Archives

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Mycket skräp under dagen

Jag har sovit väldigt dåligt under en lång tid nu och idag kom ångesten. Den smög på mig redan igår men efter en Stesolid så dämpades sen rätt bra. Men idag, kände en liten bättring ett tag men det gick över.

Då tänkte jag vila en stund och ja, somnade och mådde ännu värre, så jag tog en Stesolid igen men den effekten kom aldrig. Så jag tog hunden och la mig igen så jag skulle orka åka in till stan.

Men det blev inte av, Bror lät mig sova då han tyckte att jag behövde det så vi handlar i morgon istället. Snällt gjort, för jag behöver sova. Har lust att ta mina sömntabletter nu och få sova tills i morgon.

Ångesten bor där, den vill inte lämna mig ifred och ss-tankarna är höga. Inte bara för att jag känner ett behov av det, utan även för att jag vill. Ja, du läste rätt, jag vill. Hur jävla fel är inte det?

Nå väl. Måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg som jag läste nyss, ett litet tryck på bilden så hamnar du rätt

allamänniskorslikavärdeMen, klockan är nu 19:20 och jag kan försöka hålla mig uppe i 1½ timme till, sen tar jag natt. Vad jag ska göra fram till dess vet jag inte, vill inte sitta vid datorn, vill inte läsa, vill inte gå ut. Jag vill bara sova.

Jag har 2 fina vänner nu som är inlagda, den ena lärde jag känna nu sist jag var inne, hon var väldigt lätt att börja tycka om. Helt enkelt en människa som jag vill träffa igen. Vi har kontakt på facebook, men jag hoppas att det blir mer än så.

Nå väl, de är inlagda, dessa två och jag kan bli avundsjuk. Dels för att jag blev utskriven även fast jag inte var redo, jag var i ett mycket dåligt skick. 2 dagar innan jag blev utskriven så blev det en självskada och ändå tyckte läkaren att jag skulle ut.

Han var hemskt nonchalant, lyssnade inte på mig, talade över huvudet på mig, visade att det var Han som hade makten. Så. 2 timmar senare kom taxin. Jag klarade inte av att komma hem.

Jag känner mig fortfarande inte redo, men ja. Jag får kämpa på. Det är inte lätt, men ja… Det är tungt, allt är tungt.

 

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Jag skulle skriva…

MÅNDAG – 15 DECEMBER
Svår ångest, bad om hjälp vid 17:50 och ville då ha bollmassage för att ev klara mig utan Stesolid.
Men jag skulle få vänta en liten stund. 19:10 som först så kommer de in och frågar om jag kan vänta till 20:00.

Det slutade med panik, jag sprang iväg till dörren och ville bara ut. Fick då Stesolid. Grät hysteriskt, slängde muggen med vatten på golvet.
Då kommer min kontaktperson och föreslår att vi ska gå ut, prata och röka. Sen gick vi upp, jag ville ha varm choklad vid fikat.

Benen vek sig så jag ställde mig mot väggen och då faller jag ihop. Personalen fick hjälpa mig upp och ledde mig till bordet.
Värt att tillägga, jag hade då extratillsyn och extra mycket på kvällen då de är värst. Under denna väntan så kom Ingen och tittade till mig.

TISDAG – 16 DECEMBER

Bad min kontaktperson om hjälp vid 17:40 och hon hade inte tid och övrig personal var och åt, vilket jag sen fick höra att det inte stämde.
Vi var några som gick ut och rökte och jag fick sätta mig mot ett träd men personalen frågade först 20 minuter senare hur jag mådde, det var hon som var med ut och hon såg mig hela tiden.

När hon väl frågade så berättade jag Exakt hur det kändes, först när jag ber om hjälp så får man kalla handen.
Jag har svårt att be om hjälp och de uppmuntrar mig hela tiden.
Jag känner lite som att jag tar onödig plats.

Det är inte första gången det är så här. I somras var det samma sak och då skrev jag brev till chefen och anmälde även detta.
Men sen igår efter allt så kom en och frågade om jag ville ha bollmassage, då missade jag sista rökningen inför natten, men då kom en annan personal och erbjöd sig att ändå gå ut med mig.

På väg upp så nämnde jag att jag ville ha mjölk och det var okej, men jag sa att det fanns så lite kvar, men jag fick ändå 2 glas.
Så det lönar sig att fräsa ifrån minsann

Ja, detta är psykvården.

För mycket begärt?

Börjar med vad jag vill ha – jag vill ha snö, bilden tog jag 2010 då jag bodde på Emyhemmet, en helt underbar vinter, lagom kallt och torr luft, det är så en vinter ska vara. Är det för mycket begärt?

180593_10150093078279580_3342179_n

I övrigt, var tvungen att ringa vårdcentralen i morse då såret är både rött, svullet, varmt och det värker långt under såret också. De tog tempen på mig men ingen feber och det var ingen infektion så jag slapp antibiotika. Men jag ska ta tempen morgon och kväll och sen på återbesök på fredag morgon.

Hon som tog hand om mig var jättebra, man är ju så van vid suckar och kommentarer bara för att det är självskador, men när jag nämnde det så blev hon bara sur för som hon sa, all vårdpersonal ska bemöta patienterna med respekt oavsett vad de kommer in för och hon valde även orden att jag inte självskadar för att det är kul.

Så jag frågade då om jag skulle få träffa henne på fredag och det skulle jag få göra. Känns skönt, men som en person brukar säga – hen kan förstå att viss personal har svårt för oss för vi kan ta plats som kanske skulle nalla på deras rast, en rast som de ska vara glada om de hinner få, eller mer akuta fall som kommer in.

Kanske fel formulerat nu men ändå och ja, jag kan förstå hen till viss del, men ärligt – jag är en patient och om de är så trötta på oss som självskadar så spelar det ingen roll, de ska inte visa upp deras känslor och tankar om oss. De ska göra sitt jobb och även jag är en patient som har rätt till vård.

Jag har inte valt detta, jag behöver hjälp och om/när de blir trötta på oss, uppträd professionellt och snacka sen skit om oss i personalrummet, men uppvisa inte dessa känslor inför en människa som kommer in som är ledsen, ångestfylld, trasig och skamsen. Vi är trasiga nog som det är och vi är många som struntar i att söka vård för vi inte orkar med deras dömande.

Ja, jag självskadar och har gjort i många år, jag gör det inte för att det är kul direkt. Så, vi är sjuka, vi är skadade och vi behöver hjälp – inget dömande. Hjälp oss och snacka skit sen. Och gällande att snacka skit, en gång när jag var inlagd så behövde jag hjälp, gick och letade efter personal och hör att de sitter i personalrummet.

Det jag även hörde var skitsnack om oss och då även om mig. De satt även och pratade om andra intagna och då saker som är sekretessbelagda och detta med öppen dörr. Anmälde så klart, skrev även brev till chefen men vad jag vet så hände ingenting, som alla andra gånger som jag gjort anmälan, för tro mig – sånt behövs tyvärr.. Även detta, är det för mycket begärt?

Nå väl. Nog om det. Nu pallar jag inte mer, är bara så jävla låg och lättirriterad, så jag dunstar nu

Tisdag väntar

slide7I morgon är det dags igen för DBT och bilden, ja – jag faller fortfarande för frestelsen, som nu inte bara varit en frestelse utan blivit värre än så. Men tanken är ju då att vi ska lära oss att leva utan det. Men jag har inte lyckats och snart är det slut.

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig, detta med framtiden är något jag tänker på mer eller mindre hela dagarna, just vetskapen om att efter mitten på januari, ingen vet hur lång tid det tar innan jag får tid till en ny terapeut.

Det enda jag vet är att jag kommer träffa den terapeuten mer sällan än jag gör nu. Visst, jag får ändå vara glad att jag kommer ha någon, men om jag känner mig själv rätt så behöver jag tätare kontakt.

Inför varje ny fredag så känner jag att jag har så mycket som jag behöver ta itu med, men ändå hinner vi inte prata färdigt. Så jag går ofta hem mer mer ångest än då jag gick dit. Det blir att vi avslutar när vi är vid den punkten som är jobbigast. Men jag hoppas ändå att det blir bra.

Men i morgon efter gruppen så ska vi gå och fika, så vi avslutar gruppen på ett bra sätt 🙂 Sen ska jag möta Bror och då ska vi springa runt och fota lite och sen ska vi till hans mamma.. Vi ska även handla viktiga saker, sen det tråkiga – gå igenom budgeten. Vi har ett bra budgetprogram som vi ska använda oss av nu när vi har en ekonomi.

Vi kommer dock inte komma ifatt än eftersom vi fått “slira” på en massa räkningar så nu blir det dubbla räkningar ett tag.  Sen har vi ju veterinären vi ska till för att fortsätta utredningen gällande Chips och det enda i prisväg jag vet är att det kommer kosta 450:- bara att komma dit, sen vet vi inget mer.

Men vad gör man inte. Vi är ju inte stammisar där direkt, sist vi var där var för 1-1½ år sedan, minns inte så noga men det är ändå rätt bra med tanke på att hon fyller 12 år. Så det är en gammal dam det där 🙂

DSC_0100

Men hon har världens vackraste tassar 🙂 Tog förresten 2 bra bilder på Dipp och Pepsi, så jag avslutar detta inlägg med dom

DSC_0092

DSC_0094

Terapiläxa och komplex

UTMANING

Jag har ju vansinniga komplex över hur jag ser ut, ansikte, kropp, hår, ja – allt… Tror inte att jag kan något, duger inte till något osv.

This is me

This is me

Så min självkänsla och självförtroende är i botten, väntar mig alltid det värsta – jämför mig mycket med folk på stan och filmer. Tänker mycket på vad Bror tycker, om jag duger rent utseendemässigt i hans ögon, om jag duger som person och allt sånt.

Jag har ju blivit bedragen vid ett flertal gånger så jag får för mig att jag är säker på att även Bror ska vara det. Jag duger inte som partner. Bror står ut, han försöker hjälpa mig uppåt och han säger att vi låter det ta sin tid för jag kommer att nå fram tillslut.

Jag tycker ofta att det är jobbigt att titta på film tillsammans, särskilt om det är snygga tjejer med för då sätter hjärnan igång och jämföra mig och tänker “tycker Bror att hon är snygg?”
Innerst inne så Vet jag att de flesta som är i ett förhållande tycker att även andra kan se bra ut, inget konstigt i det – men jag jämför mig, är rädd att han ska hitta någon snyggare och antingen gå bakom ryggen på mig eller lämna mig.

Igår var vi på stan och vi pratade massor om det som jag och Ullrika pratade om i fredags och läxan jag fick var att vi tillsammans skulle se en film där en skådis är med som vi båda tycker ser bra ut.

Jag fasar dock för den filmen, vet att självhatet kommer öka för det gör det alltid då vi kollar på film tillsammans. Nu har jag, dumt nog – valt att inte vara med och titta på filmer eller serier tillsammans för det är för jobbigt.

Känns så löjligt, 35 år och beter mig som en 14-åring. Jag menar, borde inte mina komplex försvunnit vid detta laget? Visserligen så har mer eller mindre alla förhållanden varit kassa, utom med M. men hon var snäll, en bra vän och allt sånt.

Men just män. Jag är så osäker. Så jävla osäker och jag avskyr att se mig i spegeln. Men igår så valde jag att han skulle ta bilden som jag lagt ut här, bara för att jag skulle kunna se med andra ögon, men det hjälper inte.

Jag måste lära mig. Måste, men det är så svårt….

 

Keep the faith

Kampen, känslor, ångest och depression. Vem har sagt att livet är lätt? Dagarna är en kamp och det gäller att inte ge vika, vill man uppåt så måste man kämpa. Jag vet, det är inte lätt – inte alls.

7429-KeeptheFaith

Det finns dagar då jag känner att jag aldrig kommer att må bättre, men det är just de dagarna det är extra viktigt att kämpa, men det är svårt – för lätt att isolera sig, men ändå. Jag har en sak som är lite av min terapi och det är fotboll.

Har nu på morgonen lyssnat på Elfsborgspodden och då intervjuade de Eddie, en kille som är 12 år kämpar mot sin hjärntumör. Han har behandlats i Sverige utan gott resultat så nu behandlas han på ett sjukhus i Tyskland.

Där, från sjukhussängen så följer han Elfsborg. Sen har vi vår tränare, Klas Ingesson som också kämpat sig uppåt från sin cancer så även fast vi alla är sjuka så har de kämpat, och kämpar fortfarande mot cancer.

Kan de kämpa, då kan fanimej jag också göra det! Ge-inte-upp!!

Att inte dippa ner är inte lätt, det är svårt att försöka komma uppåt, men ja. Men, när jag har skyhög ångest och det inträffar samma dag som vi har biljett till en match, då glömmer jag av ångesten för en stund, närmare 90 minuter för att vara exakt.

Där, på Elfsborgsläktaren så dämpas ångesten så fort matchen startar och sen är man (oftast) i en eufori tills man kommer hem. Ännu längre om det hela slutar med 3 poäng. Så fotboll är min terapi, jag hatar folksamlingar men på läktaren så glömmer jag bort det – jag blir snarare förbannad om det är för lite folk.

Så den stora drömmen inför nästa säsong är ett säsongskort. Veta att jag har möjlighet att gå på alla hemmamatcher. Det är nu inte omöjligt. Om vi redan nu börjar spara pengar så kommer vi lätt att ha råd att köpa det.

Jag ser det som en viktig del, då det är något som verkligen får mig att må bra, skulle man köpa det så betalar man 100:-/match istället för 150:- som en biljett annars kostar. Så en bra terapi (och nöje) under en hel säsong.

Men oavsett fotboll. Ge inte upp

Bipolär, borderline & ångest

Städa, putsa, fixa, tvätta, damma – vad som helst, jag får inte sätta mig ner, får inte varva ner, får inte slappna av, det är då verkligheten kommer ikapp. Just nu, jag får inte dippa, inte än. Vi är två med feta dippen i hjärnan så just nu får jag sätta mitt på paus. Jag får vänta, bara lite till.

Suck. Inte för att jag måste hålla mig nu bara för att Bror har sällskap av den svarta hunden utan jag måste för mig själv, jag vill inte krascha. Vill inte. Jag vet ju just nu vad som skulle hända om jag tillät mig att slappna av.

b0bce8c745a0d6dd5732419b8d2f8d53Jag känner innerst inne hur jag mår men jag vågar inte släppa fram det, som vanligt men jag måste lära mig att tillåta känslan. Det är så här jag funkar och efter ett halvår så säger det bara pang och Avdelning 3 är ett faktum. Jag vill inte behöva hamna där, men för att slippa det så måste jag fixa att varva ner hemma lite oftare.

Det är därför min sömn är frånvarande, jag vågar inte slappna av och hur lätt är det att somna när man är spänd som en fiolsträng? Typ inte alls.

Men hur ska man göra för att Våga må dåligt, våga visa vem man är? Jag vet inte. Jag spelar teater just nu 24/7

Detta är min verklighet. Jag är rädd, rädd för världen, rädd för att känna. Hemma, med Bror är jag trygg, så himla trygg – men Inte på den punkten. Jag kan inte visa mig svag, svag – då ska man skämmas för man ska orka med så mycket.

Alla krav och måsten. Men, som idag. Upp klockan 07:00, fixa mig så jag är redo, åka till DBT som tar 2½ timme, till Erikshjälpen för att köpa mer kläder, in på Ica, hem, skulle bara tömma diskmaskinen och slänga in det som skulle in.

Det slutade med att fylla på den stora tunnan med hundmat, sortera skräp, dammsuga, torka golven och rengöra espressomaskinen. Allt för att slippa, slippa våga visa mig svag. Svag inför andra är min svaga sida. Jag måste våga hemma.

Visa mitt rätta jag oavsett hur jag mår. Men jag är rädd även för hur Jag ska klara sanningen, sanningen om min egen depression och ångest. Jag är i träsket nu men jag vägrar erkänna det, i skrift är en sak, men att tillåta mig att sätta mig ner och inte göra någonting alls mer än att finnas i nuet.

Men, jag måste pysa iväg nu. Måste fylla i mitt veckokort och sen? Sova. För att vara på säkra sidan så kommer jag ta Stesolid utöver min vanliga sömnmedicin.. Och JA! Jag vet mycket väl att Stesolid är starkt beroendeframkallande, men jag behöver dom. Annars står jag faktiskt inte ut.

Min senaste panikångest varade i 3 timmar. Sen var jag helt jävla slut, grät, hyperventilerade, skakade, la mig i sängen på ett normalt sätt men jag kröp ihop mer och mer för att tillslut ligga i fosterställning mot sänggaveln men en hund som gjorde allt för att nå mig.

Efter mycket om och men så började jag lugna mig lite, så Bror kom in med askkopp, cigg och tändare. Jag vet att man inte ska röka i sängen. Vi röker inte inomhus, men då. Jag var tvungen att röka men jag klarade inte att sätta fötterna i golvet.

Panikångest. Så fungerar den för mig. På 5 dagar lyckades jag få det 3 gånger. Inte lika kraftigt som den jag nyss beskrev, jag vill bara försöka förklara hur en sån dag i mitt liv kan se ut