Archives

Det här med kattungar

Jo, först vill jag förklara att på två av våra köksskåp så har vi bara 2 dörrar, så man kan se finporslinet. Sen var det mycket så att jag ville ha dörrarna och det ville inte Bror så han valde detta som kompromiss. Men nu tänker jag tvinga honom att sätta upp de resterande två.

Pepsi undrar om hon syns...

Pepsi undrar om hon syns…

Hon är visserligen min älskade skrutt, men ja.. klockan 11:15 hade jag redan dammsugit 4 gånger.. Hon vägrar att låta mina blommor vara ifred. Särskilt min hibiskus. Där är krukan så stor så det är lättare att sitta i den när man gräver ur all jord.

Så, nu står det tillfälligt på chiffongen i väntan på att fundera ut var vi kan ha den. Ett kattsäkert ställe, men var tusan hittar man det?

Tur att jag älskar den damen, bäst för henne det. Så bara som straff för allt jag fått göra så får Bror ta Dipp på nästa runda, helst innan 13:00 för då beräknas Lisa komma!! Då måste allt vara klart, måste hitta rena lakan också så jag kan bädda klart innan hon kommer. Sånt ska inte gäster behöva göra.

Men, nu ska jag försöka att inte göra något på ett tag. Har blivit beordrad vila av Lisa. Så, nu ska jag blunda och minnas, lyssnar på “utan dina andetag” och den spelade vi på vårat bröllop 

All about me – dag 5

Någon jag vill träffa just nu

Lätt inlägg, fast jag kan inte välja bara en person, jag väljer familjen som jag inte träffat sen 2011. Så som vår ekonomi sett ut så har vi inte haft råd att åka till min familj så Bror har inte träffat dom. Jag har bäst kontakt med mamma och hon har verkligen funnits där för oss båda.

Så att de inte träffats gör rätt ont måste jag säga. Men sen har jag en brorson som jag inte har träffats alls och ja, honom vill jag så klart träffa!! Sen vill jag gå runt i Gnesta för att Bror ska få se vart jag har bott, vill även åka till Björnlunda och visa var jag bodde de 12 första åren i mitt liv.

Efter det så separerade mina föräldrar och pappa bodde kvar där och mamma flyttade till Gnesta, så jag bodde lite här och var, eller alltså – ville jag vara hos pappa så var jag det. Ville jag vara hos mamma så gjorde jag det, jag fick välja hur jag ville ha det för dagen.

Så ja, de vill jag träffa. Sen Yamas så klart. Honom köpte jag 2010 om jag inte minns helt fel, jag förtränger saker till höger och vänster, men när jag flyttade till ett korttidsboende så fick jag inte ha med mig honom så då skulle mamma ha honom, men sen så trivdes de så bra och han skulle inte behöva flytta långt.

Dels så är han åksjuk plus att han inte är så glad vid hundar. Inte så att han är rädd, men han har respekt för dom. Men, han bor alltså hos mamma så honom vill jag också träffa.

blogg

Försoningen?

När vi tog hem lilla Pepsi så tog det ett tag innan Chips valde att strunta i henne, hon liksom accepterade att Pepsi bor här, men Pepsi fräser lite fortfarande. Inte som tidigare, men ett litet fräs kommer det. Men, Chips har sin plats i köket och Pepsi har börjat utforska allt där så nu äter de båda i köket.

Men, Pepsi tar sig för mycket friheter. Först så la hon sig vid Chips matplats och jag tänkte att det kanske är för att Chips har en handduk där så hon kan ligga gott, så jag la en vid Pepsis plats också och det har blivit bättre. Sen nu har hon börjat sitta i fönstret, ingen fast plats dock, men just nu så ligger hon där Chips brukar sitta och jag tycker synd om Chips som visar så mycket hänsyn.

Så jag tog Chips och satte henne i andra fönstret och först fräste Pepsi till lite, men sen började hon iaktta Chips genom blomman och hon märkte att Chips satt i lugn och ro och spanade ut lite. Så jag tänkte att jag måste ta kort på hur de sitter, jag hoppas att det fortsätter så, att de båda kan sitta där utan problem.

fönster2

Pepsi & Chips

 

I vardagsrummet är det oftast Pepsi som sitter men nu får hon lite “miljöombyte” eller vad man ska säga.. Men även Chips sitter där men inte lika ofta. Men nu, jag hoppas att de kan samsas, att båda kan vistas nära varandra utan att Pepsi fräser som en fåntratt.

Men oavsett, vi har världens finaste katter men Pepsi har fångat mig totalt. Inte det att jag tycker om henne mer, men jag tycker om henne på ett annat sätt än vad tex Bror gör. Men det är inte så konstigt, Chips var 8 år när jag kom in i bilden, Pepsi var 12 veckor när vi köpte henne.

Sen tyr hon sig till mig väldigt mycket och har gjort sen dag ett, ska nästan alltid ligga i mitt knä och spinner som attans, det är nästan så fåtöljen vibrerar. Chips är mer “sin egen”. Hon kommer när hon vill, men det är inte lika ofta, Pepsi är tillgiven och kelig på ett annat sätt.

Men som sagt, jag älskar våra djur även fast Pepsi är speciell. Anledningen till att Chips är extra speciell för Bror är för att när hans liv varit jävligt tufft så är det bara en enda som funnits vid hans sida och det är Chips, så jag förstår honom. Fullt ut.

Men, jag ville mest visa bilden – hoppas att det fortsätter på samma sätt ♥

Ensamtid igen

Jag skrev ju om ensamtid igen och hur viktigt det egentligen sägs vara. Och att jag inte trivs ensam… Men nu kom jag på att jag får ensamtid nästan varje dag eftersom Bror nästan alltid vaknar ett ex antal timmar efter mig. Idag vaknade jag ju vid 8-tiden och har gått en powerwalk med Dipp, duschat och druckit kaffe.

Nu är klockan 14:20 och nu som först kommer han upp. Sömntuta där :p Men men.. Sån är han. Vad händer annars idag? Jag har verkligen noll planer. Skulle behöva dammsuga för Pepsi har roat sig med att gräva i blomkrukan även fast jag sa till henne 1000 gånger.

Hon har verkligen haft kattfnatt. Jag vet inte hur många gånger som hon varit i köksskåpen, jagat sladden från termometern, persiennsnörena, grävt i krukor och nu det senaste så tog hon disktrasan och la den vid hennes matplats. Vad den nu skulle där och göra. Men men. Hon gör som hon vill. Tydligen.

10850173_10152883663939580_3631268072000872022_n

Nå väl, nu ska jag vila lite med en tidning som sällskap. 

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Nu får det vara nog!

Skrev detta som status på facebook tidigare idag;

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”

Det blev starkt gensvar från de som läste kan jag lova men nu är det så här,

Nu ska vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hjälps åt. Vi ska gå mer gemensamma promenader med Dipp, där vi pratar helt avslappnat och är ett av de finaste vår kärlek kan ge. Bara prata helt fritt, utan mobiler eller datorer och ute i friska luften medan Dipp är lycklig över att få roa oss likväl som sig själv.

Några timmar där vi bara går dit Dipp leder oss. Helt fritt utan att göra något som känns som befria våra tankar tillsammans. Det är såna stunder som vi älskar. Eller när vi sitter och röker under fläkten och bara pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Sen blir det mycket film och kill i håret. En och annan cider eller en flaska vin då och då. inte för ofta, inte ofta alls, men någon gång.

Pratade med min terapeut om det innan, jag träffade henne 14:30 och då pratade vi om krislistor och jag har fått en lång lista och även en lista som jag ska kunna använda mig av när jag är ute.

Vi pratade även om att göra saker som får mig att må bra och det enda ord som beskriver det är “ute”. Att vara ute. Vi ska försöka komma iväg på mer promenader så vi båda rensar skallarna lite.

Men de dagar då jag inte får med mig Bror så finns det egentligen inget som hindrar mig från att åka själv. Jag har ju gjort det innan, dels så följde jag ju med ett gäng till Skalle en tidig morgon för att titta efter fåglar, sen åkte jag till Almenäs ensam, hade en liten picknick typ och när jag hade en kortare permis så åkte jag till Ramnasjön.

Så, jag måste bli bättre på att åka iväg ensam som det ska krävas – för att vistas ute är något som får mig att må bra. Jag Måste även bli bättre på att få in fasta rutiner på kvällarna, då det gäller att lägga mig ungefär samma tid varje dag.

Samma sak på morgonen, gå upp samma tid. De två rutinerna plus att vara ute mycket kan nog hjälpa mig på traven. Inte att all ångest bara poff försvinner, men den kanske blir mer lätthanterlig på något sätt.

Men vi får se. Nu är jag utskriven igen, blev 3 dagar denna gång och nu känner jag att jag fått nog – jag vill inte tillbaka.

Men krislistan, den ska jag fila lite på och det som ska gälla ute måste jag läsa varje dag så jag minns det när det väl gäller.

10616272_10152846698854580_1370901266888640693_n

Det är lite så det ser ut just nu.

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Föredetta självskadare

Den 21:a januari kom den senaste självskadan, det har varit mycket såna vid denna inläggning och jag har nu lämnat in alla mina rakblad.  Men så vet man ju om att det finns folk som lyckats sluta.

Jag har en förmåga att falla tillbaka efter ca 3 månader och nu siktar jag in mig på att klara det och unna mig något. Inte nödvändigtvis något som kostar något, bara en guldkant i tillvaron.

Men – ni som lyckats vara fria under en lång tid, hur länge har ni klarat er och Hur har ni gjort för att klara er? Vore intressant och peppande att få den typen av tips. Jag vill kunna sluta, men det är svårt när man tar till en gammal vana.

Sen som jag skrivit innan, 3 månader – dit klarar jag mig, sen faller jag så jag behöver en liten morot typ. Nu har jag att jag ska åka till Hornborgasjön, fast det är om lite mer än 2 månader.

Men sen, jag behöver något var 3:e månad att se fram emot, och det behöver inte vara sånt som kostar många ören. Det är bara en liten sak, något som får mig att känna en liten form av “belöning”.

Sen – jag har ju fått 5 mg Stesolid, men det funkar tyvärr inte längre och istället för att öka dosen så har de valt att jag ska lägga till 2 Lergigan + Theralen. Fick det härom kvällen och nog fan funkade det, jag tokslocknade.

Men jag kan ju inte ta den dosen när jag är ute på stan, så då tänkte jag testa 1 Stesolid och 1 Lergigan. Fungerar inte det så lägger jag till så jag tar 2 Lergigan.

Men hemma, kvällar, när ångesten är så stark och jag bara har självskador i huvudet, hur ska jag lyckas stå emot? Jag har ju bara psykakuten inom vården att luta mig emot. Jag vet inte när jag kommer få en terapeut eller liknande och det skrämmer mig.

Jag behöver hjälp och stöd – särskilt nu då jag slängt mina rakblad. Jag kommer vara extra skör och ha en jobbig tid som väntar. Men stöd – jag behöver stöd, jag har Bror, vänner och familj, men jag vill inte belasta dom För mycket… Vill inte. De ska inte behöva lyssna på mitt ältande om saker där de egentligen inte är direkt insatta.

De kan ju inte förstå varför jag tar till rakblad, så jag behöver någon som läst på om just den biten, någon mer som kan ge mig verktyg. Men, jag måste klara det. Måste!

936741_527251513977830_1190759944_n