Att leva med psykisk sjukdom…igen

Många personer som är drabbade av psykisk sjukdom får ofta höra samma sak, oftast av anhöriga och nära vänner och det är saker som “ryck upp dig, sluta med alla piller och bli som folk, borde du inte bli frisk snart” och liknande saker. Något som vi ofta tar väldigt hårt, vi tar det på allvar oavsett om personen menar det på riktigt.

Jag kan bara tala för mig själv och jag kan säga att jag vet inte hur många jobb jag börjat söka efter såna kommentarer även fast jag vet att jag inte skulle klara av att jobba.

Något som är vanligt bland “såna som mig” är att när man gjort något, bara en liten grej så blir man helt slut. Det tar så enormt på krafterna. Det kan vara saker som att diska, gå och handla, gå hem till någon man känner och vara social, läsa om folk som “har det värre” än mig.

Jag känner då att det inte är okej att jag mår dåligt för jag har inte varit med om så hemska saker. Jag har visserligen min PTSD-diagnos, ett trauma som jag inte bearbetat, något som jag tänker på varje dag. Ibland korta stunder och ibland hela dagar.

Det tar enormt på krafterna. Något som också tar på krafterna, som är så självklart för så många andra och det är att överleva. Faktiskt. Att jag överlever nu beror till stor del på Pepsi, så ni som bryr er om mig, var glad för att jag har henne. Igår, då gjorde jag något som var länge sen jag gjorde och det var att läsa på Flashback om hur man tar en överdos på säkrast sätt. Så nu vet jag det. Jag ska inte ta livet av mig nu, även om tankarna finns där varje dag.

Särskilt på kvällarna. Det är riktigt jobbigt, så jag tar oftast lugnande och sömnmediciner tidigt för att kampen inte ska bli lika långvarig. Jag kan sitta och titta på tv med min bror och svägerska, men tankarna är oftast iväg på något helt annat. Så, mina kvällar blir tidiga.

Sen, jag hittade detta som min förra läkare skrev.. Det skrämde mig lite, men… Ni kan ju få se vad han ansåg om min hälsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *