Archives

Nu får det vara nog!

Skrev detta som status på facebook tidigare idag;

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”

Det blev starkt gensvar från de som läste kan jag lova men nu är det så här,

Nu ska vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hjälps åt. Vi ska gå mer gemensamma promenader med Dipp, där vi pratar helt avslappnat och är ett av de finaste vår kärlek kan ge. Bara prata helt fritt, utan mobiler eller datorer och ute i friska luften medan Dipp är lycklig över att få roa oss likväl som sig själv.

Några timmar där vi bara går dit Dipp leder oss. Helt fritt utan att göra något som känns som befria våra tankar tillsammans. Det är såna stunder som vi älskar. Eller när vi sitter och röker under fläkten och bara pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Sen blir det mycket film och kill i håret. En och annan cider eller en flaska vin då och då. inte för ofta, inte ofta alls, men någon gång.

Pratade med min terapeut om det innan, jag träffade henne 14:30 och då pratade vi om krislistor och jag har fått en lång lista och även en lista som jag ska kunna använda mig av när jag är ute.

Vi pratade även om att göra saker som får mig att må bra och det enda ord som beskriver det är “ute”. Att vara ute. Vi ska försöka komma iväg på mer promenader så vi båda rensar skallarna lite.

Men de dagar då jag inte får med mig Bror så finns det egentligen inget som hindrar mig från att åka själv. Jag har ju gjort det innan, dels så följde jag ju med ett gäng till Skalle en tidig morgon för att titta efter fåglar, sen åkte jag till Almenäs ensam, hade en liten picknick typ och när jag hade en kortare permis så åkte jag till Ramnasjön.

Så, jag måste bli bättre på att åka iväg ensam som det ska krävas – för att vistas ute är något som får mig att må bra. Jag Måste även bli bättre på att få in fasta rutiner på kvällarna, då det gäller att lägga mig ungefär samma tid varje dag.

Samma sak på morgonen, gå upp samma tid. De två rutinerna plus att vara ute mycket kan nog hjälpa mig på traven. Inte att all ångest bara poff försvinner, men den kanske blir mer lätthanterlig på något sätt.

Men vi får se. Nu är jag utskriven igen, blev 3 dagar denna gång och nu känner jag att jag fått nog – jag vill inte tillbaka.

Men krislistan, den ska jag fila lite på och det som ska gälla ute måste jag läsa varje dag så jag minns det när det väl gäller.

10616272_10152846698854580_1370901266888640693_n

Det är lite så det ser ut just nu.

Märklig lördag

Morgonen var väl som den brukar, upp, rätt okej och insåg att jag var tvungen att åka in till stan, minns inte varför dock men jag var in och vände. Väl hemma så mådde jag absolut inte på topp, undrade hur jag skulle göra med kvällen då grannarna hade bjudit ner oss.

10469748_10152554832889580_7062963208925556561_n

Men jag tänkte att jag går ner och blir det jobbigt så går jag upp igen, det är bara en trappa så.. Jag tog en dusch och fixade mig och vid 19-tiden så kom jag ner. Satt första timman i köket med Kirsi och Berith och pratade och drack lite gott och rökte.

Vid 20:00 så började “så mycket bättre” och vi satt och åt gott, jag åt tom oliver – något jag inte tycker om men när Peter sa att han inte har klarat oliver under flera år och sa att dessa är goda, så jag var tvungen att smaka.

Den första var med citronsmak, inte alls min grej, men sen hände det något märkligt, testade med ostsmak och vitlökssmak och där var jag fast. Har nog aldrig ätit så mycket oliver på så kort tid innan.

Men mer gott, 3 olika sorters oliver, chips, rökt korv, päron, vindruvor, jordnötter, chilinötter och choklad. Sen dricka så var det både cider, cosmopolitan och whiskey som gällde. Sen var det mycken prat, musik och dans. Även jag dansade.

10730245_10152554828309580_3562662780320255615_n

Sen kom Kirsis bror och hade med sig Dooleys med kaffesmak och den var så himla god!! Jag har varit nyfiken på den länge och den var godare än den vanliga Dooleysen.

Så vid 3 i natt var det jag som stapplade in, tog Dipp på en snabbkiss och sen gick jag och la mig. Vaknade på gott humör i morse, kändes inte alls fel faktiskt. Trött men ändå på rätt gott humör.

Snart är det dags för sängen, eller ja – inte än men det blir en tidig kväll för det blir upp tidigt i morgon för jag ska vara hos gyn redan kl 08:00

1904008_10152555307694580_1000409736332354304_n

 

Sen sport: Elfsborg slog Malmö borta med 2-1

Färjestad tog en mycket efterlängtad seger hemma mot SAIK med 6-3

Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 

Mycket kackel blir det

Vi gick ut till köket innan för att hämta kaffe och sen fastnade vi där och har suttit och pratat i nästan 2 timmar. Allt började med politik eftersom vi hade gjort som alla andra, testat valtestet. Sen satt vi där och kom in på invandringspolitik och då gled vi vidare till vilka ställen som har mycket invandrare och hur vi själva skulle agera om det blev en massa elände i Sverige.

Vad skulle alla som röstar på SD göra? Eftersom de anser att man ska hjälpa folk på plats, skulle de själva välja att stanna kvar om det vore så att de blev förföljda enbart för deras politiska ståndpunkt.

Bror är väldigt positiv till invandring, det är jag själv också men Bror är ju andra generationens invandrare själv.

Sen på något skumt sätt så spann vi vidare till att prata om alkohol, drinkar, återfall och att vara medberoende, sen vidare till filmer och bra skådespelare och vilka filmer man tycker mycket om och vilka man skulle vilja se.

Men, nu är vi tillbaka, han håller på med min dator och ska installera program som jag inte riktigt fattar, jag är inte direkt något datasnille.

Just ja, vi pratade även om osäkerhet, trygghet, otrohet sen vidare in på vad man är bra på och vad man är mindre bra på. Vi båda måste tänka mer på det vi kan, där vi är bra och då framförallt arbete.

Vi har ju båda jobbat inom vården, jag är undersköterska och det var faktiskt ett jobb där jag var bra – det är jag fullt medveten om. Bror är ju sjuksköterska och har även jobbat som enhetschef och det var han bra på, allt utom att sköta ekonomin.

Så, vi båda har bra egenskaper. Jag skulle dock inte fixa vårdjobb då jag har svårt för att minnas självklara saker som är utanför själva vårdbiten. Jag vet att jag var bra mot de boende eller patienter och allt vad man nu kallar dom.

Sen är det så kul, för många verkar tro att vi enbart har kontakt via datorn, men vi pratar faktiskt en hel massa utöver det, i köket, på balkongen, även när vi sitter vid datorerna. Sen är det ofta vi skriver saker till varandra på Facebook men det är mycket för att bjuda in andra i diskussionerna. Så, det är så det ser ut i Viskafors – på Källebergs finaste.

En annan sak, vi pratade även om vår kärlek till varandra, hur rätt allt är, all skit vi utstår. Vi har psykiska besvär, vi har noll ekonomi att tala och och det är ju sånt som många förhållanden kraschar för, men vi växer ihop mer och mer för varje dag.

Jag är så tacksam över att ha honom vid min sida. Jag älskar honom mer och mer, hela tiden och det känns så bra. Jag har ju haft jättesvårt att känna mig trygg i ett förhållande efter allt Micke gjorde mot mig. Men med Bror var det så annorlunda.

Jag var rädd och osäker till en början, men det tog max 2 månader, sen kände jag mig säker, endast 2 månader och det känns fantastiskt.

Ångest av sveken

Svek. Skam. Smuts – det som inte syns finns inte.

1526549_444292639004454_70859444_n

Det är så jag upplever verkligheten. Nu kanske det inte är så folk menar, men det är så Jag upplever saker. Och vad Jonas försöker säga så gör det inte saken mindre trolig, mina känslor är mina och jag har rätt att känna som jag gör.

Jag ville sluta ljuga, sluta ha den där stenmasken för mitt ansikte. Jag trodde att det var okej att visa vem man är – på riktigt. Men att erkänna att man inte har en synlig sjukdom så är man  inte sjuk på riktigt.

En sjukdom måste Synas. Man ska se ett brutet ben, man ska se en människa utan hår, man ska se ärr efter operationer som bevisar att man varit sjuk – på riktigt.

Jag har mina ärr, inte för att jag har en fysisk sjukdom. Många verkar tro att man självskadar i syfte att vinna uppmärksamhet. Men tror folk på fullaste allvar att man väljer en sån sak för att få uppmärksamhet?

Om jag vill ha uppmärksamhet så kan jag ställa mig på torget och skrika. Jag försöker att inte visa mina ärrade armar, ärr som kommer efter att ångesten varit så stark så man inte vet var man ska ta vägen.

Allt handlar då om att fysisk smärta gör att man “glömmer” ångesten, det är lättare att handskas med något man ser. Att söka hjälp för att man självskadat och behöver sys är något man gärna inte gör.

Jag har många ärr som jag egentligen skulle behövt sy eller limma. Men jag skäms över mig själv, jag skäms över min ångest och jag skäms för att jag mår så pass dåligt att rakblad är min utväg.

Jag sitter varje dag med en ångest som är så vidrig att jag bara vill skära sönder mig totalt. Men jag får inte. jag får inte skära, jag får inte drick, jag får inga tabletter som lindrar.

Jag står ENSAM!! Jag får ingenting. Jag tror inte att någon, som inte varit där – kan förstå hur jävla ont det gör. Att må så fruktansvärt dåligt men inte har något att lindra det med.

Det vore lite som att man kommer in på akuten med ett brutet ben och ger patienten av Alvedon och säga att “nu kan du gå hem, kom tillbaka om det blir värre”

Det är så det känns. Att inte ha något som hjälper. Alla “mina” metoder är inlåsta. Jag får inte fysiskt skada bort min ångest, jag får inte lindra den med alkohol, jag får inte de där magiska tabletterna som faktisk hjälper. Jag får ingenting och det gör så jävla ont!

Tänk om folk kunde få låna mina skor och min ryggsäck i en månad, då skulle kanske den personen förstå hur jobbigt det är. Det är allt annat än kul. Jag önskar mig frisk, men just nu är det så att jag aldrig kommer bli frisk.

Visst, vissa diagnoser kan jag arbeta bort, med det bipolära och min ADD kommer jag få leva med.Jag kommer alltid få äta mediciner. Mediciner mot alla svängningar, toppar och dalar, men just nu får jag inte de tabletter som hjälper mot ångesten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag mår så jävla dåligt. ÅNGEST!

jag skulle ljuga om jag säger 
jag aldrig tänker på döden
är det den enda utvägen?

Förlåt om jag verkar bitter, men jag är bara ledsen. Idag är en sån dag

 

Tankar angående bröllopet

Efter att ha pratat ut med mamma angående det att hon missar vårt bröllop så känner jag min inte lika bitter. Fortfarande ledsen att hon missar det, jag har inte träffat henne på över 2 år och jag saknar henne enormt.
Sen att hon inte träffat Jonas känns tråkigt. Men jag är glad ändå

Vad gäller min far… jag vet ju inte ens varför de inte kommer.. Så det är jag också väldigt ledsen över, men nu har jag bestämt – jag tänker ändå göra bröllopsdagen till den vackraste i mitt liv. Då blir jag Äntligen Jonas fru och jag längtar!!

Från början hade vi ju tänkt att vi skulle gifta oss på Borås arena till sommaren (meddelande till Emil). Vi hade inte tänkt gifta oss där under match, vi skrev att det vore häftigt, men inget vi skulle göra. Vi skulle gifta oss där för att platsen betyder mycket för oss, men på grund av Jonas mammas sviktande hälsa och hennes rädsla att missa våran dag så flyttade vi fram datumet till december.

Men ja, jag är fortfarande ledsen över att mina föräldrar inte kan närvara, men efter att jag och Jonas har pratat med mamma så förstår jag henne. Men vad min far har för anledning vet jag egentligen inte. De gläds åt det hela för de har redan skickat en bröllopsgåva som väntar på att öppnas, men den får ligga där och sukta.

Men jag har bestämt att våran dag, den ska bli vår!! Jag är glad och stolt att få bli Jonas fru, även fast du Emil kallar honom för WT och misslyckad alkis. Men vi har båda våra problem i livet, vi ligger långt ner på samhällets stege, vi försöker hanka oss fram  så gott vi kan. Sen får du gnälla och välja att inte tro på oss om du känner så.

Jag bryr mig liksom inte om dina spydiga kommentarer. Jag läser dom och tycker mest synd om dig, som är så trångsynt. Men jag har gjort mitt val. Jag älskar min alkoholiserade WT som ska bli min make! Det är han och jag mot världen! Sug på den du!

Idag är jag glad! Och ingen kan förstöra det!

Vad är det för fel?

Ja, jag ältar återigen. Det är bröllopet och det känns som ingen vill ge Jonas en chans. Han känner att det beror på att han är alkoholist. En psyksjuk alkis. Som inte är värd en chans. Men – är det så?

Jag känner mig bara ledsen över att allt är som det är. Men, jag ska försöka att inte tänka på det den 10 december. Men drömmen, som jag sa till Jonas igår, vore att få en bild på mig, Jonas, Jonas mamma och mina föräldrar.

Men det får väl bli en bild på mig, Jonas , Jonas mamma och Jonas barn. Ni ser, ingen från de mina är med. Möjligheterna över lösningar haglar, men ändå blir det nej.

Jag blir bara ledsen. Jag gråter typ varje dag över att det är som det är. Jag har blivit väldigt lipig, men jag får försöka gå in i min mussla så jag inte bryr mig ett skit över att folk inte kommer.

Men det kommer nog bli en jobbig dag, den 10:e trots att det ska vara en dag för Oss, en dag av lycka. Istället kommer jag bara se tomma platser, som Skulle vara fyllda. Men nu blir det inte så. Och jag undrar… Har jag valt fel man? Duger han inte? Eller vad beror allt på?

Men. Jag ska sluta bry mig. Nå väl. Nu har jag fått paket från min pappa och hans fru. Idag fick jag 2 saltkvarnar, jag tror det var tänkt som en pepparkvarn, men alla kan vi göra fel. Men jag tror att man kan använda en saltkvart som pepparkvarn också. Eller så står det fel på lådan, för de ser inte helt likadana ut.

Men det spelar ingen roll. Jag blev glad, för vi har pratat om att skaffa salt- och pepparkvarn, för det är snyggt!!! Men nu kom posten, med ytterligare ett paket från dom. 2,8 kg och jag har verkligen inte en aning om vad det kan innehålla. Ska bli intressant att se.

Vill även påpeka, att detta inlägg inte är menat att ge någon dåligt samvete, inte alls.. Men jag ville bara skriva av mig. De kan inte komma, mamma, pappa och pappas fru Marina. Det hade så klart varit kul, men jag får hoppas på att de alla kan komma på sommarfesten som vi ska ordna.

Den där vänner och övriga familjemedlemmar ska bli bjudna till. Det som kommer att bli som ett knytkalas. För vi kommer som sagt inte att ha råd att hålla med mat till alla, så de får själva ta med vad de vill äta. Då slipper vi även tänka på födoämnesallergier, eller vad folk inte tycker om, för Det kan bli knepigt. Men det blir nog bra. Vi ska bara välja datum.

Det sätter vi efter själva bröllopet. Efter våran dag. Den dag som ska vara vår dag. Ja, jag älskar Jonas, min alkoholiserade psyksjuka man. Men vem är egentligen perfekt? I mina ögon är Jonas perfekt, för han Jobbar mot alkoholen, han går i behandling och medicineras för sin bipoläritet. VI jobbar med våra problem.

Och är det någon som ska ta hand om mig för att jag är psykiskt sjuk, så är det vården, ingen annan!

 

Hej helgen

Helg och gott humör. Eller inte helt ångestfritt, men mildare än de senaste dagarna. Något som känns skönt!

sex

Idag vill jag göra sånt jag inte velat på länge – kolla på film, sexa, dricka alkohol, pimpla kaffe och te och föra djupa diskussioner, se fram emot helgen och allt vad den har att erbjuda, sitta på balkongen och dricka te med rökelser och tända ljus.

Allt sånt, saker jag inte haft lust att göra på väldigt länge. Nu ska jag ju inte göra allt jag har lust med, men det är saker jag känner för. Klockan är 17:25 och solen skiner fortfarande och det är en härlig höst ute. 

När jag gick i morse så var det riktigt kyligt, skönt som attan!! Jag gillar höst och vinter, så länge det är fint väder. Sommaren är den årstiden jag har svårast för. jag tycker inte illa om den, men mina utslag gillar inte sommaren alls. Och då gör inte jag heller det.

Idag ska jag fixa mitt hår och färga ögonbrynen, vi har fortfarande färg till den hemma och jag vill inte ha några vita strån. Det är bara en påminnelse om det onda. Så nej. Men nu, jag dricker kaffe, har nyss kommit hem efter min DBT och handling. På DBT:n tittade vi på “King´s speach” och det var allt vi hann med. 

Jag och Jonas möttes sen upp, gick till Willys och sen till Emmaus där jag hittade ett par Levi´s för 150:-. Det är dock svårt att hitta byxor även där, för man ska ha 29″ i midjan.. Något jag är väldigt långt ifrån. 

Men, nu ska jag kolla runt lite, ska köpa klänningen idag, något jag ser fram emot – när den kommer. Hoppas bara jag kan ha den, annars blir det hårdträning så jag kan komma i den. Så nu säger jag – på återseende

Känslomodulen

medvetet-nc3a4rvarande-i-sina-kc3a4nslor

Idag och 2 veckor fram ska vi prata känslor. Sekundära, primära och affektiva. Det sägs vara en jobbig modul, men ack så nödvändig. De känslor som jag behöver hantera är Rädsla, skuld och skam. Alla de andra också, men dessa framförallt.

Jag är så bra på att skuldbelägga mig själv för allt och jag överreagerar på saker jag inte egentligen vet bakgrunden till. Ni kan se det i föregående inlägg. Eller vilket det nu var om missförstånd på twitter.

Jag skäms fortfarande för det och skammen sitter länge. Men men… Det är sån jag är. Jag målar även fan på väggen – rädd för saker som ännu inte har hänt, som tex min oro inför Jonas inplanerade Stockholmsresa (som inte blev av).

Så det kommer bli jobbigt. Men, nödvändigt. Hur som.. Dagen i övrigt. Jag har varit fruktansvärt trött. Skamsen för gårdagen fall (nej, jag har inte skurit mig). Men det går över.

Just nu, trött till max och förbannat ont i ryggen. Det liksom bränner över bröstryggen. Men, innan jag säckar ihop totalt, så ska jag fixa kaffe och göra min läxa.

 

Åter en dyster dag som börjar lida mot sitt slut

En dag som idag, jag har tillbringat större delen med att gråta och sova. Haft en sjuhelvetes ångest och kan bara konstatera att den blir värre och värre och inget som biter på den.

En dag jag inte önskar min värsta fiende. Så, det blir en tidig kväll här och hoppas jag kan sova i natt och vakna pigg i morgon. Vaknar jag på samma sätt som i morse så vet jag ärligt inte om jag klarar att ta mig till DBT:n i morgon, även fast jag vet hur nödvändigt det är.

Men jag har ingen lust att sitta på bussen i samma skick som jag varit idag. Det har verkligen varit hemskt. Inga ord kan förklara.

Och så trött man blir, det är galet, det känns som man tränat hårt hela dagen, men det enda jag gjort är bakat 4 plåtar med frallor. Det för att hålla ångesten på avstånd, men det har inte direkt hjälpt.

Men nu börjar en ny vecka och jag hoppas att jag får må bra i morgon. Krisar det så får jag lägga mig i vilorummet med bolltäcke. Det finns tydligen där. Hade hellre haft kedjetäcke, men man kan inte få allt här i världen.

Jag har tagit 1 öl och 3 sobril, men helt utan effekt. Och ja, jag ska inte dricka, det vet jag men desperationen tar över tillslut. Nu är jag mest fysiskt slut. Genomsvettig efter dagens kamp. Så efter hundpromenad så blir det duschen sen sängen.

Eller om jag duschar i morgon bitti, men troligen blir det ikväll. Jo, Jonas tittade på film innan och då pillade han mig i håret och det hjälpte faktiskt – tills han slutade. Då var det kört igen.

Men men. Nu ska jag försöka orka gå med mannen ut med Dipp. Hon börjar säga att hon vill ut.