Archives

Dagen hittills då

Vi både vaknade typ samtidigt, jag hann inte mer än öppna ögonen oh lägga min hand försiktigt på Jonas så som jag alltid gör, men han vaknar aldrig men det gör mig inget, bara jag får röra på honom lite.

Men i morse vaknade han direkt, vi låg kvar och pratade en liten stund innan vi gick upp. Sen hann jag dammsuga lite snabbt innan det var dags att åka till stan för att sen ta mig upp till sjukhuset för veckans terapi.

Något som jag varit rädd för, jag har ju svårt att prata med min terapeut för hon ger ett osäkert intryck och jag hade bestämt mig för att Försöka ta upp det med henne. Problemet är bara att jag är så vansinnigt konflikträdd och extremt rädd för att såra folk.

typ så

Så jag visste redan tidigt att dagen skulle bli jobbig!! Men, jag gjorde det!! Helt otroligt! Men det tog tid, jag drog upp lite fint att “det vi pratade om förra veckan” varpå min terapeut frågade om jag menade relationen oss emellan.

“Ja, det är det…” Sen tog jag sats, satt i nästan 10 minuter i tystnad, sa dock några gånger att “jo, jag känner att…” Sen var jag tyst, sen sa jag samma sak igen och så höll jag på.

Men, tillslut så sa jag det!! Blev förvånad över mig själv när jag just insåg vad jag hade sagt.. Men så pratade vi lite om det och nu känns det bara skönt. Förvånad men nöjd!

Sen kom jag hem, Jonas var ute med Dipp när jag kom så jag passade på att dammsuga en snabbis till för att sen torka golven.

Nu sitter vi och lyssnar på Rihanna och tar det bara lugnt, kvällen blir tidig, jag kunde inte somna förrän vid 01-tiden igår sen vaknade jag efter en timme för jag hade en vidrig halsbränna så upp och ta medicin och sen lagom när jag höll på att somna så kom tidningen och Dipp började skälla.

Så då hade jag svårt att somna om efter det och när jag väl lyckades så drömde jag mardrömmar, som avlöste varandra.

Så, jag hoppas jag får sova ostört i natt.. Bara få sova en hel natt för nu var det ett tag sedan. har haft så mycket ångest och ss-tankar, har dock lyckats motstå det hela.

Förresten, Jonas skulle klippa mig härom dagen, jag sa att jag ville ha kort, men missade att säga hur kort jag ville ha.. Så ja.. kort blev det allt!! men idag var första dagen jag var ute utan mössan på, var tvungen att vänja mig vid tanken.

Har dock haft kortare än nu, men det var några år sedan. Men ja, jag trivs. Jonas själv tycker att det blev bra fast jag vet att han föredrar mörkhåriga tjejer med långt hår, så vad han ser hos mig nu har jag inte en aning om :p

catherine-zeta-jones-picture-5

Blir dock osäker och en smula rädd, osäkerheten sätter in ordentligt och ja, att han kollar på andra vet jag men nu kommer det bli ännu mer.. Men, nu är det försent att göra någon ändring på den biten-

Nå väl. That´s it!

Hur ska andra förstå när jag inte ens gör det själv?

Om jag “skyller” saker på mina diagnoser sånt som gör att jag har vissa svårigheter, så säger folk att jag bara skyller ifrån mig, att jag gömmer mig bakom dom.
Inte ens vården förstår så hur ska allmänheten förstå?

På yex DBT:n så får jag hela tiden säga att jag inte hänger med, jag förstår inte eller så svävar tankarna iväg på annat och jag försöker återfokusera hela tiden men det är så svårt
Sen fick ju jag diagnosen ADD i måndags och jag har försökt läsa på lite om det men man hittar BARA om ADHD. Störigt som fan om ni frågar mig.. Men, hur ska andra människor förstå att jag inte gömmer mig bakom diagnoserna? Jag har inte bett om att få dom, jag vill inte ha en enda diagnos, men nu ser inte min verklighet ut så. Tyvärr

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.

Diskussioner om fobier

Två starka känslor som bor i min kropp. Jag kan inget göra just nu.. Jag pendlar väldigt i båda känslorna. Inte så att jag skulle ta mitt liv, men känslan… den går inte att förklara. Det hela började när vi pratade fobier. Och ja, jag kanske har en konstig fobi, men jag tycker att alla fobier är lika hemska.

Det spelar ingen roll om man har höjdskräck, fobi för trånga rum, fobi för myror eller hajar. Allt är lika hemskt för den som är drabbad, bara det att vissa fobier är så svåra att förklara för folk att det är ett handikapp. Allt florerar runt det hemska och man kan inte styra tankarna på ett vettigt sätt.


Nog om ångest och fobier. Nu är det visserligen så att min blogg mestadels handlar om depressioner, ångest och fobier just för att de sakerna upptar så mycket av mitt liv. Jag önskar att jag kunde somna ikväll och sen är alla problem borta i morgon när jag vaknar. Jag vill verkligen det.

Jag vill slippa alla behandlingar, utredningar och mediciner. Jag vill må bra! Jag är visserligen tacksam för all hjälp, men helst av allt hade jag velat klara mig själv, kunna sitta i skolbänken igen och läsa vidare till det Jag vill. Jag önskar inget annat just nu. Jag vill leva! Leva ett fritt liv, där Jag klarar mig själv. Eller ja, med Jonas så klart- men bo med honom, i ett hus – inte så stort, med en litet tomt och nära en sjö.

Sen leva där med alla våra katter, några getter, höns och en tupp.. Så, det är så jag vill ha det.. har länge velat ha dessa djur, men särskilt katter. Ja, en hund också. Men katter – de är överlägsna alla djur. Och kaniner och råttor… Ja, det blev en del djur, men vadå – drömma måste man få göra..

Men, nu ska jag runda av detta inlägg… Ska försöka bli trött i huvudet också, men jag är så uppvarvad och tar jag sömnmediciner när jag är så här i knoppen, då sover jag bara oroligt.. Så jag väntar en stund