Att inte kunna hantera sig själv

Att jag aldrig lär mig. Jag har haft kontakt med psykiatrin i många år och jag borde ha lärt mig något. Men det känns som att allt står still. Vi pratade just om det, jag och Jonas. Att man på något sätt vill ha uppmärksamhet hela tiden. Se mig, hör mig, tyck synd om mig.

grc3a4ns-norge

Hela tiden. Även fast jag inte är medveten om att det troligen är just så folk ser mig. Jag vill inte att det är så det ska vara, helst av allt vill jag inte att någon ska märka mig. Inte se mig. Inte alls.

Men tyvärr så kan jag inte dra på mig en osynlighetsmantel. Jag vill ha en, men det finns bara i Harry Potters värld. Det enda jag känner just nu är att jag tycker synd om folk som vistas i min närhet.

Jag menar, om inte ens min pappa vill veta av mig, vem ska då annars göra det? Min egen pappa, mitt kött och blod. Det gör ont!

Jag har ett självhat som ni vet, jag tycker inte att jag förtjänar gott och det blev inte direkt bättre av pappas senaste samtal. Ytterligare ett svek. Ett svek i mängden. Det känns mer och mer som att jag skjuts bort.

Bort från världen. Så ja. Jag vill försvinna. Helst helt, men nej. Jag stannar kvar – mor min vilja. Bort, bort, bort.

Hej då pappa.- Förlåt att jag blev sjuk.
Förlåt att jag inte duger till.
Förlåt att jag tar plats.
Glöm mig.
Nu.

Svek. Ytterligare ett svek. Tack ni som fortfarande finns. Tack.
Tack Jonas för att du står ut med mig.
Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *