Black hat

Nytt namn, samma skepnad. Alla kallar sin ångest för Ågren – eller typ alla, så här är min, Mannen med den svarta hatten. Och han är här nu, samma skepnad, samma smärta, samma uppgivenhet.

images

Så det är egentligen nu som jag ska låsa in mig, gå in i sovrummet, utan djur, utan telefon, utan allt – det enda som får följa med mig in är papper och penna, anteckna de känslor som dyker upp..

Men jag kan inte, skyller jag på – för Dipp ligger i sängen och sover. Bra undanflykt för att slippa göra något som är otäckt och skrämmande. Eller så kör jag en mjukstart, tar med ett kollegieblock, en penna och låter Dipp vara kvar.

Vet inte om jag vågar kasta mig ut, falla handlöst bara så där, rakt av. Sen fick jag ett tips av Carro, att fylla i ett veckokort som vi gjorde på DBT:n, ett bara för mig själv liksom, för att se – få koll på när det blir jobbigt och i kombination med blocket se om jag kan komma på Vad som gör att Han hälsar på mitt inre.

Jag är trött på att falla, varje dag, djupare och djupare. Hur får man stopp på eländet? Hur långt kan man falla? Finns det någon botten?

Självskadetankarna är här, hugga, karva, slita — vad som helst bara Han försvinner. Jag känner mig bara desperat, jag vill inte känna så här, jag är rädd, vill gråta men spärren är hårt, kanalerna är igentäppta.

Ut kommer inget. Inget alls, det är bara en klump i mitt bröst som växer sig starkare och starkare, hårdare, nästlar sig in mer och mer runt hjärta, lungor och runt bröstbenen.

Hur kommer jag vidare. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Finns det någon som har svar på det? Varför? Det enda ord jag kan komma på just nu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *