Att släppa fram ångesten?

Jag borde sluta med att spela ett spel, sluta gömma mig för mig själv, sluta med att gömma ångesten som krälar i mitt blod. Tillåta att folk, särskilt Bror ser hur jag mår, men det är svårt. Han har för mycket med sig själv så jag vill inte belasta honom med mina problem.

dddddeee

Jag känner mig stressad, allt som rör vården. Anledningen till studiebesöket på Berggården var för att jag ska komma ut i det sociala som egentligen vore bra, men tanken bakom allt är att jag ska lära mig det så jag kan komma ut i arbetsträning.

Men jag fattar inte hur jag ska komma ut i arbetslivet utan att få den terapi som jag behöver. Hjälp att finna bättre verktyg än rakblad, lära mig sätt att hantera min ångest, PTSD-behandlingen.

Men jag får ju ingen hjälp för att jag inte är redo, men om jag inte är redo för terapi, hur ska jag då vara redo för att tänka på arbete? Jag klarar ju inte ens av sociala saker 2 dagar i rad utan att totaldäcka, krascha.

Jag ska försöka att gå till Berggården ibland i alla fall, den 3 juni är det typ friluftsdag ute vid Kransmossen och då är det gemensam frukost, tipspromenad med aktiviteter, sen grillning för att sen vara med på boule, kubb, frisbee, fotboll eller liknande. Mellan 09:00-14:00 håller de/vi på.

Annars, strax ska jag till stan för att köpa fotbollsbiljetter och kattmat, sen ska vi ut till skogen om vädret fortsätter att vara lika fint som nu. Just nu skiner solen och har gjort sen jag vaknade.

Så jag hoppas på en fin dag.

6 thoughts on “Att släppa fram ångesten?

  1. Men det är väl positivt att “man” har hopp om Dig? Missförstå mig rätt, fattar att Du inte på långa vägar är redo för arbetslivet nu. Men Du har ju många år framför Dig. Tror det skulle kunna ge Dig mycket att “få ta hand” om andra, Du verkar ju vara en väldigt omtänksam person, perfekt för vården. Å där har Du ju redan kompetensen, och utbildningen som krävs. Se det som något bra, när DU är redo. Om inte annat, föreställ dig lönen, Du kan få ut 20.000/månad, inte helt fel, eller?

    • Vården i all ära, men jag kan inte släppa det när jag kommer hem, så är någon dålig när jag slutar så tänker jag mycket på den personen. Jag har bra hand om de äldre när man jobbar inom äldreomsorgen, men jag kan inte släppa dom plus att det är svårt med att komma in i det sociala med kollegorna som man måste ha. Jag själv tänker mig mer ett arbete där jag är mest för mig själv men ändå har kollegor.
      Typ fastighetsskötare, ta mest utomhusarbete.
      Eller något liknande

  2. Känner med dig, så känner jag också. Hur ska jag kunna börja jobba då jag inte klarar av ett vanligt socialt liv. Svårt det där. Kram

    • Ja, visst att det är bra att de tror på mig, men just nu känns det bara stressande att de prata om jobb för min del. Jag är inte där än…
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *