Archives

Är den ena nöten knäckt?

Drömmarna om Jonhas, kan jag ha listat ut varför de kommer? Jag och Bror har pratat lite om det och jag har tänkt jättemycket. Pratat och chattat med en volontär på Mind. Och nu sms med Anjelica.

Kan vara så enkelt som att jag gjort allt jag kan för att tränga undan tankarna på Micke. Nu ska han inte heta aset längre, nu får han sitt rätta namn.. Nästan sugen på att slänga ut efternamn också.

Men, jag skrev ett detaljerat brev till Bror och min terapeut, så det kanske skulle vara lättare att prata med terapeuten om hon vet om allt. Jag använde mig av alla Hans ord, hårda och brutala. Den nakna, smärtsamma sanningen.

Så, jag öppnade mig och vet nu att jag träffar Ullrika sista gången i morgon, vi har inte ens påbörjat något som handlar om Micke. Så nu är det väl lite så att det känns som att jag öppnade mig på tok för tidigt eftersom ingen vet ju vem eller när jag får en ny terapeut.

Ingen vet när en krishantering kan börja. Så, jag blottade mig väldigt tidigt, i början på sommaren och det är första gången som jag sätter ord på allt så detaljerat som då, jag har försökt tränga undan det i så många år och när jag väl öppnar mig så kommer jag inte att ha någon att prata med, någon som ska hjälpa mig att kunna hitta “verktygen” för att gå vidare.

Vet inte, kanske kan vara så. Brevet ligger i datorn och ibland funderar jag på att lägga ut vissa delar här, men då ett Låst inlägg. Det är inte många som har lösenordet, bara de allra närmast.

Men jag vet inte… Men jag har bestämt mig för att sova i natt ändå. OM detta är orsaken till drömmarna, då kanske de upphör, vem vet och jag Hoppas det. Jag orkar inte vara rädd för sovrummet, sängen – rummet där jag ska kunna slappna av och känna mig trygg i, inte uppleva med några negativa känslor.

Där inne ska det vila ett lugn och en massa kärlek.

Måste även dela med mig av vår söta katt, Pepsi

Men, jag är ju mörkrädd?

Dags för hundpromenad och vi skulle gå till en skog där vi på kvällstid kan släppa Dipp lös så hon får rusa av sig. Men när det väl var dags att gå så mådde Bror inte alls bra så jag gick själv – till skogen på den öppna ytan vi brukar vara på.

10862481_10152701771364580_1167889060849433079_o

Där stod jag, rökte och drack en folköl i godan ro, Dipp sprang runt lite med nöjde sig bra med sin pinne. Sen när ölen var slut och ciggen färdigrökt så går vi vidare in i skogen, följde vår lilla skogsslinga där vi brukar gå på dagarna, men även då är det obehagligt. Men nu gick jag där ensam!!

Så vi gick där, Dipp stannade lite då och då, eller gick snarare då och då. Pinnarna var mer intressanta än vad det var att springa, men hon hade möjligheten och tog den ibland – med pinnen i munnen.

Så satte jag mig på en sten, bra med lång och tjock jacka. Satt där, tittade på henne och njöt, testade att släcka pannlampan och månen lyste upp rätt mycket måste jag säga. Det var så fint. Bilderna är dock tagna med mobilen så kvalitén är inte den bästa.

1493215_10152701787509580_8306314813833553717_n

Men – jag trotsade mörkret, rädslan – jag bara gick

Vinter – älskar vinter

Ute är det just nu -6° och torr luft. Var ute med Dipp och vi sprang över snötäckta fällt och jag kastade en massa snöbollar till henne och sen hittade hon en grop att gräva i, vi hade hur kul som helst!!

När vi kom in så var hon jätteduktig, jag var ju tvungen att torka tassarna och hon är ju så kittlig på baktassarna och det brukar vara svårt att få henne att lyfta dom. Men jag torkade utan problem och samma när jag skulle smörja med sån Fyra ess tassalva så stod hon still.

tassalva

Sen att hon alltid slickar bort de är en annan femma, borde köpa någon form av strumpor till henne så salvan får sitta kvar.

Men, nu ska jag dricka lite kaffe och fixa i ordning mig, Brors barn och dotterns pojkvän kommer hit sen. Hoppas och tror att det blir trevligt! Men, vi hörs sen

 

Nattpermisen

Kom i säng rätt sent, sov rätt bra och vaknade vid 6-tiden. Läste tidningen och tog en cigg, utfodrade djuren och gick sen och la mig igen. Vaknade vid 07:50 och valde då att gå upp. Fixade kaffe och ska strax väcka Bror. Eller säga att det finns nytt kaffe om han vill ha eller om han vill sova lite till. Jag gissar på det sista dock.

Idag ska jag tillbaka till avdelningen, har mediciner så jag klarar mig fram till middagen, så jag måste åka senast 16:22. Helt okej tid faktiskt. Blir det för jobbigt så åker jag tillbaka tidigare.

Det krävs inte mycket nu för att jag ska krascha. Eftersom jag ska göra allt jag kan för att slänga masken, våga känna mina känslor, våga visa dom för mig själv och för andra så har det blivit jobbigt.

Just att jag känner mig blottad på något sätt. Ibland vill jag bara ta på mig masken, men när tanken kommer så lägger jag mig under kedjetäcket, ligger och försöker låta känslan försvinna självmant.

Blir det för jobbigt så ber jag om bollmassage, det istället för att ta Stesolid direkt.. Vill inte fastna i benzoträsket, men jag har tagit minst 1 Stesolid varje jag sen jag blev inlagd den 12:e men ja… Jag gör allt jag kan för att försöka klara mig utan den.

Men, nu ska jag slänga på mig lite kläder, sen får vi se om jag får upp Bror. Ska bli intressant att se hur det går. Tycker just nu vansinnigt synd om honom för hans extrema ryggvärk är tillbaka så det är inte mycket han klarar av direkt.

Men jag köpte Voltaren-gel och Treo igår så jag ska hjälpa honom med att smörja ryggen, men innan Voltaren så ska han få en vanlig massage, värma upp allt och sen gelen.

Den fungerar tydligen jättebra så det känns bra, men jag känner ofta att jag “måste” åka hem varje deg för att hjälpa honom men både gel och Dipp, men det fungerar inte – så Dipp får kortare promenader men tillräckligt så hon får göra allt hon ska.

Sen nu när jag är hemma så går jag till en stor äng så hon får rusa av sig. Önskar att man kunde ta av kopplet, men kommer en annan hund så skulle hon bara dra. Där litar jag inte på henne alls. Inte för att hon skulle göra något, men just grejen.

Vara ute med sin hund och sen kommer en rätt stor hund emot i full fart plus att hon då skulle behöva springa över vägen och bara det ger mig panik. Men men… NU smiter jag på riktigt!

Äntligen tillbaka

Bror hade av någon anledning lyckats missa att betala min domän så både blogg och mail har legat nere! Men nu är det fixat!!

Jag – allt hopar sig känns det som.. allt och inget på samma gång. Mycket jag vill göra som jag inte hinner med, så behöver jag säga att jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men på något sätt så går min hjärna på högvarv.

Jag kraschar, har otäcka tankar på kvällarna som skrämmer mig. Återigen, rädd för mina tankar. Jag är rädd för att jag är så impulsiv. Rädsla.

Jag mår just nu väldigt dåligt.. har gjort under lång tid – inte riktigt kommit upp sen jag blev utskriven sist och det är ändå 5 månader sedan. Fortfarande fast, sitter fångad av mitt inre, det är svart och kladdigt i skallen.

Jag vet typ inte – hur tar man sig uppåt? Upp och fram. Jag orkar inte med hur mycket som helst, brottas med mig själv, mina tankar, mina känslor. Men det är så här livet ser ut.. Sen finns det (tyvärr) vissa saker som jag behöver få ur mig men jag kan inte prata med någon.

Det funkar liksom inte, det har dock kommit fram smådetaljer i ett tidigare inlägg men den värsta biten, det som gör så jävla ont. Det är ett ok som jag kommer tvingas bära själv.. Det är mellan mig och mig.

Så, för att slippa tänka och känna gällande den biten så gör jag allt annat runt om, neutrala saker. Men så fort jag slutar så spelas allt upp som en film, en sån skräckfilm, där jag både känner skam, skuld, rädsla, ilska, frustration.

Nå väl. Nu är det som det är med allt.

Hej och välkommen – dystra bloggen är tillbaka

Så har sömnen kommit

Igår, jag somnade runt 22:30 tror jag, vaknade vid 7 och gick upp för att fixa kaffe och i väntan på att det skulle bli klart så gick jag och la mig hos pälsbollar och make, somnade om och vaknade vid 10!!

Så skönt att få sova, det var liksom inte igår om man säger så. Men nu känner jag mig okej. Var ute med Dipp i skogen för ett tag sedan, så hon lekte loss med sin pinne och när jag väl fick henne att gå vidare så dök det upp en katt.

Dipp fick fnatt och jag höll på att halka för det är riktigt blött ute och då ha en hund som drar när man står på blöta löv.. Ja, ni förstår…

Men sen utöver allt det så håller jag fortfarande på att tvätta – har mycket att ta igen, plus att vi har en ny pälsboll som vill markera revir, så det är ju inte direkt mindre tvätt om man säger så, men hon är underbar ändå. Men, nu har jag inte tid att sitta här, ska vika tvätt…

Vet inte, har ju designat om bloggen, ser det okej ut eller vad anser ni? Vill även att ni ska vara nöjda, så kom gärna med förslag. Headerbilden tog jag i en skog i Småland, men bakgrunden? Ser det okej ut?

Sen denna…

1782053_743275365747568_9097988448052552563_n

 

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen 🙁  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.

För mycket begärt?

Börjar med vad jag vill ha – jag vill ha snö, bilden tog jag 2010 då jag bodde på Emyhemmet, en helt underbar vinter, lagom kallt och torr luft, det är så en vinter ska vara. Är det för mycket begärt?

180593_10150093078279580_3342179_n

I övrigt, var tvungen att ringa vårdcentralen i morse då såret är både rött, svullet, varmt och det värker långt under såret också. De tog tempen på mig men ingen feber och det var ingen infektion så jag slapp antibiotika. Men jag ska ta tempen morgon och kväll och sen på återbesök på fredag morgon.

Hon som tog hand om mig var jättebra, man är ju så van vid suckar och kommentarer bara för att det är självskador, men när jag nämnde det så blev hon bara sur för som hon sa, all vårdpersonal ska bemöta patienterna med respekt oavsett vad de kommer in för och hon valde även orden att jag inte självskadar för att det är kul.

Så jag frågade då om jag skulle få träffa henne på fredag och det skulle jag få göra. Känns skönt, men som en person brukar säga – hen kan förstå att viss personal har svårt för oss för vi kan ta plats som kanske skulle nalla på deras rast, en rast som de ska vara glada om de hinner få, eller mer akuta fall som kommer in.

Kanske fel formulerat nu men ändå och ja, jag kan förstå hen till viss del, men ärligt – jag är en patient och om de är så trötta på oss som självskadar så spelar det ingen roll, de ska inte visa upp deras känslor och tankar om oss. De ska göra sitt jobb och även jag är en patient som har rätt till vård.

Jag har inte valt detta, jag behöver hjälp och om/när de blir trötta på oss, uppträd professionellt och snacka sen skit om oss i personalrummet, men uppvisa inte dessa känslor inför en människa som kommer in som är ledsen, ångestfylld, trasig och skamsen. Vi är trasiga nog som det är och vi är många som struntar i att söka vård för vi inte orkar med deras dömande.

Ja, jag självskadar och har gjort i många år, jag gör det inte för att det är kul direkt. Så, vi är sjuka, vi är skadade och vi behöver hjälp – inget dömande. Hjälp oss och snacka skit sen. Och gällande att snacka skit, en gång när jag var inlagd så behövde jag hjälp, gick och letade efter personal och hör att de sitter i personalrummet.

Det jag även hörde var skitsnack om oss och då även om mig. De satt även och pratade om andra intagna och då saker som är sekretessbelagda och detta med öppen dörr. Anmälde så klart, skrev även brev till chefen men vad jag vet så hände ingenting, som alla andra gånger som jag gjort anmälan, för tro mig – sånt behövs tyvärr.. Även detta, är det för mycket begärt?

Nå väl. Nog om det. Nu pallar jag inte mer, är bara så jävla låg och lättirriterad, så jag dunstar nu