Archives

Om mig

Jag orkar inte detta, så fort vi gör något utöver det vanliga så kraschar jag, tappar livslusten och lusten att vara nära. Släpp mig, jag vill inte.

slide_7

Jag har rakbladsabstinens, suicidtankar, ingen lust att leva. Jag har bara fått nog. För mycket ångest och oro hela tiden. Då undrar jag, hur mycket ska man stå ut med?

bild-bipolar-adhd-borderline

Jag tycker att jag inte gör annat än kämpar. När ska jag få kämpa klart? Idag är det söndag och det är gudstjänst kl 18:00 och jag undrar om jag orkar. Jag har inte varit där på länge, men orkar jag idag?

Det är bättre när de börjar klockan 11:00 som är den normala tiden för då går man upp, klär på sig och går till bussen. Nu hinner jag undra hur min ork ligger.

Rakblad. Natten till i förrgår så drömde jag att Bror hittade mina rakblad och när jag vaknade så var jag så arg för att han sov för då kunde jag inte skälla tillbaka på honom, för han skällde på mig. Mycket verklig dröm.

Men. Jag vet inte… Jag behöver prata av mig, det vet jag men det är så svårt. Prata med Bror känns omöjligt och prata med min terapeut är omöjligt för hon har semester fortfarande.

Sen ska jag börja få träffa henne varje vecka istället för varannan vecka. Gäller bara att klara av att prata. Men nu, jag mår piss, så pass att jag bara vill knuffa bort alla i min närhet, men ändå hålla i dom hårt av rädsla för att förlora dom.

Typiskt borderline. Typiskt mig, men nu är det extremt.. Sen att göra saker.. Jag är svårstartad för inget ät kul, men när man väl kommer ut till skogen eller nära vatten så känns det bra, men att ta de första staplande stegen dit…

Men idag. Kanske vi går till samma ställe som igår, kanske går vi upp för kyrkbacken och vidare mot “rännan”. Ja, vi kör geocashing istället för pokémon, roligare att leta efter saker som faktiskt finns.

Men men… Nu smiter jag vidare

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Är den ena nöten knäckt?

Drömmarna om Jonhas, kan jag ha listat ut varför de kommer? Jag och Bror har pratat lite om det och jag har tänkt jättemycket. Pratat och chattat med en volontär på Mind. Och nu sms med Anjelica.

Kan vara så enkelt som att jag gjort allt jag kan för att tränga undan tankarna på Micke. Nu ska han inte heta aset längre, nu får han sitt rätta namn.. Nästan sugen på att slänga ut efternamn också.

Men, jag skrev ett detaljerat brev till Bror och min terapeut, så det kanske skulle vara lättare att prata med terapeuten om hon vet om allt. Jag använde mig av alla Hans ord, hårda och brutala. Den nakna, smärtsamma sanningen.

Så, jag öppnade mig och vet nu att jag träffar Ullrika sista gången i morgon, vi har inte ens påbörjat något som handlar om Micke. Så nu är det väl lite så att det känns som att jag öppnade mig på tok för tidigt eftersom ingen vet ju vem eller när jag får en ny terapeut.

Ingen vet när en krishantering kan börja. Så, jag blottade mig väldigt tidigt, i början på sommaren och det är första gången som jag sätter ord på allt så detaljerat som då, jag har försökt tränga undan det i så många år och när jag väl öppnar mig så kommer jag inte att ha någon att prata med, någon som ska hjälpa mig att kunna hitta “verktygen” för att gå vidare.

Vet inte, kanske kan vara så. Brevet ligger i datorn och ibland funderar jag på att lägga ut vissa delar här, men då ett Låst inlägg. Det är inte många som har lösenordet, bara de allra närmast.

Men jag vet inte… Men jag har bestämt mig för att sova i natt ändå. OM detta är orsaken till drömmarna, då kanske de upphör, vem vet och jag Hoppas det. Jag orkar inte vara rädd för sovrummet, sängen – rummet där jag ska kunna slappna av och känna mig trygg i, inte uppleva med några negativa känslor.

Där inne ska det vila ett lugn och en massa kärlek.

Måste även dela med mig av vår söta katt, Pepsi

Så var det denna Jonhas

nightmare_by_lucyluh_large1

Jag har ju nämnt mina mardrömmar, de är som en följetong av ren fasa. Det började med att jag drömde om en bussolycka i Viskafors och nyfiken som man är så skulle jag kliva ur den bussen jag satt i för att se den andra bussen.

Väl på plats så blev vi bortjagade, vi hade inte där att göra och skulle tillbaka till bussen. Det var där Jonhas kom in i bilden, han jagade bort oss och han var väldigt obehaglig på något sätt.

Efter mycket om och men så hittade vi vår buss och han vaktade så vi inte kunde lämna bussen igen. Natten efter så körde bussen iväg och vi skulle in på någon butik där vi inte varit innan så vi hittade inte vad vi sökte så vi fick gå runt bland alla hyllor och efter oss så gick Jonhas, han dök upp överallt.

Ytterligare en natt senare så följde han efter oss (oss var jag och en vän) när vi gick en promenad genom en park mitt på dagen. Vi var på väg hem till vännen och när jag skulle gå hem på kvällen så kom han igen och var väldigt närgången, flåsade mig i nacken och han upplyste om att han visste var jag bodde.

Jag bodde med Bror och Jonhas var noga med att upplysa om att han visste mellan vilka tider som jag var ensam hemma. Och ja, mycket riktigt. Bror hann inte mer än lämna lägenheten så ringde det på och där stod han.

Jag lyckades stänga dörren så han inte skulle komma in igen. Sen ytterligare en natt senare så skulle jag till skolan – vad jag läste vet jag inte, men han gick hack i häl på mig, ökade jag takten så gjorde han också det.

Allt slutade med att jag inte vågade vara ensam hemma, så Bror gick och köpte en rottweiler som var en bra vakthund. Då kände jag mig tryggare – trodde jag, men Jonhas var inte rädd för hunden och återigen så var jag otrygg var jag än var.

Dessa drömmar har nu pågått varje dag i ca 1 vecka och varje natt blir bara värre och värre, han började hota om övergrepp och misshandel som jag aldrig kommer att glömma. I natt så hotade han återigen med samma sak, men nu var det Bror han skulle åt gällande misshandel.

Men sen hann vi köpa två hundar till – pitbull. En tik och en hane. Rottisen var en tik och hanen var inte kastrerad så i natt så skulle vi sova, vi fick sära på sängarna och hålla hundarna kopplade, en längst in vid sängen, en i mitten av oss och en på andra sidan.

Men, Jonhas kom in och eftersom hundarna var tvungna att vara kopplade så nöjde han sig med att hota. Han lyckades ändå på något sätt komma åt Bror och binda fast hans händer och fötter så han inte skulle kunna skydda mig gällande det som skulle hända med mig, han skulle ligga fastbunden, se och höra vad som pågick.

Men i natt hände inget med mig, Bror fastbunden och Jonhas sa att han kommer tillbaka och att jag då vet vad som kommer att hända med mig. Sen tog han sig i skrevet och man såg att han var välutrustad om man säger så.

Sen innan han gick så sa han att “jag kommer att hemsöka dig tills du erkänner att allt du ljugit ihop om Micke (aset) bara är en lögn, att jag aldrig blev misshandlad och våldtagen av honom.”

Då fick jag panik, för ska jag säga att det inte har hänt bara för att slippa Jonhas, trots att allt med Micke faktiskt har hänt. Ska jag ljuga för terapeuter och omgivningen bara för att slippa mardrömmarna? Micke finns ju, han har gjort allt detta mot mig.

Ska jag ljuga och säga till alla att jag bara har hittat på allt? Det kan jag ju inte göra för då kommer jag aldrig att komma vidare, jag kommer inte att få den hjälpen jag behöver, min PTSD-behandling som jag så väl behöver.

Så i natt har jag sovit väldigt oroligt, jag gick upp första gången vid 3 och kunde inte sluta gråta, jag satt i köket och riktigt hulkade och kedjerökte och var livrädd. Jag gick sen och la mig hos Bror så tätt jag bara kunde.

Sen, så fort jag var på väg att somna så började jag tänka “vad kommer Jonhas göra nu när jag somnar?”

Så jag knep ihop benen så hårt jag bara kunde och när jag kände att jag inte kunde hålla gråten borta så lämnade jag sängen, en del av mig ville inte gråta inför Bror. Jag har svårt att göra det inför folk. Men en annan del ville bara väcka honom.

Så jag gick tillbaka, kröp nära honom, försökte väcka honom, började slå honom på armen men han var omöjlig att väcka, så då kom jag på att han brukar säga att jag ska hälla ett glas vatten i ansiktet på honom, men jag kunde inte.

Så vid 4 så gick jag upp igen, slet på mig de tightaste jeansen jag kunde hitta, tog ett bälte och spände åt det så hårt jag bara kunde, på med 2 tröjor och en luvtröja, allt för att skydda mig från Jonhas.

Så nu, jag har knappt sovit i natt och jag har försökt vila på dagen men så fort jag kände att sömnen var nära så gick jag upp – rädd för att sova. Så nu undrar jag, HUR ska jag göra i natt?? Jag är livrädd, jag vill inte veta vad han kommer att göra.. Vet inte och vill inte veta.

Jag är så rädd. Rädd för sömnen och jag vågar inte sova. Jag är rädd. Så jävla rädd… Så, tänk att en dröm, en återkommande mardröm kan förstöra dagarna så som denna gjort och gör.

I natt var de destruktiva tankarna inte långt borta, jag tänkte att om jag skadar mig så kanske han lämnar mig ifred, jag var beredd att testa, men jag gjorde inget. Jag stod emot de tankarna – i natt också. Jag var nära natten till igår med, men stod emot även då.

Jonhas ska inte få vinna. Men hur ska jag bli av med honom? Hur?

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Keep the faith

Kampen, känslor, ångest och depression. Vem har sagt att livet är lätt? Dagarna är en kamp och det gäller att inte ge vika, vill man uppåt så måste man kämpa. Jag vet, det är inte lätt – inte alls.

7429-KeeptheFaith

Det finns dagar då jag känner att jag aldrig kommer att må bättre, men det är just de dagarna det är extra viktigt att kämpa, men det är svårt – för lätt att isolera sig, men ändå. Jag har en sak som är lite av min terapi och det är fotboll.

Har nu på morgonen lyssnat på Elfsborgspodden och då intervjuade de Eddie, en kille som är 12 år kämpar mot sin hjärntumör. Han har behandlats i Sverige utan gott resultat så nu behandlas han på ett sjukhus i Tyskland.

Där, från sjukhussängen så följer han Elfsborg. Sen har vi vår tränare, Klas Ingesson som också kämpat sig uppåt från sin cancer så även fast vi alla är sjuka så har de kämpat, och kämpar fortfarande mot cancer.

Kan de kämpa, då kan fanimej jag också göra det! Ge-inte-upp!!

Att inte dippa ner är inte lätt, det är svårt att försöka komma uppåt, men ja. Men, när jag har skyhög ångest och det inträffar samma dag som vi har biljett till en match, då glömmer jag av ångesten för en stund, närmare 90 minuter för att vara exakt.

Där, på Elfsborgsläktaren så dämpas ångesten så fort matchen startar och sen är man (oftast) i en eufori tills man kommer hem. Ännu längre om det hela slutar med 3 poäng. Så fotboll är min terapi, jag hatar folksamlingar men på läktaren så glömmer jag bort det – jag blir snarare förbannad om det är för lite folk.

Så den stora drömmen inför nästa säsong är ett säsongskort. Veta att jag har möjlighet att gå på alla hemmamatcher. Det är nu inte omöjligt. Om vi redan nu börjar spara pengar så kommer vi lätt att ha råd att köpa det.

Jag ser det som en viktig del, då det är något som verkligen får mig att må bra, skulle man köpa det så betalar man 100:-/match istället för 150:- som en biljett annars kostar. Så en bra terapi (och nöje) under en hel säsong.

Men oavsett fotboll. Ge inte upp

Vad jag vill ha

Ingen text, bara bilder på vad jag vill ha och drömmer om, vissa kan vi uppfylla, men de flesta förblir en dröm

10295790_10152231437179580_5095319590682366884_n

 

farg.otterbrun

viper7m4521-norsk-lundehund

10303763_10152231436529580_7203842791314917681_n

10352603_10152231436279580_2220062186320184449_n10369734_10152231436499580_6903409528461669897_n

10307373_10152231436454580_2510211401078072510_n

10363863_10152231436394580_5674047913659397090_n10306070_10152231436309580_6425129196359922479_n0550_026_stikkelsbaer_reverta10336728_10152231439504580_5841449903856617963_n

jordgubbar10292439_10152231436334580_3028027728650354128_n50696_5c4d07db62e1f181_1024x768_crop_rozmiar-niestandardowy9448702173

 

Upplyftande kommentarer

Jag är ju väldigt öppen med mitt liv, mina diagnoser och min bakgrund. Detta väldigt mycket för att jag själv kände en enorm lättnad när jag mådde som sämst och hittade bloggar där folk skrev om psykisk ohälsa, det fick mig att känna att jag inte är ensam.

Först läste jag bara bloggar men så valde jag att starta en blogg, dels för att jag ville kunna vara till hjälp för andra som mådde dåligt men även för vänner och anhöriga till de sjuka. Men även för att jag skulle få sätta ord på hur jag mår.

Jag kan inte prata, det är inte min grej. Börjar lära mig att prata med Jonas och sakta men säkert så börjar jag öppna mig för min terapeut.

Men, sen jag började blogga så har jag fått massor av fina kommentarer men sen dyker det upp riktigt kränkande och dömande kommentarer. De första åren så publicerade jag dom och tog åt mig enormt mycket.

Men så en dag så kom den allra finaste kommentaren jag någonsin fått!
Det var en gång för länge sen en kommentar i bloggen från en uppgiven kvinna som hade en son som var 2 år yngre än mig, han hade liknande besvär som mig och hon kunde inte förstå och sonen var väldigt inåtvänd men min blogg hade varit till stor hjälp för att förstå så det kändes underbart att få en sån kommentar.

Det är den jag tänker på när de elaka kommentarerna dyker upp, det var en sån kommentar som gjorde mig tårögd, det kändes så himla bra att få sån uppskattning för det jag skriver.

Sen idag kom en kommentar från Inger som tycker att jag skriver så pass bra så hon tycker att jag ska försöka skriva en bok om mitt liv. Det är en tanke jag haft länge, men samtidigt så är jag rädd för att lämna ut familjen för mycket.

Jag skulle dock kunna använda mig av ett pseundrom, kanske lägga lite bilder men inget där folk kan förstå att det är jag som skriver. Men jag vet inte. Eller, jag har inte tänkt på det länge, det var först när jag träffade Jonas och han sa att han höll på med en bok.

Då blev jag nyfiken på tanken. Men jag är för rörig i huvudet för att få en röd tråd. Kanske blir det bättre när jag får min ADD medicin. Så jag får ha det liggandes. Men om jag skulle skriva så kan jag tänka mig att det svåraste kommer vara att hitta en bra början och ett bra slut.

När man väl börjat skriva så tror jag att resten flyter på, i alla fall på ett lättare sätt.

Nå väl, idag mötte jag upp Jonas inne i stan och vi flanerade runt, åt varsin mjukglass, satt i solen och hade det bra! Jag njöt verkligen och jag har nu haft 3 dagar i rad där jag känt mig stabil Nästan hela tiden.

EGO

Vi satt vid vår bro, tittade på en ensam skäggdopping som simmade runt och plötsligt dök han ner och var borta länge och sen dök han upp långt ifrån där han dök ner. Det är så roliga fåglar det där.

Nå. När vi hade glassat runt och tittat på folk så handlade vi innan det var dags att åka hem, Jonas fixade kaffe och jag tog den underbara svartvita filuren och tog en kvällsrunda, ska ut en kortare runda innan jag ska sova.

Men. Jag har njutit. Haft en bra dag. Känt mig nöjd med mig själv, jag har kunnat se de fina dragen som finns i mig. Fick 2 kommentarer på ena bilden som jag tog, en på facebook och en på twitter. De båda såg likheter mellan mig och Sinead O´connor, särskilt över ögonen.

Jag och Sinead