Archives

Ditten, datten och en tam elefant

Som barn fick jag lära mig att man ska sova på nätterna, något som Pepsis mamma glömde säga till henne. I hennes värld så ska man springa runt i lägenheten och jobbet går ut på att låta så mycket som möjligt.

Behöver man en paus så uppsöker man sängen, som alla andra men i stället för att vila så ska man attackera fötterna på husse och matte samt hoppa upp på torkställningen och gå ut på kanten så den välter.

Katter väljer i stället att sova när husse och matte gått upp. Det är så de gör. Jag förstår inte hur något så litet kan låta så mycket. En gåta det där. Men hon vinner med charmen, hon vinner – jag älskar den där lilla damen över mitt förstånd.

Vi har 3 helt underbara djur, när det gäller Dipp och Chips, nog tusan älskar jag dom allt, men inte på samma sätt som Pepsi. Säger inte att jag älskar Pepsi mer, för det gör jag inte – men det är ändå annorlunda.

Jag tänker att det kanske kan vara så att Pepsi har vi skaffat gemensamt, jag och Lisa åkte och hämtade henne. Dipp & Chips fanns redan när jag flyttade hit, Dipp… jag som inte skulle ha hund.

Hundar är fina så länge de inte bor hos mig. Sen kom Bror, och med honom fick jag en hund med ADHD. Smittad av husse :p 
Men nu, jag vill inte vara utan hund längre, Dipp omvände mig totalt. 25 kilo kärlek.

Men de är tysta, Chips är alltid tyst, Dipp är tyst när hon känner för det, men alltid på nätterna. Sen Pepsi, elefanten. Katten som kanske fick ADHD av husse och ADD av matte. Vi delar med oss, det är bara Chips som är normal.

Undrar hur hon står ut, drottningen som ska hålla koll på 4 galningar, men hon gör det bra. Hon sköter sitt jobb måste jag säga.

Älskade pälsklingar. Sen  Yamas. Honom hade jag förut, men sen fick mamma adoptera honom då jag bodde på ett korttidsboende. Sen har han stannat där och de trivs med varandra.

Han är minst lika speciell. 

62552_433611344579_7834142_n

Starten på dagen

Bortsett från biverkningar i form av illamående så har dagen startat rätt okej. Så fort regnet stängdes av så smet jag och Dipp ut på en längre promenad, matte var snäll som lät hunden lukta och smaka på varje grässtrå.

När vi skulle hem så bestämde Dipp att vi skulle ta en längre promenad så det blev en lång backe och då öppnades himlen.Men , är man hundägare så spelar det ingen roll så hund fick fortsätta upptäcktsfärden med alla spännande grässtrån.

Jag gick mest och njöt, att titta på världens finaste och lyckligaste hund, det värmer gott i bröstet ska ni veta. När vi kom hem hade vi det mindre trevligt men det löste vi..

Bakom örat så hade hon en äcklig inkräktare i form av en fästing men att få henne att sitta still då är inte det lättaste, men när jag försökte så hittade jag en till, men den kröp bara på henne. Men, nu är båda borta.

Ska lära mig att komma ihåg att borsta henne ordentligt efter varje promenad. Hon har haft mer fästingar nu är under hela förra året. 6 stycken, dock så är det 3 som jag sett innan de bitit sig fast.

Har fästingmedel på apoteket som jag ska hämta ut, men det får vänta till den 18:e för nu har jag tyvärr inte råd. Så därför ska jag kolla henne extra noga efter varje promenad.

Sen någon dag då det är finare väder så ska jag ta ut Pepsi i sele, se hur hon reagerar. Gillar hon det så blir det också en rutin. Chips ska också följa med, men hon ligger mest och spanar.

Men men… nu minglar jag vidare. 

11168460_10152996147329580_5796051051085886315_n (1)

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan 

Kvällen då

Det var verkligen riktigt illa igår, ju längre tiden gick desto sämre mådde jag. Bror sov och då brukar jag ta tillfället i akt och tillåta mig att falla och tankar på en massa piller och vassa pinaler så stod jag emot.

Valde att ge den nya boken en chans – Skamfläck och den lyckades fånga mig som tur är. Men jag måste börja väcka Bror, gör det ibland men samtidigt så känner jag att han måste få sova ifred, att jag måste lära mig att klara mig själv och det gjorde jag!!

I morse så väcktes jag av en mysig katt som gned huvudet mot mitt och spann och det finns nog inget bättre sätt att vakna på och i samma stund vaknade Bror och även Dipp kom och gjorde oss sällskap – hela familjen samlade.

Idag en en sån dag då jag saknar Yamas lite extra, gör det ibland – rätt ofta, men nu är det riktig saknad! När han bodde hos mig så hade jag denna låt som larmsignal och vid första tonen så kom han springandes och flög upp i sängen, den låten är bara förknippad med gos och kärlek i hans värld. Underbara katt!

Men, dagen här. Än så länge vet jag inte.. vi får se vad som händer, men nu – delar med mig med bilder på Yamas

35269_103801879674421_8259049_n

PICT4390-300x199

35133_103799643007978_8150368_n

35269_103801876341088_5925274_n

Tvivel


Förtjänar jag detta?


Jag sitter här, ensam hemma och funderar, är jag verkligen värd all kärlek som Jonas ger mig? Jag hade förut bestämt mig för att aldrig mer gå in i en relation med mitt bagage. Aldrig!



Det var något jag var anti emot! Men nu, jag sitter här – tittar på mitt vänstra ringfinger där förlovningsring sitter och vigselring sitter. Jag kan inte förstå. Jag fick en man, som verkligen visar sin kärlek varje dag.

Vi båda är väldigt noga med att visa uppskattning, dagliga kramar, påminna om att vi älskar varandra. Det är något som känns fint. Men ändå, jag kan inte sluta tänka på om jag verkligen förtjänar detta.

Han har aldrig gjort mig fysiskt illa, han hånar mig aldrig, han ställer upp när jag mår dåligt, har visar då sin kärlek extra mycket, han killar mig på ryggen, pillar i mitt hår, gör såna saker som han vet får mig att slappna av.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta är min verklighet. Jag tänker ofta på det som varit och det är då jag verkligen funderar på om jag förtjänar detta.

Jag har alltid känt en känsla av att jag måste fly, jag får inte fastna för mycket på ett ställe för då gör det ont när något händer. Men här, jag älskar Jonas, jag älskar våra underbara djur, jag älskar tanken på att bo i Viskafors, vi har fantastiska grannar, lägenheten är (nästan) perfekt.

(Sen, får inte glömma Yamas, katten jag hade som nu bor hos min mamma, jag älskar den katten så otroligt mycket! Har dock inte träffat honom på länge, men jag hoppas att vi snart kan få råd att åka till Gnesta, träffa honom och min övriga familj. 

Jonas har ju bara träffat min ena bror under en kort tid, det var ju han och hans fru som hjälpte mig när jag skulle flytta hit. Sen min syster då hon var med på bröllopet, men jag vill att han ska få träffa de andra. )

Det enda med lägenheten är det extrema snedtaket i sovrummet, det gör det väldigt svårt att bädda för man får inte plats vid fotändan. Men det är bara en petitess i livet, det kan jag leva med.

Jag tycker om snedtak, det blir så mysigt, men det hade gärna fått vara ett större sovrum. Sen har vi taket, vi har ett fönster på snedtaken och det är något jag älskar. Ligga där på kvällen om det regnar, ett sånt stilla regn.

Det låter så härligt att lyssna på. Avslappnande på något sätt. Men. Jag älskar mitt liv – trots den svåra ångesten som dyker på mer eller mindre varje dag. Men nu har jag kommit med i DBT-gruppen, ska lära mig så mycket jag bara kan.

Men fram till dess – förtjänar jag denna lycka?


 

 

Och Gud sade…

537955_559552737427120_1975648615_n

 

Katter ja… Jag tror katter har en viktig funktion men tycker det är tragiskt att många katter lever i misär. Dessa stackars sommarkatter.. Det gör ont i mitt hjärta att veta sanningen varje år. 

Och på tal om katter, min bortadopterade katt, som mamma har. Han var på rymmen i förrgår. Han lyckades hoppa från balkongen, en inglasad sådan. Mamma hade öppnat lite, men lagt en sten som skulle förhindra att han skulle kunna smita, men han hade petat undan stenen och hoppat.

Bara 1 trappa upp, men ändå. När mamma hittade honom så satt han på taket som är ovanför porten och hur han har hamnat där är och förblir en gåta. Mamma hoppade upp på staketet som bara består av ett runt rör för att få ner honom. 

Han kan ju inte ha hoppat från marken eller från balkongen direkt till taket och att han hoppat via staketet känns nästan omöjligt det med. Så frågan är, hur har han lyckats ta sig dit??

Men men.. Nu ska jag dricka te och läsa Zebraflickan, men först läsa lite nyheter.

Saknaden som gör ont

Min katt – Yamas, är inte min längre. Han ägs numera av min mamma. Sitter nu och tittar i hans album på facebook och inser hur mycket jag saknar honom.

62552_433611344579_7834142_n

Ni som inte är medlemmar på facebook kan se bilderna ändå, följ bara länken —> HÄR <—

Seg stek

Det är måndag, men det känns som söndag. Jag är seg till max, har sovit lite men vad hjälpte det? Har länge tänkt ta en dusch men kommer liksom inte in. Lyssnar på Tom Petty och han kanske kan ge mig ork.. Man ska inte underskatta musik.

Idag har vi verkligen inget planerat och det är tur det, men vi höll igång hela dagen igår med städ och tvätt så vi kan gott ta det lugnt, kanske en film i soffan och liter med kaffe. Men man vet aldrig, idag kanske blir dagen då vi drar med vår packning för att tälta. Man ska aldrig säga aldrig.. 

Men nu ska jag lägga mig på golvet och sträcka ut ryggen, sen ta en dusch. Skulle vilja ha fotbojor i taket så jag kan sträcka ut benen för det känns som de krupit upp 5 cm under natten, nästan så det nu krampar av det. Mycket obehaglig känsla.

Sen, jag saknar Yamas, så vi får hoppas att vi har råd att åka dit framöver. (ja mamma, jag saknar dig med). Han är ju lite av min livräddare från förr. Nu tillhör han mamma och jag vet att han har det bra där, men han kommer alltid vara min goseplutt.