Archives

Att vara bipolär

Börjar med en faktatext från Ibis

479755_10151365920484580_1988959638_n

“Den klassiska manin ökar energin långt utöver normal nivå. Många känner sig osedvanligt starka och vitala. Aktiviteten och tempot drivs upp. Man griper sig an en mängd projekt, driver dem ofta hårt och med intensiv beslutsamhet, känner sig inspirerad, engagerad och upplever en stegrad självkänsla. Idéerna flödar.

Tankeförloppet är snabbt. Personer i omgivningen får ofta svårt att hänga med. De reagerar inte bara på intensiteten, utan också på den bristande självkritiken i alla initiativ. De ser det orealistiska och oresonliga i projekten, och det riskabla i dem. Men de märker också att det är svårt att påverka det som sker. Den som är manisk brukar bemöta invändningar med ilska och vredesutbrott.”

Många tror att när man är i en hypomanisk/manisk period måste vara underbart just för att man har en ökad energi och får mycket saker gjort, men det som är en negativ del är att man blir slösaktig med pengar, pratar först och tänker sen vilket innebär att man riskerar att såra människor.

Man påbörjar en mängd projekt, men inget blir färdigt. Sen har vi sömnen. Man kan inte sova, jag somnar och vaknar hela tiden eller så är man vaken dygnet runt… som mest var jag vaken i 8 dygn och de sista nätterna grät jag, huvudet var trött, ögonen var trötta, kroppen var trött – men sova var omöjligt.

Då är kraschen tillslut ett faktum. Jag är inne i en konstig period just nu, jag mår rätt okej på dagarna, på kvällen kommer ångesten som ett brev på posten och nätterna ska vi inte tala om. Visserligen, vissa nätter så sover jag hela tiden, men drömmer bara mardrömmar och då vaknar man även med ångest.

Så att vara bipolär är inget som jag själv uppskattar. Jag är dock oftast i det depressiva stadiet, kan vara hypoman korta perioder, sen kraschar jag igen. Så nej, att vara hypoman, visst har det sina fördelar när tillståndet ändå ligger på en vettig nivå, men oftast är allt okontrollerbart och allt blir fel…

Ville mest klargöra det hela. Jag har bipolär typ 2, sen borderline och ADD. Nackdelen där är att bipolär och borderline krockar totalt med ADD så det är jättesvårt att hänga med i svängarna och jag blir väldigt ofta irriterad på mig själv. Så, nej. Det är inte kul

En annorlunda tisdag

20121026113854740_sbig

Intryck. Just nu orkar jag inte med för mycket intryck, jag behöver vila hjärnan från allt. Så idag har Bror förbjudit mig att göra någonting, hur jag nu ska klara det är en annan femma.. Men jag ska försöka. Jag måste våga slappna av.

Det är jobbigt när jag vet att jag måste varva ner, släppa intryck för jag vet att kraschen kommer och den vill jag undvika så jag håller på med allt och lite till, allt för att trycka undan kraschen. Men, idag – även fast det är tisdag så stannar jag hemma, fixar inte stan, bussar, trängsel, folk. Det funkar inte alltid.

Men, just nu. Jag behöver lugn, vill ut till skogen men vädret vill inte samarbeta. Visserligen har jag bra kläder, men jag vill kunna fota en massa utan att vara rädd för att sabba kameran. Jag har tänkt att jag ska klättra upp i träd för att kunna fota från andra vinklar, tror att man lätt missar för mycket annars.

Men jag får se, kanske att vädret blir bättre sen, får hoppas det – men nu ska jag gå till köket och hälla i mig lite kaffe. Måste starta dagen på rätt sätt.

Bara för mycket…

 

 

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..

Läslusten är verkligen tillbaka

Tack Concerta, med de i blodet så kan jag äntligen koncentrera mig på saker och nu på kort tid så har jag läst 4 böcker och är nu inne på den 5:e boken och det är Stormblomma.

41DlboWei4L

Köpte den på Erikshjälpen för 5:- och det var verkligen ett lyckat köp. Den har fångat mig totalt och jag skulle lätt rekommendera den till andra – så, idag ska jag inte göra någonting, bara kolla nätet och läsa.

Inte samtidigt dock men jag tror att boken kommer uppehålla mig större delen av dagen, så ja.. Jag ville bara säga det 🙂

Snart är sommarlovet över

Sommaren har gått, inte än som så alltså, men just “ledigheten” från terapier. Men det känns skevt, sommaruppehåll, som om man är friskare på sommaren. Men jag fattar att de behöver semester men vi som behöver hjälpen behöver den året runt. Men det får gå ändå!

Sen en sak som jag tänkte på, i mitt inlägg där jag skrev om alla positiva saker i mitt liv, på det fick jag en kommentar av en som inte alls är insatt i hur det fungerar att leva med en borderlineproblematik och att ha bipolär diagnos;

“Men allting verkar så snurrigt, än mår Du skit, sen är allt underbart? Hur är det? På riktigt. Kanske Du måste ta tag i realiteten?”

Grejen är, vi med dessa diagnoser har mycket upp och ner i våra liv. Det svänger fort och jag har mer av den depressiva och ångestfyllda delen, andra har tvärtom. Det är liksom så vi fungerar, tyvärr!

Jag menar, vem vill inte må bra? Bipolär diagnos är det som förr hette Manodepressiv. Så, innan okunnigt folk kommenterar såna saker — läs innan ni kastar skit och okunskap. Det är liksom svårt nog som det är.

Om ni inte vill läsa eller ta reda på fakta – låt bli att kommentera. Jag är glad att detta har varit en bra dag för då kan jag slå ifrån mig sånt – det rör mig inte i ryggen! Hade det varit en sån dag som jag oftast känner av – då hade jag tagit det jättehårt.

Detta är bipoläritet:

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Och detta är borderline

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

Så, detta är min vardag. Jag kan inte göra så mycket mer än att försöka tänka att “det blir bättre” För jag vet att det kommer bra dagar men jag är även medveten om att dipparna blir jag inte av med, ångesten likaså.

Det blir bättre efter terapi och rätt medicinering. Borderline kan skrivas av – det är vanligast men bipolär, det är något jag kommer få leva med. Jag har blanddiagnoser och så är det.

Borderline och PTSD kommer avskrivas efter lyckad terapi. ADD och bipolär kommer jag alltid att vara, men med mediciner som är rätt för mig så kommer jag att lära mig att hantera livet på ett annat sätt än jag idag kan.

När jag mår som sämst så har jag ångest med psykotiska inslag och det är oftast då jag självskadar, jag är inte medveten om att jag gör det förrän det är för sent. Och det under borderline som är markerat med fet text – det är dom bitarna jag måste jobba extra hårt med.

Så, det är en del av mig, välkommen till mitt liv

 

 

 

The darkness in my life

Mörker. Evigt mörker och svåra tider. Jag vet inte vad som händer om jag ska vara ärlig. Jag vet bara att jag faller djupare och djupare för varje dag som går, jag får så dåligt samvete, jag & Jonas gifte oss i december så jag borde väl sväva i lyckan fortfarande.

images (1)111

Visst, han gör mig lycklig,, jag har fina vänner som visar att de bryr sig om mig, men det känns ändå som att något fattas. Jag vet bara inte vad. Om jag bara visste.

Jag har fruktansvärda tankar. Tankar på det jag inte vill tänka på men jag orkar inte se något annat. Mörker är en kraftigare färg än ljuset. Det kan ingen säga annat om. Det finns en sida på facebook som heter Framsteg och där står såna saker som hur man bör leva sitt liv för att vara lycklig.

Visst, det funkar säkert för “normala” människor som bara har svackor lite då och då. Jag själv försöker ta till mig vad som står men jag har valt att inte följa sidan längre för jag mår bara illa av allt klämkäckt som står och det får mig bara att skämmas över en sån simpel sak som de skriver om där.

Dålig människa är vad man är om man inte lyckas. Jag har vänner som delar sånt ibland men jag känner bara en tagg i bröstet för att jag inte klarar att tänka så positivt. Jag vill  äl ta tillvara på varje minut som är bra, men det går inte för jag når aldrig riktigt hela vägen fram. Livet är svårt.

Ja, jag vet.. vem har sagt att livet är lätt.. Men jag är medveten om att väldigt många mår ofta bra även om de också mår dåligt ibland, men för mig är livet oftast tvärtom. Jag mår oftast dåligt men ibland mår jag bra. Just nu är jag på väg ner, lite mer för varje dag som går.

Ja, jag vet vad du tänker, “bara jag kan förändra mitt sätt att leva” men, om det nu hade varit så lätt som att “bara” tror ni då att jag frivilligt valt att leva i mörker? Ja, vissa verkar tro det men det är inte så lätt att bara ändra på något till den totala motsatsen när man mått dåligt under så lång tid.

Usch. Tisdag. Jag mår dåligt men jag kraschar lite mer efter varje DBT–tillfälle. Inte för att jag inte trivs i gruppen, för det gör jag. Men jag klarar inte av att vara så social under så lång tid. Möjligen uppdelat på 1 timmer 3 gånger/dag för då hinner jag ladda batterierna.

Men ja… Jag faller djupare och djupare… varje dag

This is who I am

ob_f3ed1bd74abe3e9fb166e9bde11f08b7_keep-calm-this-is-me-8

Allt för ofta möts jag av motstånd för hur jag är och hur jag fungerar och reagerar över mitt liv. Jag får ofta kommentarer om det i bloggen men jag känner mig nedtryckt av de jag trodde var mina vänner.

Mina svårigheter har tyvärr att göra med min sjukdomsbild. Jag vill inte skylla på mina diagnoser, men tyvärr så är det dom som påverkar mycket i min vardag. Det är ofta när jag säger vad jag tycker, tänker och känner.

Jag verkar inte få ha en åsikt för allt som oftast så blir det hån, nedtryckning, pajkastning och påhopp. Jag har jättesvårt att få såna ord upptryckta i ansiktet på mig. Jag försöker gå in och förklara hur och varför jag tycker på ett sätt men jag är usel på att formulera mig.

Jag skriver och pratar allt för ofta i affekt, det vet jag och ofta så slutar det med att allt blir fel. Jag får också höra ofta saker som varför jag gör si och så. Oftast så rör det sig om pengar. Vi är slösaktiga ibland, vi kanske handlar först och tänker sen.

Det händer inte ofta, enbart då vi är maniska samtidigt. Är bara en av oss det så går den andra in och avleder köptvånget. Men vi gör det ytterst sällan och jag minns inte när det hände sist.

Sen, så fort jag köper något som kan anses onödigt, men de tar inte reda på hela sanningen. Oftast när jag handlar vad folk tycker är onödiga saker så har jag antingen fått en wrapp av någon  (en gratis present via mobilen) det kan även vara så att jag unnar mig något extra men då något som kostar max 50:- eller så är det vänner/familj som går in för de tycker att jag förtjänar något positivt i livet.

Det kommer säkert bli gnäll av folk som inte läser detta inlägg men kommer få veta att vi ska gå på fotboll på söndag och vad folk inte kommer att ta reda på är hur vi har råd, de kommer gå till attack direkt.

Men vi kommer att få biljetter av en nära vän till oss, en som vet hur vi har det och även vet hur mycket vi båda brinner för fotboll. DET är något hon vill ge oss. Så på söndag är det vi som står i klacken när  Elfsborg tar emot Malmö.

10334378_765655786802275_1606382121725956386_n

Det är en match som vi drömt om länge nu och snart är det verklighet. Anledningen nu till att vi ser fram emot det är för att det är ett toppmöte, Malmö leder allsvenskan och Elfsborg ligger 2:a, så det kommer bli kul och vi hoppas verkligen på seger.

Men även om vi vinner så kan ledningen i tabellen vara kortvarig då Malmö har en match mer spelad. Men 3 poäng är alltid 3 poäng. Den dagen ska vi även hylla Klas Ingesson, visa att han har vårat stöd.

Han har ju haft cancer och efter alla mediciner så lider han av benskönhet och han har på kort tid ramlat 2 gånger och den ena krävde operation. Så Guliganerna har startat en insamling till cancerfonden och jag tycker att du kan gå in och skänka en slant.

Men åter till mig, jag är sjuk, kanske i sämre skick än vad vissa förstår. Jag har borderline och självskadar, försöker klara mig ifrån det men det är en tuff kamp. Jag är även Bipolär, har ADD & PTSD. Sen det som de kallar för kronisk ångest.

Jag har verkligen ångest mer eller mindre hela tiden, men när jag säger att jag har det så är det värre än vanligt. En så simpel sak som att kliva ur sängen på morgonen känns motigt, inte för att jag är trött men jag vill sova bort tiden så jag slipper känna.

Varje dag är en kamp. Jag kan inte sluta kämpa för då avslutar jag mitt liv, det är tankar jag ofta har. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva – inte om det är så här livet ska se ut. Så, tänk dig när du har en grymt dålig dag, ta det *5 och tänk dig det hela tiden.

Du vet att det släpper, du vet att du har bra dagar. Jag vet det också när det gäller mig men mina bra dagar är mycket sällsynta.

Denna månad kommer bli riktigt tuff, men det mest ekonomisk, men det finns EN sak vi kommer att unna oss och det är gas till trangiaköket, vi vill komma ifrån lite, kunna känna en frid i kroppen och var gör man det bäst? Jo, i skogen så på onsdag ska vi tälta. Jag, Jonas och Dipp.

En vän kommer se till Chips så hon kommer inte bli ensam. Någon måste rensa hennes låda, ge henne mat & vatten. Men vi, vi flyr till skogen och det hoppas jag att folk kan tycka att vi ska unna oss.

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!