Archives

Övernattning hos svärmor

Igår fick vi nog av hemmaheten. Eller vad man kallar det. Vi lassade upp mat och vatten till Chips, såg till att låda och dusch var rena sen åkte vi till svärmor och sov där. Vi åkte då igår kväll och kom hem idag så katten var inte ensam hur länge som helst.

När vi kom hem så var hon glad att se oss och var hur kelig som helst och spann som ett tröstverk. Älskade katten!! Jag är så mycket kattmänniska så det finns inte. Visst, jag tycker om Dipp – älskar henne, men det är annorlunda med katten. Jag har alltid haft katt och det finns inget som är så underbart som en katt! ♥

Igår när vi kom fram till svärmor så kollade vi på nyheter och vädret och de pratade om det mest obehagliga och ångestframkallande jag vet – kräksjukan. Och sen dess har jag inte haft annat i huvudet! Det är hemskt!!! Så började jag att tänka på DT
BT:n och att jag troligtvis kommer att bli av med fobier och ångest.

Men det fick fel effekt, för när jag tänker på DBT så blir jag påmind om hur otroligt jobbigt det kommer att bli, särskilt när vi börjar med det jobbigaste – krishanteringen!

Då får jag sån ångest och nästan dödslängtan, jag vill liksom inte vara med.. Det ger en sån vidrig klump i magen och halsen. Klumpen jag får i halsen gör att jag mår illa och då får jag mer ångest för jag är rädd att kräkas. Så blir det bara en ond cirkel av olika typer av ångest. Jag hatar ångest, det är vidrigt!!

Så, nu sitter jag här hemma och har fortfarande ångest. Jag fattar inte, jag kan bara inte titta på nyheterna eller läsa olika nyhetssidor på nätet för överallt så står det om sjukdomar.. Jag är så vansinnigt rädd att bli sjuk! Tvättar händerna i tid och otid och vågar knappt röra mig runt munnen när jag är ute eller särskilt när jag varit i en affär och tagit i de Äckliga kundkorgarna!

Men… I morgon måste vi upp i vettig tid för vi ska träffa diakonissan i våran församling då hon ska hjälpa oss lite. Känns bra att de finns när livet krisar! Tack kyrkan liksom!

Apropå kyrkan.. Jag skulle ju dit idag, men jag liksom… Försov mig och gudstjänsten börjar kl 11:00… HUR kunde jag försova mig.. jag som typ alltid vaknar runt 07-tiden, särskilt på helger när jag vet att jag verkligen Kan sova. Men, jag får ta det nästa söndag och då sätta larm så jag kommer i tid..

Men men… Nu är klockan 21:45 och jag ska läsa bloggar jag följer och lite sånt.. Jag har halkat efter kan man ju säga.. Men ni får ha en trevlig söndagskväll

Djupare tankar om djurrätt

En gång i tiden var jag vegetarian, gick sen över till vegankost. Började sen av någon konstig anledning till att äta kött igen, när och varför har jag inte en aning om. En stor fördel med vegetarisk var att jag gick ner i vikt, vilket var trevligt 🙂

Jag hänger en del på olika sidor om vegetariskt och blir mer och mer sugen på att återvända. Men mitt “problem” är att jag gör allt mer komplicerat än vad det är.. Allt från inköp till matlagning..

Ett annat problem, ett sorgligt sådant är att jag inte tål soja och jag älskar sojamjölk och glass som är baserat på soja. Rostade sojabönor ska vi inte tala om, det kan jag äta hur mycket som helst av, men min mage pajar totalt.

Sen är vegetariskt sjuk gott.. Jag älskar falafel, gjort på kikärtor för er som inte vet. Sen annars då.. Dagen har inte inneburit några direkta saker.. Har varit ute med Dipp, druckit kaffe, pratat med läkaren nyss. Hon satte ju ut Omeprazol och när jag ifrågasatte det så sa hon att hon skulle skriva ut recept på Pepcid duo. Så jag förstår inte egentligen varför hon byter..

Kanske för att Omeprazolen tappar effekt om man äter det för länge och det vet jag redan att risken finns, men kanske att effekten blir bättre om man byter sort, vad vet jag.. Men men. Ikväll ska Jonas på möte med Föreningen balans och jag åker till kyrkan.. Det är bra att kyrkan har aktiviteter ikväll så Jonas kan känna sig trygg med att jag inte ska göra något dumt.

Jag förstår hans oro på den biten eftersom jag fortfarande är ostabil i mitt mående. Jag har dock inte haft några ss-tankar på rätt länge.. eller typ  ? 1½ vecka kanske.. Kanske 2 tom. Men det är ju inte lång tid så då är kyrkan bra. Jag har dessutom inte varit där på länge så det känns bra att komma tillbaka.

Annars har vi inga större planer för dagen. Vi åker hemifrån 17:50, eller jag gör i alla fall…. Sen vet jag inte hur lång tid vi är i kyrkan.. Men jag går nog vid 20-tiden för då brukar mötena som Jonas går på vara slut, så åker vi hem samtidigt.

I morgon är det terapi, ska träffa min individualterapeut kl 13 och sen är jag åter ledig till på tisdag. Nå väl. Mina tankar just nu. Kommer nog dyka upp mer under dagen 🙂

I´m back home again

Idag börjades det med DBT och jag var verkligen nervös, men det gick bra. Vi gick mest igenom regler, var denna termin kommer bestå av, medveten närvaroövningar och läxorna till nästa vecka. Vi började 09:30 och ganska exakt kl 11:00 fick fick vi gå.

Jag gick till apoteket för att hämta ut mina mediciner, sen till banken för att mitt bankkort vägrar att fungera, samma sak med internetbanken och telefonbanken. Ganska frustrerande när man har pengar på kontot. Förvisso bara 48 kr men ändå. Sen åkte jag till Ica för att handla lite mat innan det var dags att åka hem.

Hela dagen har varit jobbig på det sättet att min kräkfobi har gjort sig påmind. Jag har mått illa hela tiden och så fort min mage knorrade, lät annorlunda eller att det bara kändes att man hade en mage, då var jag nära att fly hela tiden.

Det är verkligen en jobbig fobi. Det är inte bara samma sak som att “ingen tycker väl om att kräkas” men här är det annorlunda. Jag gråter hejdlöst och blir väldigt… ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Extra jobbigt är det på vinterhalvåret, men även på sommaren också. Men detta med att då vistas 10 personer i ett litet rum… Det var ingen höjdare.

Fan, jag hoppas på att bli av med denna fobi. Nå väl, nu är jag hemma, vi har ätit en tallrik med yoghurt med banan i och druckit kaffe. Jag ska kolla av lite på nätet och sen ska jag ta en timmes powernap.

Tänk att man kan bli så här slut bara av några få ärenden i stan. Jag har visserligen sovit uselt i natt, men det är ändå lika jobbigt. Jag kommer hem som ett vrak rent ut sagt. Så när man mår så här, då undrar man lite – hur ska jag någonsin kunna jobba? Nästan känslan av att “jag vill inte ha något jobb” men det vill man ju innerst inne.

Dels för att känna att man tillför något, men även för den ekonomiska biten. Slippa oroa sig varje månad. Det är något som också suger musten ur en. Men men… det blir väl bra så småningom hoppas jag.

Men men… nu ska här sovas. Eller vilas i alla fall!

Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

Lösenordsskyddad: Åter en dag med bombning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Morgonens funderingar

cimg1679En sak jag undrar, i Borås är bussåkarna konstiga. Alla säten är upptagna så man måste stå upp, då går folk fram till mitten och i främre delen så står man som packade sillar. Andra halvan är det tomt i gångarna. Hur kommer det sig?

Säger busschauffören åt folket att gå längre bak så vrålar de att det är fullt, men egentligen är bara halva bussen full.

Eller klassikern, om vartannat säte är upptaget så står folk hellre än sätter sig bredvid en främling.

Vad är problemet med att sitta bredvid en främling? Tror de att de ska bli sjuka på något sätt eller vad?

Sen har jag en till fundering så här på morgonkvisten. Om jag frågar en människa från tex Östersund var de kommer ifrån så svarar de “Norrland”. Men va fan, nästan halva Sverige tillhör Norrland, så kan de specificera sig lite mer kanske.

Ja, detta var lite om morgonens funderingar….

Konstig natt

Somnade vid 22-tiden och sen vaknade jag kl. 00:00, sen 02:00 sen 04:00 och sen nu klockan 06:00 och då gav jag upp. Att sova utan propavan fungerar så där kan man säga, men nu känner jag mig rätt så pigg så jag valde att stanna uppe, så nu sitter jag påklädd och ska strax brygga lite kaffe.

Kl 09:26 åker vi hemifrån, eller jag i alla fall för jag ska till sjukhuset och efter det drar vi till gymmet. Då får jag tillbaka min dosett av Åsa och i den ligger det propavan tror jag. Hoppas det i alla fall. Hon ska få tillbaka sitt halsband som jag fick låna på bröllopet.

Åh vilket underbart bröllop det var! Allt var så perfekt. Det enda som var synd var att fotografen backade ur och inte följde med till restaurangen för att ta bilder där. För det hade blivit perfekt!! Vi stod mot ett draperi men med mobilkameror så smälte klänningen in för mycket mot draperiet men det hade nog blivit bättre med en riktig kamera.

Annars hade vi sett ut  en annan plats för bröllopsfotona. Så, det var mycket synd att hon inte följde med som bestämt. Lite ledsen blev jag faktiskt. Men så blev det. Hon tog några fina bilder i stadshuset, men det var på restaurangen vi hade sett ut ett ställe där vi skulle stå för att ta bilder som sen skulle bli tackkort.

Nu vet vi inte alls vad vi ska ta för bilder men det löser sig. Vi måste fundera lite till.

Men men… Nog om det… Nu ska jag fixa kaffe, sen äta lite frukost så man orkar med träningen sen. Så nu smiter jag vidare. Ska ge katten sin frukost också. Jonas och Dipp sover än och Jonas ska ja väcka kl 8:00 för att vi ska hinna med bussen.

Men nu smiter jag…

Läkarbesök med rökpaus

Skulle ju träffa läkaren idag och det blev ett bra besök. Det tog lång, lång tid, så efter 1½ timme tog vi på läkarens inrådan en rökpaus och sen fortsatte vi med medicinprat. Vi justerade och halverade många mediciner plus att jag fick insatt nya mediciner plus vitamin b12 som hon trodde kunde vara bra för mig.

Jag fick Äntligen något mot min mer eller mindre kroniska ångest – iktorivil som ett ett långtidsverkande benso och då beroendeframkallande, men jag är redo att ge de en chans!! Sen har hon i princip tagit bort min borderlinestämpel så nu har jag bara PTSD, bipoläritet och nåt autistiskt. Alternativt adhd. Men jag ska få genomgå en hjärnröntgen och en adhd-utredning och sen ska vi ses igen om en vecka.

Hon är mycket bra, men jag hade svårt att förstå allt, men Jonas hängde med på det mesta. Känns ändå som ett bra besök, men nu är jag helt slut i skallen!! Kom nyss innanför dörren och klockan är 18:12 och har varit i farten nu sen 7:40 och det är en lång dag för en liten skit som jag. 

Man märker att man inte klarar lika mycket som man en gång har gjort, men nu kanske det kommer bli ändringar med de nya medicinerna som passar mig bättre! Jag hoppas det i alla fall. 

Jonas är ute med Dipp och jag ska vila en stund, eller om jag bara varvar ner med mandala. Eller något annat skoj. Får se hur långt orken sträcker sig. Sen kom jag på att min sjukförsäkring jag har, där tecknade jag även en diagnosförsäkring, så om jag får nån ny diagnos så kanske jag kan få ut på försäkringen.

Vet bara inte riktigt hur man söker, men det vet jag att jag har vänner som gjort, så jag får fråga de om hjälp. Men, det får bli när hon jag känner bäst är inne på skype 🙂 Nu blir det kaffe och pausa från tillvaron en stund

Samhällets fördomar och knepiga kommentarer

 

Jag vill inte vara sjuk, jag vill klara av att jobba, jag vill kunna ha råd att unna mig saker, resa, ha råd att hälsa på min familj, orka ta hand om hela mitt hem, inte bara ett rum åt gången. Jag vill ha orken att ta hand om mig själv.

Träna, umgås med vänner, träna hunden, ha råd att ha en katt till, ha en lön, en egen inkomst. Inte leva på Jonas sjukersättning.


 

Men nu; ingen inkomst, inte ork att ta hand om mig själv, för all min fysiska kraft går åt till att orka med DBT:n, kämpa varje dag, mot ångest, svarta tankar, självskadetankar, panikångest, djupa depressioner.

Har inte träffat min familj på 2 år, för jag har inte råd att åka dit. Jag vill ha råd att köpa nya kläder, inte tvingas laga allt jag har, gå med lappade kläder och för små kläder.

Eller hur är det, ställer jag för höga krav? 

Min behandling som jag nu genomgår är faktiskt mer krävande än att jobba. Jo, jag har jobbat så jag vet. Jag har bara haft yrken som är fysiskt krävande.

Jag vet hur det är att ha en inkomst, jag vet hur det känns att kunna köpa kläder, ha råd att gå på café, köpa saker till mitt hem. Jag vet även hur det känns att orka städa hela lägenheten utan att bli så trött att jag måste vila.

Nu orkar jag inte mer än något rum. Livet är en ständig påminnelse om den kamp jag jobbar med. Jag har ständig ångest. Eller så är jag hypoman och då är man så uppvarvad att sömn är något man kan glömma.

Detta trots att man är trött till tusen, men sova går inte. Inga sömnmediciner hjälper. Men livet. Ställer jag för höga krav på livet?

Du som är frisk. Svara mig på detta. Har jag orimliga krav? 

Inget blir gjort ordentligt

..och det irriterar mig- Jag har plockat in i diskmaskinen och torkat av diskbänken, men ändå ser det slarvigt ut. Det irriterar mig. Det är så jag är. Det är inte första gången..

Sen har jag försökt göra min läxa. Jag har invaliderat mig själv, Jag känner mig så jävla dum!! Men jag har försökt hitta stärkande tankar men det går inget bra alls. Grejen är den; Jonas skulle ju till Stockholm på den konferensen som han såg fram emot.

Nu blir det inget av med det för han har inget ID-kort och det måste man ha för att få ut tåg- och flygbiljetter. Jag bör ju vetat detta redan då det var tal om att de skulle åka. För jag har ju åkt ganska mycket tåg i mina dagar.

Jag har ju varit så orolig inför denna , min svartsjuka och allmän oro så det känns som att Jonas tänker att jag struntade i att ge honom info om ID-kravet.

Nu är det ju inte så, det vet jag för jag ville att han skulle få åka – jag ville det för Hans skull. Han ville detta så gärna. Men ändå. Det känns som jag undanhållit viktig information för honom

Så har jag invaliderat mig själv och då måste jag hitta stärkande tankar men jag lyckas inte. Jag vet inte hur jag ska komma till den känslan att jag Inte har dåligt samvete. jag skäms som attan för detta.

Jag borde ha vetat detta, jag skulle kunnat säga direkt till honom att Du behöver id-kort för att få ut biljetterna. Men jag sa inte det. Jag glömde det, jag tänkte inte på det. Jag jag borde ändå.

Sen inbillar jag mig (?) att Jonas är lite sur för det faktum att jag inget sagt, men han vågar inte säga det för att jag tar det för personligt. Men jag vet inte. Han säger att han inte är sur, men jag vet inte. Det är bara mina tankar som spelar mig ett spratt kanske.

Nå väl, nu ska jag gå och fixa te. I brist på kaffe liksom.