Att gråta höstliga tårar

På facebook pågår en diskussion om gråt. Om att jag ska tillåta mig själv att gråta och folk skriver så fina saker. Jag har så svårt att gråta, men var enormt nära idag hos arbetsterapeuten då vi pratade om kräkfobin. Men vi bytte samtalsämne. Det är något jag tycker är konstigt, ofta hos terapeuter (mer psykologer) så blir det att man byter samtalsämne när gråten är nära, men är det inte då en terapeut ska finnas där?

Är det inte tillåtet att gråta hos en psykolog, var ska man då få gråta? Jag vet ena svaret, och det är Jonas. Jag vet att jag kan gråta ut inför honom, men ändå är det så svårt. Jag har svårt att släppa fram tårarna och det har nog att göra med att man tidigare fått höra att “måste du lipa för allting” eller liknande ord.

Då blir det plötsligt så svårt, så nu när jag kan behöva gråta så kan jag inte.. Tårarna letar sig fram, ögonen blir glansiga och precis när första tåren ska rinna över så blinkar jag bort allt, jag blinkar bort allt det som ryms i mitt bröst och som behöver komma ut.

Nu till något annat, apropå byta samtalsämne. Vi har nyss varit ute med Dipp på sista kisserundan och då kände man verkligen att hösten är på intåg. Det luktade fuktig höst, naturens höstliga tårar som smält ut till en tät dimma. Det var ändå vackert, vi gick där.. pratade om årstiderna och dess skiftningar.

Jag tycker om hösten, alla färger, stickade tröjor och raggsockar, det är tillåtet att börja bära mössa snart och vantarna åker snart fram på hatthyllan. Sen vintern, en solig vinterdag med sandade gator är nog det vackraste jag vet. Men hösten, gå till skogen en solig höstdag med kaffetermos och något gott till, sen en glad hund som får springa löst.

Men nu, kaffe och en cigarett. Och oändligt mycket kärlek

Om Miss Manic

Fru, matte, Dotter. Syster . Vän IF Elfsborg & Färjestad BK Det är jag
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att gråta höstliga tårar

  1. Jazzy skriver:

    Håller med dig, att gråta inför sin samtalskontakt är strängt förbjudet! Det är uppenbarligen så att man ska hålla sånt för sig själv, i alla lägen… :S

  2. Junie skriver:

    Min terapeut som jag hade på äs-enheten var verkligen inte så, jag kunde sitta en hel timme och gråta hos henne och hon var så förstående på ett sätt som jag verkligen beundrar henne för. Vi kunde sitta tysta, och jag bara grät, men hon utstrålade att det var okej på något mystiskt vis. Typ som att jag kände att hon hade kramat om mig om hon inte hade varit just min terapeut. Professionellt fysiskt avstånd men mental närhet. Så vill jag också bli, när jag är färdig psykolog.

    • Miss Manic skriver:

      Vad underbart det låter, men jag hoppas jag kan lära mig gråta och prata men det kanske blir bättre när jag får en terapeut jag kan prata med, en kvinnlig alltså. Men så blir jag rädd för tänk om jag får en dålig och känner att jag vill tillbaka till Michael

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>