Archives

All about me – dag 6

Barndomsminnen

Oj, barndomsminnen är många – men alla hör hemma i skogen och alla timmar som jag spenderat där. När jag var liten så gick jag, pappa och mamma till Högtorn och det var en tipsrunda och sen grilla korv när man var framme. Sen var det mest jag och pappa lite senare.

Vi var alltid i skogen, en gång gick vi upp mitt i natten, fixade kaffe och varm choklad och goda smörgåsar, sen satte vi oss i skogen och åt en väldigt tidig frukost och lyssnade på orrspel. En tidig morgon och skogen, det var mycket fåglar och andra djur.

Det är fortfarande ett av mina stora intressen. Men där satt vi, jag hade med mig min bandspelare för att spela in, jag och pappa sa inte ett pip, det enda man hörde var orrarna. Vi såg dom tyvärr inte, men vi hörde dom och jag tyckte då att ljudet påminde om kokande vatten.

319752_10150636625944580_861696343_n

Älskade pappa

När vi var ute lite mer normala dagar så åkte vi till en bra fågelsjö – där är bilden på pappa tagen. Så, jag låg med kamera, fågelbok, papper och penna. Var tvungen att föra anteckningar. Och om vi inte var ute efter djur, bara naturupplevelse så vandrade vi längs Sörmlandsleden och nöjde oss med fika och kamera.

Alla fina barndomsminnen rör djur & natur. Det intresset hänger fortfarande kvar och kommer alltid att göra. Det är i skogen jag samlar kraft. Det är viktigt, jag & skogen hör ihop!

Så, mina minnen

Det här med kattungar

Jo, först vill jag förklara att på två av våra köksskåp så har vi bara 2 dörrar, så man kan se finporslinet. Sen var det mycket så att jag ville ha dörrarna och det ville inte Bror så han valde detta som kompromiss. Men nu tänker jag tvinga honom att sätta upp de resterande två.

Pepsi undrar om hon syns...

Pepsi undrar om hon syns…

Hon är visserligen min älskade skrutt, men ja.. klockan 11:15 hade jag redan dammsugit 4 gånger.. Hon vägrar att låta mina blommor vara ifred. Särskilt min hibiskus. Där är krukan så stor så det är lättare att sitta i den när man gräver ur all jord.

Så, nu står det tillfälligt på chiffongen i väntan på att fundera ut var vi kan ha den. Ett kattsäkert ställe, men var tusan hittar man det?

Tur att jag älskar den damen, bäst för henne det. Så bara som straff för allt jag fått göra så får Bror ta Dipp på nästa runda, helst innan 13:00 för då beräknas Lisa komma!! Då måste allt vara klart, måste hitta rena lakan också så jag kan bädda klart innan hon kommer. Sånt ska inte gäster behöva göra.

Men, nu ska jag försöka att inte göra något på ett tag. Har blivit beordrad vila av Lisa. Så, nu ska jag blunda och minnas, lyssnar på “utan dina andetag” och den spelade vi på vårat bröllop 

Ensamtid igen

Jag skrev ju om ensamtid igen och hur viktigt det egentligen sägs vara. Och att jag inte trivs ensam… Men nu kom jag på att jag får ensamtid nästan varje dag eftersom Bror nästan alltid vaknar ett ex antal timmar efter mig. Idag vaknade jag ju vid 8-tiden och har gått en powerwalk med Dipp, duschat och druckit kaffe.

Nu är klockan 14:20 och nu som först kommer han upp. Sömntuta där :p Men men.. Sån är han. Vad händer annars idag? Jag har verkligen noll planer. Skulle behöva dammsuga för Pepsi har roat sig med att gräva i blomkrukan även fast jag sa till henne 1000 gånger.

Hon har verkligen haft kattfnatt. Jag vet inte hur många gånger som hon varit i köksskåpen, jagat sladden från termometern, persiennsnörena, grävt i krukor och nu det senaste så tog hon disktrasan och la den vid hennes matplats. Vad den nu skulle där och göra. Men men. Hon gör som hon vill. Tydligen.

10850173_10152883663939580_3631268072000872022_n

Nå väl, nu ska jag vila lite med en tidning som sällskap. 

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Trädslaktaren

Dipp älskar att slakta träd, det gör nog de flesta hundar visserligen, men detta träd är markerat med rött där toppen en gång var, så då var det 3-4 meter högt, nu är det max 1 meter och den förändringen skedde på max 45 minuter.

toppen

Jag skulle egentligen bara ut på en sista snabbrunda, men ja – vi var väl ute i 1 timme eller så.. så nu har vi en hund som är rätt trött, hon har slitit träd i stycken, detta “träd” plus en tjock gren från ett annat träd. Sen gräva emellanåt.. Så “mannen med den svarta hatten” gjorde oss sällskap, men jag gick ändå inte hem. Jag stod emot.

Känner mig rätt nöjd, jag, mörker, ensamhet och ångest. Men jag stannade! Inte illa. Tog pulsen när jag satt där bara för att det vore kul att se och den stannade på 91 slag/minut. 

Men, jag stannade!! Det är väl ändå ett stort steg i rätt riktning, tycker jag i alla fall. Men, det kanske inte alls skulle fungera i morgon. Men, det gick ikväll och det är jag nöjd över. 

Så, det ska jag fira genom en film och sen somna tidigt. 

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

Liten förklaring över känslor

Jag brukar ju vilja försöka förklara för folk hur det känns när ångesten är på besök, något som är svårt, men denna bild förklarar på ett bra sätt tycker jag. Den liksom, säger allt.

borderline

Det är svårt att bli av med den handen när den är under huden, det känns verkligen som om att någon försöker strypa en. Det finns inget annat sätt att säga det. Sitter med handen runt just nu, men den har inte börjat krama runt halsen än, så jag hoppas jag slipper det idag.

Idag skulle jag träffat mitt boendestöd, men jag satt med bilder och glömde bort tiden totalt, så jag fick ringa honom så vi tar det nästa vecka istället. Ska träffas på måndag nästa gång,

Sen såg jag i kalendern nu – idag (ikväll) har jag varit självskadefri i 1 månad! Inte mycket, men för mig är det ett stort steg, även fast impulserna är där både ofta och starka, men någon gång måste man klara sig längre, kanske för evigt. Jag hoppas det.

Fast just självskador är konstigt, en del av mig vill sluta helt och en annan del känner liksom… den känner sig inte redo att släppa den biten. Jag vet att det är sjukt, men så är det. Går inte att förklara det mönstret direkt. Önskar jag kunde förklara, men inte ens jag själv fattar.

Det låter ju helt sjukt! Men vad gör man, fortsätter att kämpa… Kämpa, kämpa, kämpa!!!

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går