Att leva med psykisk sjukdom

Jag har inte valt detta liv, att leva i detta är en kamp, varje dag.
Att vakna varje morgon och känna att det är ytterligare en dag att kämpa, att överleva. Att finnas. Att hitta motivationen.
Att kämpa med allt detta är något som man blir trött av, på riktigt.
Jag kan jämföra med hur det var när jag jobbade.

Det var trötthet på ett annat sätt, en trötthet som samhället accepterade.
Att bli trött efter den kamp jag lever med, det är inte accepterat.
Samhället förstår inte, jag förstår, för de har inte levt som mig och hyr kan man förstå något man inte har levt med?
Men försök att förstå. Bara så.

Många säger “psykisk ohälsa” – något som jag tycker låter som något som är lätt att bli av med. Men det är en sjukdom, en sjukdom som man inte blir frisk ifrån bara så där.

Jag har varit sjukskriven sen januari 2010 och det har alltså gått lite mer än 7 år. Jag blir inte bättre, snarare tvärtom, de senaste åren så har jag kraschat mer än någonsin.

Som förut, vid 11 gick jag till mamma, handlade lite på vägen. Hos mamma pratade vi en stund och sen pratade jag med min systerdotter. Gick sen hem, och var framme strax innan 14:00
Det är min vardag. Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt slut.

Jag önskar att jag orkade mer, men jag gör inte det. Inte än, men det kanske kommer… Vem vet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *