Ångest av sveken

Svek. Skam. Smuts – det som inte syns finns inte.

1526549_444292639004454_70859444_n

Det är så jag upplever verkligheten. Nu kanske det inte är så folk menar, men det är så Jag upplever saker. Och vad Jonas försöker säga så gör det inte saken mindre trolig, mina känslor är mina och jag har rätt att känna som jag gör.

Jag ville sluta ljuga, sluta ha den där stenmasken för mitt ansikte. Jag trodde att det var okej att visa vem man är – på riktigt. Men att erkänna att man inte har en synlig sjukdom så är man  inte sjuk på riktigt.

En sjukdom måste Synas. Man ska se ett brutet ben, man ska se en människa utan hår, man ska se ärr efter operationer som bevisar att man varit sjuk – på riktigt.

Jag har mina ärr, inte för att jag har en fysisk sjukdom. Många verkar tro att man självskadar i syfte att vinna uppmärksamhet. Men tror folk på fullaste allvar att man väljer en sån sak för att få uppmärksamhet?

Om jag vill ha uppmärksamhet så kan jag ställa mig på torget och skrika. Jag försöker att inte visa mina ärrade armar, ärr som kommer efter att ångesten varit så stark så man inte vet var man ska ta vägen.

Allt handlar då om att fysisk smärta gör att man “glömmer” ångesten, det är lättare att handskas med något man ser. Att söka hjälp för att man självskadat och behöver sys är något man gärna inte gör.

Jag har många ärr som jag egentligen skulle behövt sy eller limma. Men jag skäms över mig själv, jag skäms över min ångest och jag skäms för att jag mår så pass dåligt att rakblad är min utväg.

Jag sitter varje dag med en ångest som är så vidrig att jag bara vill skära sönder mig totalt. Men jag får inte. jag får inte skära, jag får inte drick, jag får inga tabletter som lindrar.

Jag står ENSAM!! Jag får ingenting. Jag tror inte att någon, som inte varit där – kan förstå hur jävla ont det gör. Att må så fruktansvärt dåligt men inte har något att lindra det med.

Det vore lite som att man kommer in på akuten med ett brutet ben och ger patienten av Alvedon och säga att “nu kan du gå hem, kom tillbaka om det blir värre”

Det är så det känns. Att inte ha något som hjälper. Alla “mina” metoder är inlåsta. Jag får inte fysiskt skada bort min ångest, jag får inte lindra den med alkohol, jag får inte de där magiska tabletterna som faktisk hjälper. Jag får ingenting och det gör så jävla ont!

Tänk om folk kunde få låna mina skor och min ryggsäck i en månad, då skulle kanske den personen förstå hur jobbigt det är. Det är allt annat än kul. Jag önskar mig frisk, men just nu är det så att jag aldrig kommer bli frisk.

Visst, vissa diagnoser kan jag arbeta bort, med det bipolära och min ADD kommer jag få leva med.Jag kommer alltid få äta mediciner. Mediciner mot alla svängningar, toppar och dalar, men just nu får jag inte de tabletter som hjälper mot ångesten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag mår så jävla dåligt. ÅNGEST!

jag skulle ljuga om jag säger 
jag aldrig tänker på döden
är det den enda utvägen?

Förlåt om jag verkar bitter, men jag är bara ledsen. Idag är en sån dag

 

2 thoughts on “Ångest av sveken

  1. jag tror alla människor skulle behöva leva minst ett år på ringa pengar, existensminimum eller mindre. jag tror alla människor i vårat avlånga land skulle behöva leva med psykisk ohälsa, fast jag skulle inte kunna önska dem det i ett år, mer som du skriver i en månad.

    mest för att de ska bli ödmjukare inför livet, börja tänka och känna. skapa genuina värderingar. se vad som är viktigt i livet, vad det är som faktiskt är av betydelse.
    jag tror människor skulle bli lyckligare. ändra sina förhållningssätt.

    kram henrietta!

    • Ja, jag tror det vore nyttigt att alla fick leva som vi – bara för att förstå hur det egentligen är – på riktigt.
      Allt är inte guld och gröna skogar.

      Kram tillbaka till Ninja från Henrietta 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *