Archives

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Kanske att jag känner fel?

Jag har tidigare skrivit om att jag inte har någon terapeut, så jag skrev av mig lite i en grupp på facebook om det och tänkte att jag delar samma inlägg här. 

hemmingsson_438_9271952

Jag blir knäpp snart, jag får ingen hjälp av psykiatrin, har mediciner men inget mer. Innan vi påbörjar min PTSD-behandling så måste jag få hjälp att komma ur den destruktiva banan, problemet är bara att de anser att jag inte är redo för terapi, så jag får ta mig ur den destruktiva banan själv.
Att jag inte är redo – de säger att det är för att jag har koncentrationssvårigheter (ADD) men jag har inte kommit upp i rätt dos av Concerta än så de vill invänta den biten.

Problemet är bara att jag nyss börjat med Litium och nu när vi ska hitta rätt dos så vill de inte röra Concertan.
För att lindra det hela så har de skrivit i min vårdplan att jag ska kunna få planerade inläggningar så jag ringer öppenvården och de fixar en tid på psyk, så jag slipper sitta och vänta.
Det känns bara som att de knuffar undan mig, skyller på saker och slänger in mig planerat på psyk för att de själva inte ska behöva göra något.

De planerade inläggningarna, då hamnar jag på en avdelning där man bara får vara i 48 timmar. Vad nu de timmarna kan göra när man har sån sjuk ångest och inte får någon möjlighet att prata med någon som bryr sig.
Jag har gått i DBT och terapeuten då trivdes jag aldrig med, men jag skrev ett detaljerat brev till henne om det som utlöste min PTSD och efter det så blev allt 10 gånger värre och nu står jag ensam. Alla minnen dyker över mig mycket oftare nu efter brevet.

Sen Litium – det kan ta upp till 1 år innan effekten är stabil, så har jag otur så får jag vänta så länge innan de höjer min Concerta, sen tar det ett tag innan den ger full effekt. Så det känns som att jag kommer få vänta i evigheter innan jag får någon hjälp, först “vanlig” terapi, sen ta PTSD-delen.
När ska jag bli hel igen?

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Tisdag väntar

slide7I morgon är det dags igen för DBT och bilden, ja – jag faller fortfarande för frestelsen, som nu inte bara varit en frestelse utan blivit värre än så. Men tanken är ju då att vi ska lära oss att leva utan det. Men jag har inte lyckats och snart är det slut.

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig, detta med framtiden är något jag tänker på mer eller mindre hela dagarna, just vetskapen om att efter mitten på januari, ingen vet hur lång tid det tar innan jag får tid till en ny terapeut.

Det enda jag vet är att jag kommer träffa den terapeuten mer sällan än jag gör nu. Visst, jag får ändå vara glad att jag kommer ha någon, men om jag känner mig själv rätt så behöver jag tätare kontakt.

Inför varje ny fredag så känner jag att jag har så mycket som jag behöver ta itu med, men ändå hinner vi inte prata färdigt. Så jag går ofta hem mer mer ångest än då jag gick dit. Det blir att vi avslutar när vi är vid den punkten som är jobbigast. Men jag hoppas ändå att det blir bra.

Men i morgon efter gruppen så ska vi gå och fika, så vi avslutar gruppen på ett bra sätt 🙂 Sen ska jag möta Bror och då ska vi springa runt och fota lite och sen ska vi till hans mamma.. Vi ska även handla viktiga saker, sen det tråkiga – gå igenom budgeten. Vi har ett bra budgetprogram som vi ska använda oss av nu när vi har en ekonomi.

Vi kommer dock inte komma ifatt än eftersom vi fått “slira” på en massa räkningar så nu blir det dubbla räkningar ett tag.  Sen har vi ju veterinären vi ska till för att fortsätta utredningen gällande Chips och det enda i prisväg jag vet är att det kommer kosta 450:- bara att komma dit, sen vet vi inget mer.

Men vad gör man inte. Vi är ju inte stammisar där direkt, sist vi var där var för 1-1½ år sedan, minns inte så noga men det är ändå rätt bra med tanke på att hon fyller 12 år. Så det är en gammal dam det där 🙂

DSC_0100

Men hon har världens vackraste tassar 🙂 Tog förresten 2 bra bilder på Dipp och Pepsi, så jag avslutar detta inlägg med dom

DSC_0092

DSC_0094

Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]

Keep the faith

Kampen, känslor, ångest och depression. Vem har sagt att livet är lätt? Dagarna är en kamp och det gäller att inte ge vika, vill man uppåt så måste man kämpa. Jag vet, det är inte lätt – inte alls.

7429-KeeptheFaith

Det finns dagar då jag känner att jag aldrig kommer att må bättre, men det är just de dagarna det är extra viktigt att kämpa, men det är svårt – för lätt att isolera sig, men ändå. Jag har en sak som är lite av min terapi och det är fotboll.

Har nu på morgonen lyssnat på Elfsborgspodden och då intervjuade de Eddie, en kille som är 12 år kämpar mot sin hjärntumör. Han har behandlats i Sverige utan gott resultat så nu behandlas han på ett sjukhus i Tyskland.

Där, från sjukhussängen så följer han Elfsborg. Sen har vi vår tränare, Klas Ingesson som också kämpat sig uppåt från sin cancer så även fast vi alla är sjuka så har de kämpat, och kämpar fortfarande mot cancer.

Kan de kämpa, då kan fanimej jag också göra det! Ge-inte-upp!!

Att inte dippa ner är inte lätt, det är svårt att försöka komma uppåt, men ja. Men, när jag har skyhög ångest och det inträffar samma dag som vi har biljett till en match, då glömmer jag av ångesten för en stund, närmare 90 minuter för att vara exakt.

Där, på Elfsborgsläktaren så dämpas ångesten så fort matchen startar och sen är man (oftast) i en eufori tills man kommer hem. Ännu längre om det hela slutar med 3 poäng. Så fotboll är min terapi, jag hatar folksamlingar men på läktaren så glömmer jag bort det – jag blir snarare förbannad om det är för lite folk.

Så den stora drömmen inför nästa säsong är ett säsongskort. Veta att jag har möjlighet att gå på alla hemmamatcher. Det är nu inte omöjligt. Om vi redan nu börjar spara pengar så kommer vi lätt att ha råd att köpa det.

Jag ser det som en viktig del, då det är något som verkligen får mig att må bra, skulle man köpa det så betalar man 100:-/match istället för 150:- som en biljett annars kostar. Så en bra terapi (och nöje) under en hel säsong.

Men oavsett fotboll. Ge inte upp

Bipolär, borderline & ångest

Städa, putsa, fixa, tvätta, damma – vad som helst, jag får inte sätta mig ner, får inte varva ner, får inte slappna av, det är då verkligheten kommer ikapp. Just nu, jag får inte dippa, inte än. Vi är två med feta dippen i hjärnan så just nu får jag sätta mitt på paus. Jag får vänta, bara lite till.

Suck. Inte för att jag måste hålla mig nu bara för att Bror har sällskap av den svarta hunden utan jag måste för mig själv, jag vill inte krascha. Vill inte. Jag vet ju just nu vad som skulle hända om jag tillät mig att slappna av.

b0bce8c745a0d6dd5732419b8d2f8d53Jag känner innerst inne hur jag mår men jag vågar inte släppa fram det, som vanligt men jag måste lära mig att tillåta känslan. Det är så här jag funkar och efter ett halvår så säger det bara pang och Avdelning 3 är ett faktum. Jag vill inte behöva hamna där, men för att slippa det så måste jag fixa att varva ner hemma lite oftare.

Det är därför min sömn är frånvarande, jag vågar inte slappna av och hur lätt är det att somna när man är spänd som en fiolsträng? Typ inte alls.

Men hur ska man göra för att Våga må dåligt, våga visa vem man är? Jag vet inte. Jag spelar teater just nu 24/7

Detta är min verklighet. Jag är rädd, rädd för världen, rädd för att känna. Hemma, med Bror är jag trygg, så himla trygg – men Inte på den punkten. Jag kan inte visa mig svag, svag – då ska man skämmas för man ska orka med så mycket.

Alla krav och måsten. Men, som idag. Upp klockan 07:00, fixa mig så jag är redo, åka till DBT som tar 2½ timme, till Erikshjälpen för att köpa mer kläder, in på Ica, hem, skulle bara tömma diskmaskinen och slänga in det som skulle in.

Det slutade med att fylla på den stora tunnan med hundmat, sortera skräp, dammsuga, torka golven och rengöra espressomaskinen. Allt för att slippa, slippa våga visa mig svag. Svag inför andra är min svaga sida. Jag måste våga hemma.

Visa mitt rätta jag oavsett hur jag mår. Men jag är rädd även för hur Jag ska klara sanningen, sanningen om min egen depression och ångest. Jag är i träsket nu men jag vägrar erkänna det, i skrift är en sak, men att tillåta mig att sätta mig ner och inte göra någonting alls mer än att finnas i nuet.

Men, jag måste pysa iväg nu. Måste fylla i mitt veckokort och sen? Sova. För att vara på säkra sidan så kommer jag ta Stesolid utöver min vanliga sömnmedicin.. Och JA! Jag vet mycket väl att Stesolid är starkt beroendeframkallande, men jag behöver dom. Annars står jag faktiskt inte ut.

Min senaste panikångest varade i 3 timmar. Sen var jag helt jävla slut, grät, hyperventilerade, skakade, la mig i sängen på ett normalt sätt men jag kröp ihop mer och mer för att tillslut ligga i fosterställning mot sänggaveln men en hund som gjorde allt för att nå mig.

Efter mycket om och men så började jag lugna mig lite, så Bror kom in med askkopp, cigg och tändare. Jag vet att man inte ska röka i sängen. Vi röker inte inomhus, men då. Jag var tvungen att röka men jag klarade inte att sätta fötterna i golvet.

Panikångest. Så fungerar den för mig. På 5 dagar lyckades jag få det 3 gånger. Inte lika kraftigt som den jag nyss beskrev, jag vill bara försöka förklara hur en sån dag i mitt liv kan se ut

Halvtaskig start på dagen

Natten, återigen var John Blund på semester. Lyckades dock somna, vid 5-tiden och klockan 8 ringde larmet. Bror vaknar inte av sitt larm så jag måste sätta mitt och sen väcka honom. Han sover så djupt och jag vaknar för minsta lilla pip.

Så, jag gick upp, väckte honom och gick till köket för medicin och lite vatten. Sen tillbaka till sovrummet för att väcka honom. Men, jag somnade om och vaknade inte förrän 11:15 och 30 minuter senare gick bussen till terapin.

Så, snabbt på med kläder och fixa smink och hår, sen till bussen. Så skulle jag sätta igång mobildata så jag kan surfa i mobilen, men lyckas sätta igång flygplansläge och sen slog jag in fel pin-kod 3 gånger så hela telefonen blev låst.

Så, resa till terapin utan musik i öronen… Suck liksom. Så där, 2 negativa saker redan där. Väl på terapin så skulle vi så klart fokusera på min senaste självskada, vilket jag förstod, men hon krävde typ att jag skulle berätta vad som for igenom mitt huvud precis innan.

Grejen är dock att direkt efter jag skadat mig så minns jag inte vad som hände innan, om något triggade mig eller om jag tänkte på något jobbigt. Nu skulle jag minnas vad som hände för 3 veckor sedan.

Det enda jag minns idag är att det hände på en tisdag och att jag var tvungen att åka in till akuten på torsdagen för att få nya sårkanter, stygn och antibiotika. Men innan, vad fan hände precis innan jag skar?

Minns fan inte vad jag använde. Allt är borta. Men hon bara tjatade och tjatade och lät nästan irriterad för att jag inte minns…. Förlåt liksom..

Innan terapeuten kom, satt där i soffan och då kommer Tobias. Bästa Tobias. Den psykologen som utredde mig och jag har ALDRIG träffat en så bra psykolog innan, jag har haft rätt många men ingen som Tobias. Bror var med några gånger och han sa samma sak. Men, eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte träffa honom. Den enda inom psykiatrin som jag kunnat prata med. Surt!

Men, nu är jag hemma igen, mår hyfsat okej, får inte göra något idag. Bror ska städa och sånt, men jag är beordrad till att sitta vid datorn eller i soffan med boken. Så ja, det är bara att gilla läget. Jag vill dock vika tvätt, men det får jag inte.

Han tycker att jag gör för mycket av allt.. Men det är så jag känner att jag måste göra, inte för att han inte gör något för det gör han, men jag gör det för att hålla demonerna borta. Nu dessutom, min ena läxa till DBT:n på tisdag är att acceptera den jobbiga känslan, sitta och känna och stå ut.

Tufft som fan. Jag menar, ska jag verkligen sitta rätt upp och ner, inte göra något mer än att känna ångesten bubbla över.

Det blir svårt men jag måste visst göra det….

Nå väl, tog en bild i morse, all dimma som var ute – lite spöklikt men vackert.

Chips

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..