Archives

Lite terapi kan man säga

Jag har nu skrivit två listor, en där jag skriver vad jag kan göra för att distrahera mig när jag mår dåligt och en lista med olika objekt jag kan utgå ifrån när jag ska gå ut och fotografera. Men jag börjar med första listan, och ni får gärna komma med förslag om jag skrivit saker som kanske inte är bra eller tips på mer saker.


ATT TÄNKA POSITIVT

  • Barndomen tillsammans med pappa, alla timmar vi spenderade i naturen, gick Sörmlandsleden, låg i skogen vid fågelsjön i Björnlunda, natten vi åkte ut och satt i skogen och åt frukost till ljudet av orrspel. De gånger vi gick till Högtorn.
    De gånger vi tränade tillsammans, åkte till Vansbro för att simma Vansbrosimmet och de dagsutflykter vi sen gjorde. 
  • Ta regelbundna promenader både med och utan Dipp, helst tillsammans med Bror. På så vis skapa nya, positiva minnen 
  • Gå i skogen, tälta, leta geocaches, fotografera, 
  • Ha ett typ ”mini.spa” en gång i veckan 
  • Duscha minst varannan dag 
  • Bygga lego 
  • Massera Bror eller djuren 
  • Läsa fototidningar, 
  • Spela spel i mobilen 
  • Försöka orka träffa någon

FOTOOBJEKT

  • Svartvitt
  • Porträtt
  • ”Fula” saker i naturen
  • Husdjuren
  • Vilda djur
  • Arkitektur
  • Silhuetter
  • Macro
  • Landskap, långa vyer
  • Fototriss, tex. 3 bilder under kategori Rost
  • Blommor
  • Träd
  • Bilder redigeras till Sepia
  • Skuggor

Det är vad jag har kommit på nu. Har ni mer tips? Kan väl inte få för lite tips kan jag tänka.. Men annars, även idag en sån konstig känsla – ångest med glad att vara hemma, så jag går runt och ler och har ångest på samma gång. Känns konstigt, men det positiva vinner.

Jag hade tänkt ta en långpromenad med kameran idag men det ösregnar och jag har inget regnskydd till kameran. Skulle visserligen kunna ta med paraply, men det blir svårt att fota och hålla paraplyet samtidigt. Så ja, idag blir det inneaktivitet. Frågan är bara vad.

Vill ju göra något, men är samtidigt rädd att speeda upp för mycket, så jag tror att jag ska fokusera på att sätta upp skåpluckorna i köket och sen dammsuga – inget mer. Funderar dock på om jag ska vila en stund först.. Måste dock torka taket i sovrummet, för vid takfönstret så har det runnit vatten längs taket från fönstret.

Men det kan jag ta i morgon. Ska även lämna blodprover i morgon inför att jag ska börja med Litium. Sen ska jag till svärmor efter det. Bror ska till vårdcentralen och ta ut katetern och göra en ny bladderscan för att se hur det ser ut. Han mår mycket bättre idag än i tisdags.

Han får dock väldigt ont om han sitter för länge, så han ligger och går runt lite av och till, sen har jag nyss masserat honom och smort in med Voltaren. Sen har han bestämt att han ska gå ut lite idag, så vi kanske tar en gemensam promenad med Dipp sen.

Men men, nu ska jag läsa bloggar och alla inlägg som jag missat sen i torsdags, så det blir en hel del att läsa, så får ni inga kommentarer så beror det inte på att jag bryr mig, snarare att det blir för mycket att kommentera. Så ja, sen får vi se var jag börjar idag.

 

 

Familjen

Jag älskar er, tack för att ni finns!!

Sen jag träffade Bror så har jag haft jobbiga perioder som ni vet, men idag känner jag bara så stark glädje, tacksamhet och trygghet. Visserligen hade jag stark ångest när jag och Dipp var ute, men jag pratade ändå glatt med henne, det var så konstigt, för ångesten hamrade i bröstet men samtidigt så är jag glad över att vara hemma.

Så, jag gick lös med kameran innan för att föreviga bilder på de jag älskar mest!!

DSC_0017

Pepsi

DSC_0028

Bror sover gott

DSC_0030

Dipp

DSC_0036

Chips

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

All about me – dag 6

Barndomsminnen

Oj, barndomsminnen är många – men alla hör hemma i skogen och alla timmar som jag spenderat där. När jag var liten så gick jag, pappa och mamma till Högtorn och det var en tipsrunda och sen grilla korv när man var framme. Sen var det mest jag och pappa lite senare.

Vi var alltid i skogen, en gång gick vi upp mitt i natten, fixade kaffe och varm choklad och goda smörgåsar, sen satte vi oss i skogen och åt en väldigt tidig frukost och lyssnade på orrspel. En tidig morgon och skogen, det var mycket fåglar och andra djur.

Det är fortfarande ett av mina stora intressen. Men där satt vi, jag hade med mig min bandspelare för att spela in, jag och pappa sa inte ett pip, det enda man hörde var orrarna. Vi såg dom tyvärr inte, men vi hörde dom och jag tyckte då att ljudet påminde om kokande vatten.

319752_10150636625944580_861696343_n

Älskade pappa

När vi var ute lite mer normala dagar så åkte vi till en bra fågelsjö – där är bilden på pappa tagen. Så, jag låg med kamera, fågelbok, papper och penna. Var tvungen att föra anteckningar. Och om vi inte var ute efter djur, bara naturupplevelse så vandrade vi längs Sörmlandsleden och nöjde oss med fika och kamera.

Alla fina barndomsminnen rör djur & natur. Det intresset hänger fortfarande kvar och kommer alltid att göra. Det är i skogen jag samlar kraft. Det är viktigt, jag & skogen hör ihop!

Så, mina minnen

All about me – dag 5

Någon jag vill träffa just nu

Lätt inlägg, fast jag kan inte välja bara en person, jag väljer familjen som jag inte träffat sen 2011. Så som vår ekonomi sett ut så har vi inte haft råd att åka till min familj så Bror har inte träffat dom. Jag har bäst kontakt med mamma och hon har verkligen funnits där för oss båda.

Så att de inte träffats gör rätt ont måste jag säga. Men sen har jag en brorson som jag inte har träffats alls och ja, honom vill jag så klart träffa!! Sen vill jag gå runt i Gnesta för att Bror ska få se vart jag har bott, vill även åka till Björnlunda och visa var jag bodde de 12 första åren i mitt liv.

Efter det så separerade mina föräldrar och pappa bodde kvar där och mamma flyttade till Gnesta, så jag bodde lite här och var, eller alltså – ville jag vara hos pappa så var jag det. Ville jag vara hos mamma så gjorde jag det, jag fick välja hur jag ville ha det för dagen.

Så ja, de vill jag träffa. Sen Yamas så klart. Honom köpte jag 2010 om jag inte minns helt fel, jag förtränger saker till höger och vänster, men när jag flyttade till ett korttidsboende så fick jag inte ha med mig honom så då skulle mamma ha honom, men sen så trivdes de så bra och han skulle inte behöva flytta långt.

Dels så är han åksjuk plus att han inte är så glad vid hundar. Inte så att han är rädd, men han har respekt för dom. Men, han bor alltså hos mamma så honom vill jag också träffa.

blogg

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan 

Tacksamhet

Jag är gift med mannen i mitt liv. Jag har en enorm ryggsäck som gör att jag har jättesvårt att våga lita på folk, våga känna mig trygg med en man och våga slå ner bopålarna utan en “nödväska” redo ifall jag behöver fly.

Men som Bror brukar säga; Det vore konstigt om jag inte kände så som jag gör. Vi pratar ofta om min osäkerhet och rädsla för att han ska göra mig illa på något sätt. Han har tålamod och förståelse, han tröstar mig när jag inte orkar bära mina minnen, han följer med min till min terapi om jag känner att jag inte fixar att åka dit själv.

Han är min allra bästa vän. Jag vill kunna våga såga att jag litar på honom till 100% men jag vågar inte. Det blir bättre i perioder, men ibland kommer osäkerheten. Men han väntar in mig, han förklarar och pratar om hur jag känner och hjälper mig att våga tro på mig själv, våga tycka att jag förtjänar lycka i livet.

Hjälper mig med att försöka ge mig självkänsla och självförtroende. Senast igår så sa han att vi tillsammans börjar med självkänslan för innan den kommer så kan jag inte jobba med mitt självförtroende.

Och när väl de två bitarna är på plats så Tror han att det blir lättare för mig att sluta självskada. Detta tålamod han har. Helt otroligt.

Men som igår så pratade vi om det på facebookchatten och vi fortsatte när han kom hit, då satt vi i lekparken och bara pratade, vi gick runt och pratade mest om sånt som rör mig och mina negativa tankar om mig.

Han lovar att göra allt han kan för att hjälpa mig. Så på den biten har jag tur, att jag funnit en man som honom.
Nu ska jag bara kunna säga att jag förtjänar det, för oftast så känner jag att han är värd någon så mycket bättre.

Men just nu, i skrivande stund så är han med mig för att det är mig han älskar och ja – varför skulle jag inte vara värd det? Känslan från igår lever i mig så starkt idag, så jag passar på att njuta.

ordggnat 0973