Archives

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..

Tisdag

Dagen började tidigt, DBT:n startade 09:30 och efter det var jag, en vän och hennes pojkvän på Stora torget och lyssnade på Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och hans valtal som var riktigt bra!!

Jag och Jonas

Jag och Jonas

Efter det så mötte jag Kia och gick hem till henne för en kopp kaffe innan det var dags att möta upp Bror då han skulle hålla sin första föreläsning.

Det handlade om ett liv som en psyksjuk alkis. Riktigt bra och det var 12 personer där och alla tyckte det var bra, sa de i alla fall.

Så för min del blev det en lång dag men en bra dag. Just nu känns det som att det är dags att sova, börjar bli en aning trött, men så blir det. Jag blir alltid trött efter DBT och sen föreläsning på det.

Men det blir fler föreläsningar på lite olika ställen. Det är även tänkt att jag ska hålla en också, först pratade vi om att vi skulle hålla en gemensam, men eftersom vi har liknande diagnoser så blir det lite väl mycket.

Så härom dagen så kom jag på en annan idé och det är att prata om hur det är att leva med borderline, självskador med psykotiska inslag. Många vet att borderline finns men de flesta vet inte vad det innebär.

Många både vet och ser att självskador men då de flesta inte vet hur man tänker i ett sånt läge och varför det finns så den delen ska jag förklara. Så jag har börjat tänka på upplägg och var man ska hålla till.

Jag har pratat med några om det och de tycker att det låter som en bra plan, upplysa alla typer av människor om den delen.

Vårdpersonal, “vanliga” nyfikna människor, anhöriga, arbetskamrater osv. Men ja. Eftersom jag berättat om det för några så känns det som att det inte finns någon återvändo – jag måste ta tag i den biten och det känns mest skrämmande.

Jag menar, jag har inte fixat det ens för min egen klass när det ska fixas, men då är det visserligen ett ämne man själv inte valt, men nu kommer jag prata om hur jag upplever situationen.

Men jag ska sätta mig någon dag och skriva punkter om vad som ska tas upp både gällande mig men även förklara vissa delar om hur andra kan fungera just för att få in olika infallsvinklar.

Jag menar, jag har några olika former av destruktiva metoder. Men ja… Jag ska fundera, men först ska jag sova.

Den tuffa modulen startar

Nu är det dags, på riktigt. Eller inte just denna vecka, men modulen vi börjar med från idag. Vi ska alltså lära oss att acceptera kriser man varit med om. Alltså, det kommer bli vidrigt tufft att lyfta den biten.

PTSD message conceptual design

Hur gör man? Att på något sätt att kunna diskutera i gruppen men jag vet inte hur man ska göra utan att blotta sig själv för mycket inför alla. Det kommer att bli riktigt tufft men jag vet att det är nödvändigt.

Men dagen på DBT:n i övrigt kändes bra, gruppen alltså, den är så himla bra, men även dagen nu var tuff, jag var på väg att gå tidigare, men jag stålsatte mig och stannade.

Men dagens hittills bästa. Innan DBT:n startade så träffade jag sköterskan som pratade med min läkare igår och jag kommer att få tillbaka Risperdal och det känns som ett riktigt stort steg i rätt riktning. Så jag är Nästan redo att våga säga hej då till den destruktiva delen av mig och det känns underbart.

Visst, jag kanske kommer att falla men jag tror inte att jag kommer att falla lika djupt som nu den senaste gången och det är så bra. Så jag hoppas!! Tanken var att jag skulle ta de vid behov, men eftersom jag inte känner igen de tidiga tecken som uppstår så jag ska ta de dagligen till en början, sen trappar jag sakta ner och till sist blir det vid behov.

Så ja.. nu gäller det!!

risperdal

 

Fördelen med internet

Att blogga, jag startade min första blogg 2005 om jag inte minns helt fel och jag är så glad att bloggar finns för jag har fått otroligt många fina människor och nya vänner i mitt liv. Det som gör det hela ännu bättre är att jag följde en massa bloggar med och en av dom var en tjej som hette Petra och via henne hittade jag in till Bror.

Då vi började följa varandras bloggar så gick allt fort, vi började maila, blev vänner på facebook, sms:ade och tillslut började vi prata i telefon. Det var kul att få en ny vän och vi ville träffas eftersom vi kom så bra överens. Men enbart som vänner, det var vi båda överens om för vi var inte intresserade av någon som helst relation.

Så, dagen kom då jag skulle åka till Viskafors första gången, tågresan var jobbig för jag var nervös.. Jag hade ju inte en aning om hur han var egentligen. Han skulle ju kunna visa sig vara ett as, visste inte alls vad jag hade att förvänta mig.

Men, när jag klev av tåget och såg honom och Dipp första gången, då kände jag direkt att Detta är något mer än jag trodde. Det bästa var att han kände samma sak. Det klickade direkt.

Sen när vi kom hem till honom så fick jag även träffa en annan pälskling och det är Chips, en dam jag fastnade för direkt. Älskade katt! Ett liv utan en katt är inget liv så jag är glad att vi är överens även på den biten.

Helgen gick fort, tyvärr men vi bestämde att vi skulle ses snart igen.. Och det slutade med att när det var dags att åka hem så var jag “sjuk” för jag ville inte åka hem 😉

Sen skulle jag slussat ut från korttidsboendet där jag bodde då och tanken var att jag skulle få en lägenhet i Södertälje. En stad jag Aldrig har tyckt om och då skulle jag dessutom aldrig ha råd att åka hit. Man blir ju inte direkt rik av att leva på soc.

Vi försökte komma på en lösning och det blev så att jag skulle flytta hem till en vän till Bror men när det väl var dags så sa vi att jag skulle flytta in här men bara tills jag fått lägenhet inom Borås kommun.

Jag vill inte direkt påstå att jag ens tittade efter en endaste ledig lägenhet. Vi sa heller inget om det faktum, ska jag bo kvar här eller ska jag flytta. Det dröjde ett tag innan vi ens pratade om det. Men så blev det så att vi bestämde att jag skulle bo kvar här.

Ett val som visade sig vara mycket bra! Nu, några år senare så sitter vi här, har snart varit gifta i 9 månader. Att detta hände var riktigt bra, inte bara för att vi fattade tycke för varandra på det sättet utan även för att jag gett upp hoppet om att livet kunde bli en strimma ljusare.

Jag såg verkligen ingen ljusning, jag hade kämpat så länge, stött på så otroligt många motgångar och svek.. Inte för att livet är ljust hela tiden, jag har fortfarande svackor, men det har Bror med men vi vet att det är så det kommer vara men vi har ändå varandra och det känns så himla bra.

Så, tänk hur livet kan förändras när man minst anar det!!

Nu ska jag erkänna en sak

Var börjar man egentligen? Jag tänkte berätta en står sak som jag inte skrivit innan. Jag brukar ju säga att Jonas har hjälpt mig mer än ni och han tror. Men jag brukar även säga att han räddat mig.

Det stämmer mer än någon egentligen vet. Allt började innan jag träffade honom, jag bodde på ett korttidsboende utanför Södertälje. Jag mådde ungefär som nu men lite värre.

Tankarna jag hade då finns kvar men inte lika starka eller intensiva. Jag mådde så dåligt, självskadande mer eller mindre varje dag. Jag fann absolut ingen mening med livet. Allt var bara svart.

Så ni som finns där för mig, ni som bryr er om mig – tacka Jonas för att jag finns. För då, när jag var som trasigast. Jag ville få ett avslut. Jag ville inte finnas längre och jag hade gett upp.

Jag ville dö. Jag visste hur och var och när. Det var allt jag ville. Jag såg ingen annan utväg. Jag var på väg att få en lägenhet via soc i Södertälje men jag slingrade mig för varför ska jag ta en lägenhet om jag ändå ska dö?

Men sen hände något, en del som räddade mitt liv. Jag träffade Jonas. Kärleken jag känner för honom går inte att förklara. Det enda jag vet är att han räddade mig.

De tankarna lever kvar men långt ifrån lika starkt och ofta – nu som då. Idag kan jag skaka bort känslan. Att slå bort självskadetankarna är svårare, just nu fokuserar jag på att överleva. Men även där har jag kommit långt.

13 mars var senaste gången, jag har vunnit över tankarna och impulserna om och om igen. Jag är mest stolt över den kvällen då jag var ensam hemma, Jonas mobil var död så jag kunde inte nå honom. Jag gick hemma, självskadetankar till max och panikångest.

Jag hade bara en sak i huvudet och det var skada. Men på något sätt klarade jag mig. När Jonas kom hem jag jag tätt intill balkongdörren och grät, lycklig över att han kom hem och för att jag stod emot.

Så tro mig, när jag säger att Jonas räddade mig så stämmer det. Jag är rädd att förlora honom, att bli övergiven. Vad skulle jag göra då?

Men jag tänker inte så mycket på det som jag har gjort. Det är vi mot världen.

Vi har haft mycket motgångar, vi bråkar aldrig men vi kämpar mot allt det tuffa, men vi klarar det. Det finns ett ljus.

Så, tacka Jonas för att jag finns. Jag skulle dö då, men nu vill jag inte det. Jag vill leva.

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

Upplyftande kommentarer

Jag är ju väldigt öppen med mitt liv, mina diagnoser och min bakgrund. Detta väldigt mycket för att jag själv kände en enorm lättnad när jag mådde som sämst och hittade bloggar där folk skrev om psykisk ohälsa, det fick mig att känna att jag inte är ensam.

Först läste jag bara bloggar men så valde jag att starta en blogg, dels för att jag ville kunna vara till hjälp för andra som mådde dåligt men även för vänner och anhöriga till de sjuka. Men även för att jag skulle få sätta ord på hur jag mår.

Jag kan inte prata, det är inte min grej. Börjar lära mig att prata med Jonas och sakta men säkert så börjar jag öppna mig för min terapeut.

Men, sen jag började blogga så har jag fått massor av fina kommentarer men sen dyker det upp riktigt kränkande och dömande kommentarer. De första åren så publicerade jag dom och tog åt mig enormt mycket.

Men så en dag så kom den allra finaste kommentaren jag någonsin fått!
Det var en gång för länge sen en kommentar i bloggen från en uppgiven kvinna som hade en son som var 2 år yngre än mig, han hade liknande besvär som mig och hon kunde inte förstå och sonen var väldigt inåtvänd men min blogg hade varit till stor hjälp för att förstå så det kändes underbart att få en sån kommentar.

Det är den jag tänker på när de elaka kommentarerna dyker upp, det var en sån kommentar som gjorde mig tårögd, det kändes så himla bra att få sån uppskattning för det jag skriver.

Sen idag kom en kommentar från Inger som tycker att jag skriver så pass bra så hon tycker att jag ska försöka skriva en bok om mitt liv. Det är en tanke jag haft länge, men samtidigt så är jag rädd för att lämna ut familjen för mycket.

Jag skulle dock kunna använda mig av ett pseundrom, kanske lägga lite bilder men inget där folk kan förstå att det är jag som skriver. Men jag vet inte. Eller, jag har inte tänkt på det länge, det var först när jag träffade Jonas och han sa att han höll på med en bok.

Då blev jag nyfiken på tanken. Men jag är för rörig i huvudet för att få en röd tråd. Kanske blir det bättre när jag får min ADD medicin. Så jag får ha det liggandes. Men om jag skulle skriva så kan jag tänka mig att det svåraste kommer vara att hitta en bra början och ett bra slut.

När man väl börjat skriva så tror jag att resten flyter på, i alla fall på ett lättare sätt.

Nå väl, idag mötte jag upp Jonas inne i stan och vi flanerade runt, åt varsin mjukglass, satt i solen och hade det bra! Jag njöt verkligen och jag har nu haft 3 dagar i rad där jag känt mig stabil Nästan hela tiden.

EGO

Vi satt vid vår bro, tittade på en ensam skäggdopping som simmade runt och plötsligt dök han ner och var borta länge och sen dök han upp långt ifrån där han dök ner. Det är så roliga fåglar det där.

Nå. När vi hade glassat runt och tittat på folk så handlade vi innan det var dags att åka hem, Jonas fixade kaffe och jag tog den underbara svartvita filuren och tog en kvällsrunda, ska ut en kortare runda innan jag ska sova.

Men. Jag har njutit. Haft en bra dag. Känt mig nöjd med mig själv, jag har kunnat se de fina dragen som finns i mig. Fick 2 kommentarer på ena bilden som jag tog, en på facebook och en på twitter. De båda såg likheter mellan mig och Sinead O´connor, särskilt över ögonen.

Jag och Sinead

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.

Diskussioner om fobier

Två starka känslor som bor i min kropp. Jag kan inget göra just nu.. Jag pendlar väldigt i båda känslorna. Inte så att jag skulle ta mitt liv, men känslan… den går inte att förklara. Det hela började när vi pratade fobier. Och ja, jag kanske har en konstig fobi, men jag tycker att alla fobier är lika hemska.

Det spelar ingen roll om man har höjdskräck, fobi för trånga rum, fobi för myror eller hajar. Allt är lika hemskt för den som är drabbad, bara det att vissa fobier är så svåra att förklara för folk att det är ett handikapp. Allt florerar runt det hemska och man kan inte styra tankarna på ett vettigt sätt.


Nog om ångest och fobier. Nu är det visserligen så att min blogg mestadels handlar om depressioner, ångest och fobier just för att de sakerna upptar så mycket av mitt liv. Jag önskar att jag kunde somna ikväll och sen är alla problem borta i morgon när jag vaknar. Jag vill verkligen det.

Jag vill slippa alla behandlingar, utredningar och mediciner. Jag vill må bra! Jag är visserligen tacksam för all hjälp, men helst av allt hade jag velat klara mig själv, kunna sitta i skolbänken igen och läsa vidare till det Jag vill. Jag önskar inget annat just nu. Jag vill leva! Leva ett fritt liv, där Jag klarar mig själv. Eller ja, med Jonas så klart- men bo med honom, i ett hus – inte så stort, med en litet tomt och nära en sjö.

Sen leva där med alla våra katter, några getter, höns och en tupp.. Så, det är så jag vill ha det.. har länge velat ha dessa djur, men särskilt katter. Ja, en hund också. Men katter – de är överlägsna alla djur. Och kaniner och råttor… Ja, det blev en del djur, men vadå – drömma måste man få göra..

Men, nu ska jag runda av detta inlägg… Ska försöka bli trött i huvudet också, men jag är så uppvarvad och tar jag sömnmediciner när jag är så här i knoppen, då sover jag bara oroligt.. Så jag väntar en stund