Kämpar på med motgångar

Posted: 29th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

Motgångar som kommer i samma veva som man redan har utsättningssymtom är inte kul, inga behovsmediciner heller.. var och hämtade mediciner igår men jag var så säker på att jag hade Stesolid att plocka ut, men jag hade inga behovsmediciner alls!

Så jag måste stå ut, jag måste klara detta men jag vet inte hur. Bror ska strax ut med Dipp igen och sen ska vi kolla på film, då blir det pill i håret för min del – det brukar fungera avslappnande, så jag hoppas att det fungerar idag med. Det är så jävla jobbigt just nu.. Men, kämpa. Det är allt jag Måste göra.

Prata, jag skulle behöva prata mer även fast vi suttit i köket och pratat länge nu, eller Bror har pratat och jag har lyssnat. Men jag vet inte vad jag ska säga, orden har hakat sig fast i halsen, så jag far runt med tungan för att lösa upp knutarna, men det resulterar bara i att det känns som att jag stryper mig själv, hela halsen och bakre delen av tungan har domnat bort.

Sen när man väl har börjat så är det svårt att sluta. Samma sak i morse, då kom jag på mig själv med att jag bet ihop käkarna så hårt att det värkte i tänderna. Riktigt jobbigt. Försökte slappna av och lyckades en stund. Men nu – jag är spänd som attan, men biter inte ihop i alla fall.

Nå väl. Just nu orkar jag inte sitta här, jag vill bara fly ut ur min egen kropp. Det är för mycket nu. För mycket av allt och jag vet inte hur jag ska få ordning på allt. Så, jag kämpar vidare – fixa kaffe, ta en cigg och sen film. Det är vad jag kan tänka mig. Jag har fortfarande inte kommit ur min pyjamas och lär väl inte göra på hela dagen skulle jag tro. 

Men i morgon är det stan igen, har ingen lust men jag ska lämna blodprover inför insättningen av Litium. Sen blir det täta kontroller…

IMAG1192

“Behandlingskontroll: Litium har en relativt snäv terapeutisk verkningsbredd. Det är därför viktigt att patienten ställs in på en korrekt dos. Detta görs genom att man mäter serumlitiumkoncentrationen på morgonen 12 timmar efter sista tablettintag. Serumlitiumkoncentrationen skall på denna tidpunkt ej överstiga 1,2 mmol/l. S-Li-värden på 1,2-1,6 mmol/l kan medföra risk för intoxikation; värden över 1,6 mmol/l innebär klar intoxikationsrisk. Litiumdosen måste då sänkas till terapeutisk nivå.

Tillfällen då tätare serumlitiumkoncentrationsmätning erfordras är följande: vid tecken på intoxikation, vid uppträdande av andra sjukdomar under behandlingstiden, vid minskat intag av, eller excessiv förlust av natriumklorid och vätska (kräkningar, långvarig diarré, svettning eller vätskeförlust i samband med diuretikabehandling och kirurgiska ingrepp) och vid behandling av äldre som behandlas med diuretika, ACE-hämmare och/eller NSAID-preparat.”

Så kommer det se ut. I början kommer jag få lämna blodprover varje vecka, sen kommer kontrollerna minska något men jag kommer alltid få lämna blodprover för att kolla mina värden. Fan, det är mycket att tänka på och nu är det extra viktigt att jag dricker mycket om jag fattat saken rätt.

Men det ska väl gå antar jag…

Upp & Ner

Posted: 29th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

I förrgår, det var en jobbig dag, jag klarade inte av något. Jag tillbringade större delen av dagen i sängen. I perioder dock – jag fixade inte att ligga för länge och när jag gick upp så ville jag bara fly. Att sätta ut mediciner och dessutom glömma att ta lyrica är ingen hit direkt.

Men igår var en bättre dag, vi snurrade runt på stan, hittade billiga skor till mig, jag vill kunna ha annat än bara stövlar och kängor så vi köpte ett par gympadojor. Jag föll för det färgglada.. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra men ja.. jag föll.

11081505_10152913605029580_8871105864754550860_n

Visst är de snygga!! Men rätt kul, för någon vecka sedan så rynkade jag på näsan åt denna typ av sko, men nu är jag nöjd ägare av ett par själv. När man sen går in i en butik som är billig, så har de även rea – då känner man sig nöjd! Jag har ju bara mina skinnstövlar och sen kängorna som jag har när jag är i skogen.

Mina andra skor har det gått hål på så jag behövde ett par nya, men jag vill ha många mer! Skor, skor, skor.. Bror har smittat mig, man kan inte ha för många skor.

Nå väl, när vi sen kom hem igår så var jag vansinnigt trött, så jag tog lite yoghurt och sen bums i säng. Eller jag tog Dipp först, Bror skulle tagit henne men han lyckades med att halka i badrummet, så med en jädra duns så låg han och kravlade med sin onda rygg.

Så jag fick ta damen, men det gick bra trots att jag knappt orkade stå på benen. Hade dessutom ont i fötterna för jag hade stövlarna hela dagen och jag har inte använt dom på länge så precis framför tårna, där gjorde det riktigt ont. Men så fort det känns normalt så ska jag gå in skorna. De sitter rätt tight, inte för små, men runt fötterna liksom.

Men, som Bror säger; Stil går före bekvämlighet. Och det är något jag själv börjat tänka.. haha.. Men men, idag ska jag städa, det ser hemskt ut och det är inte likt oss. Men vi har bestämt att jag måste lära mig att ta det lugnt för annars kraschar jag så lätt.

Men, nu pyser jag vidare!

Helvete

Posted: 28th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

Detta med utsättningssymtom, jag blir galen… Att sätta ut mediciner är lättare sagt än gjort minst sagt. Jag håller på att trappa ut Risperdal och Lamotrigin och nej, det är inte kul. Som om det inte vore nog så är mina Stesolid slut och jag var helt säker på att jag hade mer på apoteket, men icke!!

galen-erica_20343503_57925357

Nu får jag vänta till på måndag, ringa Solhem och hoppas att de kan skriva ut nytt redan då, för detta.. Nej fy fan!! Jag kan inte vara uppe för jag bara går runt, runt i hela lägenheten, jag fixar inte att gå ut och att ligga i sängen är inte att tänka på.

Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till.. Jag mår inte alls bra just nu.. Men jag måste stå ut så jag kan börja med Litiu. nästa måndag. Men fram till dess, hur står man ut.. Jag blir galen på detta

Lösenordsskyddad: Besked man klarar sig utan

Posted: 27th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag har nu skrivit två listor, en där jag skriver vad jag kan göra för att distrahera mig när jag mår dåligt och en lista med olika objekt jag kan utgå ifrån när jag ska gå ut och fotografera. Men jag börjar med första listan, och ni får gärna komma med förslag om jag skrivit saker som kanske inte är bra eller tips på mer saker.


ATT TÄNKA POSITIVT

  • Barndomen tillsammans med pappa, alla timmar vi spenderade i naturen, gick Sörmlandsleden, låg i skogen vid fågelsjön i Björnlunda, natten vi åkte ut och satt i skogen och åt frukost till ljudet av orrspel. De gånger vi gick till Högtorn.
    De gånger vi tränade tillsammans, åkte till Vansbro för att simma Vansbrosimmet och de dagsutflykter vi sen gjorde. 
  • Ta regelbundna promenader både med och utan Dipp, helst tillsammans med Bror. På så vis skapa nya, positiva minnen 
  • Gå i skogen, tälta, leta geocaches, fotografera, 
  • Ha ett typ ”mini.spa” en gång i veckan 
  • Duscha minst varannan dag 
  • Bygga lego 
  • Massera Bror eller djuren 
  • Läsa fototidningar, 
  • Spela spel i mobilen 
  • Försöka orka träffa någon

FOTOOBJEKT

  • Svartvitt
  • Porträtt
  • ”Fula” saker i naturen
  • Husdjuren
  • Vilda djur
  • Arkitektur
  • Silhuetter
  • Macro
  • Landskap, långa vyer
  • Fototriss, tex. 3 bilder under kategori Rost
  • Blommor
  • Träd
  • Bilder redigeras till Sepia
  • Skuggor

Det är vad jag har kommit på nu. Har ni mer tips? Kan väl inte få för lite tips kan jag tänka.. Men annars, även idag en sån konstig känsla – ångest med glad att vara hemma, så jag går runt och ler och har ångest på samma gång. Känns konstigt, men det positiva vinner.

Jag hade tänkt ta en långpromenad med kameran idag men det ösregnar och jag har inget regnskydd till kameran. Skulle visserligen kunna ta med paraply, men det blir svårt att fota och hålla paraplyet samtidigt. Så ja, idag blir det inneaktivitet. Frågan är bara vad.

Vill ju göra något, men är samtidigt rädd att speeda upp för mycket, så jag tror att jag ska fokusera på att sätta upp skåpluckorna i köket och sen dammsuga – inget mer. Funderar dock på om jag ska vila en stund först.. Måste dock torka taket i sovrummet, för vid takfönstret så har det runnit vatten längs taket från fönstret.

Men det kan jag ta i morgon. Ska även lämna blodprover i morgon inför att jag ska börja med Litium. Sen ska jag till svärmor efter det. Bror ska till vårdcentralen och ta ut katetern och göra en ny bladderscan för att se hur det ser ut. Han mår mycket bättre idag än i tisdags.

Han får dock väldigt ont om han sitter för länge, så han ligger och går runt lite av och till, sen har jag nyss masserat honom och smort in med Voltaren. Sen har han bestämt att han ska gå ut lite idag, så vi kanske tar en gemensam promenad med Dipp sen.

Men men, nu ska jag läsa bloggar och alla inlägg som jag missat sen i torsdags, så det blir en hel del att läsa, så får ni inga kommentarer så beror det inte på att jag bryr mig, snarare att det blir för mycket att kommentera. Så ja, sen får vi se var jag börjar idag.

 

 

Bara en bild…

Posted: 25th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

11038114_10152915864594006_7164406755122412612_n

Familjen

Posted: 25th mars 2015 by Miss Manic in Chips, Dipp, familj, fotografier, glad, känslor, kärlek, Pepsi, tacksamhet

Jag älskar er, tack för att ni finns!!

Sen jag träffade Bror så har jag haft jobbiga perioder som ni vet, men idag känner jag bara så stark glädje, tacksamhet och trygghet. Visserligen hade jag stark ångest när jag och Dipp var ute, men jag pratade ändå glatt med henne, det var så konstigt, för ångesten hamrade i bröstet men samtidigt så är jag glad över att vara hemma.

Så, jag gick lös med kameran innan för att föreviga bilder på de jag älskar mest!!

DSC_0017

Pepsi

DSC_0028

Bror sover gott

DSC_0030

Dipp

DSC_0036

Chips

En intensiv tisdag

Posted: 25th mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

Vaknade på avdelningen i vetskap om att det var sista dagen där, skulle träffa läkaren inom öppenvården kl 13:00 för att då få veta mer om vad som kommer att hända. Jag skulle börja med att trappa ut Lergigan och Risperdal och då vara mycket uppmärksam på utsättningssymtom. Bror skulle också hålla koll.

Sen skulle jag lämna fasteprover på sjukhuset för nu ska jag testa Litium och se om det fungerar bättre, hoppas verkligen på det. Vi har även beslutat att i kontakt med öppenvården så ska jag kunna få en planerad inläggning på obs:en där det är max 48 timmar, att åka dit tidigt istället för att vänta länge för att sen åka på en inläggning på 5 veckor och det tycker jag låter mycket bra. Känner mig hoppfull där.

Sen skulle jag möta Bror vid bussarna för att han skulle till tandläkaren och han har också tandläkarskräck, så jag satte mig där och väntade, men ingen Bror kom. Jag var helt säker på att han hade somnat för att han inte hade sovit på natten. Då började jag fundera, Hur kommer jag hem, jag hade varken pengar eller busskort för det hade han.

Lyckades sen få tag på en vän som körde mig hem och när jag kliver innanför dörren så var djuren hemma men Bror var borta, både mobil, busskort, bankkort och nycklar låg kvar. Jag hade inte en aning om var han befann sig, så jag började packa upp och städa lite.

Sen började jag undra på riktigt, var är min man? Orolig hann jag bli för att jag kände att det var något som inte stämde, så jag ringde till akuten för att se om han hade kommit in dit och ja, han hade ramlat och hamnat på ortopeden. Väl där så visade det sig att han precis hade blivit utskriven och det enda jag visste var att han inte hade brutit något. Då var klockan 19:00

Så då började jag undra, hur ska Han komma hem utan busskort och pengar? Pratade med grannen och som jobbar som busschaufför och hon jobbade till 19:30 så hon höll koll längs vägen då hon ändå skulle passera sjukhuset och köra ner mot torget.

När hon väl slutade så körde hon runt i 1½ timme längs gatorna där det kan tänkas att han skulle gå för att komma hem till hans mamma. Jag visste att han skulle ta sig dit för det skulle inte finnas andra alternativ. Men när 1½ timme hade gått så åkte grannen hem.

1 timme senare så ringer Bror, då först hade han kommit till sin mamma. Efter att han blev utskriven så gick han till psyk för att kolla om jag var där, 5 avdelningar plus akuten, men jag var utskriven fick han då veta. Så han skulle gå ner till bussarna, en sträcka som tar 3 minuter, men för honom hade det tagit närmare 20 minuter.

Det visade sig att han hade fått ett akut diskbråck och på det visade det sig att nerven var i kläm som styrde blåsan, så när han hade varit på toa så gjorde de en bladderscan – alltså ultraljud över urinblåsan och det visade sig då att han hade 1 liter och då gick han på toa, kissade hur mycket som helst tyckte han och när de gjorde en ny undersökning så hade han nästan lika mycket till.

Så, när jag fick tag på honom så var diagnosen då diskbråck och eftersom blåsan inte kunde tömmas som den skulle så fick han kateter som ska sitta i 3 dagar och på fredag så ska han tillbaka för att göra en ny bladderscan.

Jag var så jävla orolig innan jag fick tag på honom, det har aldrig hänt innan att han gått hemifrån utan allt. Hade Dipp varit borta så hade jag fattat att han hade glömt sakerna hemma, eller lämnat det. Men, han var först på väg till bussen, trodde att han hade busskortet på sig, gick mot bussen och när han är precis utanför, vid bilförsäljaren så ramlade han 3 gånger så de ringde ambulans.

Så det var därför allt blev lite klurigt. Men grannen erbjöd sig att åka och hämta hem honom och jag ville följa med, jag kände mig så lättad, men när vi väl kom till hans mamma och jag såg honom, då kom känslan av lättnad till max, det blev så pass att jag trodde att jag skulle kräkas.

Jag har Aldrig varit så orolig innan, inte ens den gången då han hoppade på fel buss när han skulle hem, han hamnade någonstans utanför Alingsås och ringer mig och ber mig om hjälp så han skulle kunna komma hem, men problemet var att han inte visste var han var någonstans. Bara utanför Alingsås. Mitt i allt så dör mobilen. Tack för den!

En dåvarande vän tog bilen mot Alingsås för att leta och hon hittade honom. Men denna gång, jag visste att han varit på sjukhus, visste inte vad som hänt eller något. Men något som gör mig förbannad är, när han blev utskriven så kunde han knappt gå, han har ingen styrka i högerbenet så han kan bara gå kortare sträckor innan han måste stanna och vila.

Men, tror ni att han fick sjukresa hem? Svar: Nej!

Men, han kom hem tillslut och jag är nu bara så jävla glad över det. Men det var så konstigt, för när jag gick till affären idag så hade jag Dipp med mig, jag hade sån ångest men gick glatt runt ändå, för jag var glad att jag var hemma!! 

Sen tänker jag, hur hade han klarat sig om jag Inte blivit utskriven? Hur skulle han kunna gå ut med Dipp när han knappt kan stå på benen? Men, ja. Tisdagen tog knäcken på oss båda, så vi har legat nästan hela dagen… Men i morgon ska jag ta tag i livet, då blir det blodprover och sen en tur hem till svärmor.

Vid varje inläggning…

Posted: 23rd mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

Jag tänker mycket på vad jag kan göra för att må bättre för stunden och ja, detta ska jag satsa på nu

image

Hej igen

Posted: 22nd mars 2015 by Miss Manic in Uncategorized

Psyk. Väntrum. Ensam.

image