Att leva med emetofobi

Emetofobi är alltså att man är rädd för att kräkas. Allt för ofta får jag höra saker i stil med att “men ingen tycker väl om att kräkas” Men det handlar inte om det!! Det är ett stort handikapp, särskilt denna tid på året när influensor och kräksjukan härjar för fullt!

Idag till exempel. Först var det då DBT och då satt vi 10 personer i ett Litet rum. Perfekt för virus och skit att hoppa runt. Offentliga toaletter ska vi inte tala om då allt för många har en bristande handhygien.. Jag öppnar Aldrig dörren på en offentlig toalett med händerna! Det är jackärmar, tröjärmar, armbågar, papper eller vad som helst, men Inte med händerna!!

Sen efter DBT:n så gick jag till apoteket, stället där ev sjuka människor hämtar mediciner. Där var det dessutom fullt med folk!! Så jag blev sittandes säker en kvart innan jag var “fri” sen på bussen som skulle ta mig till stan. Bussen var överfylld med folk. Även där en smittohärd.

Väl i stan så skulle jag exponeras ytterligare. In på banken, inte så mycket folk när jag kom med det var många som kom och gick. Satt där lika länge som på apoteket. Efter banken var det nästa buss för att ta mig till affären. Mycket folk i rörelse, en kundkorg med ett räfflat handtag, åter där perfekt för virus att bosätta sig! Då kommer genast tanken. Hur många har tagit i handtaget? Hur länge sedan var det som de rengjordes?

OCH! När de rengörs, Hur kommer de ner ordentligt i de stora räfflorna som är på handtagen?

Detta lever jag med, året runt! Visserligen värst under vinterhalvåret, men även de andra årstiderna. Detta medför så klart ett enormt handikapp för mig och för alla andra som har denna typ av fobi. Sen kan folk inte alls förstå att det verkligen handlar om en handikappande fobi och ingenting annat.

Att ständigt ha denna typ av tankar gör att när man varit i stan och faktiskt utsatts för ev smittohärdar gör att när man kommer hem så är man helt slut!! Dels för den konstanta oron. Sen bara detta med alla syn- och hörselintryck. Nä, fy för detta – jag vet bara inte hur jag ska komma runt det hela.

Sen en annan grej som också har med detta att göra – när jag (framför allt) inte är hemma och min mage knorrar, låter på annat sätt, rör sig eller på annat sätt gör mig påmind om att den faktisk existerar, då analyserar jag känslan, mår jag illa, känner jag mig dålig i magen? Och om jag skulle insjukna i stan. Hur i hela friden kommer jag hem? Jag tror knappast att någon busschaufför skulle låta mig åka med.

Det skulle i så fall innebära att jag, sjuk, skulle få gå hem. En promenad på 12 km. Så jag undrar, efter att ha förklarat detta – finns det Någon som vill byta med mig?

6 thoughts on “Att leva med emetofobi

  1. känner igen mej där…är hyper med att tvätta mej,o skilt håller på skurar händerna med nagekborsate då rädd för nån bacill eller nåt..o rädd för kräkas,o de svårt o kräkas då bactic by opererad då magen är endast 2 dl …

    • Där har ju du en fördel om man ska se det hela lite mer positivt. Eftersom du fått den op som du gjort så kan man inte kräkas.. Det är lite av en fysisk omöjlighet

    • Haha… kör på, vi byter :p Men jo, det är verkligen en ren pina. Och att folk inte kan förstå att det är mer än bara en obehaglig upplevelse, att det faktiskt påverkar vår vardag

    • Du sårar absolut inte. Det finns KBT men det klarar jag inte av just nu eftersom jag har både DBT 2 gånger i veckan plus min neuropsykiatriska utredning som jag håller på med.
      Sen vet jag inte om vi kommer jobba med et jag och min individualterapeut. Vi kommer i första hand jobba med att få mig att komma ifrån det självdestruktiva beteendet, sen går vi igenom krishantering som i ett led av min PTSD och sen ska vi prata om mina problem med maten. Så om vi även kommer att gå igenom fobier vet jag inte

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *