Att bestiga ett berg

Som ni märker så är jag mer positiv och levnadsglad än på länge, men det betyder inte att min kamp är över. Det som är ett problem, som jag ser det är det sociala samspelet. Just nu har jag inga vänner jag träffar och det är något jag saknar. Men. Ett stort men!!

För 2 år sedan förlorade jag min allra bästa vän (hoppas inte hon läser detta). Jag har jättesvårt att släppa det och anledningen, jag gömmer mig där bakom min borderline för den innebär just svårigheter med det sociala, rädslan att bli övergiven osv.

Så, i dagsläget kan jag prata med folk, det är inga problem. Lite jobbigt är det men jag klarar av det.Men när det gäller att släppa någon inpå så backar jag. Jag är för rädd att bli övergiven igen så jag släpper inte någon in på mitt liv. Jag vågar inte. Där är min ena svaga punkt.

Ja, jag vet att det gått 2 år, men jag saknar henne så vansinnigt mycket. Jag har inte raderat hennes telefonnummer för det känns för definitivt på något sätt. Och när något händer i mitt liv, positivt som negativs så blir min spontana tanke direkt att jag ska ringa henne. Men det går inte. För mycket har hänt sen dess så vår vänskap skulle aldrig kunna bli det den var.

Jag tror inte på Oss längre alls, det skulle bara bli krystat och konstigt. Men jag saknar att ha en vän att ringa till. jag vet att jag skulle kunna ringa ett flertal, innerst inne så vet jag det. Men släpper jag in dessa så mycket i min sfär och de sedan tröttnar eller liknande, då kommer övergivenhetskänslan över mig igen, lika starkt som sist och det orkar jag inte.

Det är en del i mitt berg att bestiga, att våga släppa folk in i mitt liv. jag är tacksam över att de finns där,vågar inte nämna namn av rädslan att glömma någon, jag Vet att jag kan ringa när helst jag vill eller behöver, men jag vågar inte. men det värmer att veta att alternativet faktiskt finns.

4 Responses to Att bestiga ett berg

  1. Jag förstår hur du saknar, min bästa kompis och jag har glidit ifrån varandra genom åren, hon skaffade man och barn och flyttade från stan. Jag var och hälsade på några gånger men det blev aldrig som det var så att säga. Jag har iofs Lotta som jag träffar och pratar om i princip allt med, men det är inte riktigt samma sak ändå.
    Kram, hoppas du får fortsätta att må bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>