Archives

Med en önskan

Jag skrev som förslag igår att jag ska skriva om min uppväxt och jag fick 5 kommentarer väldigt fort, det blir kanske lite hoppigt, men ja… Jag kommer börja från dagen jag föddes, inte skriva för långt och det kommer ligga bilder på slutet.

Jag föddes i Nyköping onsdagen den 10 oktober 1979. Vi blev kvar på lasarettet till 22 oktober för jag kom ut med snitt och mamma mådde inte så bra efteråt. Hemma sen väntade 4 syskon på mig. Min 16 år äldre storasyster tog hand om min mycket om mina föräldrar jobbade eller om det var golftävlingar.

Jag började på lekis när jag var 5 år och det var roligt tyckte jag, vi gjorde små skogsutflykter eller så var vi på gården. Jag var väldigt risktagande som barn – jag tog bort gashandtaget på min brors moped och satte det på cykeln, men den cykelturen slutade i ett dike fullt med brädor, spik och en jävla massa brännässlor.

Det var mest med cykeln jag tog risker. Cyklade i skogen med en kompis och vi lekte att vi tävlade i motorcross och då måste man cykla fort. Men i en backe med sväng så tappade cykeln fästet så jag gled rakt in i en stor myrstack, sen hade vi en sandhög utanför vår tomt, där cyklade vi i hög fart och tävlade om vem som hoppade längst.

Jag gick mycket ute i skogen, med mamma & pappa, bara pappa eller ensam. Jag vad jämt i skogen och tänkte varje sommar saker som “titta, en huggorm – den ska vi klappa på” så gjorde jag det. Jag menar, ungjävel, håll dig borta från ormar.

Klättra i träd, högt upp i träd var (är) också sjukt kul och det finns inga omöjliga träd, det finns bara dom som är lite svårare. Men jag gjorde det. Högst upp i en björk mellan tomterna till 2 vänner. Deras mammor fick panik och ringde efter min mamma, så de stod nedanför trädet och försökte få mig att klättra ner. Ville jag det?

Sen när jag började skolan så var det blandade känslor vill jag lova. I skolan hade vi en bra lärare, Eian. Hon var lite av den gamla typen av lärare. En dag gjorde vi en utflykt till Skansberget som har vandringsleder och brånsåldersgravar. Där sprang vi runt, berget var brant, gångarna var smala och där sprang vi.

Men skolan, jag blev retad från första dag och då var det mina glasögon jag fick höra om, men det accelererade fort och snart var jag mobbad. De slog mig, muggdoppade mig, kallade mig dumma saker. Det var på låg- och mellanstadiet.

När det var dags för högstadiet drog jag en lättnadens suck, för vår klass skulle splittras och då skulle allt bli en ny start. Men jävlar så fel jag hade, allt blev ännu värre. Mest fysiskt våld där blåmärken snart var en accessoar typ.. Men när jag gick i 8:an så var det en anonym kvinna som ringde till min mamma för att hennes barn hade berättat hur jobbigt jag hade det. Hon valde att vara anonym, så jag vet inte om det var en kille eller tjej eller ens från min klass.

Mamma ringde rektorn så det lugnade ner sig i någon vecka och sen var det dags igen. Högstadiet och hela Gnesta är något som fortfarande gör ont. Även nu som vuxen så är hela Gnesta bara ångest. Björnlunda är annorlunda. Dit vill jag, finns så mycket jag vill visa för Bror.

Fast visst var det jobbigt då också. Ibland fick jag vara med killarna på bus och ibland så hatade de mig. Jag minns att min cykel försvann och det visade sig att någon hade böjt ekrarna och hängt upp cykeln i ett träd i framhjulet och släppt ut luften för att sen slita ut slangen så den hängde i navet.

Innan jag fick vara ensam hemma efter skolan så skulle jag alltid vara hemma hos en klasskamrat, T. för vi skulle tydligen ha kul. Vi lekte när vi var mindre, men det enda jag kan komma på idag är den perioden, efter skolan. På hennes rum med O´boy, ostsmörgås, på golvet och läsa Lilla Fridolf.

Så jag gick oftast in till Jenny i huset bredvid, hon var 2 år äldre än mig och hennes lillebror var 4 år yngre än mig (tror jag). Men vi lekte, utomhus dessutom!! Jag minns att de hade såna walkie-talkies och deras pappa sågade ut vapen till oss.

Sen hade jag och Jenny varsin walkie-talkie och hennes bror var tjuv. Så höll vi på. Kul var det. Sen hände något hemskt!! Jag har inte berättat för någon. Ingen, men fick rykten ändå. De hade en lekstuga i anslutning till poolen och jag gick in där för att byta om tror jag, minns bara att jag gick in där och då kom B. in och han var ett år äldre än mig, men han tvingade mig till att lägga mig på golvet, sen la han sig naken ovanpå mig. Sen hade han äckliga fingrar som var överallt.

Vet att de andra såg det men det vad jag som fick ta skiten för jag gjorde fel.. Jag. Som låg underst och slingrade mig som en ål. Fan, den händelsen har jag förträngt, men det kanske är asets fel – han som var värre.. Då kändes det andra så ynkligt liksom.

Sen, utöver sånt. Jag och Jenny åkte till stallet ibland – hon red och jag tittade på, vi hjälptes åt att mocka boxar och spiltor. Sen var vi flera som hade kaniner, 5 st om vi ska vara exakta. Vi ordnade med kanintävling, fåra föräldrar byggde hinder, de såg ut som vanliga hinder för hästar fast i miniformat.

Sen döpte vi klubben till NSMPD och det var första bokstaven i kaninernas namn. Jag hade 3 kaniner. Först hade jag Polly (bondkanin) som jag köpte för egna pengar av Rolle på macken. Varje vecka så betalade jag och totalt kostade hon 50:- sen byggde pappa buren.

Sen dog hon och då köpte jag Pelle som var vädur, men det var inte det lättaste att få honom att vilja hoppa. Sen kom Pajas in i mitt liv och honom var det fart på, i honom var det nog bondkanin och hermelin, men jag vet inte. Men även som vuxen har jag haft kanin och det är Zelda, den finaste kaninen jag haft någonsin. Sen hade vi även Rocky och Kajsikum.

Får nog göra en paus här – fortsätta i ett nytt inlägg, men jag bombar ut med bilder 🙂

301700_10150636626364580_647851710_n

Jag och Anna – jag är den yngsta

 

380645_10150636626459580_2004161279_n

Mamma och jag på vandring

 

405211_10150636626599580_2008072015_n

Jag vädrar rumpan på Rotsidan

 

485695_10150636627239580_1709780616_n

Spanar mot min morbrors hus. Är här hos mormor & morfar

 

526560_10151723730099580_1077966047_n

Håkan och jag

 

557814_10151723730334580_377403521_n

Jag men min faster och farmor på Kolmården

 

558873_10151723730164580_1409568593_n

Jag badar med Monica

 

1045171_10151723730114580_830892410_n

Pepparkaksbagare i farten

 

1231141_10151723730354580_1456533456_n

På min födelsedag

 

1234069_10151723730279580_681258623_n

Jag och pappa i Norrland, minns inte var dock..

 

1234500_10151723730194580_1094250538_n

Skumbad är roligt

 

1236473_10151723730249580_1863930618_n

Sover gott med Skrållan

 

 

Kanske att jag känner fel?

Jag har tidigare skrivit om att jag inte har någon terapeut, så jag skrev av mig lite i en grupp på facebook om det och tänkte att jag delar samma inlägg här. 

hemmingsson_438_9271952

Jag blir knäpp snart, jag får ingen hjälp av psykiatrin, har mediciner men inget mer. Innan vi påbörjar min PTSD-behandling så måste jag få hjälp att komma ur den destruktiva banan, problemet är bara att de anser att jag inte är redo för terapi, så jag får ta mig ur den destruktiva banan själv.
Att jag inte är redo – de säger att det är för att jag har koncentrationssvårigheter (ADD) men jag har inte kommit upp i rätt dos av Concerta än så de vill invänta den biten.

Problemet är bara att jag nyss börjat med Litium och nu när vi ska hitta rätt dos så vill de inte röra Concertan.
För att lindra det hela så har de skrivit i min vårdplan att jag ska kunna få planerade inläggningar så jag ringer öppenvården och de fixar en tid på psyk, så jag slipper sitta och vänta.
Det känns bara som att de knuffar undan mig, skyller på saker och slänger in mig planerat på psyk för att de själva inte ska behöva göra något.

De planerade inläggningarna, då hamnar jag på en avdelning där man bara får vara i 48 timmar. Vad nu de timmarna kan göra när man har sån sjuk ångest och inte får någon möjlighet att prata med någon som bryr sig.
Jag har gått i DBT och terapeuten då trivdes jag aldrig med, men jag skrev ett detaljerat brev till henne om det som utlöste min PTSD och efter det så blev allt 10 gånger värre och nu står jag ensam. Alla minnen dyker över mig mycket oftare nu efter brevet.

Sen Litium – det kan ta upp till 1 år innan effekten är stabil, så har jag otur så får jag vänta så länge innan de höjer min Concerta, sen tar det ett tag innan den ger full effekt. Så det känns som att jag kommer få vänta i evigheter innan jag får någon hjälp, först “vanlig” terapi, sen ta PTSD-delen.
När ska jag bli hel igen?

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Och sen då…?

motion11

Har varit ute med Dipp och då även försökt att motionera mig själv, men det var svårt – dels så ville inte mina ben samarbeta med mig, de ville inte gå lika fort som jag ville. Men lagom då jag kom upp i en vettig hastighet (max 8,43 km/tim) då tvärnitade Dipp för att hon hittade en stolpe som doftade vansinnigt gott.

Men det var ändå skönt att komma ut på promenad. Jag är förvisso ute och går ofta, men när jag bara planerar att gå ut med henne så glömmer jag att köra igång runtastic. Något jag måste bli bättre på, kan vara kul att se hur långt man går varje dag.

Sen denna runda, jag har kommit på en väg där jag kan få in kanske 2-3 km extra, får ta den vägen nästa gång. Men men… Nu har jag beslutsångest, ska jag duscha eller bara byta kläder och gå till skogs för att rasta kameran? Fast då gå utan Dipp. Få in den där egentiden som ska vara så viktig.

Om det blir skogen så blir det en rätt ordentlig terräng och jag funderar på om jag ska ta ryggsäcken och lite kaffe med…. Vi har nämligen hittat ett ställe där vi brukar släppa Dipp, men inte nu då det är koppeltvång som gäller.. Men då dit själv, för det är en fin väg att gå.

Bror är inte hemma förrän 14-tiden för han är nu hos tandläkaren och sen ska han till vårdcentralen..Så ja, jag kan egentligen få min egentid hemma men det är så skönt att komma ut i skogen, jag kan känna ett behov av det, så ja.. det lutar åt det.

Måste ringa mitt boendestöd först, de är så dåliga på att höra av sig. En av dom sa att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och det blev jag den 24:e mars. Så jag skickade ett sms och skrev att jag var utskriven. Fick inget svar så jag skickade ett nytt sms i förrgår och bad hen att ringa mig (jag hatar att ringa själv) men hen varken svarade på mitt sms eller ringde.

Så det fungerar inte direkt så som jag trodde/hoppades. Så jag får väl ringa då. Inte mycket annat att göra. Men jag måste ringa Solhem först och be om recept på Stesolid och Lergigan, de lovade ju att det skulle finnas på apoteket i förrgår på eftermiddagen, men det hade inte ens kommit in igår. Så jag är en smula desperat för mina har ju varit slut ett tag nu.

Men men, nu ska ni slippa läsa värsta novellen :p

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Fem tusen


Detta är inlägg 5000


Jag startade dagen direkt efter frukost för att ta en egentid med bara mig och kameran, så jag tog bussen till resecentrum och gick till Ramnaparken för att gå runt sjön, målet var att se en mandarinand på riktigt!! OCH, jag gjorde den. Klicka in på bilden så kommer du vidare till mer bilder som ligger uppe.

PICT1627

Det blev ingen lång promenad dock, 3 km på 1,5 timme så tempot var inte det högsta direkt, men det var kameran som bestämde och jag fick gilla läget. Fast jag klagade inte. Det var en fin förmiddag!

Väl på avdelningen så sa jag högt och bestämt att jag INTE skulle få någon förväntansångest, men nu – 5 timmar senare så har jag fått bollmassage, 2 stesolid och 4 lergigan. Så det gick inget vidare.

Men, jag har ändå förmiddagen i mig och tänker leva på den känslan ett tag till. Förutom mandarinanden så kom jag även nära sångsvanarna, jag ser bara knölsvan överallt. Visserligen har vi sångsvan i Viskan utanför oss, men jag har inte fått någon vettig bild

PICT1584

Men denna är jag nöjd med!! Så, fram till lunch så var det en toppendag, så nu ikväll får jag titta på bilderna och drömma mig tillbaka. Måste gå denna runda med Bror också, kanske rent av haffa Lisa när hon kommer. Längtar ihjäl mig efter henne!!

Men, nu ringde det på dörren och tidsmässigt så stämmer det med matvagnen.

På återseende!

 

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)

Att leva med borderline

Igår skrev jag om att vara bipolär och då främst om det faktum att många brukar säga att det måste kännas bra att vara hypoman. Det inlägget hittar du —> HÄR<—

Nu tänkte jag skriva om borderline och hur det yttrar sig för min, det är ju olika från person till person.

Men jag då, de kriterier som stämmer mycket på mig är dessa

  • Skräck att bli övergiven.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.

Namnlös

Skräck att bli övergiven, jag är rädd att släppa in människor för nära, ständigt på min vakt för att jag nästan väntar på “kniven i ryggen”. Rädd för att min man ska lämna mig eller vara otrogen.

Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild – jag kan inte ta komplimanger över mitt utseende, jag avskyr att se mig i spegeln för då ser jag bara hur fet jag är, så jag försöker tänka mycket på vad jag äter samt väger mig varje dag.

Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar – droger, då är det alkohol som varit det jag sysslat med, drack för mycket under 4 år för att döva ångest och då med sprit så jag vågar idag inte ta en grogg så jag håller mig till cider. Sen har vi pengar, jag ser inte riskerna med att köpa saker som jag inte behöver – jag ser då inte allt annat som är viktigt.

Jag köper dock sällan dyra saker, billigt men då rätt mycket.

Återkommande självmordsförsök, hot om självmord och självmisshandel – Jag har aldrig hotat om självmord, men jag har tänkt mycket på det. 2011 så hade jag bestämt mig, när, var och hur. Allt var bestämt, jag bara väntade på rätt datum. 6 månader innan så lärde jag känna Bror och då jag kände så starkt för honom så valde jag att ge livet en chans.

Självmisshandel, det är väl ingen hemlighet om att jag är självdestruktiv. Nu har jag dock inte skadat mig sen den 26 augusti. Det gången blev det dock så pass illa att jag själv blev rädd. Läkarna kom efter mycket om och men att ofta när jag självskadar så befinner jag mig i en psykos så nu äter jag medicin mot det.

Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar – Jag blir väldigt lätt irriterad men oftast så visar jag det inte så mycket och då övergår det oftast till ångest, jag är ofta även djupt deprimerad.

Återkommande känsla av tomhet och leda – Jag känner mig ofta ensam och less på allt, ensam även fast jag vet att jag inte är det, jag har folk runt om mig men där kommer det in att jag inte vågar släppa in folk i mitt liv. Jag har även Bror och ibland klarar jag att prata med honom när jag mår dåligt, inte alltid, men jag börjar bli bättre på det.

Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar – även här, jag förväntar mig svek, att folk ska använda mina svagheter mot mig, att göra allt för att såra mig. Har även mycket tvångstankar.