Archives

This is who I am

ob_f3ed1bd74abe3e9fb166e9bde11f08b7_keep-calm-this-is-me-8

Allt för ofta möts jag av motstånd för hur jag är och hur jag fungerar och reagerar över mitt liv. Jag får ofta kommentarer om det i bloggen men jag känner mig nedtryckt av de jag trodde var mina vänner.

Mina svårigheter har tyvärr att göra med min sjukdomsbild. Jag vill inte skylla på mina diagnoser, men tyvärr så är det dom som påverkar mycket i min vardag. Det är ofta när jag säger vad jag tycker, tänker och känner.

Jag verkar inte få ha en åsikt för allt som oftast så blir det hån, nedtryckning, pajkastning och påhopp. Jag har jättesvårt att få såna ord upptryckta i ansiktet på mig. Jag försöker gå in och förklara hur och varför jag tycker på ett sätt men jag är usel på att formulera mig.

Jag skriver och pratar allt för ofta i affekt, det vet jag och ofta så slutar det med att allt blir fel. Jag får också höra ofta saker som varför jag gör si och så. Oftast så rör det sig om pengar. Vi är slösaktiga ibland, vi kanske handlar först och tänker sen.

Det händer inte ofta, enbart då vi är maniska samtidigt. Är bara en av oss det så går den andra in och avleder köptvånget. Men vi gör det ytterst sällan och jag minns inte när det hände sist.

Sen, så fort jag köper något som kan anses onödigt, men de tar inte reda på hela sanningen. Oftast när jag handlar vad folk tycker är onödiga saker så har jag antingen fått en wrapp av någon  (en gratis present via mobilen) det kan även vara så att jag unnar mig något extra men då något som kostar max 50:- eller så är det vänner/familj som går in för de tycker att jag förtjänar något positivt i livet.

Det kommer säkert bli gnäll av folk som inte läser detta inlägg men kommer få veta att vi ska gå på fotboll på söndag och vad folk inte kommer att ta reda på är hur vi har råd, de kommer gå till attack direkt.

Men vi kommer att få biljetter av en nära vän till oss, en som vet hur vi har det och även vet hur mycket vi båda brinner för fotboll. DET är något hon vill ge oss. Så på söndag är det vi som står i klacken när  Elfsborg tar emot Malmö.

10334378_765655786802275_1606382121725956386_n

Det är en match som vi drömt om länge nu och snart är det verklighet. Anledningen nu till att vi ser fram emot det är för att det är ett toppmöte, Malmö leder allsvenskan och Elfsborg ligger 2:a, så det kommer bli kul och vi hoppas verkligen på seger.

Men även om vi vinner så kan ledningen i tabellen vara kortvarig då Malmö har en match mer spelad. Men 3 poäng är alltid 3 poäng. Den dagen ska vi även hylla Klas Ingesson, visa att han har vårat stöd.

Han har ju haft cancer och efter alla mediciner så lider han av benskönhet och han har på kort tid ramlat 2 gånger och den ena krävde operation. Så Guliganerna har startat en insamling till cancerfonden och jag tycker att du kan gå in och skänka en slant.

Men åter till mig, jag är sjuk, kanske i sämre skick än vad vissa förstår. Jag har borderline och självskadar, försöker klara mig ifrån det men det är en tuff kamp. Jag är även Bipolär, har ADD & PTSD. Sen det som de kallar för kronisk ångest.

Jag har verkligen ångest mer eller mindre hela tiden, men när jag säger att jag har det så är det värre än vanligt. En så simpel sak som att kliva ur sängen på morgonen känns motigt, inte för att jag är trött men jag vill sova bort tiden så jag slipper känna.

Varje dag är en kamp. Jag kan inte sluta kämpa för då avslutar jag mitt liv, det är tankar jag ofta har. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva – inte om det är så här livet ska se ut. Så, tänk dig när du har en grymt dålig dag, ta det *5 och tänk dig det hela tiden.

Du vet att det släpper, du vet att du har bra dagar. Jag vet det också när det gäller mig men mina bra dagar är mycket sällsynta.

Denna månad kommer bli riktigt tuff, men det mest ekonomisk, men det finns EN sak vi kommer att unna oss och det är gas till trangiaköket, vi vill komma ifrån lite, kunna känna en frid i kroppen och var gör man det bäst? Jo, i skogen så på onsdag ska vi tälta. Jag, Jonas och Dipp.

En vän kommer se till Chips så hon kommer inte bli ensam. Någon måste rensa hennes låda, ge henne mat & vatten. Men vi, vi flyr till skogen och det hoppas jag att folk kan tycka att vi ska unna oss.

Drömmar om fotboll

En match som vi verkligen vill se är toppmötet mellan Elfsborg – Malmö och vet att man inte har råd, så får man ett mail från en vän som lyder

Namnlös11

Gissa om vi blev glada, så den 1 juni – då står vi på Borås arens och helar fram Di gule! Fasen så kul det ska bli!!

splash_mff

Annars, klockan visar nu 15:30 och jag har målat klart möblerna, jag hade missat lite på ena stolen och sen målade jag klart benen på kökssoffan. Nu är det bara skåpluckorna och lådorna som ska få färg, men det får vänta tills plånboken säger ja.

Fast jag vet inte, Jonas mamma pratade om att hjälpa oss med att få fint och om det inte blir för dyrt så skulle hon även se till att vi kan få trägolv istället för den räfflade plåten som är nu.

Det ser hemskt ut. Nå väl, jag ska strax hoppa in i duschen och sen ska vi gå och rösta. Gör det du med om du inte redan gjort det! Valet är viktigt!

 

Att övervinna det destruktiva

Ångest! Just nu har jag sån vidrig ångest så jag vet snart inte var jag ska ta vägen. Istället för rakblad så sitter jag nu med likör, fel metod – jag vet men vad fan ska man göra?

keep-calm-and-just-stop-hurting-me

Ångest så jag mår illa. Att må illa ger mig ännu mer ångest och den blir allt bara en ond spiral. jag vet ju för fan inte hur man ska slå skiten ur ångesten. Jag vet inte och det gör mig så förbannad!!

Varför? Varför i helvete ska jag ha denna förbannade sjukdom – eller diagnos kanske man ska säga. Jag hatar det. Jag hade hellre varit frisk och kunna ha ett arbete, har ett socialt liv.. Inte bara att finnas utan att klara av att träffa människor, klara att leva!

Vissa som kommenterar min blogg får det att låta som att jag är sjukskriven för att det är kul, men seriöst – hur kul är det att må dåligt 24/7?? Jag tror inte det finns någon, jag menar att om man är frisk och jobbar så har man ett socialt liv, man har en ekonomi så man kan göra saker utan att behöva planera och kalkylera allt man kan göra.

Jag vill bli frisk! Jag vill slippa att ständigt gå med dessa tankar. Jag har ingenting att ta till mot min ångest. Jag får inga mediciner som fungerar för att jag går på DBT och det är så att jag ibland ångrar att jag började för innan hade jag medicin som funkade, det har jag inte nu.

Men DBT:n ger något, tror jag. Om inte annat så har jag en fin grupp att gå till. Den nya familjen. jag fasar dock till hösten för då slutar K. och A. men de båda verkar vilja fortsätta så jag hoppas!!

Men nu. Hur, hur, hur hanterar man ångest? Jag vet inte och det är också något jag hatar. Sen hatar jag att folk ser ner på oss med psykiska sjukdomar och diagnoser. Det är en av de få saker jag Hatar hos människor, hur de kan se ner på oss. Som om vi själv väljer det.

Men nu, jag mår just nu förbannat dåligt och jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte koppla av, så kanske kedjetäcke.. Men risken finns att jag somnar och då kommer jag inte kunna sova i natt och det måste jag för att klara av att gå upp i morgon för då är det gruppterapi.

Så ja. Jag fortsätter att sitta här..

När man hatar sina känslor

Hatar och vet inte hur jag ska styra alla känslor. Känslor som jag skäms över att ha. Känslor som är fel. Känslor som förstör. Svartsjuka och oro.

svartsjuka_54641827Jag hatar det. Jag skäms. Hatar och skäms.

Jag kan inte ens nämna det vid ord, bara i skrift. Lättast så. Vansinnigt rädd för en förlust. En förlust till fast av andra anledningar. Jag jämför mig själv med andra. Kan inte låta bli. Jag försöker, men nej.

Jag misslyckas. Hela tiden misslyckas jag. Oduglighet. Förtjänar inte gott.

Förtjänar inte lycka. Jag blir ändå bara lämnad. Alla svek i livet har satt sina spår. Det plus en sjukt låg självkänsla och inget självförtroende. Känslorna är här igen.

Sitter av och till och kollar bilderna i mappen “ramen”. Där alla bilder på de perfekta ligger. Inte som jag.

När jag är avklädd inför Jonas skäms jag. Särskilt när jag rör mig och känner hur hela jag dallrar. Fläsket flödar och jag känner mig fet. Är fet!

Jag vet att jag har gått ner i vikt, men det spelar ingen roll. Jag är inte nöjd. Inte än på långa vägar. Fett och utslag. Ful hy och ärrade armar, ben och händer. Jag har förstört mig själv. Totalt.

Mitt fel. Jag har mig själv att skylla. Varför kan jag inte kontrollera mig själv och mina impulser. Men, jag saknar ändå känslan. Hur är man då funtad? Jag ser hur ful jag är och ändå vill jag förstöra mig ännu mer.

Hur jävla normalt är det? Snart har det gått 2 månader utan rakblad eller brännsår. 2 månader. Snart är jag vid den magiska gränsen, gränsen som ligger på 3 månader.

Tanken är att jag då ska fira genom att unna mig något, men jag vet inte vad. Det får absolut inte vara något som kostar pengar för det har jag ändå inte råd med. Det enda jag skulle vilja unna mig är en ny vigselring för min är för stor. Även en ny förlovningsring och ett smycke i läppen.

Det sista har jag velat ha i många år men har inte haft det ändå. Har bara haft i näsan och i ögonbrynen. Men läppen. Det är något speciellt som lockar där.

Men mer då, det är saker som kostar pengar. Eller, det sista blir jävligt billigt då Jonas känner en sån sysslar med sånt. Kompisrabatt kallas det då. Bara betala för själva smycket.

Men annars då? Jag hade som mål att efter 3 månader lämna blod, för att få göra det måste man vara fri från sånt. Men jag får inte ändå för mina mediciner förstör, så nu måste jag hitta något annat.

Men nu. Just nu vill jag bara få bukt med oron. Den skamliga känslan. Det som förstör. Jag är bara så rädd. Rädd för ytterligare en förlust. Rädd.

I´m back home again

Idag börjades det med DBT och jag var verkligen nervös, men det gick bra. Vi gick mest igenom regler, var denna termin kommer bestå av, medveten närvaroövningar och läxorna till nästa vecka. Vi började 09:30 och ganska exakt kl 11:00 fick fick vi gå.

Jag gick till apoteket för att hämta ut mina mediciner, sen till banken för att mitt bankkort vägrar att fungera, samma sak med internetbanken och telefonbanken. Ganska frustrerande när man har pengar på kontot. Förvisso bara 48 kr men ändå. Sen åkte jag till Ica för att handla lite mat innan det var dags att åka hem.

Hela dagen har varit jobbig på det sättet att min kräkfobi har gjort sig påmind. Jag har mått illa hela tiden och så fort min mage knorrade, lät annorlunda eller att det bara kändes att man hade en mage, då var jag nära att fly hela tiden.

Det är verkligen en jobbig fobi. Det är inte bara samma sak som att “ingen tycker väl om att kräkas” men här är det annorlunda. Jag gråter hejdlöst och blir väldigt… ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Extra jobbigt är det på vinterhalvåret, men även på sommaren också. Men detta med att då vistas 10 personer i ett litet rum… Det var ingen höjdare.

Fan, jag hoppas på att bli av med denna fobi. Nå väl, nu är jag hemma, vi har ätit en tallrik med yoghurt med banan i och druckit kaffe. Jag ska kolla av lite på nätet och sen ska jag ta en timmes powernap.

Tänk att man kan bli så här slut bara av några få ärenden i stan. Jag har visserligen sovit uselt i natt, men det är ändå lika jobbigt. Jag kommer hem som ett vrak rent ut sagt. Så när man mår så här, då undrar man lite – hur ska jag någonsin kunna jobba? Nästan känslan av att “jag vill inte ha något jobb” men det vill man ju innerst inne.

Dels för att känna att man tillför något, men även för den ekonomiska biten. Slippa oroa sig varje månad. Det är något som också suger musten ur en. Men men… det blir väl bra så småningom hoppas jag.

Men men… nu ska här sovas. Eller vilas i alla fall!

Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

Att leva som de fattiga i samhället

15 dagar kvar tills pengarna kommer och jag är helt skakis av hunger. Hur fan löser man 15 dagar utan mat?
Jag måste snart få sjukersättning. Jag måste.

 

Vi klarar oss inte på en sjukersättning. Det går bara inte…  Jag vill ha mat. Jag vill ha mat nu och inte behöva vänta tills på måndag då jag får äta på behandlingen. Där får vi frukost och lunch, men sen då?

Sen när DBT:n slutar så är vi båda utan mat. Jag funderar på att varje dag börja ta doggy bag med mig hem så Jonas får äta också. Det är sjukt, men det är så vi måste göra. Har liksom inget alternativ. 

Nej, detta är inget tiggeri, jag vill bara sticka ut, visa världen hur det ser ut när man är sjukskriven. Folk som tror att man lever loppan. När vi var på café i torsdags gick någon förbi och muttrade om att “fika har de minsann råd med, men inte äta”. 
Men vadå, är det förbjudet att köpa fika när man fick födelsedagspengar som skulle gå till just Fika?

Vi valde att gå på café istället för att köpa hem fika. Det kan vara trevligt att fika ute ibland. Men, det är så här det ser ut. Vi är panka. Eller inte helt. Vi har 18:- i skrammel hemma och 33:- på Jonas konto. Det är 51 kronor totalt. Men vad köper man för mat för att klara sig så länge som möjligt på det?

Vi tar tacksamt emot förslag på billig mat. Så kommentera detta om ni vet något. Det skulle uppskattas. 

Sen, jag fick spottat i ansiktet på bakvägar igår om att jag är skyldig P. pengar som hen inte fått tillbaka, men HUR ska vi kunna betala när vi inte ens har råd att hålla oss själva flytande? Som det ser ut nu så har vi i runda slängar 14000:- i privata skulder, sen har vi skulder till vården, inkasso, fogden osv. osv.

Hade jag haft pengar så hade jag betalat skulder det första jag gjorde men jag har tyvärr inte den möjligheten. Det går inte. Så är jag skyldig Dig pengar – förlåt att du inte fått något, men vi klarar oss inte. ag hatar att ha skulder. Jag hatar att sitta hungrig. Jag är typ mer eller mindre skakis av hunger nu. 

Men, i morgon sk vi köpa köttfärs och krossade tomater, så kan vi göra köttfärssås till pastan. Pasta har vi ett tag till. Sen är vi helt black. Någon hjälp utifrån vill vi knappt ha, för det börjar bli pinsamt. Riktigt pinsamt. Men om ni bara tänker tanken på att hjälpa oss så är vi tacksamma, men vi tvingas tacka nej. 

Vi kommer aldrig kunna betala tillbaka ändå. Det suger. Känns så jävla förnedrande. Men. Nu ska jag ta tvätten. Sen är det snart tillåtet att gå och lägga sig för natten. Så blir de söndag snart. Då kan vi köpa någon form av föda. Det känns bra……

Att överleva i Sverige

lana-pengar

Jag blir så jävla trött, så less… ständigt denna pengajakt, kamp för överlevnad. Vi bor 2 personer och 2 djur, vi lever på 1 sjukpenning. Vi unnar oss Ingenting och ändå kan vi inte äta oss mätta när räkningarna är betalda.

Jag har inte rätt till försörjningsstöd, jag bråkar om att få sjukpenning…
Snacka det finns en anledning till att ha ångest, att leva i detta Varje jävla månad. Vi har inte ens 7000:- kvar nu och inte en räkning är betald, vi har skulder som ska tillbaka.

Fy fan säger jag bara! Ska vi behöva sälja djuren eller vad är det frågan om? Djuren är det käraste vi har. Det är det enda vi unnar oss. Vi har inte ett helt klädesplagg, de få gånger vi köper kläder så är det inte på rea, nej det är på second hand. 

Inget fel i second hand, men det skulle kännas fint att kunna unna sig något, äta sig mätt varje dag, kunna köpa något klädesplagg lite då och då, kunna betala tillbaka skulder men det finns inte just nu. 

Det gör så jävla ont, det känns så förnedrande. Jag är bara så less på detta!

Med ett inre tvivel…

Det växer ett litet frö inom mig, för varje dag så växer det sig större och större för att snart stå i full blom. Taggigt är det också, då jag avskyr detta frö. Det heter “självförakt” och “tvivel”

Duger jag som jag är? Är jag värd att ha några vänner? Är jag värd att bli älskad? Sen frågor som jag inte delar med mig av. Jag lovar – såna funderingar finns också, även fast jag är öppen med det mesta. Jag funderar om övergreppen – jag kanske fick vad jag förtjänade. Jag vet svaret på det egentligen, jag fick verkligen mer än jag förtjänade men nu finns det i mitt sinne också.

Ingen förtjänar sexuella övergrepp även fast det är från sin partner och ingen förtjänar att bli slagen. INGEN.. Det är sånt som jag skulle behöva ventilera hos en terapeut, men det är ett problem. Jag har så svårt att öppna mig och nu börjar jag känna att jag Nästan kan öppna mig för min kontakt person på DBT:n men nu är det ingen mening då vi snart slutar.

Jag vill veta att jag har en som jag kan prata med i flera år om så skulle krävas. Som det förmodligen kommer göra. Då räcker inte drygt 3 veckor. Och eftersom jag har så svårt att öppna mig så känns det bara svårare att öppna mig om jag vet att jag inte kommer att kunna prata med henne efter att DBT:n är slut.

Så nu står mitt hopp till öppenvården. Jag har stått i kö i snart 2 år!! Jag väntar snällt och hoppas varje gång ett brev märkt “Västra Götalandsregionen” dimper ner i brevlådan, men det är bara annat som kommer.  Jag fick idag höra att psykologen som utredde mig är tillbaka på onsdag så då skulle hon kolla upp om utredning om adhd/add för min del.

Fick frågan på skype om jag är ute efter att samla mer diagnoser men det handlar inte om det utan det handlar om att jag känner själv att mina problem inte hjälpts av alls av varken kontakt med min VOBS (Vård och behandlingssamordnare) eller med mediciner och problemen stör mig Dagligen. Visst, jag kanske inte blir medicinerad, men då kommer jag kanske få tips på hur jag kan lära mig att stå ut.

Koncentrationen stör mig och har gjort i Många år. Redan i 5:an eller om det var 6:an så satt jag oftast i grupprummet tillsammans med andra som behövde lugn och ro. Idag har jag svårt med det, att sålla intryck, jag kan inte sitta hos min VOBS med utsikten ut, för kommer ex en fågel så flyger jag bort i tanken och börjar tänka på annat, jag kan inte med att sitta och lyssna på något en längre tid utan måste ha små pauser.

Idag kom vi in på det och jag får tillåtelse att gå ut ur rummet och smita ner för att ta en nypa frisk luft. Låt säga att det börjar krypa i mig efter redan 15 minuter, går jag inte ut så missar jag mestadels av tiden då jag inte kan återfokusera på annat sätt än få en paus. Så nu ska vi göra så. Jag kommer då missa max 10 minuter än som nu 25 minuter.

Nå väl. Jag skulle helst av allt vara medicinfri, diagnosfri, ha ett jobb och fasta rutiner. Men nu är jag inte det och då tänker jag ta reda på vad jag kan få extra hjälp med. För att få min vardag att fungera. 

Tack för mig! 🙂