Att gråta

Denna bild cirkulerar nu på facebook och det ligger så mycket i den. Man kan visa känslor som glädje och ilska inför andra, men när man är ledsen så åker den falska masken på. Jag tror det gäller de flesta. Att gråta är förbjudet.

Det är nog en sak om man förlorat någon som dött, men om man är ledsen eller så deprimerad att man bara vill gråta så kan man inte det så länge man inte är ensam. Inte ens jag och Jonas kan gråta inför varandra. Jag vet en gång jag var ledsen och deprimerad och bara ville gråta, men så fort Jonas kom in i rummet så slutade jag. Jag kan inte, inte ens inför den jag älskar mest i världen.

Men hur kommer det sig? Varför är det så lätt att visa ilska, besvikelse och viss typ av ångest? Men inte tårar? Varför anses det svagt att gråta? Jag tycker inte att en människa som gråter är svag, men det gör mig orolig, jag vet liksom inte hur man handskas med att vara med någon som gråter. Det är nog just för att det är så sällan det händer och att alla vill bli bemötta på så olika sätt.

Jag kan bara gå till mig själv, Om jag gråter så beror det på vem som är med när det händer. Om jag gråter inför Jonas så räcker det med hans famn och närhet, ord krävs inte. Men händer det på stan så vill man nog bara att folk ska låtsas som att jag inte syns, bara gå förbi utan att titta.

Hur fungerar du? Hur vill du bli bemött när du gråter, och kan du gråta inför folk?


8 Responses to Att gråta

  1. jag tänker att som barn är det okej att gråta, det är det sättet barn kan och ska visa känslor på. men ju äldre vi blir – ju mer förväntas vi visa känslor på annat vis än att just gråta. det handlar om att “växa upp”. det är sorgligt faktiskt, och väldigt onödigt.

    jag själv kan inte gråta. jag vet inte riktigt hur en gör. och om jag väl gråter är det ABSOLUT inte inför någon annan. jag vet faktiskt inte varför. men jag har aldrig varit den som visar sina känslor öppet. lite har det nog med arv och miljö att göra – jag är inte uppväxt i en familj som visar mycket känslor. och sen har jag sådant kontrollbehov också.

    <3

  2. Jag kan i princip bara gråta för min sambo, om jag ska gråta inför andra måste ngt riktigt allvarligt hänt. Men jag gråter oftast när jag inte orkar vara stark mer….

  3. Jag är en kramig och en så kallad “care-giver”. Så när jag ser någon som gråter så brukar jag oftast försöka få reda på varför om personen i fråga behöver någon slags hjälp. Vid nekande, så brukar jag bara… vara där. Kramas. Eller bara sitta och finnas.

    Själv har jag svårt att gråta överhuvudtaget. Vare sig jag är ensam i ett rum eller tillsammans med dem jag älskar eller överhuvudtaget. Du har rätt i att det nog är ett tecken på svaghet. Jag är en väldigt stark person i mig själv, så kanske är det därför? I don’t know… Förlorat många familje-medlemmar… Mor- och far-föräldrar inom ett år av varandra… Och min älskade pappa… Så jag har fått vara stark för många. Jag är bra på det och blir stark i mig själv när jag är stark för andra. If that even makes sense…

    Sen gråter jag ofta av glädje eller för att jag blir rörd, när någon gör något fantastiskt. :-) Men av sorg? Mycket, mycket sällan, knappt alls. :-)

    My two cents.

    • Jag minns en gång jag satt och grät, hade panikångest och då kom en tjej på typ 15 år och stannade tills polisen hämtade mig för att köra mig till psykakuten. Det tyckte jag var fint, det kändes bra att någon bryr sig. Jag skulle också gå fram om jag såg någon gråta offentligt.
      Men som du säger, när det gäller något fint, då kan jag gråta för att jag blir rörd

      • Ja, det är tur att det finns folk som bryr sig ändå. :-) Vi kanske inte är så många vi så kallade “care-givers”, men vi finns iallafall. ;-)

  4. När jag var liten grät jag för minsta lilla, och fick ofta spydiga kommentarer om det. På så vis lärde jag mig att det är dåligt att gråta. Nu vet jag ju bättre, men det är sällan jag gråter ändå. Det händer mest om jag ska berätta för någon hur jag mår och tänker när jag är nere i depressioner, typ i terapirummet har jag sammanlagt tillbringat flera timmar gråtandes vid det här laget.

    • Jag kan inte ens gråta där, men det kanske släpper.. Jag önskar att jag kunde gråta ut, men det går bara inte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>