Utebliven terapi

Jag är verkligen i ett stort behov av att få prata med någon och skulle träffat min terapeut i morgon men fick just ett sms av henne – hon är sjuk. Vi har stående tider, varje fredag 13:00 men eftersom mottagningen har stängt nästa fredag så betyder det att jag kommer vara helt utan terapi i 2 veckor.

Vet inte hur det kommer gå, så jag har skickat sms till min terapeut och frågat om det möjligen finns någon annan jag kan träffa, så nu väntar jag på svar. Just nu är det så mycket starka, jobbiga känslor så jag är rädd på kvällarna.

I kväll åker säkerhetskedjan på så jag kan känna mig lite tryggare i alla fall. Vi har dock pratat mycket idag om mina känslor, men jag behöver verkligen prata med någon. Plus att nu försvinner ytterligare 2 veckor innan jag kan få prata om min DBT och att den är slut om 4 veckor.

Jag blir rädd bara jag tänker på det. Allt är jobbigt nog som det är och nu beskedet om att hon är sjuk. Klart att hon inte kan hjälpa det men samtidigt så känns det surt nu när jag behöver. Men jag får försöka stå emot alla känslor, blockera, stänga av och låsa.

Men men. Blev genast lite låg, men inte mycket att göra. Om jag ska se det positivt, jag behöver få ur mig saker och bara få skrika så det ska bli skönt på söndag för då ska vi på fotboll och då skriker man så jag hoppas att det “lättar på trycket!”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Angående jobb

Jag och Bror skulle sätta oss i köket för en kaffe och cigg, men vi fastnade och pratade om drömmar och hur man har levt, hur man vill bo och vilken typ av jobb man trivts bäst med.

Jag har testat en drås av olika jobb, jag har jobbat extra på kvällar och helger i en kiosk, jag har jobbat inom barnomsorg, äldreboenden, städ, lager, maskinoperatör och vaktmästare. Kiosken vad på mammas jobb, där jobbade jag när jag gick i högstadiet och lite efter det också.

Inom barnomsorg och städ så var jag timanställd, äldreboenden har jag haft fast anställning, jag jobbade som maskinoperatör på Cerealia där jag stod vid en maskin och packade müsli, vaktmästare sommarjobbade jag med och 2 år så hoppade jag in och jobbade åt pappa när han hade semester och lager var också extrajobb.

Det jag har trivts bäst med är maskinoperatör och vaktmästare. Jag fick veta på morgonen var jag skulle vara och vad som skulle göras. På Cerealia så stod jag ensam vid en maskin, vi hade 2 fikarum och det ena satt alla i och det andra var tomt så jag kunde välja om jag ville ha folk runt mig eller inte. Sen var det även lite mekaniker man fick vara.

sp2471a8_2481095c

Som vaktmästare så fick jag veta vilket bostadsområde jag skulle ta och sen gick jag där och rensade ogräs, klippte buskar, klippte gräs och där gick jag, kunde lyssna på musik om jag ville, målade och hyresgäster kom fram och småpratade lite.

Den typen av jobb, där jag får sköta mig själv – det är min grej. Kiosk var på tok för stressigt, särskilt om man jobbade dagar då man visste att det skulle komma mycket kunder – typ helger på kvällarna och när det var Gnestadagen, marknaden då som var i Gnesta. Då var det sjukt mycket folk och jag tappade fokus.

Samma med äldreomsorgen, jag kunde inte lämna jobbet när dagen var slut. Jag kunde sitta hemma och undra hur det var med dom, särskilt om någon var jättedålig, då var det mycket tankar som “lever han i morgon” och sånt.

Städ, då städade jag till viss del på äldreboenden, förskolor, dagmammor och en gymnasieskola, men det var för mycket folk runt mig, jag hatade det. Kände mig iakttagen och upplevde sjukt mycket stress.

Lager var okej också, man stod där, fixade med fläktar och ventilationer, lyssnade på musik och småpratade med de andra som jobbade. Det var ett litet företag, 3 anställda och sen jag och Jenny på lagret.

Så jobb, jag vill ha jobb där jag får sköta mig själv, då trivs jag som bäst. Det är min grej. På Cerealia, där kunde jag även välja under tiden maskinerna skötte sig, jag kunde välja att prata med de som hade maskinen bredvid mig.

Men vaktmästare. har visserligen bara jobbat på somrarna och då bara utomhusjobb. Eller, kom det någon som bara ville ha lättare hjälp så kunde jag fixa det. Typ fixa packningar och så. Men mest ute.

Så ja, jag har drömmar gällande jobb som vissa verkar tro att jag inte har. Sen pratade vi även om boende. Vi trivs jättebra i vår lägenhet, men vi vill verkligen kunna bo i hus, lite avskilt men ändå så man inte är tvingad till att ha bil.

Hyra hus brukar vi få som förslag, men hade det varit lättare att få lägenhet så vore det en sak, för om ägaren kommer och vill ha tillbaka huset, då har man 3 månader på sig att hitta nytt boende och eftersom vi båda har betalningsanmärkningar så blir det ännu svårare.

Men, så vill vi leva våra liv. Men, keep dreaming. Just dream!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Trassel i skallen

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-images-broken-phase-cable-image27062989Skev uppfattning om det mesta, var en smula paranoid igår och känslan är här nu men inte lika kraftig. Men rädd? Ja, det är jag. Men.. jag måste skriva ner allt och prata med Ullrika på fredag, frågan är bara om vi hinner för vi har redan genom sms bestämt vad vi ska prata om.

Så ja, vi får se. Det börjar bli en aningens för mycket i skallen. Måste börja nysta i något men var inte var jag ska börja. Det är svårt då att få rätsida på allt. Var ju i stan igår och jag kände när jag kom hem att det blev för mycket.

Men vi ska ta en dag, snart hoppas jag för att åka till stan och sen ta oss till någon av alla vandringsleder till skogs och bara vara – skog och natur, det går inte att komma ifrån, men jag behöver det. Vi båda behöver det.

Just nu känner jag mig en smula desperat, jag behöver verkligen naturens lugn för att få slappna av en smula. Ute. vara ute. Men snart kommer jag ut igen – dagens långpromenad var skön, den rensade för stunden så jag hoppas att kommande promenad blir lika skön, blir dock inte lika lång, men ändå.

Ska försöka ta någon längre promenad i morgon också. Men nu, ska strax gå ut – sen får vi se hur kvällen blir. Lugn hoppas jag. Ska försöka läsa lite ikväll, se om det går att distrahera mig, men det är värt ett försök.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ångestlindring för stunden

2014315033489411952479_sbigJag blir galen. Minst sagt. Denna ångest, dessa tunga känslor. Jag har inte sovit en hel natt på evigheter, vaknar flera gånger per natt och på dagarna är ångesten ständigt påtaglig. Det försvann förut när jag var ute med Dipp på min powerwalk som jag fick för mig att gå.

Då mådde jag rätt bra, men sen – så fort jag kom in igen så kom den, blir värre för varje timme som jag är vaken. Igår, där på kvällen – känslan var så obehaglig, kändes som att jag var på väg in i ett psykotiskt tillstånd.

Det enda jag hade i huvudet var självskada eller ta alla tabletter som finns här hemma. Men jag låg där, i Brors famn och Dipp låg tätt framför mig. Men skräcken. Jag var bara så rädd. Rädd för allt.

Jag orkar inte med detta. Det börjar bli för mycket, jag vet inte hur eller var jag ska börja. Allt är bara otäckt just nu. Jag är så jävla rädd för kraschen, den börjar kännas tydligare för varje dag som går.

Jag vill bara få sova – sova och vakna först när alla tunga känslor är borta. Detta är inte kul längre. Verkligen inte. Eller är det tänkt att jag bara ska gå, ta på kläderna på morgonen och gå oavbrutet tills det är dags att sova?

Eller hur är allt tänkt? Någon som vet?

Publicerat i ångest, bakslag, bipolär, borderline, depression, Dipp | Lämna en kommentar

Det kalla Sverige

Igår, jag och Bror kommer gående längs Österlånggatan och på håll så ser vi en man som sitter på en parkbänk med huvudet hängandes helt bakåt. De  övriga människorna, de tittar på honom, vissa med avsmak i blicken, men Ingen stannar.

PICT0037

Vi skyndar oss fram, försöker få kontakt med mannen som är helt blek, kall och en puls som är mycket svag och långsam. Det tar rätt lång tid att få kontakt med honom, men vi lyckas få liv i honom.

Jag ringer efter ambulans medan Bror och 2 kvinnor stannar till, vi försöker tillsammans hålla mannen vaken och får hjälpas åt för att hålla upp hans huvud och hålla honom så han inte ramlar åt sidan.

Vi får även hålla koll så han inte lyckas resa på sig. Ambulansen kommer tillslut och tar med honom till sjukhuset.

Det som gör mig upprörd är att ingen verkar vara intresserade av att stanna för att se om han ens lever. De flesta såg bara en man och förutsätter att han är påverkad av alkohol eller narkotika, men det kan även vara så att mannen är sjuk, att han har drabbats av ett livshotande tillstånd och behöver komma till sjukhus för att ha en möjlighet att överleva.

Vad hände? Hur tänker du – om du ramlar eller sitter okontaktbar, vill Du att folk bara går förbi utan att titta till hur du mår? -Nej, jag tänkte väl det. Att försöka få kontakt eller ringa ambulans är varken svårt eller tar tid!

Vi vet inte hur länge han satt där, vi vet inte hur många som bara passerade, det enda vi vet är att vi hann se att allt för många gick förbi. Ett sånt beteende gör mig arg, ledsen och upprörd. Hur kan man göra så?

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Kaos i mitt inre

Tror det varit för mycket, jag har tryckt undan depression, ångest, oro för framtiden och sen kom beskedet igår om att jag bara har 4 veckor kvar på DBT, det blev så många känslor så jag visste inte hur jag skulle hantera allt.

DSC_12421

Blev galen på kvällen, hade svårt att somna för jag ville ha en innerdörr, sån gallerdörr, sen fixade jag inte att klä av mig för jag var tvungen att vara beredd på att fly. Kunde inte slappna av så det dröjde länge innan jag lyckades somna.

Jag vet verkligen inte hur jag ska komma ur detta, det har varit mycket, jag har tryckt undan så mycket nu och jag känner hur nära kraschen är, vet inte hur jag ska handskas med allt. Jag är bara rädd, men vet inte för vad

Publicerat i ångest | 2 kommentarer

Detta är jag

hämta

Jag har samlat de borderlinekriterierna som stämmer in på mig


Borderline visar sig med de för diagnosen gemensamma symtomen, samt med att personen har en svag eller störd självbild och dålig självkännedom också om de egna preferenserna, t.ex. de sexuella, varmed personen som regel har många och instabila förhållanden. En borderlinetyp har ofta inre tomhetskänslor och självskadebeteende. På grund av det otrygga anknytningsmönstret befinner sig personen ofta i känslomässiga kriser.

Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda. Känslorna hos någon med borderline känns mycket starkare än hos någon utan diagnos. Man brukar säga att leva med borderline är som att leva utan hud och syftar då till känsligheten och att allt känns extra mycket oavsett om det är glädje eller sorg.

Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
Uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla, uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar.

Är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.
Känner en kronisk tomhetskänsla,
Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

R-Ä-D-S-L-A

Vad är jag rädd för? Det ska jag säga, livet. Jag är så rädd att släppa in folk men ändå så vill jag ha folk runt mig. Inte alltid, men jag vill Våga ta möjligheten. Men nu, jag är bara rädd. Rädd för allt.

Som om det inte vore nog, idag fick jag veta att jag räknas som färdigbehandlad inom DBT, nästa vecka börjar tydligen min sista modul, så om man ska räkna så, då har jag inget om 5 veckor. Ingen DBT, bara min terapeut men jag har inte lyckats få in en enda fungerande färdighet.

Jag har gjort alla läxor, jag försöker hänga med så gott jag kan men jag kan inte. Jag kan inga saker som kan distrahera alla negativa, ångestfyllda känslor. Vad gör jag nu om/när jag får ångest? Jag är inte redo, jag behöver mer.

Livet. Ångest. Rädsla. Ensamhet.

Jag vet att jag inte är ensam i den bemärkelsen men jag känner mig ensam, även fast det finns folk runt mig. Jag måste börja klara att prata med Bror. Jag börjar bli bättre i perioder men det är så svårt..

Gällande DBT, de som jag pratat med har inte samma regler som vi har. De får gå så länge som de behöver. Men jag, vad händer sen? Kommer jag få någon annan typ av hjälp? Jag har hört mycket om MBT men jag är inte så påläst om exakt vad det är, har bara hört talas om det.

Sen skulle de remittera mig till ÄS-enheten men det var i juni och jag har inte hört något från dom än, på både gott och ont. Men sen, om 5 veckor? Jag hoppas att jag får fortsätta men jag är skeptisk till det.

Det var några i min grupp som räknades som färdiga med DBT innan sommaren, de var inte redo, de ville gå mer men de fick inte. Så varför skulle jag få undrar jag…?! Men just nu. Jag är både trött, ledsen och frustrerad. Över vad vet jag inte men känslan finns där. Vet inte hur eller varför den kom. Den bara bor här.

Nå väl. Jag behöver inte fatta allt, särskilt inte det som rör mig. Uppenbarligen.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Folk säger så mycket

tumblr_mh76n1rBEc1s0olrno1_250Jag vet inte vad jag ska säga, allt är så fattigt och tomt, ork och lust – vad är det? Jag är så tom på energi, orkar inte, vill inte. Men något, jag satt och tittade på bilder förut, alla bilder från då vi var i skogen flera timmar varje dag.

Vi är i skogen nu med, men inte som då, de har stängt av bron som tar oss till alla våra ställen, platser där ingen annan var. Men vi kommer inte dit. Detta var bara en parentes.

Men livet. Folk brukar säga att jag är fantastisk och stark, men jag känner mig inte stark. Jag lever i detta, visst – jag står upp, men det är allt. Känsla, jag vågar inte känna hur jag mår, så fort jag försöker slappna av så kommer ångesten.

Jag vill göra allt jag kan för att slippa den, men jag vet att ju längre jag håller den inne, desto värre blir den när jag inte kan hålla emot längre. Jag känner att jag blir mer knäpp och låg för varje dag som går.

Men stark. Nej, jag känner mig inte stark, jag känner mig liten som en myra som kämpar för att komma upp ur en vattenpöl. Jag kämpar, tappar greppet, kommer tillbaka och tappar greppet igen. Sen går det bara runt.

Allt, den spiralen. Jag lever ett lyckligt liv med min man, jag har vänner men det är få jag vågar släppa in på riktigt, vågar inte visa mitt rätta jag. Rädd för mer svek pga att jag mår som jag mår.

Jag har förlorat tillräckligt. Förlorat, bara för att jag är sjuk. Det är inte länge mig som folk ringer för att fråga om man vill komma över på en kopp kaffe. Nej, de ringer mig inte alls. De har raderat mig ur sina liv för att jag är sjuk..

De “vännerna” pratade jag aldrig med om mina psykiska besvär, så.. varför försvann de? Jag är fortfarande samma Maria. Samma som de en gång lärde känna. Bara det är jag inte mår bra. Men deras, vad jag trodde var vänskap räddade mig.

De hjälpte mig att komma ifrån mitt mående för en stund, då hade jag inte tid att känna efter, på något sätt. Men, de valde bort mig så nu är jag livrädd för att släppa in folk. Kanske konstigt, kanske inte. Vad vet jag.

Så på den biten känner jag mig ensam. Jag har lärt känna 2 ur min DBT-grupp som jag verkligen kan prata med, vi har lärt känna grannarna och där, med dom känner jag mig trygg, där är det okej att vara den sjuka grannen för de ser mig inte som sjuk, de ser bortom mina problem.

Men jag saknar även vänner från då. De som sen visade sig inte vara äkta vänner. Så det hålet i mitt hjärta kommer bli svårt att täppa till. Men jag och Kia har bestämt att vi ska ta oss till skogen med hennes barn och hund, ta med våra kameror och fika. Så det är något jag tänker mycket på.

Men en del av mig vågar inte tro att det kommer att bli så, men jag hoppas så innerligt. Men att leva på hoppet alla gånger är inte så lätt. Men. Ut till skogen ska jag om jag så får gå ensam. Bror får jag nog med mig, det tror jag, men det vore kul att även hitta andra ställen än skogarna här.

Jag vet inte var, möjligen att gå runt Kypesjön, där är det så fint. Bara gå, ner mot sjön, fika, leka med Dipp, prata och skratta. Skogen helar. Så är det bara och därför skulle jag helst vilja bo i ett hus i skogen.

Men. Dröm. Bara en dröm.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tidig morgon

frauenarzt_gynaekologe

Gick upp ovanligt tidigt, larmet ringde 06:30 för klockan 08:00 skulle jag vara hos gyn för att ta cellprov och diskutera p-piller. Hon visste inte om det var en bra kombination med mina övriga mediciner så hon skulle prata med läkaren och sen ringa mig.

Sen missade jag bussen som vanligt så jag gick runt lite och fotade parken och blommor, allt för att få tiden att gå. Sen när jag väl var hemma så bytte jag om och gick ut med Dipp, körde en massa sökövningar med henne men hon börjar bli för duktig så det blir till att gömma godisbitar i träd så hon även får hoppa lite.

Nu är det bara prat med Jackie, men jag funderar på att hitta på något, vet bara inte vad.. Röja i köket behövs och vänta på att tvättmaskinen ska bli klar. Bror sover fortfarande så jag vill inte dammsuga än, fast han säger att jag kan göra det ändå så vi får se hur det blir.. Annars vet jag inte.. Mår inget bra, ångesten knackar på men jag försöker att inte släppa in den, men det går så där

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer