Denna kärlek

DSC_0187


 

Mitt hjärta, dunkar i mitt bröst 
inte ensamt 
inte oroligt 
inte så hårt och kallt 

Jag har mött dig, du som lyckades tina upp mig 
värma mitt inre 
ge mig en kärlek så ren som vitaste snö 

Du och jag, vi ligger där och andas varandras dofter 
vi pratar känslor 
så naket, 
så öppet och ärligt 

Framtiden känns ljus 
jag har en framtid med en man 
en man som inte känns skrämmande 
inte hotfull 
inte våldsam 

Han har bevisat för mig vad äkta kärlek är


Se upp! Han är här. 
Mannen i mina barndomsdrömmar 
Mannen som står framme vid altaret 
Mannen som gör mig till sin svan i Sin verklighet 
-Vacker och ringmärkt 

Han är här nu 
Vi är här – tillsammans 

En dag kanske just Jag blir den där svanen 
Vacker, glänsande vacker


Märklig dag, mycket märklig

Dagen. Vi skulle idag möta Folke, mannen vi hjälpte till sjukhus förra tisdagen. Det kändes fint att få träffa honom, veta att han var intresserad av att träffa oss och tacka. Han läste insändaren som jag skrev och förstod ju direkt att det var honom det handlade om så han kontaktade Borås tidning och frågade om de kunde hjälpa honom att komma i kontakt med oss.

Sen var det dags för ett farväl. Att en människa som man inte känner kan betyda så mycket.. Klabbe. Elfsborgs manager, vi gick stillsamt runt och tittade, tog foton (se bilder genom bilden) och sen satte vi oss på huk, tände varsitt ljus och jag la dit min Färjestadshalsduk. Sen kom tårarna, de gick inte att hålla emot, det var så mycket känslor. Känslan av att vara där.

Kändes hemskt. Denna man, kämpade in i det sista, han var envis och han gav så otroligt mycket för laget. Och oss supportrar. När vi var på matchen mot Djurgården, då höll vi alla upp Klabbe-tröjan och hela arenan lät “Stå upp – för Klas Ingesson” och vi fick veta att han inte kunde närvara utan att han följde matchen hemifrån. Jag undrar, vad kände han då han hörde och såg det massiva stödet från oss. Men, då han inte dök upp så kände jag att han har varit på arenan för sista gången. Hemskt!

Jag är så arg på cancer – det var kronisk leukemi som han hade, i en intervju i tv4 så jämförde han sitt skelett som ett chips, så skört var det efter alla behandlingar. Men då, april – han lät och såg så pigg ut. Kämpe. Jag vet inte vad jag ska säga mer. #fuckcancer

Mer foton genom bilden

Mer foton genom bilden


Irriterad?

127

Vill inte nämna några namn, men i morse så var det en som skrev att “det märks ju att du är irriterad” och där måste jag säga både ja och nej. Jag är inte irriterad på någon person, men jag känner mig irriterad, frustrerad och arg – men fortfarande inte på någon person. Det är detta med ångest. Den blir värre för varje dag och det har varit så länge nu.

Därför känner jag dessa känslor, jag blir så frustrerad på all ångest, på depressionen, på djupet där jag befinner mig. Det blev bättre en kort stund efter att jag blev utskriven från psyk, men sen vände det igen. Så, jag mår bara dåligt. Det var länge sedan jag var så här djupt, få så stark ångest varje dag.

Jag orkar inte prata med någon. Jag bara sitter. Försöker fokusera mig på saker för att glömma bort de jobbiga känslorna. Jag skriver krislistor för att testa om något kan funka, jag googlar folks krislistor för att få tips på vad jag kan göra men ingenting vill fungera. Vissa saker, som tex städa, då glömmer jag för stunden men skiten kommer tillbaka så fort jag slutar.

Men jag orkar inte vara fysiskt aktiv hela dagarna, då kommer min förväntansångest. Så jag blir så trött, arg, irriterad, förbannad, ledsen, uppgiven… Ja, ni förstår. Men det är bara mot mina känslor. Det finns folk som försöker stötta, men jag lyckas inte ens ta åt mig av det. Ingenting vill fastna och jag blir bara less.

Men inte på dig!


Värmande kommentarer

dagens-citat

Att vakna och kolla bloggen och mötas av en kommentar som denna – fin start på dagen

“Hej fina du. 

Jag hamnade på din blogg när jag googlade på “jag står inte ut med min svartsjuka”… För jag kan väl inte vara ensammast i världen om denna känsla? 

Tycker du beskriver dina känslor så bra, och jag känner så igen mig, även om jag förstår efter att ha läst flera av dina fina inlägg samt den senaste jag nu svarar på, att det är mer än svartsjuka i ditt fall. 

Ville bara förmedla egentligen ett STORT TACK för att du så öppet skriver om ditt helvete, och att det fick mig att gråta av lättnad och igenkännande. Jag är inte ensam om att må så dåligt  pga dålig självkänsla, fel tankar och en svartsjuka som saknar motstycke. 

Viker tummarna och hoppas på att du får en bra dag idag! 

Kram, Mirja”

Behöver jag säga att det känns fint :)


Måste ringa

Ärligt, jag måste ringa min terapeut, jag fixar inte detta, jag har testat allt som går för att lätta min ångest. Den blir kraftigare för varje dag som går och börjar tidigare och tidigare. I morse vaknade jag med skiten och jag somnade av skiten igår. Och nu. Huvudet spränger för att jag är så spänd, jag kan inte slappna av.

Tog Stesolid innan men nej. Den hjälpte ytterst lite efter ett tag men ångesten vann. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet verkligen inte. Jag har försökt att distrahera mig idag, men nu. Vid 15-tiden gav jag upp, kollade vilopulsen för att se hur den låg till och efter det tog jag Stesolid. Jag försöker sova men det går inte.

10648360_10152576452959580_3927227783842509272_o

Tankar på saker som jag inte vet vad det är snurrar, försöker komma på vad som utlöser allt men jag kan inte komma på. Eller till viss del, jag skrev ju ett brev till både Bror och terapeuten om tiden hos Honom och efter det så har allt brakat utför totalt, den ständiga rädslan övervinner, jag vågar inte göra något. Bara så rädd.

Jag är dock rädd att ringa DBT-telefonen för jag är rädd att hon ska säga att jag ska åka in, och jag vägrar. Kan andra reda ut ångest hemma så ska väl jag också klara det?! Jag måste. Bror åker ju aldrig in och jag envisas med tanken att kan han så kan jag. Jag vill klara mig hemma, men jag vet bara inte vad och hur jag ska göra. Vet inte.

 


Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd