Archives

Obsessive-Compulsive Disorder

  • Dysmorfofobi 

    (BDD) (engelsk akronym för Body Dysmorphic Disorder), kroppslig dysmorfofobisk störning, en psykisk störning som innebär “inbillad fulhet”.Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande.
    Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorfofobi (BDD).Därmed kan man säga att dysmorfofobi (BDD) är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men det finns ingen forskning som belägger sådana fakta ännu.

    Vanligtvis föranleder syndromet att “ritualer” formas, till exempel att man utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. Vissa drabbade anser sig “beroende” av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation, som t.ex. tatueringar, är inte ovanligt.

    En person med BDD kan ofta tyckas ha mist förmågan att se helheten i sitt utseende. och istället upplever att utseende består av en massa detaljer. Vissa detaljer ärman nöjd medan andra är “defekta”, och dessa “defekter”blir det enda man själv seroch tror att andra ser och äcklas av. Det tjänar ofta inget till att försöka få en person med BDD att inse att hon/han ser normal ut.

  • Ofrivilliga tankar /tvångstankar – Ofrivilliga tankar /tvångstankarDe ofrivilliga tankarna är återkommande och ihållande tankar, impulser eller fantasier. Dessa upplevs som inkräktande, meningslösa och orsakar kraftig ångest, skräck eller obehag. De ofrivilliga tankarna kan dyka upp i vilka vardagliga situationer som helst. Exempel på ofrivilliga tankar är; tänk om det börjar brinna, tänk om jag får aids, tänk om min mamma dör eller tänk om jag har slängt något viktigt.
  • Ritualer /tvångshandlingar – Ritualer utför en person med OCD för att lindra eller för att förhindra obehagskänslor eller för att förhindra en fruktad händelse.Ritualer kan handla om upprepade beteenden (exempelvis handtvätt eller upprepade kontroller av kranar, lampor, spis, kaffebryggare etc innan man går ut). Ritualer kan också vara mentala (bara i huvudet) och bestå av räknande, ramsor eller andra magiska tankar. Undvikande av situationer som ger tvångsimpulser kan också ses som en ritual.

    Att be andra om försäkringar om att saker är rätt utförda eller att man inte nuddat något smutsigt kan lindra för stunden, men leder lätt till att samma fråga upprepas i det oändliga.i-can-t-keep-calm-i-have-o-c-d

A-brunnar är farliga, jag vägrar att gå på dom, Bror och Dipp får inte heller kliva på dom och om de gör det så är det klapp på ryggen 3 gånger.

Stolpar, om man går i par eller grupp så måste alla gå på samma sida av stolpen, annars händer det något, det mest lindriga är att man blir väldigt osams. Men det kan även bli värre saker beroende på vilka som går.. Är det jag och Bror så måste han vara den som backar till “rätt” sida, jag får inte ändra mitt sätt att gå.

Bussen – att sitta på motsatt sida av busschauffören är ett måste. Måste jag sitta på samma sida som chauffören så står jag helst, men ibland utmanar jag den delen men bara om Bror är med.
Att sitta på samma sida = olycka, då med allvarliga skador/dödsfall. Inte nödvändigtvis någon i bussen, det kan även vara någon i familjen eller en vän.

Om något ska ut och resa så får jag panik, kan inte sluta tänka på det eller slappna av förrän personen är hemma igen, för Tänk om något händer – en olycka eller så. Det är även jobbigt att prata i mobilen med någon och samtalet bryts för att batteriet måste laddas.

Att somna osams är det värsta jag vet, för tänk om personen man är osams med dör i sömnen, då kommer man Aldrig kunna reda ut det som orsakat osämjan..

Sen under vintern, jag åker inte hemifrån utan spypåse, handsprit och en flaska vatten. Det går liksom inte. Jag försöker utmana mig själv, men just påsen kan jag inte släppa, det går liksom inte.

Det för att jag har kräkfobi (emetofobi). Så ja, jag lever med en massa ritualer. Om både jag och Bror åker hemifrån så är jag livrädd när vi sitter på bussen hem, värre och värre ju närmre vi kommer, för tänk om vi ser hur det brinner i vår lägenhet, hur lågorna slår ut genom fönster och balkong. Djuren. Vi har ju djuren.

Kaos, det är jobbigt, riktigt jobbigt men jag kan inte styra allt. Jag försöker men det är svårt.. Så, har du någon tvångstanke? kanske inte så de styr ditt liv, men något du ofta tänker på?

FINNS MER ATT LÄSA HÄR

Keep the faith

Kampen, känslor, ångest och depression. Vem har sagt att livet är lätt? Dagarna är en kamp och det gäller att inte ge vika, vill man uppåt så måste man kämpa. Jag vet, det är inte lätt – inte alls.

7429-KeeptheFaith

Det finns dagar då jag känner att jag aldrig kommer att må bättre, men det är just de dagarna det är extra viktigt att kämpa, men det är svårt – för lätt att isolera sig, men ändå. Jag har en sak som är lite av min terapi och det är fotboll.

Har nu på morgonen lyssnat på Elfsborgspodden och då intervjuade de Eddie, en kille som är 12 år kämpar mot sin hjärntumör. Han har behandlats i Sverige utan gott resultat så nu behandlas han på ett sjukhus i Tyskland.

Där, från sjukhussängen så följer han Elfsborg. Sen har vi vår tränare, Klas Ingesson som också kämpat sig uppåt från sin cancer så även fast vi alla är sjuka så har de kämpat, och kämpar fortfarande mot cancer.

Kan de kämpa, då kan fanimej jag också göra det! Ge-inte-upp!!

Att inte dippa ner är inte lätt, det är svårt att försöka komma uppåt, men ja. Men, när jag har skyhög ångest och det inträffar samma dag som vi har biljett till en match, då glömmer jag av ångesten för en stund, närmare 90 minuter för att vara exakt.

Där, på Elfsborgsläktaren så dämpas ångesten så fort matchen startar och sen är man (oftast) i en eufori tills man kommer hem. Ännu längre om det hela slutar med 3 poäng. Så fotboll är min terapi, jag hatar folksamlingar men på läktaren så glömmer jag bort det – jag blir snarare förbannad om det är för lite folk.

Så den stora drömmen inför nästa säsong är ett säsongskort. Veta att jag har möjlighet att gå på alla hemmamatcher. Det är nu inte omöjligt. Om vi redan nu börjar spara pengar så kommer vi lätt att ha råd att köpa det.

Jag ser det som en viktig del, då det är något som verkligen får mig att må bra, skulle man köpa det så betalar man 100:-/match istället för 150:- som en biljett annars kostar. Så en bra terapi (och nöje) under en hel säsong.

Men oavsett fotboll. Ge inte upp

Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 

Tack!

Också ett ord som jag har väldigt svårt att säga. Om jag får komplimanger, positiv kritik och att folk tror på mig, då har jag svårt för det lilla ordet tack! Vet dock inte varför!

tack2bf25c325b6r2balla2bfina

Men, nu måste jag rikta ett stort tack till min DBT-grupp som är fantastisk, fasar redan för den dagen vi splittras och nya kommer in. Även ett tack till alla som tror på mig och hejar på mig – tror att jag kommer att klara detta och att senare få må bra!

Tack även till alla er änglar som hjälper mig och Jonas när vi har det svårt, jag väljer att inte nämna några namn på alla som förtjänar ett tack, för det skulle bara kännas pinsamt att glömma någon.

Jag är så otroligt glad och tacksam som får ha er i mitt liv! Det är inte alla som har det så bra på den biten som vi har, många gånger, särskilt när allt känns tungt, då känner jag mig mest ensam i hela världen, då ser jag verkligen ingenting som lockar, inga vänner, ingen som tror på mig.

Jag känner mig bara tom & ensam. Men, jag vet att jag/vi egentligen har ett oerhört stort stöd runt oss, folk som hjälper oss & tror på oss.

Det är något som många inte har. Det finns verkligen folk som är ensamma men det är inte vi! Visst, jag orkar sällan träffa folk, liten släng av social fobi, men det löser sig nog också. Men, oavsett om jag träffar folk eller inte så finns de där, på alla sätt! Så – Tack för allt stöd!

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.

Ibland känner man sig extra välsignad!

Jag vet inte vad jag ska säga.. Inte mer än tusen tack för all hjälp!!


Annars. Pratar med fina Jackie på skype och bättre start på morgonen kan man knappast få! Tänk vad internet kan bidra till! Utan internet så hade jag aldrig lärt känna en sån fantastisk människa! Nackdelen då, det är långt till Hultsfred,, men jag ska dit när ekonomin tillåter.

Sen Jonas. Utan nätet så hade vi aldrig träffats. Samma med Lisa. Och Jazzy. Nätet är verkligen toppen om jag får bestämma!

Sen har jag mött en hel hög med massa fina människor, men dessa är något extra. Annars, idag är en ny vecka och jag har nyss varit och handlat, ätit en god frukost och planerar att snart göra min DBT-läxa. Det är ju DBT i morgon och jag oroar mig för det.. Min fobi förstör så otroligt mycket, så jag är rädd för bussen, det lilla rummet med så många människor. Detta är verkligen ett handikapp!

Men nog om fobier, det får mig bara att må sämre… Dagen idag blir lugn, är fortfarande helt slut! Kom ju i säng sent igår kväll för jag var så himla uppvarvad. Kroppen var trött med huvudet var speedat!! Och när jag är sån så är det ingen idé att ta sömnmediciner för då sover jag inte alls bra.

Det gjorde jag dock inte ändå, vaknade typ varannan timme så när larmet ringde i morse så var jag inte det minsta sugen på att gå upp.. Men upp kom jag, laddade kaffebryggaren det första jag gjorde, sen väckte jag Jonas för det var tänkt att han skulle följa med och handla, men han börjar bli ordentligt förkyld och har ont i kroppen och huvudet (HJÄLP MIG!!)

 

Tänk, det är Jonas som är sjuk men jag är den som är mest nojig.. Helt stört!! Men så funkar tyvärr jag. Jag borde ha vant mig, alltså, kommit över allt detta men det blir värre för varje år..

Nå väl. Nu ska kaffebryggaren laddas och sen blir det en soft dag, kanske ska kolla på film och bara slappa. Jag är sugen på Den gröna milen… eller Harry Potter-maraton vore heller inte fel… Eller The bourn identity som också är sjukt bra!! Men, först jag jag svulla havregryn som kommer bli som gröt i munnen och svälla – men det ska visst hjälpa mot halsbränna.. Så det är värt ett försök

Att det ska vara så svååårt

Som jag skrev innan, DBT:n gick bra, men den kantades av ångest och den sitter i än. klockan är 19:10 och jag har åter tagit medicin, men med noll effekt. Allt detta för alla saker jag gjort bland allt folk. Denna förväntansångest driver mig till vansinne! Mitt stora dilemma under biten förväntansångest är smittor. Allt man kan bli smittad av, alla infektioner, virus och även fysiska (inre) skador inbillar jag mig att jag kan få.

Som exempel så skrev jag en kommentar hos en tjej som hade ägglossningssmärta och migrän samtidigt. Jag svarade då att jag haft migrän en gång och den smärtan var värre än de gånger jag brutit armen. Genast kom tanken, nu kommer jag att få gallsten som alla säger gör så ont. Tanken kommer som en blixt från klar himmel och den går bara inte att stoppa.

Tanken etsar sig fast så hårt att jag knappt vågar lämna hemmet för på något sätt så är det mesta lättare att utstå om man är just Hemma. Kräkfobi och förväntansångest. Lägg till kronisk ångest, panikångest, borderline, bipoläritet och PTSD på allt det.

Alltså. VARFÖR? Jag vill kunna ta en tablett som tar bort allt det där, bort med alla diagnoser! Borderine och PTSD kan jag ju bli av med. Så även förväntansångest och panikångest — så det finns ett ljus i tunneln trots allt. Men just nu är ljuset svårt att nu, men det är väl för att man nu är mitt i allt det där.

Att inte kunna styra sina tankar, känslor och beteenden – innan det är försent är allt annat än kul. Man uttalar sig på klumpiga sätt, formulerar sig fel eller blir helt stum när man hamnar i en situation där en konflikt kan uppstå.

Jag hoppas bara att det jag kan bli av med kommer att ske fort! jag vet att det kommer att vara en långdragen process, men det gör saken inte lättare att vara medveten om, för jag menar. VEM vill ha dessa problem? Jag tror inte att någon direkt väljer det. Men vad är det som gör att en enda person kan drabbas av så många saker?

Men en sak som gör det lite, lite lättare – det är att jag nu är klok nog att förstå att jag inte är ensam. Den tanken gör det hela mer uthärdligt. Det som fått mig att förstå såna saker är alla bloggar jag läser om just psykisk ohälsa. De har hjälpt mig mer än de stjälpt. Men visst, jag sticker inte under stol med att det kan trigga väldigt mycket om det handlar om självskador. Men det finns en som pratar om sina självskador på ett… vad ska jag säga, avdramatiserat sätt, så “mjukt” eller vad man ska säga så hon triggar ytterst, ytterst sällan.

Fråga mig inte hur hon gör, men on lyckas. Kan vara för att vi pratar på skype nästan dagligen och har gjort i säkert 4-5 år. Hon känns som an av mina bästa vänner trots att vi aldrig har träffats eller ens pratat med i telefon. Vi kör bara över skype och sms. En fantastisk och stark person! Jag vågar fanimej säga att jag älskar henne som vän. Hon finns där genom alla problem och vi skrattar även mycket och ofta.

Vi kan gå ifrån att prata självskador till semestrar på nolltid. Eller prata om hennes galna marodörer till katter. Nå väl. Hon är och har alltid varit en stor inspiratör. Tack Jackie för att du finns där!


Och nej, jag gillar inte att “samla” på diagnoser, jag lär väl få någon liknande kommentar så det är väl lika bra att påpeka det. jag vill inget annat än att bli av med dom

Att leva med emetofobi

Emetofobi är alltså att man är rädd för att kräkas. Allt för ofta får jag höra saker i stil med att “men ingen tycker väl om att kräkas” Men det handlar inte om det!! Det är ett stort handikapp, särskilt denna tid på året när influensor och kräksjukan härjar för fullt!

Idag till exempel. Först var det då DBT och då satt vi 10 personer i ett Litet rum. Perfekt för virus och skit att hoppa runt. Offentliga toaletter ska vi inte tala om då allt för många har en bristande handhygien.. Jag öppnar Aldrig dörren på en offentlig toalett med händerna! Det är jackärmar, tröjärmar, armbågar, papper eller vad som helst, men Inte med händerna!!

Sen efter DBT:n så gick jag till apoteket, stället där ev sjuka människor hämtar mediciner. Där var det dessutom fullt med folk!! Så jag blev sittandes säker en kvart innan jag var “fri” sen på bussen som skulle ta mig till stan. Bussen var överfylld med folk. Även där en smittohärd.

Väl i stan så skulle jag exponeras ytterligare. In på banken, inte så mycket folk när jag kom med det var många som kom och gick. Satt där lika länge som på apoteket. Efter banken var det nästa buss för att ta mig till affären. Mycket folk i rörelse, en kundkorg med ett räfflat handtag, åter där perfekt för virus att bosätta sig! Då kommer genast tanken. Hur många har tagit i handtaget? Hur länge sedan var det som de rengjordes?

OCH! När de rengörs, Hur kommer de ner ordentligt i de stora räfflorna som är på handtagen?

Detta lever jag med, året runt! Visserligen värst under vinterhalvåret, men även de andra årstiderna. Detta medför så klart ett enormt handikapp för mig och för alla andra som har denna typ av fobi. Sen kan folk inte alls förstå att det verkligen handlar om en handikappande fobi och ingenting annat.

Att ständigt ha denna typ av tankar gör att när man varit i stan och faktiskt utsatts för ev smittohärdar gör att när man kommer hem så är man helt slut!! Dels för den konstanta oron. Sen bara detta med alla syn- och hörselintryck. Nä, fy för detta – jag vet bara inte hur jag ska komma runt det hela.

Sen en annan grej som också har med detta att göra – när jag (framför allt) inte är hemma och min mage knorrar, låter på annat sätt, rör sig eller på annat sätt gör mig påmind om att den faktisk existerar, då analyserar jag känslan, mår jag illa, känner jag mig dålig i magen? Och om jag skulle insjukna i stan. Hur i hela friden kommer jag hem? Jag tror knappast att någon busschaufför skulle låta mig åka med.

Det skulle i så fall innebära att jag, sjuk, skulle få gå hem. En promenad på 12 km. Så jag undrar, efter att ha förklarat detta – finns det Någon som vill byta med mig?