Archives

Långfredag

Ja, då var det dags för påsk sägs det och om jag ska följa min egen tradition så ska jag se The passion of the Christ, men jag får se.

936full-the-passion-of-the-christ-poster

Annars har vi tänkt åka till svärmor, Bror kanske sover över där för det skulle han vilja, men jag åker i så fall hem till katterna. De får ju inte vara ensamma hur länge som helst. 

“Väljer du att lämna din katt på dagarna förutsätter det att du är, mer eller mindre, hemma på kvällarna! Katter är mycket sällskapliga, och speciellt de katter som är innekatter mår direkt dåligt om de inte får just sällskap. En katt kräver inte samma tid och uppmärksamhet som en hund men för den sakens skull är det inte bara att skaffa katt! En katt innebär givetvis ett ansvar!”

Sen den sociala biten, så behöver de, som jag skrev nyss att de mår dåligt utan social tid med husse och matte.. Vi har lämnat Chips ensam från eftermiddag till förmiddagen därpå, men jag kunde inte slappna av, tänkte på henne hela tiden.. Kändes bara fel, så om Bror sover över så åker jag hem.

Men annars, bortsett från påsken.. Ska till sjukhuset idag och hämta ut mina mediciner, sen ska jag hämta ut fästingmedel till Dipp. Det finns i tablettform men de är receptbelagda men jag hade kontakt med veterinären igår så hon har skickat ett recept till mig.

Hoppas bara att de går in i högkostnadsskyddet, jag har ju frikort men vet inte om djurmedicin gäller där. Annars får vi vänta till den 18:e för innan det har vi inte råd.. Men fästingmedel ska hon ha. Hoppas bara dessa tabletter är bra.. 

Men men, nu ska jag fixa kaffe och sånt.. Men jag återkommer…

Och sen då…?

motion11

Har varit ute med Dipp och då även försökt att motionera mig själv, men det var svårt – dels så ville inte mina ben samarbeta med mig, de ville inte gå lika fort som jag ville. Men lagom då jag kom upp i en vettig hastighet (max 8,43 km/tim) då tvärnitade Dipp för att hon hittade en stolpe som doftade vansinnigt gott.

Men det var ändå skönt att komma ut på promenad. Jag är förvisso ute och går ofta, men när jag bara planerar att gå ut med henne så glömmer jag att köra igång runtastic. Något jag måste bli bättre på, kan vara kul att se hur långt man går varje dag.

Sen denna runda, jag har kommit på en väg där jag kan få in kanske 2-3 km extra, får ta den vägen nästa gång. Men men… Nu har jag beslutsångest, ska jag duscha eller bara byta kläder och gå till skogs för att rasta kameran? Fast då gå utan Dipp. Få in den där egentiden som ska vara så viktig.

Om det blir skogen så blir det en rätt ordentlig terräng och jag funderar på om jag ska ta ryggsäcken och lite kaffe med…. Vi har nämligen hittat ett ställe där vi brukar släppa Dipp, men inte nu då det är koppeltvång som gäller.. Men då dit själv, för det är en fin väg att gå.

Bror är inte hemma förrän 14-tiden för han är nu hos tandläkaren och sen ska han till vårdcentralen..Så ja, jag kan egentligen få min egentid hemma men det är så skönt att komma ut i skogen, jag kan känna ett behov av det, så ja.. det lutar åt det.

Måste ringa mitt boendestöd först, de är så dåliga på att höra av sig. En av dom sa att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och det blev jag den 24:e mars. Så jag skickade ett sms och skrev att jag var utskriven. Fick inget svar så jag skickade ett nytt sms i förrgår och bad hen att ringa mig (jag hatar att ringa själv) men hen varken svarade på mitt sms eller ringde.

Så det fungerar inte direkt så som jag trodde/hoppades. Så jag får väl ringa då. Inte mycket annat att göra. Men jag måste ringa Solhem först och be om recept på Stesolid och Lergigan, de lovade ju att det skulle finnas på apoteket i förrgår på eftermiddagen, men det hade inte ens kommit in igår. Så jag är en smula desperat för mina har ju varit slut ett tag nu.

Men men, nu ska ni slippa läsa värsta novellen :p

Gaah…

Lidande, ilska, frustration, ångest, trött och less.

,bloggen

Jag har så mycket känslor i mig och inga är direkt positiva. Jag känner mig arg – eller mest frustrerad kanske men jag vet inte varför. Jag är trött för nu har det gått i ett hela dagen, behovsmedicinerna som de lovade skulle komma igår eftermiddag har inte kommit än och kämpa mot ångest utan behovsmedicin är sjukt svårt. Tufft.

Detta resulterar i att jag får ännu högre självskadetankar och suicidtankar. Men jag måste stå emot, det finns liksom inget annat. Men i morgon ska jag ringa Solhem och ifrågasätta det hela. Jag som hade hoppats på att slippa åka iväg, bara vara hemma, gå ut i skogen, själv eller inte spelar ingen roll.

Men nu får jag se, ska försöka komma fram under första telefontiden så får vi se sen när de tror att medicinerna är inne. Jag HATAR när folk lovar saker som de sen inte håller. Jag hatar, hatar, hatar det. Spelar ingen roll vem som lovar. Vet du inte en sak till 100% så lova då inte.

Bättre att säga att “jag tror det kommer…” eller “jag tror att det går…” Men dessa löften. Det är något jag har svårt att ta och därför vill jag bara ut i morgon, ut i naturen, troligen ensam med kameran, bästa terapin. Men det är i morgon… Nu då? Ångest pulserar i blodet och jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag ska vara ärlig.

Så, jag får hoppas att jag blir trött snabbt av sömntabletterna så jag kan sova – men jag gillar inte att somna med ångest eller på dåligt humör. Det blir ingen bra sömn då.. Så vi får se hur jag löser kvällen helt enkelt. 

Men. Nu ska jag ta en cigg – det är allt jag vet just nu. 

Sen måste ni hälsa på hos Paula, en tjej jag nyligen lärt känna och hon är så vansinnigt snäll och betydelsefull. Betydelsefull skrämmer mig dock, har för dåliga minnen av det antar jag. Men nog fan är hon snäll allt!!

Något jag är bra på

Vi satt här på morgonen och pratade om gamla jobb vi haft och eftersom vi båda har jobbat inom vården så var det där vi fastnade och gamla minnen dök upp. Jag har jobbat inom vården i många år, som semestervikarie, timanställd och har haft fast anställning.

Vård-och-omsorg

Och håll i hatten för nu ska jag säga något jag inte gjort innan, ska säga något positivt om mig själv. Jag var duktig på mitt jobb med de äldre. Jag jobbade effektivt, så när det fanns tid över så satt jag med de äldre och lyssnade med glädje på deras liv, hur de levt och saker de upplevt.

Men kontakten med både vårdtagare och anhöriga var jag duktig på. Jag har fått höra det från både anhöriga och chefen, men även vårdtagaren har sagt det till mig. Och jag själv vet om det.

Jag tog mig tid att lyssna på dom, på kvällarna så körde vi ut de äldre till tv-rummet och satt där och småtittade på tv och prata. Var de oroligt så satt jag med dom och körde något som jag då inte hade något namn på men som jag idag vet är taktil massage.

Jag satt där, masserade deras händer och lät vårdtagaren prata om den hen ville. Vi hade en kvinna på ett boende som hade psykiska besvär och när hon fick panikångest så visste jag hur det kändes så jag försökte prata med henne för att distrahera hennes tankar.

Av en slump så hittade jag hennes bröllopsfoto och jag har aldrig sett ett så vackert kort innan och en gång när hon hade sån ångest så visade jag henne fotot och det var något som hände för hon for upp ur sängen, satte sig på golvet framför bokhyllan och drog fram en stor låda.

Där i fanns det foton, gratulationskort och telegram, hon berättade om bröllopet och blev helt lyrisk, så glad över att få prata om det. Sen, varje gång hon mådde dåligt så visade jag henne bilden och bad henne att berätta lite om dagen. Och det fungerade varje gång.

När jag jobbade delade turer så var det ingen idé att åka hem de timmar det gällde för jag bodde 4 mil från jobbet och jag jobbade bara delade turer på helgerna och då gick tågen hem bara varannan timme. Så för att fördriva tiden så valde jag att spendera den med de äldre så de berättade om sitt liv.

Jag tycker att det är jätteintressant att höra hur de levt så jag la hellre min lediga tid där än att bara springa runt i stan eller sitta i personalrummet och läsa tidningar. Det ledde ju till att de boende knöt an till mig och fick en fin känsla över det hela.

IMAG1193

Så, när vi satt där så blev jag nästan – men bara nästan sugen på att börja arbete istället, men jag vet att jag inte skulle fixa det i dagsläget, men man vet aldrig hur framtiden ser ut. 

Så, jag ville mest tala om att även jag kan hitta saker som jag är bra på. Bror säger att det finns mer, men jag kan inte se det än – men jag kanske kommer dit en dag. Men jag börjar här.

 

Lite terapi kan man säga

Jag har nu skrivit två listor, en där jag skriver vad jag kan göra för att distrahera mig när jag mår dåligt och en lista med olika objekt jag kan utgå ifrån när jag ska gå ut och fotografera. Men jag börjar med första listan, och ni får gärna komma med förslag om jag skrivit saker som kanske inte är bra eller tips på mer saker.


ATT TÄNKA POSITIVT

  • Barndomen tillsammans med pappa, alla timmar vi spenderade i naturen, gick Sörmlandsleden, låg i skogen vid fågelsjön i Björnlunda, natten vi åkte ut och satt i skogen och åt frukost till ljudet av orrspel. De gånger vi gick till Högtorn.
    De gånger vi tränade tillsammans, åkte till Vansbro för att simma Vansbrosimmet och de dagsutflykter vi sen gjorde. 
  • Ta regelbundna promenader både med och utan Dipp, helst tillsammans med Bror. På så vis skapa nya, positiva minnen 
  • Gå i skogen, tälta, leta geocaches, fotografera, 
  • Ha ett typ ”mini.spa” en gång i veckan 
  • Duscha minst varannan dag 
  • Bygga lego 
  • Massera Bror eller djuren 
  • Läsa fototidningar, 
  • Spela spel i mobilen 
  • Försöka orka träffa någon

FOTOOBJEKT

  • Svartvitt
  • Porträtt
  • ”Fula” saker i naturen
  • Husdjuren
  • Vilda djur
  • Arkitektur
  • Silhuetter
  • Macro
  • Landskap, långa vyer
  • Fototriss, tex. 3 bilder under kategori Rost
  • Blommor
  • Träd
  • Bilder redigeras till Sepia
  • Skuggor

Det är vad jag har kommit på nu. Har ni mer tips? Kan väl inte få för lite tips kan jag tänka.. Men annars, även idag en sån konstig känsla – ångest med glad att vara hemma, så jag går runt och ler och har ångest på samma gång. Känns konstigt, men det positiva vinner.

Jag hade tänkt ta en långpromenad med kameran idag men det ösregnar och jag har inget regnskydd till kameran. Skulle visserligen kunna ta med paraply, men det blir svårt att fota och hålla paraplyet samtidigt. Så ja, idag blir det inneaktivitet. Frågan är bara vad.

Vill ju göra något, men är samtidigt rädd att speeda upp för mycket, så jag tror att jag ska fokusera på att sätta upp skåpluckorna i köket och sen dammsuga – inget mer. Funderar dock på om jag ska vila en stund först.. Måste dock torka taket i sovrummet, för vid takfönstret så har det runnit vatten längs taket från fönstret.

Men det kan jag ta i morgon. Ska även lämna blodprover i morgon inför att jag ska börja med Litium. Sen ska jag till svärmor efter det. Bror ska till vårdcentralen och ta ut katetern och göra en ny bladderscan för att se hur det ser ut. Han mår mycket bättre idag än i tisdags.

Han får dock väldigt ont om han sitter för länge, så han ligger och går runt lite av och till, sen har jag nyss masserat honom och smort in med Voltaren. Sen har han bestämt att han ska gå ut lite idag, så vi kanske tar en gemensam promenad med Dipp sen.

Men men, nu ska jag läsa bloggar och alla inlägg som jag missat sen i torsdags, så det blir en hel del att läsa, så får ni inga kommentarer så beror det inte på att jag bryr mig, snarare att det blir för mycket att kommentera. Så ja, sen får vi se var jag börjar idag.

 

 

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Störande känslor

Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag inte äger något självförtroende eller någon självkänsla. Så – satt och pratade med Bror om såna saker, jag nämnde att jag skulle vilja göra en hårförlängning, dels för att jag vill, sen en del för att jag vet att han gillar långt hår.

Så, kommer någon på stan med snygg nederdel och dessutom långt hår så hatar jag mitt utseende ännu mer. Sen när vi är på stan så vet han inte åt vilket håll han ska titta just för att inte riskera att såra mig.

tumblr_mvnx0mOF011s73uqno1_250Men då känner jag att jag ska knappast göra Honom osäker och som det känns nu så ska jag följa med honom till stan max varannan gång, jag menar – jag vill inte “störa” honom.

Jag vet att som han säger – bara för att han ser någon som ser bra ut så betyder det inget, men jag. Mitt självförtroende, jag vill bara få känna mig snygg, eller se Lite bra ut, är det för mycket begärt? – Tydligen

Men, jag vet ju att för att jag någon gång ska lära mig, känna mig trygg och allt sånt så måste vi prata om hur jag känner, men jag blir bara så ledsen. Känns pinsamt att ha dessa känslor så starkt som jag har.

Är jag inte “för gammal” för det? Jag har även märkt att denna typ av känslor är värre än för några år sedan och att de blir starkare med tiden. Borde det inte vara tvärtom? Men nej, tydligen inte. Det bara är så.

images (1)