Bara så.

Jag lever. Det gör ont. Men jag har visst inget val, folk säger att jag inte får sluta kämpa.
Men jag gör ju inget annat, kämpar – sen däckar jag i en ångesthög. Skakar och kvider, lider.

Orkar inte mer. Jag orkar inte. Behöver stöttning av psyk, men det känns onödigt. Jag behöver dom, jag klarar inte av detta själv.

Hjälp, jag behöver hjälp.

2 thoughts on “Bara så.

  1. Lilla vän. Du klarar det. Du är starkare än du tror. Om du känner att du behöver stöd så kräv det. Hur gick det med det där boendet? Kanske kan stöd dygnet runt vara ett alternativ även om det är långt ifrån din älskade. Det är väl ändå under begränsad tid?
    Styrkekram

    • Jag ska på möte i september med terapeut, boendestöd och biståndsbedömare, så då får jag veta mer. Det boendet ligger bara 1 mil hemifrån och bussen stannar precis utanför… Men det kommer kännas konstigt, men både jag och Bror tror att det kan vara ett bra alternativ ändå..
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *