Archives

In & ut

I onsdags kväll blev jag inlagd och blev utskriven i förmiddags. Att jag flera gånger pratat om självskador och självmord bryr sig ingen om, inte på psyk i alla fall. Min man och min familj och vänner försöker så gott de kan, men jag känner bara att jag inte orkar kämpa.

Deras försök betyder mycket men de hjälper inte på det sättet.
Utan dom så hade jag gett upp för längesen, men nu orkar jag inte försöka längre. Det är bara mörkt..

Hur får man psyk att lyssna? Måste jag verkligen göra något rent fysiskt för att de ska fatta att jag vill dö?

Egentligen vill jag inte dö, men jag orkar inte ha det så här längre.
Varje gång tåget åker förbi så tänker jag “nästa tåg”
Hur hittar man hoppet??

En vän, Carola ska prata med sitt personliga ombud och se till att jag får träffa henne, sen att hon då ska hjälpa mig med kontakten med psykiatrin. Så tacksam för att det finns folk som orkar kämpa för och med mig. Men en sak som mamma skrev, som inte stämmer;

“Gör det Carola ! Jag känner mig som en dålig mor , Men Gud va jag oroar mig när jag inte kan hjälpa min dotter.Så är det när man bor så långt ifrån . Ni är samariter som hjälper Maria hoppas så att hon ska få den hjälp hon så väl behöver. och får må bra”

Att hon känner sig som en dålig mor, men det är hon verkligen inte. Det är inte lätt för henne att kunna hjälpa mig så mycket som hon vill när hon bor 36 mil bort. Jag vet att hon hade gjort mer än hon redan gör om avståndet inte hade varit så långt.

Men.. Jag är hemma nu. Mår riktigt ruttet men försöker hålla masken på. Det är svårt att prata när man inte vet vad man ska säga. Jag har ångest och tänker på döden som utväg.

Satt inne igår och hörde tåget komma och då kom tanken… måste kolla upp tågtrafiken… Men nej.. Jag får inte. Får inte ge upp. Har förvisso kämpat i så många år nu men det blir aldrig bättre.

Men döden kommer ändå som Bror säger, så varför skynda? Men jag tänker att jag har mått så här i så många år, varför ska jag då fortsätta att må dåligt när det finns en lösning?

Men så tänker jag på Bror, familj och vänner.. Och då kommer tanken, ska jag verkligen leva enbart för andra? Men jag försöker hänvisa till en boktitel, som jag gjort innan; “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Tycker den är så talande.

Men nej, jag ska försöka leva lite längre… För andras skull…

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Hur kan det göra så ont?

Nu, 2 veckor med en sjuhelvetes ångest. Skakar, hackar tänder, ont i nacken, ont i huvudet och allt för den förbannade ångesten.. Jag orkar inte detta, jag har bara en enda sak i huvudet.. Bara en. Men nej.

Vi skulle åkt till svärmor idag, men vi gör det i morgon istället. Idag ska vi bara hämta ut mina mediciner och sen ta en promenad från sjukhuset till Sjöbo. Kameran följer givetvis med. 

11130133_10152927705624580_5112080332586444000_n

Sen kastade jag på mig lite smink i hopp om att glömma ångesten, men nej. Det gör ingen skillnad, tyvärr. Men jag försökte i alla fall,, Jag har försökt med mycket men jag kan inte hitta något som distraherar mig. Vi försökte titta på film härom kvällen så Bror kunde pilla mig i håret, men jag klarar inte av att ligga eller sitta still för länge.

Det blir nästan som att ångesten ökar. Orkar inte göra saker hela tiden, behöver även varva ner men det går inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det känns som att alla dörrar till hjälp är låsta.

 

Något jag är bra på

Vi satt här på morgonen och pratade om gamla jobb vi haft och eftersom vi båda har jobbat inom vården så var det där vi fastnade och gamla minnen dök upp. Jag har jobbat inom vården i många år, som semestervikarie, timanställd och har haft fast anställning.

Vård-och-omsorg

Och håll i hatten för nu ska jag säga något jag inte gjort innan, ska säga något positivt om mig själv. Jag var duktig på mitt jobb med de äldre. Jag jobbade effektivt, så när det fanns tid över så satt jag med de äldre och lyssnade med glädje på deras liv, hur de levt och saker de upplevt.

Men kontakten med både vårdtagare och anhöriga var jag duktig på. Jag har fått höra det från både anhöriga och chefen, men även vårdtagaren har sagt det till mig. Och jag själv vet om det.

Jag tog mig tid att lyssna på dom, på kvällarna så körde vi ut de äldre till tv-rummet och satt där och småtittade på tv och prata. Var de oroligt så satt jag med dom och körde något som jag då inte hade något namn på men som jag idag vet är taktil massage.

Jag satt där, masserade deras händer och lät vårdtagaren prata om den hen ville. Vi hade en kvinna på ett boende som hade psykiska besvär och när hon fick panikångest så visste jag hur det kändes så jag försökte prata med henne för att distrahera hennes tankar.

Av en slump så hittade jag hennes bröllopsfoto och jag har aldrig sett ett så vackert kort innan och en gång när hon hade sån ångest så visade jag henne fotot och det var något som hände för hon for upp ur sängen, satte sig på golvet framför bokhyllan och drog fram en stor låda.

Där i fanns det foton, gratulationskort och telegram, hon berättade om bröllopet och blev helt lyrisk, så glad över att få prata om det. Sen, varje gång hon mådde dåligt så visade jag henne bilden och bad henne att berätta lite om dagen. Och det fungerade varje gång.

När jag jobbade delade turer så var det ingen idé att åka hem de timmar det gällde för jag bodde 4 mil från jobbet och jag jobbade bara delade turer på helgerna och då gick tågen hem bara varannan timme. Så för att fördriva tiden så valde jag att spendera den med de äldre så de berättade om sitt liv.

Jag tycker att det är jätteintressant att höra hur de levt så jag la hellre min lediga tid där än att bara springa runt i stan eller sitta i personalrummet och läsa tidningar. Det ledde ju till att de boende knöt an till mig och fick en fin känsla över det hela.

IMAG1193

Så, när vi satt där så blev jag nästan – men bara nästan sugen på att börja arbete istället, men jag vet att jag inte skulle fixa det i dagsläget, men man vet aldrig hur framtiden ser ut. 

Så, jag ville mest tala om att även jag kan hitta saker som jag är bra på. Bror säger att det finns mer, men jag kan inte se det än – men jag kanske kommer dit en dag. Men jag börjar här.

 

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Broken promise

Denna låt, jag ska försöka komma på att lyssna på den dagligen, ha den som en låt som skänker tro, hopp, pepp, inspiration och allt sånt.

Jag har kämpat hårt, jag kämpar hårt, varje dag är en jävla kamp. Jag står inte ut med mig själv snart. Allt blir för mycket. Bara för mycket

mqdefault

Som ett korthus

korthusetJag jämför mig just nu med ett fallande korthus. Saker som händer och sker, saker som inte går att förhindra, saker som inte lämnar mig ifred. Saker, bara saker, ord och tankar. Jag bad i alla fall om ursäkt, men ja.. Ingen visade några negativa vibbar. Det känns bra måste jag säga.

Men annars, hade det inte varit för att jag nyss fyllt i matsedeln inför i morgon så hade jag inte vetat vilken dag det var idag. Alla dagar går i ett, enda skillnaden är väl att man får en kanellängd till kaffet på lördagar. Kanske söndagar också, det vet jag inte.

Men, skit samma kaffe hit och dit. Jag mår kasst. Finns det någon återvändo. Ångesten igår var inte att leka med och tillslut blev ångesten så kraftig så jag mådde illa. Mår jag illa så får jag ångest, då mår jag genast ännu mer illa och då stiger ångesten. Sen går det i ett. Det blir värre och värre och bara en sak kan få stopp på eländet.

Tyvärr. Men, det gick över och jag kunde somna tillslut. Men, nu ska jag ut och röka!