Archives

Inte så tomt längre

Jag har ju visat bilder på min lägenhet och då syntes det ju att det var väldigt tomt bakom soffan. Men igår strax efter 12 ringde det på dörren och där stod en man med ett Stort paket till mig, eller till Pepsi.

Så packa upp allt och fundera lite sen så var det dags att börja bygga. Här är resultatet.. Jag är nöjd

Sen ledbanan som ligger bredvid fick man på köpet. Bollen ska blinka, men denna gör inte det så jag ska maila till Zooplus och se om man kan få en ny boll.

Pepsi var på ställningen lite, men sen hoppade hon ner i kartongen istället, så där typiskt katter. Men hon hittade en favoritplats och det är ”vaggan” högst upp, men sen hittade hon till kojan och låg där mycket på kvällen.

Jag trodde att jag skulle få sova ensam på natten, men när jag började släcka ner och stänga av radion så hoppade hon ur kojan, strök sig runt mina ben och hoppade sen upp i sängen.

Men jag är nöjd, nu har hon äntligen ett klösträd och jag har fått en massa skräp att ta reda på. Så idag blir det en tur till soprummet och samtidigt boka tid till tvättstugan.

Det var det.. Ville bara visa

Ett hjärta har slutat att slå

1920164_10152091685009580_1130931905_n

4 augusti 2005 så föddes Kajsikum, jag har inte träffat honom på länge dock då han bott hos min fd partner och hennes föräldrar.

Så idag så skulle hennes pappa ge honom maskrosor, och då låg han bara där, han hade somnat under natten/morgonen. Men han blev ändå 11 år. Jag vet att han har haft ett bra liv, nu skuttar han på maskrosängarna tillsammans med Zelda och Rocky

1800319_10152091685334580_1531867558_n

Den magiska dagen

En magisk dag, som jag då inte visste om var den 10 juli 2014 – det var dagen då Pepsi föddes.  Men 18 veckor senare, närmare bestämt den 8 november så flyttade ett litet mirakel hem till oss.

Som jag älskar henne, hon ger så otroligt mycket tröst, när jag mår riktigt dåligt och väljer sängen så kommer hon och lägger sig intill bröstet på mig och spinner. Även om Dipp redan ligger där så kliver hon rätt över Dipp, som inte protesterar det minsta.

Så är det även på kvällen. Dipp går dock oftast ner till sin säng när det blir för varmt. Chips ligger oftast på Brors sida på en kudde, men ibland ligger hon på en kudde mellan oss.

Jag på sidan och Pepsi intill, spinner så jag vibrerar. Som jag sagt innan, jag älskar Dipp och Chips också, men för mig så är Pepsi speciell, kan inte förklara hur eller varför – det är bara en känsla.

Får dåligt samvete gentemot de andra två, men jag kan inte hjälpa det. Pepsi är min ögonsten helt enkelt.

Pepsi

Trivsam rutin

Varje kväll somnar jag så här och varje morgon vaknar jag så här

IMG_20160806_083606

Jag tänker verkligen inte klaga! Älskade lilla Pepsi. Sen mellan mig och bror och Pepsi så ligger Dipp, mellan mig och Bror på en kudde ligger Chips. Att ha djur som vill vara så nära är helt underbart.

Jag älskar våra djur, men Pepsi är speciell.. Om man varit ute och kommer in så springer hon alltid till dörren för att möta oss.

När jag var inlagd nu senast så var jag rädd för att Pepsi skulle liksom vara avvisande eftersom jag var borta så pass länge, 5 veckor och ingen permis. Jag vet ju sen tidigare att Chips och Dipp välkomnar mig trots lång frånvaro.

Men jag behövde inte oroa mig, hon var nästan mer nära än innan. Dipp är fantastisk, men jag är mer kattmänniska och har alltid varit, men jag älskar inte henne mindre för det.

Våra djur, alla 3 är fantastiska. Så är det!

In & ut

I onsdags kväll blev jag inlagd och blev utskriven i förmiddags. Att jag flera gånger pratat om självskador och självmord bryr sig ingen om, inte på psyk i alla fall. Min man och min familj och vänner försöker så gott de kan, men jag känner bara att jag inte orkar kämpa.

Deras försök betyder mycket men de hjälper inte på det sättet.
Utan dom så hade jag gett upp för längesen, men nu orkar jag inte försöka längre. Det är bara mörkt..

Hur får man psyk att lyssna? Måste jag verkligen göra något rent fysiskt för att de ska fatta att jag vill dö?

Egentligen vill jag inte dö, men jag orkar inte ha det så här längre.
Varje gång tåget åker förbi så tänker jag “nästa tåg”
Hur hittar man hoppet??

En vän, Carola ska prata med sitt personliga ombud och se till att jag får träffa henne, sen att hon då ska hjälpa mig med kontakten med psykiatrin. Så tacksam för att det finns folk som orkar kämpa för och med mig. Men en sak som mamma skrev, som inte stämmer;

“Gör det Carola ! Jag känner mig som en dålig mor , Men Gud va jag oroar mig när jag inte kan hjälpa min dotter.Så är det när man bor så långt ifrån . Ni är samariter som hjälper Maria hoppas så att hon ska få den hjälp hon så väl behöver. och får må bra”

Att hon känner sig som en dålig mor, men det är hon verkligen inte. Det är inte lätt för henne att kunna hjälpa mig så mycket som hon vill när hon bor 36 mil bort. Jag vet att hon hade gjort mer än hon redan gör om avståndet inte hade varit så långt.

Men.. Jag är hemma nu. Mår riktigt ruttet men försöker hålla masken på. Det är svårt att prata när man inte vet vad man ska säga. Jag har ångest och tänker på döden som utväg.

Satt inne igår och hörde tåget komma och då kom tanken… måste kolla upp tågtrafiken… Men nej.. Jag får inte. Får inte ge upp. Har förvisso kämpat i så många år nu men det blir aldrig bättre.

Men döden kommer ändå som Bror säger, så varför skynda? Men jag tänker att jag har mått så här i så många år, varför ska jag då fortsätta att må dåligt när det finns en lösning?

Men så tänker jag på Bror, familj och vänner.. Och då kommer tanken, ska jag verkligen leva enbart för andra? Men jag försöker hänvisa till en boktitel, som jag gjort innan; “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Tycker den är så talande.

Men nej, jag ska försöka leva lite längre… För andras skull…

Pälsklingarna

Bara bilder på de underbara

DSC_0061

Chips

Pepsi

Pepsi

Dipp

Dipp

De är helt underbara.. Chips är pälslös på magen som ni ser och det är efter det stora utslaget hon hade då vi fick veta att hon har födoämnesallergi, pälsen är tillbaka men väldigt fjunig så den syns knappt.

Sen är hon lite väl stor, så hon skulle behöva dietfoder, men då måste Pepsi få samma plus att vi får fortsätta att vakta matplatsen för Chips äter upp Pepsis mat, så vi får ställa undan skålarna när de ätit lite.

Sen Pepsi, den vackra katten med en nos som ser ut som sammet, sen har hon en liten mjölkmustasch också. Syns kanske inte så tydligt på denna bild men den finns där.

Dipp löper och trivs inte alls med trosan, så den tar hon av sig på nätterna, men hon måste ha den.. Det konstiga är att det är mycket svårare att ta av dom än att sätta på dom. När man närmar sig rumpan så börjar hon dansa runt och streta emot.

Men när man ska sätta på dom igen så står hon så snällt och väntar på att man ska bli klar… Kan ju tycka att det borde vara tvärtom. Men icke!

Nå väl – här är de i alla fall – våra älskade djur

Saknade djur i mitt hjärta

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kajsikum

Zelda - kaninen som älskade snö

Zelda – kaninen som älskade snö

Rocky

Rocky

Fjant

Fjant

1800220_10152091786459580_927878557_n

Russin och Olga

Kaniner och råttor.. Underbara djur!! Skulle vilja ha dom igen, men ingen tan-färgad kanin för jag tror jag skulle lyckas med att jämföra den med Zelda, sen ingen grå råtta för då jämförs den med Fjant.

Jag älskade alla dessa filurer, men Zelda köpte vi när jag var riktigt nere, hon kom till mig med en massa glädje. Hon var mycket speciell. Fjant kom jag hem med, totalt impulsivt och enligt han i djuraffären så skulle hon aldrig bli så tam att man kunde hålla i henne.

Hon var uppfödd i en trång bur enbart för att bli ormmat, men när jag hälsade på henne i affären så sprang hon upp på min axel så fort jag släppte ner henne i buren. Jag gav upp och sa till Micke att hon ville följa med mig hem.

Och ja, hon var ensamråtta, men hon var aldrig ensam.. Vi var in i djuraffären en gång och när jag satte henne framför buren så sprang hon upp till min axel och tittade inte mot råttorna. Hon ville nog vara ensam.

Annars, åkte vi till stan så hade vi henne i en väska när vi var på bussen eller i affärer, annars satt hon på min axel. Folk som såg oss ryggade tillbaka men var samtidigt väldigt nyfikna. Det var Fjant, hon som luktade som Jenka.

De andra djuren var såklart speciella dom med, men på ett annat sätt. Men fasen vad jag saknar dom. Älskade djur….

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Med en önskan

Jag skrev som förslag igår att jag ska skriva om min uppväxt och jag fick 5 kommentarer väldigt fort, det blir kanske lite hoppigt, men ja… Jag kommer börja från dagen jag föddes, inte skriva för långt och det kommer ligga bilder på slutet.

Jag föddes i Nyköping onsdagen den 10 oktober 1979. Vi blev kvar på lasarettet till 22 oktober för jag kom ut med snitt och mamma mådde inte så bra efteråt. Hemma sen väntade 4 syskon på mig. Min 16 år äldre storasyster tog hand om min mycket om mina föräldrar jobbade eller om det var golftävlingar.

Jag började på lekis när jag var 5 år och det var roligt tyckte jag, vi gjorde små skogsutflykter eller så var vi på gården. Jag var väldigt risktagande som barn – jag tog bort gashandtaget på min brors moped och satte det på cykeln, men den cykelturen slutade i ett dike fullt med brädor, spik och en jävla massa brännässlor.

Det var mest med cykeln jag tog risker. Cyklade i skogen med en kompis och vi lekte att vi tävlade i motorcross och då måste man cykla fort. Men i en backe med sväng så tappade cykeln fästet så jag gled rakt in i en stor myrstack, sen hade vi en sandhög utanför vår tomt, där cyklade vi i hög fart och tävlade om vem som hoppade längst.

Jag gick mycket ute i skogen, med mamma & pappa, bara pappa eller ensam. Jag vad jämt i skogen och tänkte varje sommar saker som “titta, en huggorm – den ska vi klappa på” så gjorde jag det. Jag menar, ungjävel, håll dig borta från ormar.

Klättra i träd, högt upp i träd var (är) också sjukt kul och det finns inga omöjliga träd, det finns bara dom som är lite svårare. Men jag gjorde det. Högst upp i en björk mellan tomterna till 2 vänner. Deras mammor fick panik och ringde efter min mamma, så de stod nedanför trädet och försökte få mig att klättra ner. Ville jag det?

Sen när jag började skolan så var det blandade känslor vill jag lova. I skolan hade vi en bra lärare, Eian. Hon var lite av den gamla typen av lärare. En dag gjorde vi en utflykt till Skansberget som har vandringsleder och brånsåldersgravar. Där sprang vi runt, berget var brant, gångarna var smala och där sprang vi.

Men skolan, jag blev retad från första dag och då var det mina glasögon jag fick höra om, men det accelererade fort och snart var jag mobbad. De slog mig, muggdoppade mig, kallade mig dumma saker. Det var på låg- och mellanstadiet.

När det var dags för högstadiet drog jag en lättnadens suck, för vår klass skulle splittras och då skulle allt bli en ny start. Men jävlar så fel jag hade, allt blev ännu värre. Mest fysiskt våld där blåmärken snart var en accessoar typ.. Men när jag gick i 8:an så var det en anonym kvinna som ringde till min mamma för att hennes barn hade berättat hur jobbigt jag hade det. Hon valde att vara anonym, så jag vet inte om det var en kille eller tjej eller ens från min klass.

Mamma ringde rektorn så det lugnade ner sig i någon vecka och sen var det dags igen. Högstadiet och hela Gnesta är något som fortfarande gör ont. Även nu som vuxen så är hela Gnesta bara ångest. Björnlunda är annorlunda. Dit vill jag, finns så mycket jag vill visa för Bror.

Fast visst var det jobbigt då också. Ibland fick jag vara med killarna på bus och ibland så hatade de mig. Jag minns att min cykel försvann och det visade sig att någon hade böjt ekrarna och hängt upp cykeln i ett träd i framhjulet och släppt ut luften för att sen slita ut slangen så den hängde i navet.

Innan jag fick vara ensam hemma efter skolan så skulle jag alltid vara hemma hos en klasskamrat, T. för vi skulle tydligen ha kul. Vi lekte när vi var mindre, men det enda jag kan komma på idag är den perioden, efter skolan. På hennes rum med O´boy, ostsmörgås, på golvet och läsa Lilla Fridolf.

Så jag gick oftast in till Jenny i huset bredvid, hon var 2 år äldre än mig och hennes lillebror var 4 år yngre än mig (tror jag). Men vi lekte, utomhus dessutom!! Jag minns att de hade såna walkie-talkies och deras pappa sågade ut vapen till oss.

Sen hade jag och Jenny varsin walkie-talkie och hennes bror var tjuv. Så höll vi på. Kul var det. Sen hände något hemskt!! Jag har inte berättat för någon. Ingen, men fick rykten ändå. De hade en lekstuga i anslutning till poolen och jag gick in där för att byta om tror jag, minns bara att jag gick in där och då kom B. in och han var ett år äldre än mig, men han tvingade mig till att lägga mig på golvet, sen la han sig naken ovanpå mig. Sen hade han äckliga fingrar som var överallt.

Vet att de andra såg det men det vad jag som fick ta skiten för jag gjorde fel.. Jag. Som låg underst och slingrade mig som en ål. Fan, den händelsen har jag förträngt, men det kanske är asets fel – han som var värre.. Då kändes det andra så ynkligt liksom.

Sen, utöver sånt. Jag och Jenny åkte till stallet ibland – hon red och jag tittade på, vi hjälptes åt att mocka boxar och spiltor. Sen var vi flera som hade kaniner, 5 st om vi ska vara exakta. Vi ordnade med kanintävling, fåra föräldrar byggde hinder, de såg ut som vanliga hinder för hästar fast i miniformat.

Sen döpte vi klubben till NSMPD och det var första bokstaven i kaninernas namn. Jag hade 3 kaniner. Först hade jag Polly (bondkanin) som jag köpte för egna pengar av Rolle på macken. Varje vecka så betalade jag och totalt kostade hon 50:- sen byggde pappa buren.

Sen dog hon och då köpte jag Pelle som var vädur, men det var inte det lättaste att få honom att vilja hoppa. Sen kom Pajas in i mitt liv och honom var det fart på, i honom var det nog bondkanin och hermelin, men jag vet inte. Men även som vuxen har jag haft kanin och det är Zelda, den finaste kaninen jag haft någonsin. Sen hade vi även Rocky och Kajsikum.

Får nog göra en paus här – fortsätta i ett nytt inlägg, men jag bombar ut med bilder 🙂

301700_10150636626364580_647851710_n

Jag och Anna – jag är den yngsta

 

380645_10150636626459580_2004161279_n

Mamma och jag på vandring

 

405211_10150636626599580_2008072015_n

Jag vädrar rumpan på Rotsidan

 

485695_10150636627239580_1709780616_n

Spanar mot min morbrors hus. Är här hos mormor & morfar

 

526560_10151723730099580_1077966047_n

Håkan och jag

 

557814_10151723730334580_377403521_n

Jag men min faster och farmor på Kolmården

 

558873_10151723730164580_1409568593_n

Jag badar med Monica

 

1045171_10151723730114580_830892410_n

Pepparkaksbagare i farten

 

1231141_10151723730354580_1456533456_n

På min födelsedag

 

1234069_10151723730279580_681258623_n

Jag och pappa i Norrland, minns inte var dock..

 

1234500_10151723730194580_1094250538_n

Skumbad är roligt

 

1236473_10151723730249580_1863930618_n

Sover gott med Skrållan

 

 

Typ – galna djur

Aktiv natt och morgon. Djur som flippar. Katt tuggar på täcket, på mina fötter, hoppar ner från höga möbler så det dundrar i golvet, upp i sängen, klor i rumpan, hund som gick upp och väl tillbaka så visar det sig att hon rensat kattlådan och vill självklart pussa mig i hela ansiktet, Sveriges alla fåglar skriker (utom koltrasten för den sjunger).
Stänger fönstret och inser att det är en bastu som vi ställt sängen i.

Kedjetäcket är för varmt och jag tar av det, men jag kan inte sova utan det.
Sen gav jag upp, sätter mig i köket, då kommer Pepsi in, baklänges med min fleecetröja och bh i munnen.
Lite senare kommer Dipp, uttråkad men trött, nosar på pizzakartongerna, slänger ner dom på golvet, tar sen den ena i munnen och går till vardagsrummet.

Så nej, jag har inte haft tid eller möjlighet att sova i natt.
Igår förresten, Pepsi lyckades ta sig upp på hyllan på bilden och knuffade ner böcker på golvet.

IMAG1385

Det är bara Chips som beter sig normalt. Nu är förvisso Pepsi fortfarande en ungkatt så hon kommer bli lugnare. Kanske redan efter kastreringen.

Men hon kan vara söt också, ni vet så man smälter av att titta på hennes små egenheter. Igår så kom hon upp i sängen och vi låg typ sked, så kom Dipp och ville vara med, men hon var lite väl på, så Pepsi fräste ifrån.
Då gick Dipp längre ner i sängen, då sträcker Pepsi ut sin tass så långt som det gick, för hennes tass skulle ligga tätt intill Dipps tass. Så tvättar hon tassarna på Dipp ibland.

Chips försöker hon leka med, men det funkar inte alltid, men hon och Dipp leker ofta och fint. Blir Dipp för bufflig så säger Pepsi ifrån.