Utan rubrik

help

Folk bryr sig märker jag… på facebook var det en vän som skrev
“Men asså seriöst Maria, du skriver i din blogg att du mår sämre än sist du blev inlagd så förstår inte vad du fortfarande gör hemma? Åk in med dig så slipper du alla måsten osv.. Fan, jag ringer farbror blå på dig snart! Så jäkla orolig jag är för dig nu”

Men jag vill inte in, men jag kanske behöver det.. vem vet? Jag behöver ett bollplank, jag behöver prata, jag behöver en terapeut för jag klarar inte detta ensam. Jag vet att det är Jag som ska göra jobbet, men jag behöver någon som kan hjälpa mig att hitta verktygen.

Jag är bara helt off. Idag är första gången jag sitter vid datorn på 2 dagar, jag har legat i sängen med mobilen och spelat spel. Sen bloggat, men knappt något mer. Legat där och fått tröst av Dipp, sen har även katterna varit på besök.

11174960_10152993191934580_5191616833160242387_n

Men. Jag vet inte. Jag orkar inte… Jag vill inte. Har visserligen varit uppe lite idag, för det råkade vara fotboll, Elfsborg vann borta mot Sundsvall. Så det har jag sett.

Sen har vi pratat lite om det här med vad Paula tycker, och Bror sa att jag i alla fall skulle ringa psyk, idag eller i morgon. Så jag ringer i morgon. De har ju obs:en och det kanske räcker. 2 dygn. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.

Funderat på meningen med livet. Som jag sa till Bror innan, jag har inte valt livet, så varför ska jag då lida så? Visst, jag är inte sur på mina föräldrar för att de fattade beslutet att skaffa barn, men när de väl får ett barn – varför ska de då få ett som inte klarar av att leva fullt ut?

Vad har De gjort för fel att få en “sån som mig”? De förtjänar ett barn som är bättre än så här. Jag vet ju hur mycket jag oroar dom och jag vill inte att de ska behöva vara oroliga.

Jag skadar mig själv och mina föräldrar vet om det och jag vill inte såra dom, men ändå så kan jag inte hålla ihop mig. Sluta skada, sluta drömma om det. Sluta känna att det är den biten som får min ångest att släppa.

Nej. Jag vill inte såra och oroa. Men jag gör det ändå. Förlåt!

——

Mitt inre är i krig, det gör ont och att ta ett andetag är svårt. Tårkanalerna är fyllda med tårar som inte lyckas komma ut.
Hur länge ska man kämpa?
Det blev riktigt jobbigt under början av 2014 och det fortsätter åt fel håll.
Jag orkar inte mer.

image

Jag har visst flyttat

Fysiskt väck, men en kokande ångest. Igår tillbringade jag ovanligt mycket tid i sängen, spelar spel i mobilen.
Idag, städade lite, gick ut med Dipp och sen till sängen.

Ska försöka sova lite, kanske kan få slippa känna ångest och drömma mardrömmar.
Jag är desperat efter ett lugn, vill bara må bra.

Jag tog kort på matchen i veckan, minns inte vilken dag det var, men det var första seriösa försöket med teleobjektivet, men jag har inte ens kollat på hur de blev.

Då är det illa. Bror sa nyss att det syns hur jag mår. Så han är glad över att jag lyssnar på kroppen, att jag vilar.
Men jag vill inte det, alla känslor blir så starka då.

Men, jag mår sämre än på länge. Sämre än då jag var inlagd. Då blev det bättre efter ett tag.
Sen nu. Jag orkar inte, så nu ska jag spela spel.

Vågar knappt ta plats

Jag vet inte hur jag ska tänka, vågar knappt ta plats, jag skriver av mig, men vågar knappt prata.
Jag är inte helt öppen någonstans, håller inne på orden.

Men jag orkar inte med att knipa käft, mår så jävla dåligt hela tiden. Ångest, vaknar tidigt för ångesten väcker mig. Jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Bror mår inte heller bra och då är jag tyst om mig själv.

Jag kanske kan öppna mig när han mår bättre. Så jag låter honom vara, jag vill inte ställa krav då, kände mig dum härom kvällen då jag frågade om han kunde ta Dipp.

Orkar han inte göra något hemma så låter jag honom vila. Nu hjälper han dock till så gott han orkar, men jag vill knappt att han ska göra något för då kan jag hantera mitt mående genom att speeda upp genom städ och sånt.

Men nu är jag helt slut, även om jag inte gör något så stressar jag upp inombords för att slippa känna hur jag mår. Men jag kan inte längre.

Jag vill bara inte ta plats. Jag klarar mig inte ensam, det är för mycket nu. Jag behöver hjälp att ta mig ur detta. Behöver hjälp, orkar inte mer.

Önskar att jag finner orden

~Kanske kan vara triggande??~

11169933_10152989460634580_8141230863739266397_n

Orden bor i mig. Många ord och tankar. Men jag vet inte hur jag ska få ur mig tankar och ord.. Jag vill göra en massa, hela dagen har jag tänkt en massa saker som jag vill, men sen orken. 

Eller, orken finns för vissa saker, men inte koncentrationen. Sen ångesten, den bor i mig 24/7 och det spelar ingen roll vad jag gör. Självskadetankarna är höga, men jag behöver inte skada mig fysiskt och det av den enkla anledningen att jag inte har ätit idag.

Svält eller rakblad. Tror jag hittat nya favoriten för ett tag. Jag är sorglig på den biten, jag måste tydligen ha minst ett destruktivt beteende. Nu är det matstrejk som gäller, men det som skrämmer mig är att det tydligen är jätteviktigt att äta när man går på Litium, men jag vet inte. Måste läsa på där.

Hur handskas man med ångest utan något destruktivt? Piller? ja, det är jättebra, ska jag ta piller varje gång jag inte klarar ångesten på annat sätt så är jag snart beroende också.. 

Allt går bara i en cirkel. Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte hur man lever på rätt sätt. Jag är så jävla glad och tacksam över alla människor som finns runt mig, ni är helt otroliga!!

Men. Livet. Just nu känns det som att jag bara är mätt på livet. Jag tänker inte avsluta det även fast tankarna finns. De är egentligen lite för starka. Men jag stannar kvar. Inte för min skull dock.

Jag stannar för de som älskar mig. Jag vill inte göra dom ledsna. Hade jag tänkt på mig själv så hade det sett annorlunda ut. Jag menar, vem fan vill leva ett liv där man kämpar mot ångest och demoner hela tiden? Jag kan inte jobba, jag orkar inte med att vara social för lång tid, jag drömmer om doften av det jag inte kommer nämna här, den doften av lugn och trygg. Avslappnad.

Jag tvingar mig upp ur sängen, upp, ut med Dipp, mata djuren, ge dom vatten, fixa kaffe, väcka mannen med kaffe på sängen. Sen börjar det, så fort jag slappnar av så kommer ångesten. Så, jag sätter mig inte ner en sekund. Far och flänger utan att veta vad jag gör, bara jag slipper känna.

Jag orkar inte leva så här. Jag orkar verkligen inte ha det så här. Trött

Det är för mycket ibland

Vaknade väl lite för tidigt idag, låg kvar bra länge och spelade Candy crush soda med Dipp tätt intill. Hon känner verkligen av att man inte mår bra. Jag känner bara sån press, behövde dammsuga, men det gjorde Bror.

Så jag gick ut med Dipp, för hon sa att hon ville bada. Så då gick vi, men nu. Allt annat. Tvätten, vi har ingen tvätt så jag stressar upp mig i onödan. Måste bädda rent, sängkläderna ligger framme, men sen då. Usch!

Jag kan inte skylla på dammsugning eller tvätt, men den inre ångeststressen då, vad ska jag göra?? Jo, jag ska flytta handdukshållaren i badrummet lite högre upp. Sen sortera tidningar. Jag fick ju en massa fototidningar av Emma igår men vissa nummer såg bekanta ut så jag ska kolla mappen där de ligger.

Men, jag vet att jag inte ska fly hela tiden, jag måste våga känna, men jag gör det tills det blir för jobbigt, sen blir det Temesta. Jag är bara så trött på detta nu. Att må så här. 

Jag behöver hjälp. Jag har tabletter och inget mer. Jag orkar inte mer,,… 

I will survive? Will I?

Undrar bara när det vänder

Klockan är 13:00 och jag är kvar i sängen. Har varit uppe några vändor men ser ingen mening i att gå upp. Jag känner bara att jag inte vill vara med.

Det gör ont i mig, varje dag. Jag ser att det behövs städas men jag orkar inte. Vill läsa en massa tidningar, men jag orkar inte.

Kanske blir bättre om en stund, jag har väntat på det ett tag nu. Men nu smiter jag, ska spela lite.. Avslutar med en bild från igår, nyfikna Pepsi, hon satt närmare innan jag ropade på Bror.

Hon är nyfiken på allt vatten i badrummet. När hon hör att tvättmaskinen ska tömmas på vatten så rusar hon in och sätter sig vid golvbrunnen

image

Bilden, den som blev anmäld på Facebook 3 gånger Av någon av mina vänner

 

Aktiv dag i morgon

Har varit utan Internet i några dagar, har surfat i mobilen. Men det betyder att jag inte har läst en enda blogg då alla länkar är på datorn.

Så i morgon, då har jag mycket att ta igen.
Men nu, dusch och sen ner till grannarna

Det borde kännas bra

Vaknade med ångest, riktigt, skälvande ångest. Tog medicin men jag gav upp efter en timme.
Då gick jag och la mig.

Inget händer, ångesten äter upp mig och jag kan inte göra något åt saken. Jag vill bara lägga mig igen, men vi sitter på bussen till stan för att gå på fotboll.

Vi blev bjudna på denna match också, men jag känner mig mest liten, ensam och rädd.
Sorgligt nog så är jag trött på livet. Det är bara motgångar hela tiden och det känns meningslöst att kämpa.

Men jag hoppas att matchen kan få mig på andra tankar för en stund. Hoppas att Kalmar har en dålig dag.
Ska inviga teleobjektivet idag, det som jag fick av Alf.

Jag har lekt lite med det, men idag ska jag satsa på bra bilder på klacken. Själva matchen blir det inte så mycket bilder på, men de jag tar kommer jag att ta standardobjektivet.

Foto och fotboll. Sånt som får mig att glömma den hårda världen.
Jag är bara så less. Ingenting lockar, eller, när jag väl kommer ut så känns det lite bättre, men att ta sig ut är riktigt, riktigt svårt.

Försöker att inte visa för mycket hemma, Bror mår inte bra heller, så jag biter ihop för att ta alla måsten. Han försöker få mig att ta det lugnt, men då känner jag alla känslor, då är det bättre att bara köra

Deep, deep down

Jag försöker, jag kämpar och lite till. Har röjt hemma idag. Sen handla. Väl hemma så satte jag upp ett nytt skåp i badrummet.

Har tänkt på en långpromenad med Dipp, men orkar inte. Jag är helt slut. Mest psykiskt. Skrev en rad på Facebook innan, utan att läsa först. Så det lät som att jag var trött på Bror.

Men det är livet i sig. Det är bara så tufft. Jag känner bara att jag inte orkar kämpa mer. Jag lever, men det är inte mer än så.

Sen kommer jag inte ut på nätet via datorn, så jag missar alla bloggar. Men ni är inte bortglömda.
Orkar ändå inte läsa något. Orkar inte hålla ögonen öppna.

Så trött, så less. Sen ska jag se om det går att sälja kameran. Har ändå inte råd att ha den.
Den ligger ändå bara på panten.

Fan. Jag orkar inte mer. Jag finner ingen ork. Jag famlar i mörkret.