Archives

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!

 

Ibland känner man sig extra välsignad!

Jag vet inte vad jag ska säga.. Inte mer än tusen tack för all hjälp!!


Annars. Pratar med fina Jackie på skype och bättre start på morgonen kan man knappast få! Tänk vad internet kan bidra till! Utan internet så hade jag aldrig lärt känna en sån fantastisk människa! Nackdelen då, det är långt till Hultsfred,, men jag ska dit när ekonomin tillåter.

Sen Jonas. Utan nätet så hade vi aldrig träffats. Samma med Lisa. Och Jazzy. Nätet är verkligen toppen om jag får bestämma!

Sen har jag mött en hel hög med massa fina människor, men dessa är något extra. Annars, idag är en ny vecka och jag har nyss varit och handlat, ätit en god frukost och planerar att snart göra min DBT-läxa. Det är ju DBT i morgon och jag oroar mig för det.. Min fobi förstör så otroligt mycket, så jag är rädd för bussen, det lilla rummet med så många människor. Detta är verkligen ett handikapp!

Men nog om fobier, det får mig bara att må sämre… Dagen idag blir lugn, är fortfarande helt slut! Kom ju i säng sent igår kväll för jag var så himla uppvarvad. Kroppen var trött med huvudet var speedat!! Och när jag är sån så är det ingen idé att ta sömnmediciner för då sover jag inte alls bra.

Det gjorde jag dock inte ändå, vaknade typ varannan timme så när larmet ringde i morse så var jag inte det minsta sugen på att gå upp.. Men upp kom jag, laddade kaffebryggaren det första jag gjorde, sen väckte jag Jonas för det var tänkt att han skulle följa med och handla, men han börjar bli ordentligt förkyld och har ont i kroppen och huvudet (HJÄLP MIG!!)

 

Tänk, det är Jonas som är sjuk men jag är den som är mest nojig.. Helt stört!! Men så funkar tyvärr jag. Jag borde ha vant mig, alltså, kommit över allt detta men det blir värre för varje år..

Nå väl. Nu ska kaffebryggaren laddas och sen blir det en soft dag, kanske ska kolla på film och bara slappa. Jag är sugen på Den gröna milen… eller Harry Potter-maraton vore heller inte fel… Eller The bourn identity som också är sjukt bra!! Men, först jag jag svulla havregryn som kommer bli som gröt i munnen och svälla – men det ska visst hjälpa mot halsbränna.. Så det är värt ett försök

För mycket sömn kanske

Sov hela natten. Vaknar med ångest, huvudvärk och ont i örat. Och nej, vi har inga värktabletter och inga behovsmediciner som fungerar som de ska.. Har ju bara Theralen och de dämpar bara det hela Ytterst lite. Jag vet att det mer eller mindre inte finns medicin som tar bort det Helt, men dämpar bra mycket mer än vad Theralen gör. Men jag får inte gå på starkare för att jag börjat på DBT.

Sen en sak som gör mig aningens irriterad är att jag under många år varit tvungen att äta Omeprazol för min mage 2 gånger per dag plus vid behov. Nu har min läkare, helt utan att prata med mig satt ut allt som heter Omeprazol… Jag menar.. vad har hon med dom att göra, hon har hand om psykmediciner. Även där har hon gjort justeringar.. De visste jag dock om, men min nödvändiga magmedicin.. VARFÖR har hon satt ut dom helt utan att prata med mig innan?

Jag har bråck på övre magmunnen och överproduktion av magsyra. Bråcket gör att magsyran har fri passage att bara rinna upp i munnen på mig. Bråcket gör att magsäcken går upp i matstrupen då muskeln som ska sluta det hela inte fungerar. Så ja, de är nödvändiga. Innan jag fick mediciner för detta så kunde jag inte knyta skorna som en normal människa utan att det började rinna. Så jag är måttligt irriterad…

Vad hände med kommunikationen??? Men hon ska ringa mig i morgon så jag ska skriva upp detta och ta det med henne då så hon kan skriva ut en burk och kräva att hon sätter in dom igen så jag har dom i kommande apodos.

Nå väl. Onsdag och helt ledig! Känns både skönt och nödvändigt.. I morgon skulle jag träffat läkaren, men jag bad om att få telefontid i stället så spar jag in lite drygt 3 timmar för ett läkarbesök som tar max 45 minuter. Så det känns skönt. På fredag ska jag träffa min DBT-terapeut och sen är det helg. Känns trevligt… Vad som händer då återstår att se.

Vi har funderat på att åka till Jonas mamma med Dipp och sova där, så blir hon inte helt ensam alla dagar. Hon blir glad om hon får sällskap så det är våran plan. Men vi får åka hem tidigt på morgonen då vi har katten hemma. Tror hon skulle tycka det är skönt om vi drar ett tag så hon slipper hunden ett tag :p

Nå väl.. Det var dagens funderingar som mest handlade om mediciner känns det som. Och ångest. Som vanligt känns det som.. Har haft ångest mer eller mindre varje dag i evigheter nu.. Egentligen redan innan jag åkte in på psyk och även efter att jag blev utskriven. Jag vet inte vad jag ska göra för att slippa undan.. Det är inte särskilt roligt någonstans… Så, det blir vila tillsammans med Dipp tätt intill en liten stund. Men utan att sova så klart.

Får hoppas hon kan hjälpa mig..

Att det ska vara så svååårt

Som jag skrev innan, DBT:n gick bra, men den kantades av ångest och den sitter i än. klockan är 19:10 och jag har åter tagit medicin, men med noll effekt. Allt detta för alla saker jag gjort bland allt folk. Denna förväntansångest driver mig till vansinne! Mitt stora dilemma under biten förväntansångest är smittor. Allt man kan bli smittad av, alla infektioner, virus och även fysiska (inre) skador inbillar jag mig att jag kan få.

Som exempel så skrev jag en kommentar hos en tjej som hade ägglossningssmärta och migrän samtidigt. Jag svarade då att jag haft migrän en gång och den smärtan var värre än de gånger jag brutit armen. Genast kom tanken, nu kommer jag att få gallsten som alla säger gör så ont. Tanken kommer som en blixt från klar himmel och den går bara inte att stoppa.

Tanken etsar sig fast så hårt att jag knappt vågar lämna hemmet för på något sätt så är det mesta lättare att utstå om man är just Hemma. Kräkfobi och förväntansångest. Lägg till kronisk ångest, panikångest, borderline, bipoläritet och PTSD på allt det.

Alltså. VARFÖR? Jag vill kunna ta en tablett som tar bort allt det där, bort med alla diagnoser! Borderine och PTSD kan jag ju bli av med. Så även förväntansångest och panikångest — så det finns ett ljus i tunneln trots allt. Men just nu är ljuset svårt att nu, men det är väl för att man nu är mitt i allt det där.

Att inte kunna styra sina tankar, känslor och beteenden – innan det är försent är allt annat än kul. Man uttalar sig på klumpiga sätt, formulerar sig fel eller blir helt stum när man hamnar i en situation där en konflikt kan uppstå.

Jag hoppas bara att det jag kan bli av med kommer att ske fort! jag vet att det kommer att vara en långdragen process, men det gör saken inte lättare att vara medveten om, för jag menar. VEM vill ha dessa problem? Jag tror inte att någon direkt väljer det. Men vad är det som gör att en enda person kan drabbas av så många saker?

Men en sak som gör det lite, lite lättare – det är att jag nu är klok nog att förstå att jag inte är ensam. Den tanken gör det hela mer uthärdligt. Det som fått mig att förstå såna saker är alla bloggar jag läser om just psykisk ohälsa. De har hjälpt mig mer än de stjälpt. Men visst, jag sticker inte under stol med att det kan trigga väldigt mycket om det handlar om självskador. Men det finns en som pratar om sina självskador på ett… vad ska jag säga, avdramatiserat sätt, så “mjukt” eller vad man ska säga så hon triggar ytterst, ytterst sällan.

Fråga mig inte hur hon gör, men on lyckas. Kan vara för att vi pratar på skype nästan dagligen och har gjort i säkert 4-5 år. Hon känns som an av mina bästa vänner trots att vi aldrig har träffats eller ens pratat med i telefon. Vi kör bara över skype och sms. En fantastisk och stark person! Jag vågar fanimej säga att jag älskar henne som vän. Hon finns där genom alla problem och vi skrattar även mycket och ofta.

Vi kan gå ifrån att prata självskador till semestrar på nolltid. Eller prata om hennes galna marodörer till katter. Nå väl. Hon är och har alltid varit en stor inspiratör. Tack Jackie för att du finns där!


Och nej, jag gillar inte att “samla” på diagnoser, jag lär väl få någon liknande kommentar så det är väl lika bra att påpeka det. jag vill inget annat än att bli av med dom

There´s no fucking sex

Varit i stan idag alltså, träffat boendestödet, köpte 2 pkt mjölk och sen åkte jag hem. Sen har jag fastnat i fåtöljen, twittrat om sex. Bristen på sex. Lust/möjlighet till det när man äter mediciner. Den ligger på noll kan jag meddela- NOLL! Det är en sorglig biverkan.

Och nu kommer det säkert komma någon som tycker att det är ett världsligt problem. Eller inget problem alls. Men det är inte så enkelt. Den psykiska lusten finns där – hela tiden. Men den fysiska möjligheten existerar inte

Visst, ett bra förhållande är mer än bara ett schysst knull men vem fan behöver inte det emellanåt? Jag menar, hade jag velat vara helt utan sex så hade jag väl bosatt mig i kloster eller liknande *ironi för er som inte förstod det*

Men, så är det. Att inte kunna ha sex är något jag, något Vi saknar. Men det går inte som det ser ut just nu. Så, vi är fysiska på alla andra sätt.

Nå väl. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe, sätta mig på balkongen och vila där tills äggklockan ringer och säger att kycklingen är klar. Återigen ett experiment. Ostgrainerad kycklingklubba.

Hur som. jag ska ta mig lite koffein och nikotin och försöka slappna av. Punkt slut!

Usla självkänsla

Vissa dagar är mer fel än andra.
Vissa dagar är mer rätt än andra
Idag är det fel. Och ful.


Jag vet att min självkänsla och mitt självförtroende är kört i botten och har varit länge. Jag önskar jag inte brydde mig, att jag inte jämförde, att jag bara kunde köra mitt race.

Vore inte fel..

Men jag kan inte. Allt jag ser är perfekta människor – överallt går de runt, går, posar, existerar, finns. Sen har vi mig, jag som inte ens får på mig mina egna kläder för att jag är för fet. Jag bara måste gå ner i vikt, jag ska försöka sätta mig på hård diet. Om vi hade haft råd så hade jag kört med soppor 7 dagar i veckan.

Kanske, mycket kanske kunna unna mig en frukt 2 dagar i veckan. Men annars, bara soppor. Magiska piller lockar, allt som kan garantera en snabb viktminskning. Minus 15 kg i ett nafs. Vore inte fel. Jag har kanske en skev bild, men i mina ögon är den verklig.

I mina ögon måste jag gå ner till 70 kg prick. Inte 70,1 utan 70,0 Det har gått långt, hur långt vill jag inte erkänna nu. Kanske en annan dag. Men det har gått överstyr. Way too much om man säger så.

Men, nu ska jag dricka mitt kaffe och sen ta och slänga på mig lite kläder och fixa gröt.

Ringa vårdcentralen

Jag har konstigt ont i magen och Jonas pratar om UVI, så jag ska idag försöka dricka massor, eller den mängd man Ska dricka per dag och se om det kan hjälpa. Inte för att jag tror det, men ändå. Annars ringer jag vårdcentralen i morgon.

Det gör inte ont när jag kissar, men jag har så svårt att komma igång och har haft det länge. Det gör nu även ont i ländryggen vilket det kan göra vid njurbäckeninflammation plus att jag en tid nu haft problem med illamående.

Så jag ska försöka dricka mycket så kanske UVI:n kan gå över av sig självt. Vi får se helt enkelt! Men som sagt, jag tror det tar längre tid än ett dygn att bli av med UVI:n genom att dricka mer, så jag får kanske sikta in mig på att ringa på måndag, eller åka in i helgen om läget skulle bli akut, vilket jag inte hoppas!!

Jag är rädd att det ska komma som sist, då kom smärtan på bara några timmar och då fick jag åka in akut, men proverna visade ingenting men jag fick antibiotika ändå. Sen gick det över. 

För flera år sedan fick jag UVI för minsta lilla så jag gjorde inget annat än knaprade penicillin, men nu har jag varit besvärsfri från urinvägarna sen 2010

Men, vi får se hur det hela utvecklar sig! Jag ska ta en kanna med vatten och ställa in i kylen, sen dricka ur den för att hålla koll på hur mycket jag dricker och sen skriva ner det. Jag dricker normalt max 5 dl på en hel dag, plus en massa kaffe som är vätskedrivande så att jag har problem är kanske inte så konstigt.

Där är det bra att jag bor med en sjuksköterska, jag har alltid ett proffs att fråga om råd. Men, nu ska jag fixa vatten. Fylla på en flaska att ha vid datorn också så kan jag inte ens skylla på ren lathet att jag inte orkar hämta vatten.

Men, ha en toppendag!!

En fysisk påse skit

Jag känner att jag inte sovit i natt. Då mår jag alltid riktigt kasst. Rent fysiskt, så det blir en vila innan långpromenaden som jag planerat att ta sen. Vet inte vilken ordning jag ska göra om jag ska gå med Dipp först eller om hon ska få följa med och dra ner på tempot. Jag vill ju kunna hålla tempot uppe och slå mina egna tider.

Kan iofs ta en runda med henne före och efter min egen motion, så behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag lämnar henne hemma… Sen ska jag återigen försöka ta tag i gardinerna. Eller, så länge jag bytt innan Lisa kommer så är jag nöjd!

De som sitter uppe nu är fulla med kattpäls och det ser inte bra ut. Så de behöver tvättas. Måste köpa nya gummihandskar så man lätt kan ta bort det värsta innan man slänger in det i tvättmaskinen. Apropå tvättmaskin, måste starta en maskin nu så jag har tvätt att vika, det som är så kul…eller inte… Men, dags att äta frukost. Sen slänga på kläder och starta en tvätt.