Archives

Bloggtips igen

e7017610fe1ca479ff7553f6bc78fb7d

Jag har hittat en fantastisk blogg, som dessutom inte handlar om psykisk ohälsa, en blogg som handlar om barn – även fast bloggar som handlar enbart om barn får mig att läsa, men inte mer med det.

Denna blogg handlar om en familj som fick en son med Downs syndrom, jättefin pojk! Men det visade sig en massa annat också, som att när han föddes så andades han inte så de fick puffa lungorna på honom, men det blev knas så lungorna började läcka.

Han föddes även med en tarmsjukdom och fick opereras. Hon skriver öppet om allt och mitt i all dramatik hon skriver om så lyckas hon få in humor mitt i allt elände. Bloggen är aldrig jobbig att läsa, så jag kan verkligen rekommendera er att besöka TantMango 

~Vilja leva~

e7017610fe1ca479ff7553f6bc78fb7d

Länk hittar du genom bilden

 

Jag tipsar ibland, dock för sällan om andra bloggar som jag läser men nu är det dags att skriva om Vilja leva. Eller jag lägger in en text som hon har skrivit om sig själv och vad hennes blogg handlar om.


“Jag är en 23 årig tjej som i ett år nu utan stöd bott i eget efter 5,5 år av kaos på behandlingshem. jag har borderline personlighetsstörning ätstörning UNS OCH tourettes syndrom.

Jag har tagit mig ur ett liv av psykoser, självmordsförsök, inläggningar, självskadebeteende och destruktivitet. Jag är nyutbildad undersköterska/mentalskötare och kommer jobba inom vården när jag kommit på banan igen.

Jag försöker skapa mig ett friskt liv och jobba med mig själv så jag kommer kunna flytta ihop med min underbara pojkvän, leva ett normalt liv med jobb och familj. Andra uppfattar mig som humoristisk, omtänksam och stark och kanske det stämmer. Vad jag vet är att jag vill ha ett bra liv och har kommit en bra bit på väg.”

Gaah…

Lidande, ilska, frustration, ångest, trött och less.

,bloggen

Jag har så mycket känslor i mig och inga är direkt positiva. Jag känner mig arg – eller mest frustrerad kanske men jag vet inte varför. Jag är trött för nu har det gått i ett hela dagen, behovsmedicinerna som de lovade skulle komma igår eftermiddag har inte kommit än och kämpa mot ångest utan behovsmedicin är sjukt svårt. Tufft.

Detta resulterar i att jag får ännu högre självskadetankar och suicidtankar. Men jag måste stå emot, det finns liksom inget annat. Men i morgon ska jag ringa Solhem och ifrågasätta det hela. Jag som hade hoppats på att slippa åka iväg, bara vara hemma, gå ut i skogen, själv eller inte spelar ingen roll.

Men nu får jag se, ska försöka komma fram under första telefontiden så får vi se sen när de tror att medicinerna är inne. Jag HATAR när folk lovar saker som de sen inte håller. Jag hatar, hatar, hatar det. Spelar ingen roll vem som lovar. Vet du inte en sak till 100% så lova då inte.

Bättre att säga att “jag tror det kommer…” eller “jag tror att det går…” Men dessa löften. Det är något jag har svårt att ta och därför vill jag bara ut i morgon, ut i naturen, troligen ensam med kameran, bästa terapin. Men det är i morgon… Nu då? Ångest pulserar i blodet och jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag ska vara ärlig.

Så, jag får hoppas att jag blir trött snabbt av sömntabletterna så jag kan sova – men jag gillar inte att somna med ångest eller på dåligt humör. Det blir ingen bra sömn då.. Så vi får se hur jag löser kvällen helt enkelt. 

Men. Nu ska jag ta en cigg – det är allt jag vet just nu. 

Sen måste ni hälsa på hos Paula, en tjej jag nyligen lärt känna och hon är så vansinnigt snäll och betydelsefull. Betydelsefull skrämmer mig dock, har för dåliga minnen av det antar jag. Men nog fan är hon snäll allt!!

Bloggreklam

Hittar jag bra bloggar eller bloggar då personen är någon jag känner så måste jag ju länka, så här. Hoppa in på Paulas blogg genom att klicka på bilden

paula

Saknad?

Fick en kommentar av Emma, hon undrade hur jag mådde just för att jag inte har bloggat på ett tag. Känns fint med en sån kommentar måste jag säga, det måste på något sätt betyda att jag har något att framföra 🙂 Jag har inte mått bra för fem öre, var en kaotisk helg och vi fattade beslutet att inte hänga på Facebook så mycket och för att lättast undvika det så har jag haft datorn avstängd.

Sen detta med att blogga genom mobilen känns mest besvärligt eftersom det blir så pilligt på något sätt, plus att det blir svårt att se hur texten ser ut, jag vill gärna få en bra överblick över det hela. Men jag ska försöka bättra mig. Men jag ska försöka att bara sätta igång datorn för att blogga, kommer förvisso vara på Facebook i mobilen, men det blir inte lika mycket då.

Ska försöka hitta vettigare saker att göra. Vi har bestämt att vi ska göra små utflykter när det är fint väder, gå längs olika promenadleder som finns på många olika platser. Vissa sjöar är inte så stora så då ska vi gå runt sjön och bara ha en massa fin kvalitetstid tillsammans. Gå, ta med kaffe och kamera och bara vara.

Jag har mycket lättare att prata när vi är ute och går.. Sen, apropå kamera – jag tänkte först ta med den i morse men gjorde inte det vilket jag ångrar. Det var ju dags för DBT idag och vi startar varje gång med medveten närvaro och det är ofta så att vi ska sitta runt bordet och blunda medan ledarna berättar om saker vi ska tänka på och om man börjar tänka på annat så ska vi styra tillbaka tankarna till här och nu.

Men idag gjorde vi den utomhus, vi skulle gå två och två, prata och visa att vi lyssnar på varandra, något som jag tycker är svårt för jag lyckas alltid tappa fokus och missa allt vad folk säger tillslut. Men så gick vi förbi en liten sjö och dimman låg så fint över vattnet och då hade jag velat ta en bild över det hela.

Hade visserligen kunnat med mobilen, men det blir svårt att få en tillräckligt bra bild på det sättet. Men jag hade ju kunnat testa i alla fall, men ja – lätt att vara efterklok.. Som alltid.

Nu – jag sitter här med lilla Pepsi i knät, och Dipp är på henne hela tiden och vill leka men hon är så bufflig så Pepsi vill bara gömma sig. Så när hon ligger i mitt knä så hoppar hon ofta upp i fönstret för att få vara ifred, vilket är synd. Vore bra om de kunde prata samma språk, förstå varandras kroppsspråk.

Men så är det tyvärr inte. Men de är nyfikna på varandra, ibland ligger de nästan nos mot nos en tid, sen lämnar de varandra.. Men jag hoppas att de snart lär sig att kunna leka fint. Jag vet ju att Dipp kan, för när vi var på Hässleholmens hundrastgård så lekte hon med en papillon och de är ju så små, men Dipp gick ner till hans nivå och var väldigt försiktig, buffade på honom men på ett fint sätt.

DSC01683

DSC01692

The feeling of rust against my salad fingers is almost O-R-G-A-S-M-I-C

Dagen i helhet då – slöade runt här hemma innan jag tog bussen för att hälsa på svärmor. Jag har inte träffat henne på länge eftersom vi bara har ett busskort denna månad, men idag blev det äntligen av. Hon blev väldigt glad över att se mig igen.

Det var så trevligt, hon var på ett sånt gott humör så vi satt där, pratade och drack kaffe och sen frågade hon om jag hade lust att handla åt henne, så jag gick till Netto men de stängde tidigare så jag fick ta bussen till Ica.

Sen kom jag hem nu med 21-bussen. Känns skönt att vara hemma!! På vägen hem så satt jag och mailade med Malin och det kändes riktigt bra och jag är så jävla…? Ja, jag fattar inte, men jag tog bort henne på facebook och jag vet egentligen inte varför och jag både skäms och ångrar mig.

Vi har haft kontakt, tät kontakt sen 2009 om jag inte minns fel.. Så ja, jag fattar inte – men det är väl bara att bita i det sura äpplet. Men det kändes bra att hon mailade tillbaka och att hon förklarade hur hon kände över allt.

Jobbigt men nyttigt. Men sånt är livet, man fattar tydligen beslut som man sen ångrar..

Sen måste jag avsluta med något kul och smått nostalgiskt, denna video, helt sjuk egentligen men jag älskar den ändå 😀

Ytterligare reklam

En till har påbörjat sitt liv i bloggvärlden, hon har inte hunnit skriva än då bloggen är nystartad men håll koll på henne! Pernilla heter hon, hon behöver nu få lite läsare, så – ett klick på bilden så hittar ni rätt

988500_10151514318274315_2008227016_n

Upplyftande kommentarer

Jag är ju väldigt öppen med mitt liv, mina diagnoser och min bakgrund. Detta väldigt mycket för att jag själv kände en enorm lättnad när jag mådde som sämst och hittade bloggar där folk skrev om psykisk ohälsa, det fick mig att känna att jag inte är ensam.

Först läste jag bara bloggar men så valde jag att starta en blogg, dels för att jag ville kunna vara till hjälp för andra som mådde dåligt men även för vänner och anhöriga till de sjuka. Men även för att jag skulle få sätta ord på hur jag mår.

Jag kan inte prata, det är inte min grej. Börjar lära mig att prata med Jonas och sakta men säkert så börjar jag öppna mig för min terapeut.

Men, sen jag började blogga så har jag fått massor av fina kommentarer men sen dyker det upp riktigt kränkande och dömande kommentarer. De första åren så publicerade jag dom och tog åt mig enormt mycket.

Men så en dag så kom den allra finaste kommentaren jag någonsin fått!
Det var en gång för länge sen en kommentar i bloggen från en uppgiven kvinna som hade en son som var 2 år yngre än mig, han hade liknande besvär som mig och hon kunde inte förstå och sonen var väldigt inåtvänd men min blogg hade varit till stor hjälp för att förstå så det kändes underbart att få en sån kommentar.

Det är den jag tänker på när de elaka kommentarerna dyker upp, det var en sån kommentar som gjorde mig tårögd, det kändes så himla bra att få sån uppskattning för det jag skriver.

Sen idag kom en kommentar från Inger som tycker att jag skriver så pass bra så hon tycker att jag ska försöka skriva en bok om mitt liv. Det är en tanke jag haft länge, men samtidigt så är jag rädd för att lämna ut familjen för mycket.

Jag skulle dock kunna använda mig av ett pseundrom, kanske lägga lite bilder men inget där folk kan förstå att det är jag som skriver. Men jag vet inte. Eller, jag har inte tänkt på det länge, det var först när jag träffade Jonas och han sa att han höll på med en bok.

Då blev jag nyfiken på tanken. Men jag är för rörig i huvudet för att få en röd tråd. Kanske blir det bättre när jag får min ADD medicin. Så jag får ha det liggandes. Men om jag skulle skriva så kan jag tänka mig att det svåraste kommer vara att hitta en bra början och ett bra slut.

När man väl börjat skriva så tror jag att resten flyter på, i alla fall på ett lättare sätt.

Nå väl, idag mötte jag upp Jonas inne i stan och vi flanerade runt, åt varsin mjukglass, satt i solen och hade det bra! Jag njöt verkligen och jag har nu haft 3 dagar i rad där jag känt mig stabil Nästan hela tiden.

EGO

Vi satt vid vår bro, tittade på en ensam skäggdopping som simmade runt och plötsligt dök han ner och var borta länge och sen dök han upp långt ifrån där han dök ner. Det är så roliga fåglar det där.

Nå. När vi hade glassat runt och tittat på folk så handlade vi innan det var dags att åka hem, Jonas fixade kaffe och jag tog den underbara svartvita filuren och tog en kvällsrunda, ska ut en kortare runda innan jag ska sova.

Men. Jag har njutit. Haft en bra dag. Känt mig nöjd med mig själv, jag har kunnat se de fina dragen som finns i mig. Fick 2 kommentarer på ena bilden som jag tog, en på facebook och en på twitter. De båda såg likheter mellan mig och Sinead O´connor, särskilt över ögonen.

Jag och Sinead

Ibland känner man sig extra välsignad!

Jag vet inte vad jag ska säga.. Inte mer än tusen tack för all hjälp!!


Annars. Pratar med fina Jackie på skype och bättre start på morgonen kan man knappast få! Tänk vad internet kan bidra till! Utan internet så hade jag aldrig lärt känna en sån fantastisk människa! Nackdelen då, det är långt till Hultsfred,, men jag ska dit när ekonomin tillåter.

Sen Jonas. Utan nätet så hade vi aldrig träffats. Samma med Lisa. Och Jazzy. Nätet är verkligen toppen om jag får bestämma!

Sen har jag mött en hel hög med massa fina människor, men dessa är något extra. Annars, idag är en ny vecka och jag har nyss varit och handlat, ätit en god frukost och planerar att snart göra min DBT-läxa. Det är ju DBT i morgon och jag oroar mig för det.. Min fobi förstör så otroligt mycket, så jag är rädd för bussen, det lilla rummet med så många människor. Detta är verkligen ett handikapp!

Men nog om fobier, det får mig bara att må sämre… Dagen idag blir lugn, är fortfarande helt slut! Kom ju i säng sent igår kväll för jag var så himla uppvarvad. Kroppen var trött med huvudet var speedat!! Och när jag är sån så är det ingen idé att ta sömnmediciner för då sover jag inte alls bra.

Det gjorde jag dock inte ändå, vaknade typ varannan timme så när larmet ringde i morse så var jag inte det minsta sugen på att gå upp.. Men upp kom jag, laddade kaffebryggaren det första jag gjorde, sen väckte jag Jonas för det var tänkt att han skulle följa med och handla, men han börjar bli ordentligt förkyld och har ont i kroppen och huvudet (HJÄLP MIG!!)

 

Tänk, det är Jonas som är sjuk men jag är den som är mest nojig.. Helt stört!! Men så funkar tyvärr jag. Jag borde ha vant mig, alltså, kommit över allt detta men det blir värre för varje år..

Nå väl. Nu ska kaffebryggaren laddas och sen blir det en soft dag, kanske ska kolla på film och bara slappa. Jag är sugen på Den gröna milen… eller Harry Potter-maraton vore heller inte fel… Eller The bourn identity som också är sjukt bra!! Men, först jag jag svulla havregryn som kommer bli som gröt i munnen och svälla – men det ska visst hjälpa mot halsbränna.. Så det är värt ett försök

Att det ska vara så svååårt

Som jag skrev innan, DBT:n gick bra, men den kantades av ångest och den sitter i än. klockan är 19:10 och jag har åter tagit medicin, men med noll effekt. Allt detta för alla saker jag gjort bland allt folk. Denna förväntansångest driver mig till vansinne! Mitt stora dilemma under biten förväntansångest är smittor. Allt man kan bli smittad av, alla infektioner, virus och även fysiska (inre) skador inbillar jag mig att jag kan få.

Som exempel så skrev jag en kommentar hos en tjej som hade ägglossningssmärta och migrän samtidigt. Jag svarade då att jag haft migrän en gång och den smärtan var värre än de gånger jag brutit armen. Genast kom tanken, nu kommer jag att få gallsten som alla säger gör så ont. Tanken kommer som en blixt från klar himmel och den går bara inte att stoppa.

Tanken etsar sig fast så hårt att jag knappt vågar lämna hemmet för på något sätt så är det mesta lättare att utstå om man är just Hemma. Kräkfobi och förväntansångest. Lägg till kronisk ångest, panikångest, borderline, bipoläritet och PTSD på allt det.

Alltså. VARFÖR? Jag vill kunna ta en tablett som tar bort allt det där, bort med alla diagnoser! Borderine och PTSD kan jag ju bli av med. Så även förväntansångest och panikångest — så det finns ett ljus i tunneln trots allt. Men just nu är ljuset svårt att nu, men det är väl för att man nu är mitt i allt det där.

Att inte kunna styra sina tankar, känslor och beteenden – innan det är försent är allt annat än kul. Man uttalar sig på klumpiga sätt, formulerar sig fel eller blir helt stum när man hamnar i en situation där en konflikt kan uppstå.

Jag hoppas bara att det jag kan bli av med kommer att ske fort! jag vet att det kommer att vara en långdragen process, men det gör saken inte lättare att vara medveten om, för jag menar. VEM vill ha dessa problem? Jag tror inte att någon direkt väljer det. Men vad är det som gör att en enda person kan drabbas av så många saker?

Men en sak som gör det lite, lite lättare – det är att jag nu är klok nog att förstå att jag inte är ensam. Den tanken gör det hela mer uthärdligt. Det som fått mig att förstå såna saker är alla bloggar jag läser om just psykisk ohälsa. De har hjälpt mig mer än de stjälpt. Men visst, jag sticker inte under stol med att det kan trigga väldigt mycket om det handlar om självskador. Men det finns en som pratar om sina självskador på ett… vad ska jag säga, avdramatiserat sätt, så “mjukt” eller vad man ska säga så hon triggar ytterst, ytterst sällan.

Fråga mig inte hur hon gör, men on lyckas. Kan vara för att vi pratar på skype nästan dagligen och har gjort i säkert 4-5 år. Hon känns som an av mina bästa vänner trots att vi aldrig har träffats eller ens pratat med i telefon. Vi kör bara över skype och sms. En fantastisk och stark person! Jag vågar fanimej säga att jag älskar henne som vän. Hon finns där genom alla problem och vi skrattar även mycket och ofta.

Vi kan gå ifrån att prata självskador till semestrar på nolltid. Eller prata om hennes galna marodörer till katter. Nå väl. Hon är och har alltid varit en stor inspiratör. Tack Jackie för att du finns där!


Och nej, jag gillar inte att “samla” på diagnoser, jag lär väl få någon liknande kommentar så det är väl lika bra att påpeka det. jag vill inget annat än att bli av med dom