Archives

God morgon

Sömnen. Orolig, mer än jag trodde för jag vaknade med en stark oroskänsla i kroppen. Samma sak igår morse. Jag vill vakna en morgon och bara känna en bra känsla. Sen gällande igår, jag har fått veta att det ändå blir fotboll på tisdag för vi blir bjudna. Bror fyller 45 den 28:e så det blir en present!!

Sen är det nog inte så illa som det verkade som igår. Vi betalade ju alla privata skulder igår plus tre räkningar, men räkningarna glömde vi att räkna bort med mina pengar, så när Brors pengar kommer så är det (nog) lugnt igen.

Jag väljer att säga nog för jag vill inte ställa in mig på något bra igen som jag redan gjort. Bättre att hålla sig neutral tills allt är säkert igen. Annars, ska till veterinären idag och köpa kattmat och Bror ska beställa hundmat.

Sen vet jag inte, det är fint väder så kanske att vi kan ta en promenad tillsammans. Jag skulle vilja gå runt Storsjön, men Bror får låta hans rygg bestämma. Det vore surt om den brakar ihop igen.

Men men.. Måste visa denna bild, vattenkannor köper man inte för att vattna blommor med, det är en vattenskål. Det står överallt att man ska ge katterna färskt vatten varje dag.

Jag byter vatten minst 2 gånger/dag – morgon och kväll, men oftast även på dagen då matplatsen är på diskbänken ovanför diskmaskinen så för att vattnet ska hållas fräscht så byter jag mer eller mindre så fort disken är klar.

Men, vad bryr sig Pepsi om det, hon dricker här, även om vattnet är flera dagar gammalt. För någon dag sedan så stod kaffekopparna i vägen men lite kaffe i botten, men hon stod med baktassarna i kopparna för att komma fram…. Såg rätt roligt ut, men jag hann inte ta en bild då. Men här är hon

11074384_10152958546409580_2039303875934911793_n

Liten input

Klicka gärna på bilden också

Klicka gärna på bilden också

Att anordna med tifo i samband med matcher kostar pengar och jag vill att vi på Borås arena ska kunna känna oss stolta(re) över hur det ser ut under matcherna. Men pengar, GTS (Guligan Tifo Support) behöver all hjälp de kan få för att verkligen kunna lyfta ståplats.

Därför delar jag denna bild, men info om hur just DU ska göra! Så, tveka inte, ingen summa är för liten, det är “många bäckar små” som gäller. Så hjälp alla killar och tjejer som jobbar med detta. 

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Tisdag väntar

slide7I morgon är det dags igen för DBT och bilden, ja – jag faller fortfarande för frestelsen, som nu inte bara varit en frestelse utan blivit värre än så. Men tanken är ju då att vi ska lära oss att leva utan det. Men jag har inte lyckats och snart är det slut.

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig, detta med framtiden är något jag tänker på mer eller mindre hela dagarna, just vetskapen om att efter mitten på januari, ingen vet hur lång tid det tar innan jag får tid till en ny terapeut.

Det enda jag vet är att jag kommer träffa den terapeuten mer sällan än jag gör nu. Visst, jag får ändå vara glad att jag kommer ha någon, men om jag känner mig själv rätt så behöver jag tätare kontakt.

Inför varje ny fredag så känner jag att jag har så mycket som jag behöver ta itu med, men ändå hinner vi inte prata färdigt. Så jag går ofta hem mer mer ångest än då jag gick dit. Det blir att vi avslutar när vi är vid den punkten som är jobbigast. Men jag hoppas ändå att det blir bra.

Men i morgon efter gruppen så ska vi gå och fika, så vi avslutar gruppen på ett bra sätt 🙂 Sen ska jag möta Bror och då ska vi springa runt och fota lite och sen ska vi till hans mamma.. Vi ska även handla viktiga saker, sen det tråkiga – gå igenom budgeten. Vi har ett bra budgetprogram som vi ska använda oss av nu när vi har en ekonomi.

Vi kommer dock inte komma ifatt än eftersom vi fått “slira” på en massa räkningar så nu blir det dubbla räkningar ett tag.  Sen har vi ju veterinären vi ska till för att fortsätta utredningen gällande Chips och det enda i prisväg jag vet är att det kommer kosta 450:- bara att komma dit, sen vet vi inget mer.

Men vad gör man inte. Vi är ju inte stammisar där direkt, sist vi var där var för 1-1½ år sedan, minns inte så noga men det är ändå rätt bra med tanke på att hon fyller 12 år. Så det är en gammal dam det där 🙂

DSC_0100

Men hon har världens vackraste tassar 🙂 Tog förresten 2 bra bilder på Dipp och Pepsi, så jag avslutar detta inlägg med dom

DSC_0092

DSC_0094

Det mörka hålet

Blogga, jag brukar ju blogga rätt mycket som ni har märkt och jag fick en fråga nu av en vän som undrade om jag har slutat blogga.

07

Men om sanningen ska fram. Jag har mått så vansinnigt dåligt och gör det än så jag har inte orkat blogga, inte orkat prata med vänner – inte orkat eller haft lust med något. Jag sitter här vid dator och bara stirrar.

Ångesten som kommer nu dagligen, jag har bara haft för mycket. Först började allt med att Bror tog sig upp ur sin depression och då kunde jag slappna av men jag vågade inte. Sen brevet som jag även publicerade korta stycken av, det har spätt på allt.

I förrgår kväll bombade jag mig med sömntabletter och lugnande redan vid 20-tiden för jag orkade inte och vågade inte hålla mig vaken. Jag hade då en hemsk ångest och höga självskadetankar.

Men bomba mig betyder inte några farliga mängder, bara den mängd så jag vet att jag somnar. Men det spelade ingen roll, jag vaknade flera gånger på natten i alla fall. Men igår åkte vi till stan, allt för att aktivera mig så jag kanske kunde tänka på annat.

Inte för att det funkade men ändå. Idag måste jag iväg igen för jag måste till veterinären för att köpa kattmat och sen in och köpa kattsand på Ica Maxi. Fasen, kattmaten kostar 260:- för 1,3 kilo. Men vad gör man inte för sin pälskling. Hon måste ju ha mat som hon tål.

Men vi vill ha en katt till och vi har hittat en nu som vi ska få titta på, det är en jättefin katt och det är en hel massa som ingår i köpet, han är försäkrad i ett år till, kastrerad, chippad, vaccinerad, 8 kg kattmat, plus att han är van vid hårda tag både gällande hund och barn.

Han heter Ronnie, men vi ska kolla läget och se om det går att få honom att reagera på Pepsi. Då skulle vi ha Chips, Dipp & Pepsi. Schysst tema måste jag säga.

Så, här är han. Lite suddig bild men ändå

4792025746 Och ja, vi har råd med en katt till, det har vi redan kollat, så vi kommer inte hamna i samma knipa som vi varit i innan. Men, ja. Nu har jag uppdaterat om läget. Jag finns, har bara inte orkat blogga som jag brukar.

Katter, något jag behöver – de ger mig ett sånt lugn, älskade djur. Jag säger bara det


 

Keep the faith

Kampen, känslor, ångest och depression. Vem har sagt att livet är lätt? Dagarna är en kamp och det gäller att inte ge vika, vill man uppåt så måste man kämpa. Jag vet, det är inte lätt – inte alls.

7429-KeeptheFaith

Det finns dagar då jag känner att jag aldrig kommer att må bättre, men det är just de dagarna det är extra viktigt att kämpa, men det är svårt – för lätt att isolera sig, men ändå. Jag har en sak som är lite av min terapi och det är fotboll.

Har nu på morgonen lyssnat på Elfsborgspodden och då intervjuade de Eddie, en kille som är 12 år kämpar mot sin hjärntumör. Han har behandlats i Sverige utan gott resultat så nu behandlas han på ett sjukhus i Tyskland.

Där, från sjukhussängen så följer han Elfsborg. Sen har vi vår tränare, Klas Ingesson som också kämpat sig uppåt från sin cancer så även fast vi alla är sjuka så har de kämpat, och kämpar fortfarande mot cancer.

Kan de kämpa, då kan fanimej jag också göra det! Ge-inte-upp!!

Att inte dippa ner är inte lätt, det är svårt att försöka komma uppåt, men ja. Men, när jag har skyhög ångest och det inträffar samma dag som vi har biljett till en match, då glömmer jag av ångesten för en stund, närmare 90 minuter för att vara exakt.

Där, på Elfsborgsläktaren så dämpas ångesten så fort matchen startar och sen är man (oftast) i en eufori tills man kommer hem. Ännu längre om det hela slutar med 3 poäng. Så fotboll är min terapi, jag hatar folksamlingar men på läktaren så glömmer jag bort det – jag blir snarare förbannad om det är för lite folk.

Så den stora drömmen inför nästa säsong är ett säsongskort. Veta att jag har möjlighet att gå på alla hemmamatcher. Det är nu inte omöjligt. Om vi redan nu börjar spara pengar så kommer vi lätt att ha råd att köpa det.

Jag ser det som en viktig del, då det är något som verkligen får mig att må bra, skulle man köpa det så betalar man 100:-/match istället för 150:- som en biljett annars kostar. Så en bra terapi (och nöje) under en hel säsong.

Men oavsett fotboll. Ge inte upp

Fullspäckad dag

Ångesten igår tog på krafterna minst sagt, hade svårt att somna men tog 3 Imovane för att komma ner i varv och även för att kunna sova. Sen gjorde jag tydligen i ordning yoghurt med äpple, banan och päron. Bror lät röran som blev stå kvar så jag skulle ha något att titta på när jag vaknade….

Nå väl, vaknade 12:20 och då fick jag fixa i ordning mig för 13:50 gick bussen till veterinären med Chips. Sen efter det så åkte jag hem, lämnade henne, åt lite snabbt, ut med Dipp och sen tillbaka, fast då var det Ica som ligger precis vid Vettis.

Så, handlade hem en massa snälla saker för magen. Vi har ju ätit rätt kasst för plånboken inte tillåtit annat. Men nu när vi väl har kunnat äta så har Brors mage kraschat totalt, så det blev en massa proviva, välling, riskakor och torsk.

En massa annat också, men just de sakerna är främst till honom. Jag köpte även bacon – mitt älskade bacon!! Så sjukt gott!!

Men nu, nyss varit ute på sista rundan med Dipp och ska nu varva ner i soffhörnet med boken, sen sova!! Ikväll vägrar jag ångest för jag orkar inte mer. Det tar på krafterna, just då rent psykiskt, sen efter så blir det mycket fysiskt också.

Det känns som att man har träningsvärk i hela kroppen och sen en grotesk trötthet, så ja.. Jag ska sova snart, lite uppvarvad än dock men det löser boken åt mig

På plats

På plats

Bryta och tunnbröd med messmör

Bryta och tunnbröd med messmör

10659326_10152481146779580_74812756264454445_n


 

Ett problem att lösa

Tjaa… kan börja med sömnen. Jag somnade lite efter 7 i morse och sov en timme. Jag börjar lessna på att inte få sova. Sen är jag röksugen. Så in i helvete röksugen och sjukersättningen kommer inte förrän på torsdag så det är synd om mig..

Nå väl, nu var det inte sömn eller cigg jag skulle skriva om, jag skulle nämna valvakan. Det är på Allégården och det jävliga är att sista bussen hem går 22:40 så vi kommer missa slutet, den riktigt viktiga biten.

Skulle dock kunna lämna Dipp hos svärmor och sen sova hos henne, men frågan är om jag orkar, först social med en massa okända människor och sen sova hos henne. Efter en sån grej brukar jag bara vilja åka hem.

Så ja… Sitta hemma är ju ett alternativ, men jag vill ha något gott att äta, typ…? Tacos eller liknande. Sen kanske dricka någon cider. Men ja.. Inget av allt jag vill då är möjligt. Tyvärr. Men ja…

Inte mycket att göra – i morgon gäller det och jag är så jävla nervös!!! Jag har aldrig varit så här nervös inför ett val. Men nu. Var ska jag ta vägen?