Archives

Dyspepsi

Dagen har gått i magens tecken. Magkatarr. Mår illa så fort jag rör mig, och ni vet vad jag tycker om det… Jag med min kräkfobi. Jag har min lilla påse var jag än går och jag fasar för promenaden som snart ska göras. Men hunden vill ut och ingen av oss mår bra men jag tar mig an hunden trots allt.

Att ha magkatarr är allt annat än roligt men jag är glad att jag hittills inte har haft den olidliga smärtan som brukar komma. Visst, jag kan knappt äta för då gör det ont plus att de sura uppstötningarna och illamåendet ökar. Det är vidrigt.

Men, vi har trots allt lyckats städa lite, köket såg ut som ett smärre slagfält men nu är det rent och tvättmaskinen rullar på, strumporna är slut så det var dags att tvätta. Det är förresten något vi båda måste köpa. Men det finns nog inget klädesplagg som är så tråkigt att köpa som strumpor. Men det är tyvärr nödvändigt.

Nå väl, Dipp vankar av och an så det är snart dags att ta henne, men hon är nog mest uttråkad för vi har inte varit de roligaste idag… vi har bara suttit och varvat med att ligga. Så roliga har vi varit idag. Men det känns som det blir en tidig kväll här. Jag längtar tills jag får ta kvälls- och nattmedicinen så jag kan få sova.

Hoppas denna natt också går i sömnens tecken. Jag hoppas, hoppas, hoppas… 

Prolaktas

Här, alla mjölkkänsliga. Här är mirakeltabletterna!!! Tyvärr är mina slut och tyvärr har jag ätit vanlig glass så jag mår väl som man förtjänar kan man säga. Brukar dock inte må illa av det, men det är just vad jag gör nu. 

Jag som ska till Michael idag, men om jag senare mår som jag gör nu så sätter jag mig inte på någon buss. Det kan världen glömma, så jag hoppas vid mitt liv att jag snart mår bättre. Funderar på gröt nu, men jag har ingen som helst aptit nu. Min andra bästa vän ligger på bordet bredvid mig och jag hoppas på att slippa den.

Men, hunden är rastad och frisk luft hjälpte inte som man kan tro och hoppas på så rundan blev kortare än planerat. Men hon fick göra sitt och jag funderar på att lägga mig en stund. Med huvudet jävligt högt.. 

Är jag viktig nog?

Tankarna har snurrat efter besöket av mobila teamet. De ska ju komma till mig bara 3 gånger och jag undrade lite försynt om man kan få det förlängt och det kunde man. Men jag förminskar alltid mina problem, jag är lite som Jonas sa, säger att “jo, jag har lite ångest men det är ingen fara”. Det är så jag är. Känner att det finns de som mår sämre än mig som förtjänar hjälpen bättre.

Men jag måste bli bättre på att säga hur jag mår – på riktigt. Här på bloggen är det enkelt, därför brukar jag ibland maila till min terapeut urdrag ur min blogg så han ska veta hur jag tänker. Jag ber nästan om ursäkt för att jag finns, ursäkt för att jag mår dåligt.

Men jag måste skärpa mig, måste våga ta plats, våga erkänna mina svagheter. Klara att erkänna min ångest, erkänna mina problem. Sluta tänka på de som mår sämre än mig. Det finns säkert de som mår som mig eller lite bättre men som vågar ta plats och kan de så ska jag också kunna. Psykiatrin är ju där för att hjälpa oss som mår dåligt, oavsett Hur dåligt vi mår. 

Min ångest är lika verklig som alla andras ångest och därmed lika viktig. Jag måste bara förstå det. Men allt, eller mycket hänger nog på min låga självkänsla. Den är verkligen i botten. Men jag ska försöka våga ta plats. Våga synas. Inte bara inom psyk, utan i samhället, våga synas, våga ställa krav. Våga vara jag.

Men det är lång väg dit, men jag kämpar. Varje dag är en kamp och jag kan lätt säga att det är mer tröttsamt att bära detta än att jobba heltid – tro mig, jag vet. Och jag har haft jobb som är både fysiskt och psykiskt krävande, men denna kamp jag dras med är 10 gånger jobbigare. Det suger, men det är min verklighet. Och jag vet inte hur länge man orkar, springa in i väggen dagligen pga fysisk kamp.

Att må psykiskt dåligt tär även på den fysiska kraften. Det är verkligen jobbigt. Men en dag ska jag må bra. Tillräckligt för att ta plats.

Anxietatem

Ja, ångest alltså. På latin. Jag tänkte mig att den latinska ångesten inte är lika elak.. jag har tagit ½ imovane (3,5 mg) och hoppas att jag ska bli lite lugnare av det. Rent fysiskt mår jag fortfarande inte bra, men ska försöka göra något mat, det behöver man visst. Jag är även usel på att dricka och troligen därför jag ständigt drabbas av förstoppningar.

Egentligen vill jag till apoteket och hämta oxascand, men jag vågar inte nu med min mage som faktiskt kommit igång. Men i morgon ska jag ju på sömnskola så jag får hämta ut efter det. Sen fasar jag för november, då går mitt frikort på mediciner ut och mina mediciner är inte gratis direkt..

Men, nu ska jag kedjetäcka mig en stund, sen dags att fixa något som är ätbart. Troligen korvstrognoff med bulgur. Och 10 liter vatten.

Diskoid Lupus Erythematosus

Varit hos hud nu och fått svar på hudproblemen. DLE och tydligen kallad Vargsjukan. Jag har fått 2 olika salvor och en lösning och ska undvika solen, eller hon liksom förbjöd mig att vara i solen.
Då är kravet Stark sollotion som Ska köpas på apoteket, sen långärmat och mössa eftersom jag även har utslag i hårbotten.

Så ni får ursäkta, jag hoppas på en sommar fri från sol. Jag vet inte vad jag annars ska säga om dagen. Så jag går ut och röker

ÄCKEL!!!

Jag är så vidrig, godis och glass i mängder och jag känner mig så äcklig.
Ska ta en dusch sen och bli av med det yttre fettet iaf. Resten kan jag inte göra så mycket åt.

I morgon är det träff med läkaren och vi ska visst prata mediciner och görs det ändringar så blir jag kvar lite till. Det blir jag nog ändå för jag klarade inte permissionen som väntat.
Har haft vidrig ångest och livsleda hela dagen idag.  Larmade på personal innan för att bara få prata och vi hamnade i ämnet politik och religion.

Hon trodde inte jag skulle bli utskriven i morgon. De hade pratat om mig på ronden i morse och hur helgen varit.

Men, ska även till hud i morgon. Se vad de tror och vad som kommer att hända.
Jag är så trött på detta, jag känner mig som ett försöksdjur.

R-Ä-D-S-L-A

Tänker på kent. Rädd för allt, beredd på allt. 

Dessa ord har följt mig de senaste dagarna och idag är inget undantag. Sitter nu och väntar på effekten av ångestdämpande x4 ska slå in. Lergigan fungerar ibland, ibland inte men jag hoppas på underverk idag.

Jag vill så gärna ha ett bolltäcke, det kan jag ha och krypa in i ångestvrån där vi passande nog har en säng.

Jag är trött på ångest, jag försöker bryta tankarna genom att läsa, men det fungerar inte i längden. Koncentrationen försvinner, men jag har säkert läst 10 kapitel nu på morgonen.. väldigt korta kapitel dock, men det är såna böcker som passar mig. Jag är trött även på dina dömande tankar. Men jag vet sanningen, det räcker för mig.

Det regnar ute och det är ett väder som passar mig idag. Passar med mitt mood. Men inför färden till apoteket har jag ingen hatt/mössa så det är bra med mulet väder. Jag funderar på att ringa till arbetsterapeuten och be att få träffa henne för prat om bolltäcke.. Hon skulle ju göra en funktionsbedömning på mig, men jag orkade inte just då för det var så mycket annat. Tider hos terapeuten, utredningar och massa möten.

Nu är det lugnare så jag tänkte starta om den nu, eller inte nu, men när bipolärutredningen är klar. Det blir för mycket annars och då är det bättre att bara påbörja det jag kommer orka att avsluta, så allt blir ordentligt gjort.

Men nu. Ångest, rädsla, oro. Allt för vad detta med hud kommer att visa. Troligen kommer mer medicin än minipiller plockas bort och jag tror tyvärr att abilify är en av de som tas bort, tyvärr då den haft god effekt på mig, skulle dock behöva höja dosen, men nu är det ändå ingen idé. Får se vad läkaren säger när jag träffar henne. Ett möte jag fasar för då jag har jättesvårt att förstå hennes dåliga svenska.

Sånt tycker jag är dåligt, ska man inte gå efter mer än en utbildning när man anställer folk inom vården? Ska inte talet vara lika viktigt, vi som patienter måste väl ändå kunna förstå? Men, vi får se… Nu ska jag försöka andas, med hela magen. Det är svårt men jag måste.

Jag försöker få in att andas i fyrkant, men jag får panik efter halva fyrkanten, det känns som att andningen fastnar i halsen och då kan jag inte andas alls. Otäckt värre kan jag lova. Men, nu lägger jag ner detta inlägg. Jag återkommer senare idag eller i morgon. Eller när lusten infaller sig. 

Musik i mitt hjärta

Oron i kroppen dövar mig och mitt humör, men vi måste handla så det är bara att klistra på ett leende och se glad ut.. Sitter nu och för över ny musik till mobilen så man har på bussen.. Hade typ bara kent och Olle Ljungström innan, men suget efter rock har gjort att jag måste ändra.

Bruce Dickinson

Lyssnar på Bruce Dickinson och bara älskar hans röst!! Sen har vi White Lion med Mr Tramps ljuva stämma, så det blir nog bra det här.. Har fått dille på Sonata Artica, de är verkligen sjukt bra! Finland kan det där med att göra bra musik! Vill även ha Pretty Maids, men finns inte på datorn – än!

Annars.. Snart är det torsdag och jag längtar, hoppas på en mirakelkur som kan få bort utslagen i ansiktet, Jonas la igår märke till att mitt ena öga börjat svullna där utslagen sitter och det syns rätt tydligt..utom för mig som undviker speglar just nu. Men jag tog en titt och nästan grät en skvätt över hur jag ser ut.. Det är verkligen inte kul, men om man bara visste vad de beror på.. Hade väl inte varit lätt men man hade haft ett svar att ge folk som frågar.

Men. Det var det. Typ så.


 

När jag började lyssna på Iron Maiden var jag nästan 13 år fyllda och fick ofta höra att “du kommer växa ifrån det där” men i år fyller jag 33 och kärleken till just Maiden består. 20 år av kärlek! 

 

Att städa bort angst

Det blev ingen sjö med grill idag. Vi båda är lite för trötta och jag har lite för mycket angst, så jag skurade köksskåpen, tvättar och har dammsugit i värmen. Nu orkar jag inget mer, så nu får jag ta itu med ångesten på annat sätt. Vet dock inte hur.

Jag är ganska trött på att ha ångest.. Så fort man aktiverat sig för mycket så kommer den som ett brev på posten.. Jag vill kunna göra saker, vara social, åka till stan… I morgon ska jag till Michael, men jag känner inte alls för det. Verkligen inte. Han är ju ingen terapeut säger han, men jag ska se honom som en. Men, om jag inte får prata om sånt jag behöver, vad ska jag då med en låtsasterapeut till??

Jag vill ha och behöver en riktig. En som finns och lyssnar när jag pratar tunga ämnen, sånt jag behöver få ur mig. Idag var suget efter vassa saker stort, när jag satt i soffan med suturkniven och skulle plocka stygn på Jonas. Jag ville, liksom passa på, men jag kollar i min kalender och ser att jag inte har skurit mig sen den 27 april. Snart en månad.  Men lusten är stark. Varje dag. Men jag ska försöka att ta mitt rekord som ligger på ganska exakt 3 månader.

Hurra liksom. 3 månader. Men jag har bara sytt 5 gånger.. Ser liksom till att inte behöva göra det, av den enkla anledningen att bemötandet från läkare mot självdestruktiva suger. Först är det, “men oj, hur har det gått till?” – Ehh.. jo, jag hade ångest och sen så….. “jaha, du är sån. Få se, född -79 borde du inte vuxit ifrån sånt då?”

Då undrar jag, finns det verkligen en åldersgräns på tillåtna tiden att lida av ångest? Lida så mycket att skära sig är den enda lindringen i världen som hjälper? Då får man liksom inte mycket till övers för vården. Är man psykiskt sjuk så tar de en för att vara hypokondrisk. Vi kan alltså inte drabbas av fysisk ohälsa, för den sitter egentligen bara i huvudet.

Det är så förnedrande. Man känner sig så nertryckt av den svenska läkarkåren. Apropå läkare. Jag ska ju snart till läkaren och måste försöka få ett läkarintyg på att jag har gått upp i vikt, då Kanske jag kan få klädpengar av soc. Hur nu läkaren ska veta hur mycket jag gått upp. Men det är inte mitt bekymmer. Ska även fixa ett papper – en läkarbedömning om jag ska ha rätt till sjukpenning eller inte. Sen kommer hon plocka bort medicin, det är hon glad vid att göra.

Frågan är bara vilken hon vill ta bort. Vill hon ta min lyrica så byter jag läkare. Jag liksom vägrar. Sen det viktiga, hon ska fortsätta utredningen om bipolär. En läkare ska ställa muntliga frågor som jag ska svara på, en läkare vars svenska är så katastrofal att hennes kollegor knappt förstår vad hon säger. Heja heja!! Borde man inte ha lite större krav på vilka man anställer? Särskilt inom ett sånt yrke som vården.

Hmm… gnäll gnäll på vården idag tydligen. Jag vill ha som i England, helt gratis vård. Heja England!

Nä, kaffe, cigarett och Schweiz bidrag från eurovision

Världens fulaste just nu

image

Idag är en låg dag, jag känner mig så ful och fet. Dessa utslag, de blir värre av solen, de blir mer såriga och kliar och ömmar
Jag längtar till nästa vecka då jag ska till hud, hoppas de hittar någon salva eller tablett som får bort det.

Folk på stan tittar, pekar och pratar. Jag kan inte rå för att jag ser ut så här, men folkets reaktioner gör ont. Jag vill kunna vara fin, jag vet att jag är det annars, ibland iaf. Men detta, jag vill bara dra något gammalt över mig, gömma mig.

Ingen kan se något fint på mig nu när detta tar över. Jonas är stolt ändå Säger han men hur kan man tycka det om man är utseendefixerad och jag ser ut som sju svåra år.

I väntan på detta så får jag ta att han kanske ser mer snygga på stan än annars, jag vet inte om det är så men det är min känsla. Jag tycker han borde Skämmas över att visas ute med mig. Bara skämmas. Men han gör det ändå, han vill ändå visa att vi hör ihop.

Men jag skäms. Skäms över min fulhet.