Archives

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Äntligen tillbaka

Bror hade av någon anledning lyckats missa att betala min domän så både blogg och mail har legat nere! Men nu är det fixat!!

Jag – allt hopar sig känns det som.. allt och inget på samma gång. Mycket jag vill göra som jag inte hinner med, så behöver jag säga att jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men på något sätt så går min hjärna på högvarv.

Jag kraschar, har otäcka tankar på kvällarna som skrämmer mig. Återigen, rädd för mina tankar. Jag är rädd för att jag är så impulsiv. Rädsla.

Jag mår just nu väldigt dåligt.. har gjort under lång tid – inte riktigt kommit upp sen jag blev utskriven sist och det är ändå 5 månader sedan. Fortfarande fast, sitter fångad av mitt inre, det är svart och kladdigt i skallen.

Jag vet typ inte – hur tar man sig uppåt? Upp och fram. Jag orkar inte med hur mycket som helst, brottas med mig själv, mina tankar, mina känslor. Men det är så här livet ser ut.. Sen finns det (tyvärr) vissa saker som jag behöver få ur mig men jag kan inte prata med någon.

Det funkar liksom inte, det har dock kommit fram smådetaljer i ett tidigare inlägg men den värsta biten, det som gör så jävla ont. Det är ett ok som jag kommer tvingas bära själv.. Det är mellan mig och mig.

Så, för att slippa tänka och känna gällande den biten så gör jag allt annat runt om, neutrala saker. Men så fort jag slutar så spelas allt upp som en film, en sån skräckfilm, där jag både känner skam, skuld, rädsla, ilska, frustration.

Nå väl. Nu är det som det är med allt.

Hej och välkommen – dystra bloggen är tillbaka

Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen 🙁  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.

Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd

Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]

Exakt vad är det som händer?

Nu har jag fått sova 3 nätter i rad, jag har på egen hand hittat vad jag behöver för att sova. Så, jag vaknar på morgonen  på rätt gott humör, men redan vid lunchtid så händer det, jag känner hur depressionen kommer över mig.

Jag mår sämre och sämre och kvällarna är en ren pina. Igår gick jag och la mig 20:40 för jag orkade inte längre, jag står inte ut. Ångesten pendlar, inte så pass att jag behöver medicin, bara ibland.

Men depressionen äter upp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som orsakar allt, jag kan inte ta in saker på rätt sätt. Bror säger en sak men i mitt huvud så låter allt annorlunda, jag uppfattar allt fel vilket slutar med irritation och depressionen blir då värre.

Jag såg fram emot att träffa Ullrika idag, jag börjar sakta med säkert klara att öppna mig för henne. Det har bara tagit 10 månader. Men nu – jag försöker öppna mig och nu så pass att jag ser fram emot det hela.

Mycket får jag inte ur mig, men kanske att jag når dit. Men fallet, raset, trasigheten. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Långa promenader och promenader med kameran får mig att glömma för stunden, men jag kan ju inte vara ute och gå all min vakna tid.

Men vad mer ska jag göra? Jag kommer inte vidare. Jag sitter fast. Tårarna är nära varje kväll. Jag står inte ut. Vet inte hur jag ska göra. Bara deprimerad. Så totalt. Bara trasig

19Sen en notis. Gå gärna in och läs Brors blogg, klicka på bilden nedan

 

Ångestlindring för stunden

2014315033489411952479_sbigJag blir galen. Minst sagt. Denna ångest, dessa tunga känslor. Jag har inte sovit en hel natt på evigheter, vaknar flera gånger per natt och på dagarna är ångesten ständigt påtaglig. Det försvann förut när jag var ute med Dipp på min powerwalk som jag fick för mig att gå.

Då mådde jag rätt bra, men sen – så fort jag kom in igen så kom den, blir värre för varje timme som jag är vaken. Igår, där på kvällen – känslan var så obehaglig, kändes som att jag var på väg in i ett psykotiskt tillstånd.

Det enda jag hade i huvudet var självskada eller ta alla tabletter som finns här hemma. Men jag låg där, i Brors famn och Dipp låg tätt framför mig. Men skräcken. Jag var bara så rädd. Rädd för allt.

Jag orkar inte med detta. Det börjar bli för mycket, jag vet inte hur eller var jag ska börja. Allt är bara otäckt just nu. Jag är så jävla rädd för kraschen, den börjar kännas tydligare för varje dag som går.

Jag vill bara få sova – sova och vakna först när alla tunga känslor är borta. Detta är inte kul längre. Verkligen inte. Eller är det tänkt att jag bara ska gå, ta på kläderna på morgonen och gå oavbrutet tills det är dags att sova?

Eller hur är allt tänkt? Någon som vet?

Trettionde juni

Det var då, den dagen jag blev utskriven från psyk. 1 månad senare kände jag hur svag jag Egentligen var. Jag har nu kommit till den punkten då jag inte vågar släppa taget, vågar inte slappna av, vågar inte tillåta mina egna känslor titta fram.

tumblr_mj3menQVOo1rehiydo1_500

Det är 3 månader som jag försökt hålla skenet uppe. Jag är nere och ångesten kommer oftare och oftare. Svarta tankar blir svartare. Det liksom? Jag tappar taget, men jag försöker verkligen. På fel sätt dock.

Jag vägrar visa hur jag mår. Visst, Bror vet. Jag slog på stort i förrgår kväll, med orden “Vill du hjälpa mig, film och pill i håret?!” Det händer inte ofta att jag aktivt ber om hjälp, vill liksom inte ta den platsen, inte ställa de kraven.

Han vill att jag ska säga till, jag kan sitta med orden som en klump i bröstet, men jag får inte ut något, orden fastnar. Känns så svårt, nästan förnedrande att man ska behöva be andra om hjälp för att man själv mår dåligt.

Känner för ofta att det finns så många andra i världen som har det värre än mig, vad har jag för anledning liksom? Jag finner inga svar.

tumblr_mzk8j4pSrq1sofi0xo1_500