Archives

I´m back home again

Idag börjades det med DBT och jag var verkligen nervös, men det gick bra. Vi gick mest igenom regler, var denna termin kommer bestå av, medveten närvaroövningar och läxorna till nästa vecka. Vi började 09:30 och ganska exakt kl 11:00 fick fick vi gå.

Jag gick till apoteket för att hämta ut mina mediciner, sen till banken för att mitt bankkort vägrar att fungera, samma sak med internetbanken och telefonbanken. Ganska frustrerande när man har pengar på kontot. Förvisso bara 48 kr men ändå. Sen åkte jag till Ica för att handla lite mat innan det var dags att åka hem.

Hela dagen har varit jobbig på det sättet att min kräkfobi har gjort sig påmind. Jag har mått illa hela tiden och så fort min mage knorrade, lät annorlunda eller att det bara kändes att man hade en mage, då var jag nära att fly hela tiden.

Det är verkligen en jobbig fobi. Det är inte bara samma sak som att “ingen tycker väl om att kräkas” men här är det annorlunda. Jag gråter hejdlöst och blir väldigt… ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Extra jobbigt är det på vinterhalvåret, men även på sommaren också. Men detta med att då vistas 10 personer i ett litet rum… Det var ingen höjdare.

Fan, jag hoppas på att bli av med denna fobi. Nå väl, nu är jag hemma, vi har ätit en tallrik med yoghurt med banan i och druckit kaffe. Jag ska kolla av lite på nätet och sen ska jag ta en timmes powernap.

Tänk att man kan bli så här slut bara av några få ärenden i stan. Jag har visserligen sovit uselt i natt, men det är ändå lika jobbigt. Jag kommer hem som ett vrak rent ut sagt. Så när man mår så här, då undrar man lite – hur ska jag någonsin kunna jobba? Nästan känslan av att “jag vill inte ha något jobb” men det vill man ju innerst inne.

Dels för att känna att man tillför något, men även för den ekonomiska biten. Slippa oroa sig varje månad. Det är något som också suger musten ur en. Men men… det blir väl bra så småningom hoppas jag.

Men men… nu ska här sovas. Eller vilas i alla fall!

En av mina fobier

Emetofobi – på svenska kallad kräkfobi. Nu är den hemska årstiden här och jag sover tillsammans med min påse, jag åker hemifrån med min påse i väskan, jag spritar mina händer extra mycket.

Folk drar sig inte för att prata om kräk på offentliga ställen och på facebook. Årstiden är här igen och jag tänker varje år att jag ska ta en paus från livet, livet som innebär att isolera mig totalt, även virtuellt. Jag är livrädd och jag svär ramsor över att vi inte har varken åksjuketabletter och vitpepparkorn hemma.

Jag mår illa… Frågan är om det är fobiillamående eller om det är riktig illamående. Jag kan ju egentligen inte stanna hemma varje dag för att jag mår illa, för då blir det fullständig isolering.

Jag måste iväg till gymmet ändå, jag måste ge mig ut på powerwalk, jag måste verkligen kämpa – och allt detta för W8-fight. Jag måste ge allt och lite till. Men rädslan är där, hela tiden!! Måste folk verkligen prata om att de ligger hemma och kräks. Kan man inte ens då lägga mobil eller dator åt sidan?

Fan. Jag är rädd och jag är rädd att inte min Iktorivil kan hjälpa mot denna typ av ångest. Jag tror inte att något hjälper mig mot den. Min ångest är tillbaka och det med full kraft.

Fan vad jobbigt detta är. Och återigen, jämför inte fobin med att “ingen tycker väl om att kräkas” men för mig handlar det om så mycket mer än det. Jag har en Fobi. Jag kan verkligen inte leva normalt denna tid på året. Jag är konstant rädd. hela tiden, all min vakna tid. Jag har andra fobier, men ingen så stark som denna.

 

Med ett inre tvivel…

Det växer ett litet frö inom mig, för varje dag så växer det sig större och större för att snart stå i full blom. Taggigt är det också, då jag avskyr detta frö. Det heter “självförakt” och “tvivel”

Duger jag som jag är? Är jag värd att ha några vänner? Är jag värd att bli älskad? Sen frågor som jag inte delar med mig av. Jag lovar – såna funderingar finns också, även fast jag är öppen med det mesta. Jag funderar om övergreppen – jag kanske fick vad jag förtjänade. Jag vet svaret på det egentligen, jag fick verkligen mer än jag förtjänade men nu finns det i mitt sinne också.

Ingen förtjänar sexuella övergrepp även fast det är från sin partner och ingen förtjänar att bli slagen. INGEN.. Det är sånt som jag skulle behöva ventilera hos en terapeut, men det är ett problem. Jag har så svårt att öppna mig och nu börjar jag känna att jag Nästan kan öppna mig för min kontakt person på DBT:n men nu är det ingen mening då vi snart slutar.

Jag vill veta att jag har en som jag kan prata med i flera år om så skulle krävas. Som det förmodligen kommer göra. Då räcker inte drygt 3 veckor. Och eftersom jag har så svårt att öppna mig så känns det bara svårare att öppna mig om jag vet att jag inte kommer att kunna prata med henne efter att DBT:n är slut.

Så nu står mitt hopp till öppenvården. Jag har stått i kö i snart 2 år!! Jag väntar snällt och hoppas varje gång ett brev märkt “Västra Götalandsregionen” dimper ner i brevlådan, men det är bara annat som kommer.  Jag fick idag höra att psykologen som utredde mig är tillbaka på onsdag så då skulle hon kolla upp om utredning om adhd/add för min del.

Fick frågan på skype om jag är ute efter att samla mer diagnoser men det handlar inte om det utan det handlar om att jag känner själv att mina problem inte hjälpts av alls av varken kontakt med min VOBS (Vård och behandlingssamordnare) eller med mediciner och problemen stör mig Dagligen. Visst, jag kanske inte blir medicinerad, men då kommer jag kanske få tips på hur jag kan lära mig att stå ut.

Koncentrationen stör mig och har gjort i Många år. Redan i 5:an eller om det var 6:an så satt jag oftast i grupprummet tillsammans med andra som behövde lugn och ro. Idag har jag svårt med det, att sålla intryck, jag kan inte sitta hos min VOBS med utsikten ut, för kommer ex en fågel så flyger jag bort i tanken och börjar tänka på annat, jag kan inte med att sitta och lyssna på något en längre tid utan måste ha små pauser.

Idag kom vi in på det och jag får tillåtelse att gå ut ur rummet och smita ner för att ta en nypa frisk luft. Låt säga att det börjar krypa i mig efter redan 15 minuter, går jag inte ut så missar jag mestadels av tiden då jag inte kan återfokusera på annat sätt än få en paus. Så nu ska vi göra så. Jag kommer då missa max 10 minuter än som nu 25 minuter.

Nå väl. Jag skulle helst av allt vara medicinfri, diagnosfri, ha ett jobb och fasta rutiner. Men nu är jag inte det och då tänker jag ta reda på vad jag kan få extra hjälp med. För att få min vardag att fungera. 

Tack för mig! 🙂

 

Usel sporthelg plus lite annat

Igår förlorade Färjestad över Leksand

manchester-united

Idag spelade Elfsborg oavgjort, 2-2 borta mot Mjällby och just nu så ligger Manchester United under mot Manchester City med 2-0 och sporthelgen känns hittills som en katastrof. Jag har som ni förstår 3 lag som jag håller på och det är just Elfsborg, Färjestad och Manchester United. 

Skulle de förlora så blir jag fan förkrossad. Ingen sportglädje denna helg. Alls. Det känns så där… 

Nå väl… Idag annars, jag har dammsugit och sen åkte vi till Ica Maxi och köpte lite mat till kvällen. Kyckling. Hoppas bara jag kan äta den utan att noja mig. Det gör jag annars av kyckling. Rädd att den inte är färdiggrillad och sånt.. Så blir man sjuk och missar DBT:n. 

Det har jag inte tid eller lust med. Jag är så jävla rädd för att bli sjuk. Kräkas. Ha rännskita. hosta med samtidig ryggvärk. Nå väl. Nu ska jag hämta mer kaffe och ta en cigarett. Vi fick några paket av Jonas mamma igår. Så vi klarar oss tills i morgon.. Sen kryper vi på knäna och röker fimpar igen. Fan, jag vill ha den 27:e nu. Pengar. 

[Edit: Just nu ligger Man Utd under med 4-0]

 

Ångest

Positiva jag tillbaka. Jag borde må bra, men min mage är så ur balans den kan vara och jag är rädd för vad som kan tänkas komma mer. Illamåendet, är det bara psykiskt eller är det på riktigt? Jag vill inte kräkas. Så är det bara.

Hockeyn gick åt fanders, magen är som den är och telefonen bråkar. Fick fabriksåterställa den och installera om alla appar. Sen har jag pillat med det. har synkat telefonkontakterna, så nu har jag telefonnummer till majoriteten av alla på facebook, och det vill jag inte ha. Men jag vet fan inte hur man raderar nummer i mobilen.

Den är så konstig. Men men… Så är det, jag får pyssla med det i morgon. Nu är klockan 22:04:22 och jag ska strax lägga mig. Ska se till att ha en påse vid sängen i fall att så att säga. Och sova i sängen vågar jag inte då jag sover innerst och jag vill kunna ta mig upp snabbt. Så det får bli soffan i natt.

Fan, jag vill inte vara/bli magsjuk. Det är inte min plan här i livet om man säger så. Jag vill verkligen inte det!! Usch och fy. Men, nu ska jag ta en liten cigarett och nattmedicinen sen sova. Hoppas på många timmars sömn. Typ som i natt.

Samhällets fördomar och knepiga kommentarer

 

Jag vill inte vara sjuk, jag vill klara av att jobba, jag vill kunna ha råd att unna mig saker, resa, ha råd att hälsa på min familj, orka ta hand om hela mitt hem, inte bara ett rum åt gången. Jag vill ha orken att ta hand om mig själv.

Träna, umgås med vänner, träna hunden, ha råd att ha en katt till, ha en lön, en egen inkomst. Inte leva på Jonas sjukersättning.


 

Men nu; ingen inkomst, inte ork att ta hand om mig själv, för all min fysiska kraft går åt till att orka med DBT:n, kämpa varje dag, mot ångest, svarta tankar, självskadetankar, panikångest, djupa depressioner.

Har inte träffat min familj på 2 år, för jag har inte råd att åka dit. Jag vill ha råd att köpa nya kläder, inte tvingas laga allt jag har, gå med lappade kläder och för små kläder.

Eller hur är det, ställer jag för höga krav? 

Min behandling som jag nu genomgår är faktiskt mer krävande än att jobba. Jo, jag har jobbat så jag vet. Jag har bara haft yrken som är fysiskt krävande.

Jag vet hur det är att ha en inkomst, jag vet hur det känns att kunna köpa kläder, ha råd att gå på café, köpa saker till mitt hem. Jag vet även hur det känns att orka städa hela lägenheten utan att bli så trött att jag måste vila.

Nu orkar jag inte mer än något rum. Livet är en ständig påminnelse om den kamp jag jobbar med. Jag har ständig ångest. Eller så är jag hypoman och då är man så uppvarvad att sömn är något man kan glömma.

Detta trots att man är trött till tusen, men sova går inte. Inga sömnmediciner hjälper. Men livet. Ställer jag för höga krav på livet?

Du som är frisk. Svara mig på detta. Har jag orimliga krav? 

Kvällen i känslor

ångest, ångest, ångest, ångest

Svarta tankar – svart som natten. Elden brinner i mitt bröst och inget kan släcka den. Medveten närvaro behärskar jag inte än, tabletterna jag har hjälper ej och jag vet snart inte var jag ska ta vägen.

Elden bör synas för blotta ögat, så het som den är. Men icke. Jag vill försöka sova, men gråten är nära och sömnen långt borta.

Kärleken sover som ett barn, ett oroligt sådant, för han sparkar och fäktar, vilket innebär gästrummet för mig i natt också. Hunden har ockuperat soffan och katten ligger i gästrummet, så jag kommer få fint sällskap.

Ett spinnande ljud kanske kan lugna min oroliga själ. Om hon nu vill göra mig sällskap. Men jag hoppas på det. Katten. Älskade katten. Jag är kattmänniska ut i fingerspetsarna, men vad hjälper det nu.

Katten är ingen människokatt. Hon är sin egen och jag kan bara hoppas på att hon väljer att ligga hos mig i natt. Men inte än. Jag vågar inte lägga mig än.

n834730200_1014757_3899Tårarna bränner som het lava bakom de tunga ögonlocken. Men de kommer inte ut. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, tårarna har etsat sig fast och det finns inget jag kan göra. Hur ska man hantera sin ångest? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och hade jag vetat, så hade jag sovit gott nu.

Men jag kan inte somna med ångest, för då kommer mardrömmarna. De onda mardrömmarna. Kvar sitter jag här, ensam, i mörkret med en ångest som gör att jag mår fysiskt illa. Och det är illa, sitta med illamående nu, när man äger en kräkfobi så stark.

Men. Natten är kommen. Insomningstabletterna ligger i magen och jag vet, att när tröttheten kommer så kommer jag streta emot, för jag vågar inte somna. Inte än. Långt ifrån.

Jag vill få sova tryggt i min älskades famn, men han vevar runt som en väderkvarn och där går då inte att sova. Att väcka honom är lönlöst, för så fort han somnar om så vevar han igen. Tro mig, jag vet sen tidigare försök.

Jag vet hur ledsen han blir över att han sover så oroligt när jag mår dåligt, för jag vet hur gärna han vill finnas för mig. Men det gör han annars, men man kan ju inte rå för om man fäktas i sömnen. Så jag kan ju inte klandra honom.

Min älskade. Jag ska försöka hålla mig vaken ett tag till. Sen se om han lugnar ner sig. Så kanske jag kan få sova i min säng. Det känns lite tryggare att sova i samma rum som honom i alla fall.

Jag hoppas. Annars överlämnar jag vitt öde åt katten. Älskade katten. Som jag inte skriver så mycket om, men som alltid finns där, i mitt hjärta. Men har man en Dipp så har hon en förmåga att ta mer plats.

Men Chips, mitt lilla Chips. 

 

Tisdagen den 20 november

God morgon alla vackra!! Klockan är 07:54 och jag har varit vaken i kanske 20 minuter. Sovit riktigt gott hela natten!! Eller, jag vaknade vid 4 men tittade bara på klockan och somnade om direkt.

Då jag kom upp så var Jonas redan uppe och nu kollar han (jag lyssnar) på nyhetsmorgon och jag ska strax äta frukost och då blir det risgrynsgröt!! Ska bli gott hoppas jag. Det brukar vara det..

Jag mår bra, men vågar inte skriva ut för mycket positivt för då tänker jag att det kommer att vända – lite som “straff” för att jag är positiv och mår bra. Sån är jag ibland… 

Som exempel, igår gav Michael mig ångest då han frågade om jag använt min spypåse som jag alltid bär med mig, jag försökte slingra mig undan för att slippa svara att jag aldrig använt den. Men han gav sig liksom inte. Jag var tvungen att säga “nej, jag har aldrig använt den”. Det blev riktigt jobbigt och det vet han att jag tycker… 

Det är samma sak om jag skriver på facebook eller twitter att jag mår bra… Skulle jag bli sjuk så är det som straff för att jag sagt att jag mår bra.. Det är som att jag inte Får må bra. Allt sånt ska bestraffas…

Hur som, idag ska jag till soc på möte.. Sen möter Jonas upp mig för vi ska handla innan jag får åka hem. Men nu ska jag äta och ta mediciner! 

Lämna-lägenheten-ångest

Idag är en dag då blotta tanken på att lämna lägenheten ger mig ångest.. Jag klarar inte det och vi ska ju hem till V. idag… men jag vill inte ta min sista sobril för jag får inte ut någon mer förrän på tisdag.

Sen har jag theralen, men det enda som händer om man tar det är att man blir torr i munnen. Så det känns bara onödigt… Men hur jag ska bli av med ångestkänslan vet jag inte. Jag har bara lust att vara inomhus idag, möjligen gå ut till skogen tillsammans med Jonas och Dipp, men inte ut ensam.

Jag känner redan hur förföljelsemanin lever rövare i mig.. Mycket obehaglig känsla måste jag säga. Jag hatar den känslan för den äter upp mig och förgör all rimlig logik. Jag har känslan inne också, som att det hela tiden står någon bakom mig.

Jag försöker fokusera på musiken – på Elvis, men det går inte. Han låter mest som ett melodiskt brus. Men, jag ska försöka ta och skura taket i badrummet. Eller om jag börjar med att dammsuga. Vi får se. 

Jag orkar inte med de svarta känslorna. De äter upp mig!!