Archives

Ditten, datten och en tam elefant

Som barn fick jag lära mig att man ska sova på nätterna, något som Pepsis mamma glömde säga till henne. I hennes värld så ska man springa runt i lägenheten och jobbet går ut på att låta så mycket som möjligt.

Behöver man en paus så uppsöker man sängen, som alla andra men i stället för att vila så ska man attackera fötterna på husse och matte samt hoppa upp på torkställningen och gå ut på kanten så den välter.

Katter väljer i stället att sova när husse och matte gått upp. Det är så de gör. Jag förstår inte hur något så litet kan låta så mycket. En gåta det där. Men hon vinner med charmen, hon vinner – jag älskar den där lilla damen över mitt förstånd.

Vi har 3 helt underbara djur, när det gäller Dipp och Chips, nog tusan älskar jag dom allt, men inte på samma sätt som Pepsi. Säger inte att jag älskar Pepsi mer, för det gör jag inte – men det är ändå annorlunda.

Jag tänker att det kanske kan vara så att Pepsi har vi skaffat gemensamt, jag och Lisa åkte och hämtade henne. Dipp & Chips fanns redan när jag flyttade hit, Dipp… jag som inte skulle ha hund.

Hundar är fina så länge de inte bor hos mig. Sen kom Bror, och med honom fick jag en hund med ADHD. Smittad av husse :p 
Men nu, jag vill inte vara utan hund längre, Dipp omvände mig totalt. 25 kilo kärlek.

Men de är tysta, Chips är alltid tyst, Dipp är tyst när hon känner för det, men alltid på nätterna. Sen Pepsi, elefanten. Katten som kanske fick ADHD av husse och ADD av matte. Vi delar med oss, det är bara Chips som är normal.

Undrar hur hon står ut, drottningen som ska hålla koll på 4 galningar, men hon gör det bra. Hon sköter sitt jobb måste jag säga.

Älskade pälsklingar. Sen  Yamas. Honom hade jag förut, men sen fick mamma adoptera honom då jag bodde på ett korttidsboende. Sen har han stannat där och de trivs med varandra.

Han är minst lika speciell. 

62552_433611344579_7834142_n

ATT LEVA MED ADD – This is a part of me

add

1. Ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
2. Ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spela
3. Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
4. Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
5. Ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
6. Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
7. Tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
8. Ofta lätt distraherad av yttre stimuli
9. Ofta glömsk i dagliga aktiviteter 


Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

Måndag morgon – snart är det dags

08:35 och snart är det dags att klä på mig och åka mot staden och vidare till Solhem där jag ska träffa psykologen. Som tur är så erbjöd sig Jonas att följa med och det är jag mer än tacksam för. Att sitta där på bussen och inte vara helt ensam känns bättre. Men det gör mig just nu inte mindre rädd.

Det är tuffa grejer som ska redas ut, brevet jag skulle skriva är inte gjort. Jag har helt enkelt inte lyckats med att komma på Hur jag ska formulera mig. Jag har tittat på lappen om och om igen, jag har suttit med ett worddokument framför mig med nej. Det tar stopp. Det är så svårt. Jag skulle dock kunna kopiera det jag skrev om här igår.

Då fick jag ur mig mer än innan. Av någon anledning har jag lättare att skriva här. Det är konstig. Jag förstår liksom inte. Men så är det. Nå väl. Jag sitter med min kopp med kaffe och räknar ut att om 4 timmar sitter vi på bussen. Jag vill klä på mig, lägga mig i sängen och somna om tills det är dags att gå.

Visserligen går tiden då fortare, men jag slipper så lång tid som så rädd. Osäker. Jag var inte så här när jag skulle till honom första gången, men då visste jag inte vad det rörde sig om, men nu i efterhand. Jag minns vilka jobbiga saker vi pratade om. Hur jag kände mig just då.

Men. Det var då. Idag kommer det bli lika jobbigt. Men det får vara värt det.

Lösenordsskyddad: Åter en dag med bombning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Feldiagnostiserad

intyg

Ser ni, borderline är borta, känns skönt och det står även att jag är svårmedicinerad, vilket inte är så konstigt om jag inte fått rätt diagnos. Jag läste om adhd i broschyren vi fick med och det som står under “uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet” stämmer så sjukt bra, så jag kan förstå att jag fått fel diagnos.

Så nu ska vi invänta utredning och sen får vi se vad som händer. Hon skulle även skynda på med krisbearbetening och LUH. Så ringde jag F-kassan idag och de skulle hålla min ansökan i 30 dagar så har inget LUH inkommit till dess så måste jag göra en ny ansökan. 

Men det känns bra. Mycket bra!! 

Läkarbesök med rökpaus

Skulle ju träffa läkaren idag och det blev ett bra besök. Det tog lång, lång tid, så efter 1½ timme tog vi på läkarens inrådan en rökpaus och sen fortsatte vi med medicinprat. Vi justerade och halverade många mediciner plus att jag fick insatt nya mediciner plus vitamin b12 som hon trodde kunde vara bra för mig.

Jag fick Äntligen något mot min mer eller mindre kroniska ångest – iktorivil som ett ett långtidsverkande benso och då beroendeframkallande, men jag är redo att ge de en chans!! Sen har hon i princip tagit bort min borderlinestämpel så nu har jag bara PTSD, bipoläritet och nåt autistiskt. Alternativt adhd. Men jag ska få genomgå en hjärnröntgen och en adhd-utredning och sen ska vi ses igen om en vecka.

Hon är mycket bra, men jag hade svårt att förstå allt, men Jonas hängde med på det mesta. Känns ändå som ett bra besök, men nu är jag helt slut i skallen!! Kom nyss innanför dörren och klockan är 18:12 och har varit i farten nu sen 7:40 och det är en lång dag för en liten skit som jag. 

Man märker att man inte klarar lika mycket som man en gång har gjort, men nu kanske det kommer bli ändringar med de nya medicinerna som passar mig bättre! Jag hoppas det i alla fall. 

Jonas är ute med Dipp och jag ska vila en stund, eller om jag bara varvar ner med mandala. Eller något annat skoj. Får se hur långt orken sträcker sig. Sen kom jag på att min sjukförsäkring jag har, där tecknade jag även en diagnosförsäkring, så om jag får nån ny diagnos så kanske jag kan få ut på försäkringen.

Vet bara inte riktigt hur man söker, men det vet jag att jag har vänner som gjort, så jag får fråga de om hjälp. Men, det får bli när hon jag känner bäst är inne på skype 🙂 Nu blir det kaffe och pausa från tillvaron en stund

Jobbig dag

Att bloggar har helt klart sina nackdelar, vissa kommentarer man får tex. 

“Gör som vi andra, sluta gnälla o tycka synd om dig själv samt skylla på allt möjligt. Och skaffa ett jobb, då har du råd med saker. Det funkar för mig och 99.9 % av alla andra. DU är bara lat o bekväm och saknar vilja att jobba.” Sagt av Ola


Hur som.. Dagen har varit riktigt tuff, att gå på DBT är FAN så mycket jobbigare än att jobba! Det ska världen veta. Men, dagens tuffa började med att jag lämnade brevet till min kontaktperson och det togs upp på personalmötet i morse.

Så när vi slutade för dagen så var min VOBS där och jag fick veta att jag står som Prio 2 att få börja med standard DBT (Prio 1 är inläggning), jag står i kö för en ADHD-utredning och om jag inte kan börja DBT:n nu under hösten så kommer jag få gå generaliseringsgrupp, vilket är att jag kommer få gå kvar och öva på färdigheter så jag inte blir lämnad vind för våg.

När jag väl fått gå hem sen så mötte jag Jonas och vi åkte gemensamt hem och nu är han på väg till föreningsmöte med föreningen balans. Jag skulle egentligen vara med, men jag orkade helt enkelt inte.

Så nu sitter jag här, ska snart gå ut med Dippan. Sen blir det dammsuga och tömma diskmaskinen och lite småplock.

 

Med ett inre tvivel…

Det växer ett litet frö inom mig, för varje dag så växer det sig större och större för att snart stå i full blom. Taggigt är det också, då jag avskyr detta frö. Det heter “självförakt” och “tvivel”

Duger jag som jag är? Är jag värd att ha några vänner? Är jag värd att bli älskad? Sen frågor som jag inte delar med mig av. Jag lovar – såna funderingar finns också, även fast jag är öppen med det mesta. Jag funderar om övergreppen – jag kanske fick vad jag förtjänade. Jag vet svaret på det egentligen, jag fick verkligen mer än jag förtjänade men nu finns det i mitt sinne också.

Ingen förtjänar sexuella övergrepp även fast det är från sin partner och ingen förtjänar att bli slagen. INGEN.. Det är sånt som jag skulle behöva ventilera hos en terapeut, men det är ett problem. Jag har så svårt att öppna mig och nu börjar jag känna att jag Nästan kan öppna mig för min kontakt person på DBT:n men nu är det ingen mening då vi snart slutar.

Jag vill veta att jag har en som jag kan prata med i flera år om så skulle krävas. Som det förmodligen kommer göra. Då räcker inte drygt 3 veckor. Och eftersom jag har så svårt att öppna mig så känns det bara svårare att öppna mig om jag vet att jag inte kommer att kunna prata med henne efter att DBT:n är slut.

Så nu står mitt hopp till öppenvården. Jag har stått i kö i snart 2 år!! Jag väntar snällt och hoppas varje gång ett brev märkt “Västra Götalandsregionen” dimper ner i brevlådan, men det är bara annat som kommer.  Jag fick idag höra att psykologen som utredde mig är tillbaka på onsdag så då skulle hon kolla upp om utredning om adhd/add för min del.

Fick frågan på skype om jag är ute efter att samla mer diagnoser men det handlar inte om det utan det handlar om att jag känner själv att mina problem inte hjälpts av alls av varken kontakt med min VOBS (Vård och behandlingssamordnare) eller med mediciner och problemen stör mig Dagligen. Visst, jag kanske inte blir medicinerad, men då kommer jag kanske få tips på hur jag kan lära mig att stå ut.

Koncentrationen stör mig och har gjort i Många år. Redan i 5:an eller om det var 6:an så satt jag oftast i grupprummet tillsammans med andra som behövde lugn och ro. Idag har jag svårt med det, att sålla intryck, jag kan inte sitta hos min VOBS med utsikten ut, för kommer ex en fågel så flyger jag bort i tanken och börjar tänka på annat, jag kan inte med att sitta och lyssna på något en längre tid utan måste ha små pauser.

Idag kom vi in på det och jag får tillåtelse att gå ut ur rummet och smita ner för att ta en nypa frisk luft. Låt säga att det börjar krypa i mig efter redan 15 minuter, går jag inte ut så missar jag mestadels av tiden då jag inte kan återfokusera på annat sätt än få en paus. Så nu ska vi göra så. Jag kommer då missa max 10 minuter än som nu 25 minuter.

Nå väl. Jag skulle helst av allt vara medicinfri, diagnosfri, ha ett jobb och fasta rutiner. Men nu är jag inte det och då tänker jag ta reda på vad jag kan få extra hjälp med. För att få min vardag att fungera. 

Tack för mig! 🙂

 

Så var det onsdag morgon

Och idag är det dags att blåsa och ta itu med det värsta… Önskemål om nu läkare. Det känns aningen skrämmande. Ty jag är konflikträdd och fasar för att hon ska fråga mig om Varför jag vill byta.

Men. Natten har varit så där… Vaknat och sovit oroligt. Jag vet inte vad jag ska göra med min sömn, eller bristande sömn kanske man ska säga.

Så länge jag går på DBT så vägrar ju min läkare att göra något. Samma sak med mina matproblem och min ångest. Hon gör INGET så länge jag går på DBT. Och jag orkar ju inte delta med tanke på att jag inte sover.

Det slutar med att jag somnar på DBT:n och det är ju inte riktigt rätt. Jag Måste sova på nätterna för att jag ska orka delta i behandlingen. Men hon fattar Inte det!!

I hennes värld är DBT svaret på exakt allt. Skulle jag starta ett 3:e världskrig så skulle hon svara att jag skulle vänta till DBT:n är över för då kommer jag ha kommit på bättre tankar.

Visst, DBT är bra, tror jag… Det är för mycket korvstoppning så jag vet inte om jag lärt mig något. Det jag lär mig på måndagen är bortglömt på onsdagen. Det sa jag till min kp i måndags och jag sa även att jag är mycket intresserad av standard-DBT.

Sa även att jag vill göra min ADHD/ADD-utredning efter BES men det vill inte min läkare alls… Men JAG vill för jag känner att jag inte är som folk, kan inte koncentrera mig, har oerhört bråttom osv.

Hoppas bara att mamma vill samarbeta under utredningen då hon kommer att bli intervjuad. Att hon säger exakt så som jag var som barn. Att jag brusade upp väldigt lätt… Hade inget tålamod och lyssnade inte klart på instruktioner. Det är sånt som jag själv minns.

Nå väl… Nu ska jag ta och göra mig redo för dagen. Idag går vi bara till 12 sen är vi lediga till måndag 😀 Det är något som är välbehövligt.