Detta med vikten

Chips alltså, gissa att hon har gått upp i vikt av hennes specialkost. Vi har dragit ner på portionerna men inget resultat. Hoppas nu bara att denna mat är tillfällig, nu försöker hon istället sno mat från Pepsi.
Men vad gör man, vi måste ju hålla koll på hennes vikt. Pälsen har blivit bättre och inga sår finns kvar.

image

Men, ville väl mest säga det. Nu ska jag sova!!


Things to do

Sitter och klurar på vad man kan hitta på utan att vara mer eller mindre beroende av nätet, särskilt Facebook, så det jag hittills har kommit på är mest en massa utflykter eller vad man nu ska kalla det. Kom gärna med förslag och allrahelst saker som är gratis. Men detta ligger på min lista just nu:

Promenera runt Kypesjön
Gå till Almenäs
Annelundsparken
Linnéparken
Ramnaparken
Upzone
Almås naturreservat
Titta på film – utan att jag somnar
Äta ute
Gå på bio
Promenad med utgångspunkt Kransmossen
Rya åsar
Pickesjön
Björbobacken
Till Storsjön, gå runt sjön – med eller utan Dipp
Åka kanot
Campa
Geocacha

Sen har vi pratat om att åka till Göteborg, vi hade bestämt julmarknaden på Liseberg, men jag tror inte att det kommer bli så utan att vi åker dit i sommar istället. Eller våren, vi får se men vi ska dit i alla fall. Jag har ju bara sett alla fotbollsarenor och en Ikeabutik. Sen inget mer. Så det vore kul att åka dit.

Sen vill vi hälsa på min familj, spara pengar till bröllopsresan. Men under tiden så vill man göra en massa saker. Förut var vi ju i skogen flera timmar varje dag, inte som nu då vi bara går dit och stannar inte särskilt länge om man ska jämföra. Jag behöver skogens lugn. Men sen finns det så mycket i stan som jag inte har sett, det finns så många parker att se, så det känns lite prio 1 med parker och vandringsleder.

I morgon ska vi fixa hemma, men på tisdag efter DBT:n så blir det troligen Kypesjön, fin väg att gå.


Den där hjälpen

Du hjälper mig – mer än vad du tror, mer än jag visar, svårt att visa känslor, men dina ord når mig. Min älskade man, jag lovar att försöka bli bättre på att visa det, inte bara känna ditt stöd utan även visa det. Jag måste bättra mig, innan dig var allt svart, nu skimrar det mer färger, så, tack för att du finns, alla stöttande ord, hur du ständigt visar hur mycket du tror på mig. 

one-day-someone-will-walk-into-your-life-and-make-you-see-why-it-never-worked-out-with-anyone-else-quote-1


Liten paus

Pausbild1

Pausar Facebook och Twitter ett tag. Måste hitta på annat än att sitta vid datorn, måste hitta på något även fast det mesta känns ointressant. Måste ta mig till skogen, åka till stan och gå runt på lugna ställen. Sånt, livskvalité. Bloggen lever vidare, men sen håller jag resten på en paus. Men som sagt, bloggen. Min ventil. Det enda som nu räknas som ventil är Bror och bloggen.

Tacksam över att han finns, alla stöttande ord, ord jag tar till mig men är dålig på att visa. Men det går in. Stöd och kärlek.

Men, nu smiter jag till sängen en sund, men först tvätten, mycket tvätt att ta igen.

Sen säger bildlänken lite.


En stilla önskan

Önskningar, jag har många och jag hoppas att de kan få slå in. Det är inte för mycket begärt, men det kan ta tid och då gäller det att inte vara för ivrig, vänta och se. Försöka förändra det man kan. Allt med terapin, där är jag ivrig, jag vill att det ska gå fortare än det gör. Kanske är därför det tar tid, jag har svårt att vara här och nu.

201486104326263974361wx1920hy1280

Sen annat, väntar – vill ändra saker jag inte kan ändra på egen hand, inte mer än att förbättra mig själv. Förbättra och förändra. Jag måste lägga ner den destruktiva saken för det blir för mycket konsekvenser. Jag måste bara finna en bättre sak att ersätta det med men jag vet inte vad. Det är fortfarande många års (o)vana att bryta.

Men nog om det, nu ska jag fortsätta dammsuga, önskar jag kunde börja måla men det finns inget sandpapper hemma som är bra nog, så jag får plocka undan skåpet tills jag kan sätta igång. Skulle köpt det igår men glömde det. Kom ihåg allt annat men inte det. Eller så försöker jag med den utslitna klossen och jobbar i timmar. Eller så beger jag mig till stan under dagen, vi får se.

Men nu, städa. Min tur denna gång. Så det är bara att sätta igång


Vad ska jag säga?

På Solhem nu och väntar på min terapeut, men vet inte vad jag ska säga,det enda jag kan komma på är l vill veta vad som händer, men ingen vet något. Sånt oroar mig.
Jag vet att jag kommer att få träffa någon, men när?
Hur länge måste jag vänta?

Sen är jag..? Rädd? Kanske är fel ord, men jag vet inte.
Men det blir bättre, snart hoppas jag.
Nå väl, nu är det dags för terapi


Orolig natt

Har haft ruskigt svårt att sova – i natt igen. Har vaknat hela tiden och där emellan så var det mardrömmar. Synd att man inte kan styra drömmarna så man vaknar pigg och glad. Idag ska jag till terapeuten och sen in på Rusta innan det är dags att åka hem..

Nu på morgonen var djuren så söta, Dipp låg hos mig som hon brukar göra, sen hoppar Pepsi upp och lägger sig vid knäna och börjar leka med Dipps svans, sen tog hon ett mjukt tag runt svansen och började tvätta den en stund, sen lekte hon igen och Dipp protesterade inte alls, så där låg de och bara var. Sen ligger dom med huvudena 10 cm från varandra och bara tittade, inget mer än så.

Det tar sig där, tror jag – hoppas bara att det inte var tillfälligt. Men av någon anledning så är sängen en fredad plats, där ligger de nära varandra utan problem, men så fort Pepsi lämnar sovrummet så springer Dipp efter, samma sak med Chips. Men sängen, där tar man det bara lugnt. Jag både tror och hoppas att vi kommer få sällskap av både Dipp, Chips och Pepsi i sängen – det vore mysigt.

En hund som ligger så nära hon kan och 2 katter som spinner, då skulle man inte klaga direkt. Nu fattas bara en hund till, ingen stor, vi har sagt max 15 kg så Dipp får en hundkompis, det behöver hon. När vi är hundvakt åt Simba så blir hon en helt annan hund, sen leker de som tusan, så ja – det vore kul med en. Men det kommer dröja, vi måste komma ifatt rent ekonomiskt först, vi har ju fått hoppa vissa räkningar då innan jag fick min sjukersättning, så vi har mer räkningar än normalt. Men Bror tror att vi borde vara ifatt i februari.

Sen kan vi börja leva helt annorlunda och det kommer bli så himla skönt. Hoppas dock vi lyckas komma ikapp tidigare, men det är lika bra att sikta på februari. Då kommer vi kunna åka till Gnesta för att träffa familjen och sen börja spara till vår bröllopsresa. Vill verkligen åka nu!! Men, vi satsar på Gnesta först.

Men, nu ska jag nog vila lite, måste orka dagen. Ikväll eller i morgon så kommer Brors äldsta son hit och det ska bli riktigt kul. Det var länge sen han var här. En fin prick det där!


Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 


Rädsla

Baqwtq2IgAAF7XX

Jag vill ju kunna våga umgås med folk, men jag är bara rädd att bli sviken igen.. Jag vill kunna träffa folk, men samtidigt så är jag rädd – även fast jag Vet att jag har vänner runt mig.

Jag har lärt känna folk genom DBT:n som jag trivs med, de är ju som mig och då blir det lättare för de förstår om jag behöver gå tidigare än planerat, men jag vågar knappt föreslå att vi ska träffas. Jag vill så gärna, men rädslan sätter stopp, det är så himla jobbigt. Sen detta med att jag så ofta är deprimerad, nästan alltid, jag kommer liksom inte upp, jag sitter fast.

Men men, jag jobbar på det, jag hoppas bara att det ger resultat. 


Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen :(  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.