evigheter, vaknar flera gånger per natt och på dagarna är ångesten ständigt påtaglig. Det försvann förut när jag var ute med Dipp på min powerwalk som jag fick för mig att gå.

Då mådde jag rätt bra, men sen – så fort jag kom in igen så kom den, blir värre för varje timme som jag är vaken. Igår, där på kvällen – känslan var så obehaglig, kändes som att jag var på väg in i ett psykotiskt tillstånd.

Det enda jag hade i huvudet var självskada eller ta alla tabletter som finns här hemma. Men jag låg där, i Brors famn och Dipp låg tätt framför mig. Men skräcken. Jag var bara så rädd. Rädd för allt.

Jag orkar inte med detta. Det börjar bli för mycket, jag vet inte hur eller var jag ska börja. Allt är bara otäckt just nu. Jag är så jävla rädd för kraschen, den börjar kännas tydligare för varje dag som går.

Jag vill bara få sova – sova och vakna först när alla tunga känslor är borta. Detta är inte kul längre. Verkligen inte. Eller är det tänkt att jag bara ska gå, ta på kläderna på morgonen och gå oavbrutet tills det är dags att sova?

Eller hur är allt tänkt? Någon som vet?


Det kalla Sverige

Igår, jag och Bror kommer gående längs Österlånggatan och på håll så ser vi en man som sitter på en parkbänk med huvudet hängandes helt bakåt. De  övriga människorna, de tittar på honom, vissa med avsmak i blicken, men Ingen stannar.

PICT0037

Vi skyndar oss fram, försöker få kontakt med mannen som är helt blek, kall och en puls som är mycket svag och långsam. Det tar rätt lång tid att få kontakt med honom, men vi lyckas få liv i honom.

Jag ringer efter ambulans medan Bror och 2 kvinnor stannar till, vi försöker tillsammans hålla mannen vaken och får hjälpas åt för att hålla upp hans huvud och hålla honom så han inte ramlar åt sidan.

Vi får även hålla koll så han inte lyckas resa på sig. Ambulansen kommer tillslut och tar med honom till sjukhuset.

Det som gör mig upprörd är att ingen verkar vara intresserade av att stanna för att se om han ens lever. De flesta såg bara en man och förutsätter att han är påverkad av alkohol eller narkotika, men det kan även vara så att mannen är sjuk, att han har drabbats av ett livshotande tillstånd och behöver komma till sjukhus för att ha en möjlighet att överleva.

Vad hände? Hur tänker du – om du ramlar eller sitter okontaktbar, vill Du att folk bara går förbi utan att titta till hur du mår? -Nej, jag tänkte väl det. Att försöka få kontakt eller ringa ambulans är varken svårt eller tar tid!

Vi vet inte hur länge han satt där, vi vet inte hur många som bara passerade, det enda vi vet är att vi hann se att allt för många gick förbi. Ett sånt beteende gör mig arg, ledsen och upprörd. Hur kan man göra så?

 

 

 


Kaos i mitt inre

Tror det varit för mycket, jag har tryckt undan depression, ångest, oro för framtiden och sen kom beskedet igår om att jag bara har 4 veckor kvar på DBT, det blev så många känslor så jag visste inte hur jag skulle hantera allt.

DSC_12421

Blev galen på kvällen, hade svårt att somna för jag ville ha en innerdörr, sån gallerdörr, sen fixade jag inte att klä av mig för jag var tvungen att vara beredd på att fly. Kunde inte slappna av så det dröjde länge innan jag lyckades somna.

Jag vet verkligen inte hur jag ska komma ur detta, det har varit mycket, jag har tryckt undan så mycket nu och jag känner hur nära kraschen är, vet inte hur jag ska handskas med allt. Jag är bara rädd, men vet inte för vad