Archives

Den evigt långa dagen

Lång dag är bara förnamnet. Dagen började kl 06:05 då kaffebryggaren gick igång, sen satt jag och tittade på nyhetsmorgon.. Sen har jag mest hängt på facebook samt plockat lite i lägenheten. Tog de största kartongerna och gick till soprummet med dom och passade då på att köpa cigaretter och en cola zero.

Har nu bestämt att det får vara nog!! Bort med onödigt socker. Främst godis och läsk för det är något jag konsumerar friskt. Ska även byta pasta mot bönpasta, så det ska jag köpa i morgon då jag har min handlingsdag. Ska även köpa vitkål!! Det ska bli mitt godis igen, det är så gott.

Sen har jag försökt intala mig själv i att det går fort att dammsuga här hemma men jag har fortfarande inte kommit till skott. Men jag har sorterat mina sopor så jag sorterar plast, kompost, metall, tetra, kartonger, vanliga sopor. Ska se om jag kan sortera mer. Kommer även sortera glas när jag väl får något i glas att slänga.

Kollade på Greta gris och Pippi Långstrump på Playkanalen. Sen gick jag in till personalen och drack kvällskaffe tillsammans med 2 andra som bor här. Det är bara vi 3 som möts upp.. Vi gör det kl 18:30 alla dagar utom onsdagar, så är det fika på Flamman där vi även äter kvällsmat tillsammans.

Nu är det bingolotto på tv och sen börjar Hellénius hörna, så det får bli att titta på det. Om jag inte kollar igenom vilka filmer jag fått med mig. Fattar inte, jag har tappat bort mina Astrid Lindgren-filmer, jackor, täcke, kudde, kastruller och ugnsformar.

När jag flyttade från Vara så glömde jag mitt köksbord med 4 stolar samt matberedaren… Så jag får inte flytta längre.. haha… Eller jo, Sölvesborg eller Borås. Men jag ska försöka trivas i Gnesta ett tag till. Se hur det går. Jag är ju inte förtjust i orten direkt.

I morgon är det måndag och då ska jag som sagt handla, sen ska jag försöka ta mig ut på en promenad. Måste börja röra på fläsket. Måste ju gå ner i vikt, rätt ordentligt.. Så jag har bestämt mig för Vårruset i maj. Då har jag ju ett mål med min träning. Ska be läkaren skriva ut ett FAR till mig, sen ska jag börja träna vid min gamla skola, då kan jag köra både gym och bad.

Men först ska jag komma ut på en promenad, resten är bonus. Har nog inte mycket mer att skriva om nu, så jag lämnar detta för nu. Ha en fin söndag!

Något jag är bra på

Vi satt här på morgonen och pratade om gamla jobb vi haft och eftersom vi båda har jobbat inom vården så var det där vi fastnade och gamla minnen dök upp. Jag har jobbat inom vården i många år, som semestervikarie, timanställd och har haft fast anställning.

Vård-och-omsorg

Och håll i hatten för nu ska jag säga något jag inte gjort innan, ska säga något positivt om mig själv. Jag var duktig på mitt jobb med de äldre. Jag jobbade effektivt, så när det fanns tid över så satt jag med de äldre och lyssnade med glädje på deras liv, hur de levt och saker de upplevt.

Men kontakten med både vårdtagare och anhöriga var jag duktig på. Jag har fått höra det från både anhöriga och chefen, men även vårdtagaren har sagt det till mig. Och jag själv vet om det.

Jag tog mig tid att lyssna på dom, på kvällarna så körde vi ut de äldre till tv-rummet och satt där och småtittade på tv och prata. Var de oroligt så satt jag med dom och körde något som jag då inte hade något namn på men som jag idag vet är taktil massage.

Jag satt där, masserade deras händer och lät vårdtagaren prata om den hen ville. Vi hade en kvinna på ett boende som hade psykiska besvär och när hon fick panikångest så visste jag hur det kändes så jag försökte prata med henne för att distrahera hennes tankar.

Av en slump så hittade jag hennes bröllopsfoto och jag har aldrig sett ett så vackert kort innan och en gång när hon hade sån ångest så visade jag henne fotot och det var något som hände för hon for upp ur sängen, satte sig på golvet framför bokhyllan och drog fram en stor låda.

Där i fanns det foton, gratulationskort och telegram, hon berättade om bröllopet och blev helt lyrisk, så glad över att få prata om det. Sen, varje gång hon mådde dåligt så visade jag henne bilden och bad henne att berätta lite om dagen. Och det fungerade varje gång.

När jag jobbade delade turer så var det ingen idé att åka hem de timmar det gällde för jag bodde 4 mil från jobbet och jag jobbade bara delade turer på helgerna och då gick tågen hem bara varannan timme. Så för att fördriva tiden så valde jag att spendera den med de äldre så de berättade om sitt liv.

Jag tycker att det är jätteintressant att höra hur de levt så jag la hellre min lediga tid där än att bara springa runt i stan eller sitta i personalrummet och läsa tidningar. Det ledde ju till att de boende knöt an till mig och fick en fin känsla över det hela.

IMAG1193

Så, när vi satt där så blev jag nästan – men bara nästan sugen på att börja arbete istället, men jag vet att jag inte skulle fixa det i dagsläget, men man vet aldrig hur framtiden ser ut. 

Så, jag ville mest tala om att även jag kan hitta saker som jag är bra på. Bror säger att det finns mer, men jag kan inte se det än – men jag kanske kommer dit en dag. Men jag börjar här.

 

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Som ett korthus

korthusetJag jämför mig just nu med ett fallande korthus. Saker som händer och sker, saker som inte går att förhindra, saker som inte lämnar mig ifred. Saker, bara saker, ord och tankar. Jag bad i alla fall om ursäkt, men ja.. Ingen visade några negativa vibbar. Det känns bra måste jag säga.

Men annars, hade det inte varit för att jag nyss fyllt i matsedeln inför i morgon så hade jag inte vetat vilken dag det var idag. Alla dagar går i ett, enda skillnaden är väl att man får en kanellängd till kaffet på lördagar. Kanske söndagar också, det vet jag inte.

Men, skit samma kaffe hit och dit. Jag mår kasst. Finns det någon återvändo. Ångesten igår var inte att leka med och tillslut blev ångesten så kraftig så jag mådde illa. Mår jag illa så får jag ångest, då mår jag genast ännu mer illa och då stiger ångesten. Sen går det i ett. Det blir värre och värre och bara en sak kan få stopp på eländet.

Tyvärr. Men, det gick över och jag kunde somna tillslut. Men, nu ska jag ut och röka!

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Upplyftande kommentarer

Jag är ju väldigt öppen med mitt liv, mina diagnoser och min bakgrund. Detta väldigt mycket för att jag själv kände en enorm lättnad när jag mådde som sämst och hittade bloggar där folk skrev om psykisk ohälsa, det fick mig att känna att jag inte är ensam.

Först läste jag bara bloggar men så valde jag att starta en blogg, dels för att jag ville kunna vara till hjälp för andra som mådde dåligt men även för vänner och anhöriga till de sjuka. Men även för att jag skulle få sätta ord på hur jag mår.

Jag kan inte prata, det är inte min grej. Börjar lära mig att prata med Jonas och sakta men säkert så börjar jag öppna mig för min terapeut.

Men, sen jag började blogga så har jag fått massor av fina kommentarer men sen dyker det upp riktigt kränkande och dömande kommentarer. De första åren så publicerade jag dom och tog åt mig enormt mycket.

Men så en dag så kom den allra finaste kommentaren jag någonsin fått!
Det var en gång för länge sen en kommentar i bloggen från en uppgiven kvinna som hade en son som var 2 år yngre än mig, han hade liknande besvär som mig och hon kunde inte förstå och sonen var väldigt inåtvänd men min blogg hade varit till stor hjälp för att förstå så det kändes underbart att få en sån kommentar.

Det är den jag tänker på när de elaka kommentarerna dyker upp, det var en sån kommentar som gjorde mig tårögd, det kändes så himla bra att få sån uppskattning för det jag skriver.

Sen idag kom en kommentar från Inger som tycker att jag skriver så pass bra så hon tycker att jag ska försöka skriva en bok om mitt liv. Det är en tanke jag haft länge, men samtidigt så är jag rädd för att lämna ut familjen för mycket.

Jag skulle dock kunna använda mig av ett pseundrom, kanske lägga lite bilder men inget där folk kan förstå att det är jag som skriver. Men jag vet inte. Eller, jag har inte tänkt på det länge, det var först när jag träffade Jonas och han sa att han höll på med en bok.

Då blev jag nyfiken på tanken. Men jag är för rörig i huvudet för att få en röd tråd. Kanske blir det bättre när jag får min ADD medicin. Så jag får ha det liggandes. Men om jag skulle skriva så kan jag tänka mig att det svåraste kommer vara att hitta en bra början och ett bra slut.

När man väl börjat skriva så tror jag att resten flyter på, i alla fall på ett lättare sätt.

Nå väl, idag mötte jag upp Jonas inne i stan och vi flanerade runt, åt varsin mjukglass, satt i solen och hade det bra! Jag njöt verkligen och jag har nu haft 3 dagar i rad där jag känt mig stabil Nästan hela tiden.

EGO

Vi satt vid vår bro, tittade på en ensam skäggdopping som simmade runt och plötsligt dök han ner och var borta länge och sen dök han upp långt ifrån där han dök ner. Det är så roliga fåglar det där.

Nå. När vi hade glassat runt och tittat på folk så handlade vi innan det var dags att åka hem, Jonas fixade kaffe och jag tog den underbara svartvita filuren och tog en kvällsrunda, ska ut en kortare runda innan jag ska sova.

Men. Jag har njutit. Haft en bra dag. Känt mig nöjd med mig själv, jag har kunnat se de fina dragen som finns i mig. Fick 2 kommentarer på ena bilden som jag tog, en på facebook och en på twitter. De båda såg likheter mellan mig och Sinead O´connor, särskilt över ögonen.

Jag och Sinead

Samma visa, år efter år.

Vad har alla experter emot Färjestad egentligen? Detta är något man som Färjestadsupporter får höra och läsa varje år. VARJE år och jag börjar faktiskt tröttna på detta. Wikegård är värst.

1623345_10152288559077973_8559717842246991858_n

Men, även fast alla sågar laget så går de ändå till slutspel nästan varje år och då kan de väl inte vara så dåliga. De avskyr verkligen Färjestad men jag kan inte förstå varför. Någon som vet?

 

Hur ska andra förstå när jag inte ens gör det själv?

Om jag “skyller” saker på mina diagnoser sånt som gör att jag har vissa svårigheter, så säger folk att jag bara skyller ifrån mig, att jag gömmer mig bakom dom.
Inte ens vården förstår så hur ska allmänheten förstå?

På yex DBT:n så får jag hela tiden säga att jag inte hänger med, jag förstår inte eller så svävar tankarna iväg på annat och jag försöker återfokusera hela tiden men det är så svårt
Sen fick ju jag diagnosen ADD i måndags och jag har försökt läsa på lite om det men man hittar BARA om ADHD. Störigt som fan om ni frågar mig.. Men, hur ska andra människor förstå att jag inte gömmer mig bakom diagnoserna? Jag har inte bett om att få dom, jag vill inte ha en enda diagnos, men nu ser inte min verklighet ut så. Tyvärr

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.