Archives

Broken promise

Denna låt, jag ska försöka komma på att lyssna på den dagligen, ha den som en låt som skänker tro, hopp, pepp, inspiration och allt sånt.

Jag har kämpat hårt, jag kämpar hårt, varje dag är en jävla kamp. Jag står inte ut med mig själv snart. Allt blir för mycket. Bara för mycket

mqdefault

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Mycket skräp under dagen

Jag har sovit väldigt dåligt under en lång tid nu och idag kom ångesten. Den smög på mig redan igår men efter en Stesolid så dämpades sen rätt bra. Men idag, kände en liten bättring ett tag men det gick över.

Då tänkte jag vila en stund och ja, somnade och mådde ännu värre, så jag tog en Stesolid igen men den effekten kom aldrig. Så jag tog hunden och la mig igen så jag skulle orka åka in till stan.

Men det blev inte av, Bror lät mig sova då han tyckte att jag behövde det så vi handlar i morgon istället. Snällt gjort, för jag behöver sova. Har lust att ta mina sömntabletter nu och få sova tills i morgon.

Ångesten bor där, den vill inte lämna mig ifred och ss-tankarna är höga. Inte bara för att jag känner ett behov av det, utan även för att jag vill. Ja, du läste rätt, jag vill. Hur jävla fel är inte det?

Nå väl. Måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg som jag läste nyss, ett litet tryck på bilden så hamnar du rätt

allamänniskorslikavärdeMen, klockan är nu 19:20 och jag kan försöka hålla mig uppe i 1½ timme till, sen tar jag natt. Vad jag ska göra fram till dess vet jag inte, vill inte sitta vid datorn, vill inte läsa, vill inte gå ut. Jag vill bara sova.

Jag har 2 fina vänner nu som är inlagda, den ena lärde jag känna nu sist jag var inne, hon var väldigt lätt att börja tycka om. Helt enkelt en människa som jag vill träffa igen. Vi har kontakt på facebook, men jag hoppas att det blir mer än så.

Nå väl, de är inlagda, dessa två och jag kan bli avundsjuk. Dels för att jag blev utskriven även fast jag inte var redo, jag var i ett mycket dåligt skick. 2 dagar innan jag blev utskriven så blev det en självskada och ändå tyckte läkaren att jag skulle ut.

Han var hemskt nonchalant, lyssnade inte på mig, talade över huvudet på mig, visade att det var Han som hade makten. Så. 2 timmar senare kom taxin. Jag klarade inte av att komma hem.

Jag känner mig fortfarande inte redo, men ja. Jag får kämpa på. Det är inte lätt, men ja… Det är tungt, allt är tungt.

 

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Nattpermisen

Kom i säng rätt sent, sov rätt bra och vaknade vid 6-tiden. Läste tidningen och tog en cigg, utfodrade djuren och gick sen och la mig igen. Vaknade vid 07:50 och valde då att gå upp. Fixade kaffe och ska strax väcka Bror. Eller säga att det finns nytt kaffe om han vill ha eller om han vill sova lite till. Jag gissar på det sista dock.

Idag ska jag tillbaka till avdelningen, har mediciner så jag klarar mig fram till middagen, så jag måste åka senast 16:22. Helt okej tid faktiskt. Blir det för jobbigt så åker jag tillbaka tidigare.

Det krävs inte mycket nu för att jag ska krascha. Eftersom jag ska göra allt jag kan för att slänga masken, våga känna mina känslor, våga visa dom för mig själv och för andra så har det blivit jobbigt.

Just att jag känner mig blottad på något sätt. Ibland vill jag bara ta på mig masken, men när tanken kommer så lägger jag mig under kedjetäcket, ligger och försöker låta känslan försvinna självmant.

Blir det för jobbigt så ber jag om bollmassage, det istället för att ta Stesolid direkt.. Vill inte fastna i benzoträsket, men jag har tagit minst 1 Stesolid varje jag sen jag blev inlagd den 12:e men ja… Jag gör allt jag kan för att försöka klara mig utan den.

Men, nu ska jag slänga på mig lite kläder, sen får vi se om jag får upp Bror. Ska bli intressant att se hur det går. Tycker just nu vansinnigt synd om honom för hans extrema ryggvärk är tillbaka så det är inte mycket han klarar av direkt.

Men jag köpte Voltaren-gel och Treo igår så jag ska hjälpa honom med att smörja ryggen, men innan Voltaren så ska han få en vanlig massage, värma upp allt och sen gelen.

Den fungerar tydligen jättebra så det känns bra, men jag känner ofta att jag “måste” åka hem varje deg för att hjälpa honom men både gel och Dipp, men det fungerar inte – så Dipp får kortare promenader men tillräckligt så hon får göra allt hon ska.

Sen nu när jag är hemma så går jag till en stor äng så hon får rusa av sig. Önskar att man kunde ta av kopplet, men kommer en annan hund så skulle hon bara dra. Där litar jag inte på henne alls. Inte för att hon skulle göra något, men just grejen.

Vara ute med sin hund och sen kommer en rätt stor hund emot i full fart plus att hon då skulle behöva springa över vägen och bara det ger mig panik. Men men… NU smiter jag på riktigt!

Jag skulle skriva…

MÅNDAG – 15 DECEMBER
Svår ångest, bad om hjälp vid 17:50 och ville då ha bollmassage för att ev klara mig utan Stesolid.
Men jag skulle få vänta en liten stund. 19:10 som först så kommer de in och frågar om jag kan vänta till 20:00.

Det slutade med panik, jag sprang iväg till dörren och ville bara ut. Fick då Stesolid. Grät hysteriskt, slängde muggen med vatten på golvet.
Då kommer min kontaktperson och föreslår att vi ska gå ut, prata och röka. Sen gick vi upp, jag ville ha varm choklad vid fikat.

Benen vek sig så jag ställde mig mot väggen och då faller jag ihop. Personalen fick hjälpa mig upp och ledde mig till bordet.
Värt att tillägga, jag hade då extratillsyn och extra mycket på kvällen då de är värst. Under denna väntan så kom Ingen och tittade till mig.

TISDAG – 16 DECEMBER

Bad min kontaktperson om hjälp vid 17:40 och hon hade inte tid och övrig personal var och åt, vilket jag sen fick höra att det inte stämde.
Vi var några som gick ut och rökte och jag fick sätta mig mot ett träd men personalen frågade först 20 minuter senare hur jag mådde, det var hon som var med ut och hon såg mig hela tiden.

När hon väl frågade så berättade jag Exakt hur det kändes, först när jag ber om hjälp så får man kalla handen.
Jag har svårt att be om hjälp och de uppmuntrar mig hela tiden.
Jag känner lite som att jag tar onödig plats.

Det är inte första gången det är så här. I somras var det samma sak och då skrev jag brev till chefen och anmälde även detta.
Men sen igår efter allt så kom en och frågade om jag ville ha bollmassage, då missade jag sista rökningen inför natten, men då kom en annan personal och erbjöd sig att ändå gå ut med mig.

På väg upp så nämnde jag att jag ville ha mjölk och det var okej, men jag sa att det fanns så lite kvar, men jag fick ändå 2 glas.
Så det lönar sig att fräsa ifrån minsann

Ja, detta är psykvården.

JAG ORKAR INTE MER NU

Faan… jag pallar inte… Jag har satt upp belysning på balkongen, dammsugit, skurat ordentligt bakom spisen, torkat golv och sitter nu bara och väntar på att golven ska torka.. Men vad fan ska jag göra sen? Måste göra något.

Utan att göra något så står jag inte ut… Kan inte koppla av, som Nathalie skrev; “Det kanske finns andra saker du kan göra för att stå ut/stilla ångesten? Tycker du om att teckna, sticka eller något liknande?”

Jättebra tips, men jag kan inte göra saker som kräver koncentration. Jag vill kunna slappna av, slippa känna hur jag mår, måste göra något men vad?

När ska det vända tro? Det är som att jag har gett upp. Det är så här mitt liv kommer att se ut, ständiga depressioner, ångest, ss-tankar, troligen ss-handlingar, tankar på intox och döden.

Jag vill inte dö, jag tänker inte ens försöka ta mitt liv. OM jag skulle göra det så skulle jag ju förlora Bror och det tillåter jag inte. Han förlorar mig, min familj och vänner likaså. Men jag kan inte sluta tänka alla destruktiva saker. Inte nu.

Detta har varat så länge nu. Jag mår rätt bra när vi är i skogen, det gör jag verkligen men sen kommer man hem och då kommer ångesten, den ångesten man får bara för att man har gjort något som fått mig att må bra.

id-10031716

Hela ja, fyllt av mörker men jag vet inte varför. Eller, jag måste erkänna att mycket av mobbingen och våldtäkten sitter kvar. Jag har ju inte gjort någon krishantering. Vi skulle göra det nu under min DBT–period, men vi har mest fått jobba med självskador för jag har inte kommit ur det än.

Sen de orden. De jag nämnt tidigare men inte tar igen, men de har etsat sig fast så jävla hårt. Jag är en loser som inte kommer vidare. Eller? Just nu så känns det som att jag bara sitter fast. Jag orkar inte ens försöka komma upp. Orken är slut.

Men, golven är torra så nu ska jag kasta på mig regnkläder och gå ut med Dipp. Det spöregnar verkligen ute och jag vill bara krypa in under mitt täcke och Försöka läsa, men damen ska ut. Bara gilla läget. Punkt!

[vägrar inläggning – så ni vet]

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)

Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen 🙁  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.