Archives

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Är den ena nöten knäckt?

Drömmarna om Jonhas, kan jag ha listat ut varför de kommer? Jag och Bror har pratat lite om det och jag har tänkt jättemycket. Pratat och chattat med en volontär på Mind. Och nu sms med Anjelica.

Kan vara så enkelt som att jag gjort allt jag kan för att tränga undan tankarna på Micke. Nu ska han inte heta aset längre, nu får han sitt rätta namn.. Nästan sugen på att slänga ut efternamn också.

Men, jag skrev ett detaljerat brev till Bror och min terapeut, så det kanske skulle vara lättare att prata med terapeuten om hon vet om allt. Jag använde mig av alla Hans ord, hårda och brutala. Den nakna, smärtsamma sanningen.

Så, jag öppnade mig och vet nu att jag träffar Ullrika sista gången i morgon, vi har inte ens påbörjat något som handlar om Micke. Så nu är det väl lite så att det känns som att jag öppnade mig på tok för tidigt eftersom ingen vet ju vem eller när jag får en ny terapeut.

Ingen vet när en krishantering kan börja. Så, jag blottade mig väldigt tidigt, i början på sommaren och det är första gången som jag sätter ord på allt så detaljerat som då, jag har försökt tränga undan det i så många år och när jag väl öppnar mig så kommer jag inte att ha någon att prata med, någon som ska hjälpa mig att kunna hitta “verktygen” för att gå vidare.

Vet inte, kanske kan vara så. Brevet ligger i datorn och ibland funderar jag på att lägga ut vissa delar här, men då ett Låst inlägg. Det är inte många som har lösenordet, bara de allra närmast.

Men jag vet inte… Men jag har bestämt mig för att sova i natt ändå. OM detta är orsaken till drömmarna, då kanske de upphör, vem vet och jag Hoppas det. Jag orkar inte vara rädd för sovrummet, sängen – rummet där jag ska kunna slappna av och känna mig trygg i, inte uppleva med några negativa känslor.

Där inne ska det vila ett lugn och en massa kärlek.

Måste även dela med mig av vår söta katt, Pepsi

Så var det denna Jonhas

nightmare_by_lucyluh_large1

Jag har ju nämnt mina mardrömmar, de är som en följetong av ren fasa. Det började med att jag drömde om en bussolycka i Viskafors och nyfiken som man är så skulle jag kliva ur den bussen jag satt i för att se den andra bussen.

Väl på plats så blev vi bortjagade, vi hade inte där att göra och skulle tillbaka till bussen. Det var där Jonhas kom in i bilden, han jagade bort oss och han var väldigt obehaglig på något sätt.

Efter mycket om och men så hittade vi vår buss och han vaktade så vi inte kunde lämna bussen igen. Natten efter så körde bussen iväg och vi skulle in på någon butik där vi inte varit innan så vi hittade inte vad vi sökte så vi fick gå runt bland alla hyllor och efter oss så gick Jonhas, han dök upp överallt.

Ytterligare en natt senare så följde han efter oss (oss var jag och en vän) när vi gick en promenad genom en park mitt på dagen. Vi var på väg hem till vännen och när jag skulle gå hem på kvällen så kom han igen och var väldigt närgången, flåsade mig i nacken och han upplyste om att han visste var jag bodde.

Jag bodde med Bror och Jonhas var noga med att upplysa om att han visste mellan vilka tider som jag var ensam hemma. Och ja, mycket riktigt. Bror hann inte mer än lämna lägenheten så ringde det på och där stod han.

Jag lyckades stänga dörren så han inte skulle komma in igen. Sen ytterligare en natt senare så skulle jag till skolan – vad jag läste vet jag inte, men han gick hack i häl på mig, ökade jag takten så gjorde han också det.

Allt slutade med att jag inte vågade vara ensam hemma, så Bror gick och köpte en rottweiler som var en bra vakthund. Då kände jag mig tryggare – trodde jag, men Jonhas var inte rädd för hunden och återigen så var jag otrygg var jag än var.

Dessa drömmar har nu pågått varje dag i ca 1 vecka och varje natt blir bara värre och värre, han började hota om övergrepp och misshandel som jag aldrig kommer att glömma. I natt så hotade han återigen med samma sak, men nu var det Bror han skulle åt gällande misshandel.

Men sen hann vi köpa två hundar till – pitbull. En tik och en hane. Rottisen var en tik och hanen var inte kastrerad så i natt så skulle vi sova, vi fick sära på sängarna och hålla hundarna kopplade, en längst in vid sängen, en i mitten av oss och en på andra sidan.

Men, Jonhas kom in och eftersom hundarna var tvungna att vara kopplade så nöjde han sig med att hota. Han lyckades ändå på något sätt komma åt Bror och binda fast hans händer och fötter så han inte skulle kunna skydda mig gällande det som skulle hända med mig, han skulle ligga fastbunden, se och höra vad som pågick.

Men i natt hände inget med mig, Bror fastbunden och Jonhas sa att han kommer tillbaka och att jag då vet vad som kommer att hända med mig. Sen tog han sig i skrevet och man såg att han var välutrustad om man säger så.

Sen innan han gick så sa han att “jag kommer att hemsöka dig tills du erkänner att allt du ljugit ihop om Micke (aset) bara är en lögn, att jag aldrig blev misshandlad och våldtagen av honom.”

Då fick jag panik, för ska jag säga att det inte har hänt bara för att slippa Jonhas, trots att allt med Micke faktiskt har hänt. Ska jag ljuga för terapeuter och omgivningen bara för att slippa mardrömmarna? Micke finns ju, han har gjort allt detta mot mig.

Ska jag ljuga och säga till alla att jag bara har hittat på allt? Det kan jag ju inte göra för då kommer jag aldrig att komma vidare, jag kommer inte att få den hjälpen jag behöver, min PTSD-behandling som jag så väl behöver.

Så i natt har jag sovit väldigt oroligt, jag gick upp första gången vid 3 och kunde inte sluta gråta, jag satt i köket och riktigt hulkade och kedjerökte och var livrädd. Jag gick sen och la mig hos Bror så tätt jag bara kunde.

Sen, så fort jag var på väg att somna så började jag tänka “vad kommer Jonhas göra nu när jag somnar?”

Så jag knep ihop benen så hårt jag bara kunde och när jag kände att jag inte kunde hålla gråten borta så lämnade jag sängen, en del av mig ville inte gråta inför Bror. Jag har svårt att göra det inför folk. Men en annan del ville bara väcka honom.

Så jag gick tillbaka, kröp nära honom, försökte väcka honom, började slå honom på armen men han var omöjlig att väcka, så då kom jag på att han brukar säga att jag ska hälla ett glas vatten i ansiktet på honom, men jag kunde inte.

Så vid 4 så gick jag upp igen, slet på mig de tightaste jeansen jag kunde hitta, tog ett bälte och spände åt det så hårt jag bara kunde, på med 2 tröjor och en luvtröja, allt för att skydda mig från Jonhas.

Så nu, jag har knappt sovit i natt och jag har försökt vila på dagen men så fort jag kände att sömnen var nära så gick jag upp – rädd för att sova. Så nu undrar jag, HUR ska jag göra i natt?? Jag är livrädd, jag vill inte veta vad han kommer att göra.. Vet inte och vill inte veta.

Jag är så rädd. Rädd för sömnen och jag vågar inte sova. Jag är rädd. Så jävla rädd… Så, tänk att en dröm, en återkommande mardröm kan förstöra dagarna så som denna gjort och gör.

I natt var de destruktiva tankarna inte långt borta, jag tänkte att om jag skadar mig så kanske han lämnar mig ifred, jag var beredd att testa, men jag gjorde inget. Jag stod emot de tankarna – i natt också. Jag var nära natten till igår med, men stod emot även då.

Jonhas ska inte få vinna. Men hur ska jag bli av med honom? Hur?