Archives

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

In & ut

I onsdags kväll blev jag inlagd och blev utskriven i förmiddags. Att jag flera gånger pratat om självskador och självmord bryr sig ingen om, inte på psyk i alla fall. Min man och min familj och vänner försöker så gott de kan, men jag känner bara att jag inte orkar kämpa.

Deras försök betyder mycket men de hjälper inte på det sättet.
Utan dom så hade jag gett upp för längesen, men nu orkar jag inte försöka längre. Det är bara mörkt..

Hur får man psyk att lyssna? Måste jag verkligen göra något rent fysiskt för att de ska fatta att jag vill dö?

Egentligen vill jag inte dö, men jag orkar inte ha det så här längre.
Varje gång tåget åker förbi så tänker jag “nästa tåg”
Hur hittar man hoppet??

En vän, Carola ska prata med sitt personliga ombud och se till att jag får träffa henne, sen att hon då ska hjälpa mig med kontakten med psykiatrin. Så tacksam för att det finns folk som orkar kämpa för och med mig. Men en sak som mamma skrev, som inte stämmer;

“Gör det Carola ! Jag känner mig som en dålig mor , Men Gud va jag oroar mig när jag inte kan hjälpa min dotter.Så är det när man bor så långt ifrån . Ni är samariter som hjälper Maria hoppas så att hon ska få den hjälp hon så väl behöver. och får må bra”

Att hon känner sig som en dålig mor, men det är hon verkligen inte. Det är inte lätt för henne att kunna hjälpa mig så mycket som hon vill när hon bor 36 mil bort. Jag vet att hon hade gjort mer än hon redan gör om avståndet inte hade varit så långt.

Men.. Jag är hemma nu. Mår riktigt ruttet men försöker hålla masken på. Det är svårt att prata när man inte vet vad man ska säga. Jag har ångest och tänker på döden som utväg.

Satt inne igår och hörde tåget komma och då kom tanken… måste kolla upp tågtrafiken… Men nej.. Jag får inte. Får inte ge upp. Har förvisso kämpat i så många år nu men det blir aldrig bättre.

Men döden kommer ändå som Bror säger, så varför skynda? Men jag tänker att jag har mått så här i så många år, varför ska jag då fortsätta att må dåligt när det finns en lösning?

Men så tänker jag på Bror, familj och vänner.. Och då kommer tanken, ska jag verkligen leva enbart för andra? Men jag försöker hänvisa till en boktitel, som jag gjort innan; “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Tycker den är så talande.

Men nej, jag ska försöka leva lite längre… För andras skull…

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Med en önskan

Jag skrev som förslag igår att jag ska skriva om min uppväxt och jag fick 5 kommentarer väldigt fort, det blir kanske lite hoppigt, men ja… Jag kommer börja från dagen jag föddes, inte skriva för långt och det kommer ligga bilder på slutet.

Jag föddes i Nyköping onsdagen den 10 oktober 1979. Vi blev kvar på lasarettet till 22 oktober för jag kom ut med snitt och mamma mådde inte så bra efteråt. Hemma sen väntade 4 syskon på mig. Min 16 år äldre storasyster tog hand om min mycket om mina föräldrar jobbade eller om det var golftävlingar.

Jag började på lekis när jag var 5 år och det var roligt tyckte jag, vi gjorde små skogsutflykter eller så var vi på gården. Jag var väldigt risktagande som barn – jag tog bort gashandtaget på min brors moped och satte det på cykeln, men den cykelturen slutade i ett dike fullt med brädor, spik och en jävla massa brännässlor.

Det var mest med cykeln jag tog risker. Cyklade i skogen med en kompis och vi lekte att vi tävlade i motorcross och då måste man cykla fort. Men i en backe med sväng så tappade cykeln fästet så jag gled rakt in i en stor myrstack, sen hade vi en sandhög utanför vår tomt, där cyklade vi i hög fart och tävlade om vem som hoppade längst.

Jag gick mycket ute i skogen, med mamma & pappa, bara pappa eller ensam. Jag vad jämt i skogen och tänkte varje sommar saker som “titta, en huggorm – den ska vi klappa på” så gjorde jag det. Jag menar, ungjävel, håll dig borta från ormar.

Klättra i träd, högt upp i träd var (är) också sjukt kul och det finns inga omöjliga träd, det finns bara dom som är lite svårare. Men jag gjorde det. Högst upp i en björk mellan tomterna till 2 vänner. Deras mammor fick panik och ringde efter min mamma, så de stod nedanför trädet och försökte få mig att klättra ner. Ville jag det?

Sen när jag började skolan så var det blandade känslor vill jag lova. I skolan hade vi en bra lärare, Eian. Hon var lite av den gamla typen av lärare. En dag gjorde vi en utflykt till Skansberget som har vandringsleder och brånsåldersgravar. Där sprang vi runt, berget var brant, gångarna var smala och där sprang vi.

Men skolan, jag blev retad från första dag och då var det mina glasögon jag fick höra om, men det accelererade fort och snart var jag mobbad. De slog mig, muggdoppade mig, kallade mig dumma saker. Det var på låg- och mellanstadiet.

När det var dags för högstadiet drog jag en lättnadens suck, för vår klass skulle splittras och då skulle allt bli en ny start. Men jävlar så fel jag hade, allt blev ännu värre. Mest fysiskt våld där blåmärken snart var en accessoar typ.. Men när jag gick i 8:an så var det en anonym kvinna som ringde till min mamma för att hennes barn hade berättat hur jobbigt jag hade det. Hon valde att vara anonym, så jag vet inte om det var en kille eller tjej eller ens från min klass.

Mamma ringde rektorn så det lugnade ner sig i någon vecka och sen var det dags igen. Högstadiet och hela Gnesta är något som fortfarande gör ont. Även nu som vuxen så är hela Gnesta bara ångest. Björnlunda är annorlunda. Dit vill jag, finns så mycket jag vill visa för Bror.

Fast visst var det jobbigt då också. Ibland fick jag vara med killarna på bus och ibland så hatade de mig. Jag minns att min cykel försvann och det visade sig att någon hade böjt ekrarna och hängt upp cykeln i ett träd i framhjulet och släppt ut luften för att sen slita ut slangen så den hängde i navet.

Innan jag fick vara ensam hemma efter skolan så skulle jag alltid vara hemma hos en klasskamrat, T. för vi skulle tydligen ha kul. Vi lekte när vi var mindre, men det enda jag kan komma på idag är den perioden, efter skolan. På hennes rum med O´boy, ostsmörgås, på golvet och läsa Lilla Fridolf.

Så jag gick oftast in till Jenny i huset bredvid, hon var 2 år äldre än mig och hennes lillebror var 4 år yngre än mig (tror jag). Men vi lekte, utomhus dessutom!! Jag minns att de hade såna walkie-talkies och deras pappa sågade ut vapen till oss.

Sen hade jag och Jenny varsin walkie-talkie och hennes bror var tjuv. Så höll vi på. Kul var det. Sen hände något hemskt!! Jag har inte berättat för någon. Ingen, men fick rykten ändå. De hade en lekstuga i anslutning till poolen och jag gick in där för att byta om tror jag, minns bara att jag gick in där och då kom B. in och han var ett år äldre än mig, men han tvingade mig till att lägga mig på golvet, sen la han sig naken ovanpå mig. Sen hade han äckliga fingrar som var överallt.

Vet att de andra såg det men det vad jag som fick ta skiten för jag gjorde fel.. Jag. Som låg underst och slingrade mig som en ål. Fan, den händelsen har jag förträngt, men det kanske är asets fel – han som var värre.. Då kändes det andra så ynkligt liksom.

Sen, utöver sånt. Jag och Jenny åkte till stallet ibland – hon red och jag tittade på, vi hjälptes åt att mocka boxar och spiltor. Sen var vi flera som hade kaniner, 5 st om vi ska vara exakta. Vi ordnade med kanintävling, fåra föräldrar byggde hinder, de såg ut som vanliga hinder för hästar fast i miniformat.

Sen döpte vi klubben till NSMPD och det var första bokstaven i kaninernas namn. Jag hade 3 kaniner. Först hade jag Polly (bondkanin) som jag köpte för egna pengar av Rolle på macken. Varje vecka så betalade jag och totalt kostade hon 50:- sen byggde pappa buren.

Sen dog hon och då köpte jag Pelle som var vädur, men det var inte det lättaste att få honom att vilja hoppa. Sen kom Pajas in i mitt liv och honom var det fart på, i honom var det nog bondkanin och hermelin, men jag vet inte. Men även som vuxen har jag haft kanin och det är Zelda, den finaste kaninen jag haft någonsin. Sen hade vi även Rocky och Kajsikum.

Får nog göra en paus här – fortsätta i ett nytt inlägg, men jag bombar ut med bilder 🙂

301700_10150636626364580_647851710_n

Jag och Anna – jag är den yngsta

 

380645_10150636626459580_2004161279_n

Mamma och jag på vandring

 

405211_10150636626599580_2008072015_n

Jag vädrar rumpan på Rotsidan

 

485695_10150636627239580_1709780616_n

Spanar mot min morbrors hus. Är här hos mormor & morfar

 

526560_10151723730099580_1077966047_n

Håkan och jag

 

557814_10151723730334580_377403521_n

Jag men min faster och farmor på Kolmården

 

558873_10151723730164580_1409568593_n

Jag badar med Monica

 

1045171_10151723730114580_830892410_n

Pepparkaksbagare i farten

 

1231141_10151723730354580_1456533456_n

På min födelsedag

 

1234069_10151723730279580_681258623_n

Jag och pappa i Norrland, minns inte var dock..

 

1234500_10151723730194580_1094250538_n

Skumbad är roligt

 

1236473_10151723730249580_1863930618_n

Sover gott med Skrållan

 

 

Utan rubrik

help

Folk bryr sig märker jag… på facebook var det en vän som skrev
“Men asså seriöst Maria, du skriver i din blogg att du mår sämre än sist du blev inlagd så förstår inte vad du fortfarande gör hemma? Åk in med dig så slipper du alla måsten osv.. Fan, jag ringer farbror blå på dig snart! Så jäkla orolig jag är för dig nu”

Men jag vill inte in, men jag kanske behöver det.. vem vet? Jag behöver ett bollplank, jag behöver prata, jag behöver en terapeut för jag klarar inte detta ensam. Jag vet att det är Jag som ska göra jobbet, men jag behöver någon som kan hjälpa mig att hitta verktygen.

Jag är bara helt off. Idag är första gången jag sitter vid datorn på 2 dagar, jag har legat i sängen med mobilen och spelat spel. Sen bloggat, men knappt något mer. Legat där och fått tröst av Dipp, sen har även katterna varit på besök.

11174960_10152993191934580_5191616833160242387_n

Men. Jag vet inte. Jag orkar inte… Jag vill inte. Har visserligen varit uppe lite idag, för det råkade vara fotboll, Elfsborg vann borta mot Sundsvall. Så det har jag sett.

Sen har vi pratat lite om det här med vad Paula tycker, och Bror sa att jag i alla fall skulle ringa psyk, idag eller i morgon. Så jag ringer i morgon. De har ju obs:en och det kanske räcker. 2 dygn. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.

Funderat på meningen med livet. Som jag sa till Bror innan, jag har inte valt livet, så varför ska jag då lida så? Visst, jag är inte sur på mina föräldrar för att de fattade beslutet att skaffa barn, men när de väl får ett barn – varför ska de då få ett som inte klarar av att leva fullt ut?

Vad har De gjort för fel att få en “sån som mig”? De förtjänar ett barn som är bättre än så här. Jag vet ju hur mycket jag oroar dom och jag vill inte att de ska behöva vara oroliga.

Jag skadar mig själv och mina föräldrar vet om det och jag vill inte såra dom, men ändå så kan jag inte hålla ihop mig. Sluta skada, sluta drömma om det. Sluta känna att det är den biten som får min ångest att släppa.

Nej. Jag vill inte såra och oroa. Men jag gör det ändå. Förlåt!

Hjärtat på rätta stället

Inte nog med att Elfsborg anordnar cykelresor till bortamatcher för att samla in pengar till cancerfonden, i år ska de göra samma sak igen, något som förra säsongen blev en succé. Nu är det nästa grej; vi supportrar kan bli faddrar åt nyanlända invånare och då är det främst personer från Syrien.

Detta för att få in dom i samhället så de ska känna sig mer välkomna. Inte nog med det så ska alla dessa erbjudas att få en matchbiljett när Kalmar FF kommer på besök.

Det känns så fint, en klubb med ett extra stort hjärta!

Finns att läsa HÄR och HÄR

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Hur kan det göra så ont?

Nu, 2 veckor med en sjuhelvetes ångest. Skakar, hackar tänder, ont i nacken, ont i huvudet och allt för den förbannade ångesten.. Jag orkar inte detta, jag har bara en enda sak i huvudet.. Bara en. Men nej.

Vi skulle åkt till svärmor idag, men vi gör det i morgon istället. Idag ska vi bara hämta ut mina mediciner och sen ta en promenad från sjukhuset till Sjöbo. Kameran följer givetvis med. 

11130133_10152927705624580_5112080332586444000_n

Sen kastade jag på mig lite smink i hopp om att glömma ångesten, men nej. Det gör ingen skillnad, tyvärr. Men jag försökte i alla fall,, Jag har försökt med mycket men jag kan inte hitta något som distraherar mig. Vi försökte titta på film härom kvällen så Bror kunde pilla mig i håret, men jag klarar inte av att ligga eller sitta still för länge.

Det blir nästan som att ångesten ökar. Orkar inte göra saker hela tiden, behöver även varva ner men det går inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det känns som att alla dörrar till hjälp är låsta.

 

Och sen då…?

motion11

Har varit ute med Dipp och då även försökt att motionera mig själv, men det var svårt – dels så ville inte mina ben samarbeta med mig, de ville inte gå lika fort som jag ville. Men lagom då jag kom upp i en vettig hastighet (max 8,43 km/tim) då tvärnitade Dipp för att hon hittade en stolpe som doftade vansinnigt gott.

Men det var ändå skönt att komma ut på promenad. Jag är förvisso ute och går ofta, men när jag bara planerar att gå ut med henne så glömmer jag att köra igång runtastic. Något jag måste bli bättre på, kan vara kul att se hur långt man går varje dag.

Sen denna runda, jag har kommit på en väg där jag kan få in kanske 2-3 km extra, får ta den vägen nästa gång. Men men… Nu har jag beslutsångest, ska jag duscha eller bara byta kläder och gå till skogs för att rasta kameran? Fast då gå utan Dipp. Få in den där egentiden som ska vara så viktig.

Om det blir skogen så blir det en rätt ordentlig terräng och jag funderar på om jag ska ta ryggsäcken och lite kaffe med…. Vi har nämligen hittat ett ställe där vi brukar släppa Dipp, men inte nu då det är koppeltvång som gäller.. Men då dit själv, för det är en fin väg att gå.

Bror är inte hemma förrän 14-tiden för han är nu hos tandläkaren och sen ska han till vårdcentralen..Så ja, jag kan egentligen få min egentid hemma men det är så skönt att komma ut i skogen, jag kan känna ett behov av det, så ja.. det lutar åt det.

Måste ringa mitt boendestöd först, de är så dåliga på att höra av sig. En av dom sa att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och det blev jag den 24:e mars. Så jag skickade ett sms och skrev att jag var utskriven. Fick inget svar så jag skickade ett nytt sms i förrgår och bad hen att ringa mig (jag hatar att ringa själv) men hen varken svarade på mitt sms eller ringde.

Så det fungerar inte direkt så som jag trodde/hoppades. Så jag får väl ringa då. Inte mycket annat att göra. Men jag måste ringa Solhem först och be om recept på Stesolid och Lergigan, de lovade ju att det skulle finnas på apoteket i förrgår på eftermiddagen, men det hade inte ens kommit in igår. Så jag är en smula desperat för mina har ju varit slut ett tag nu.

Men men, nu ska ni slippa läsa värsta novellen :p