Category Archives: glad

Tack!

Också ett ord som jag har väldigt svårt att säga. Om jag får komplimanger, positiv kritik och att folk tror på mig, då har jag svårt för det lilla ordet tack! Vet dock inte varför!

tack2bf25c325b6r2balla2bfina

Men, nu måste jag rikta ett stort tack till min DBT-grupp som är fantastisk, fasar redan för den dagen vi splittras och nya kommer in. Även ett tack till alla som tror på mig och hejar på mig – tror att jag kommer att klara detta och att senare få må bra!

Tack även till alla er änglar som hjälper mig och Jonas när vi har det svårt, jag väljer att inte nämna några namn på alla som förtjänar ett tack, för det skulle bara kännas pinsamt att glömma någon.

Jag är så otroligt glad och tacksam som får ha er i mitt liv! Det är inte alla som har det så bra på den biten som vi har, många gånger, särskilt när allt känns tungt, då känner jag mig mest ensam i hela världen, då ser jag verkligen ingenting som lockar, inga vänner, ingen som tror på mig.

Jag känner mig bara tom & ensam. Men, jag vet att jag/vi egentligen har ett oerhört stort stöd runt oss, folk som hjälper oss & tror på oss.

Det är något som många inte har. Det finns verkligen folk som är ensamma men det är inte vi! Visst, jag orkar sällan träffa folk, liten släng av social fobi, men det löser sig nog också. Men, oavsett om jag träffar folk eller inte så finns de där, på alla sätt! Så – Tack för allt stöd!

Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.

Fin dag

Dagen har varit väldigt upp och ner, men vi tänkte att; vädret är toppen så varför inte gå ut, gå till Tempo och handla och sen se var benen bär. Det slutade med att vi satt i ett vindskydd vid Lomsjön och mycket bilder blev det :) En underbar dag och jag är så glad att vi var ensamma, jag och Jonas.

Även fast vi är ensamma hemma så blir det att vi pratar på ett helt annat sätt när vi är ute och bara låter tankarna rusa och hjärnan rensas på all stress och alla intryck. Men jag har valt ut lite bilder här, mer bilder finns på Facebook.

DSC00762

Igår vid vattentornet i stan

DSC00776

Dagens utflykt i bilder - 

DSC00780

Jonas och Dipp, destination okänd

DSC00781

Spåren som leder in till Borås

DSC00796

Lomsjön

DSC00797

Dipp hittade en pinne och lyckades posera helt perfekt!

DSC00798

Badglad tjej, man ser verkligen hur hon ler ♥

DSC00799

Jonas vid vindskyddet vid Lomsjön

DSC00812Tussilago – missa inte myran


Finns nog ingenting som lyckas få mig att koppla av och varva ner som en tur i skogen – bara vara, prata, höra fågelkvitter, doften av våt mossa, alla nya dofter från den blöta vintern. Att få tillbringa en dag i skogen med de jag älskar mest är fantastiskt!

Men, det finns alltid ett men och det är – jag är så trögstartad, att faktiskt ta sig ut är något som kan ta timmar att förbereda mig på, men jag vet så väl att när jag Väl kommer ut så älskar jag varje sekund! Särskilt om det som idag var perfekt väder! Då är livet på topp!

När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?

Tvivel


Förtjänar jag detta?


Jag sitter här, ensam hemma och funderar, är jag verkligen värd all kärlek som Jonas ger mig? Jag hade förut bestämt mig för att aldrig mer gå in i en relation med mitt bagage. Aldrig!



Det var något jag var anti emot! Men nu, jag sitter här – tittar på mitt vänstra ringfinger där förlovningsring sitter och vigselring sitter. Jag kan inte förstå. Jag fick en man, som verkligen visar sin kärlek varje dag.

Vi båda är väldigt noga med att visa uppskattning, dagliga kramar, påminna om att vi älskar varandra. Det är något som känns fint. Men ändå, jag kan inte sluta tänka på om jag verkligen förtjänar detta.

Han har aldrig gjort mig fysiskt illa, han hånar mig aldrig, han ställer upp när jag mår dåligt, har visar då sin kärlek extra mycket, han killar mig på ryggen, pillar i mitt hår, gör såna saker som han vet får mig att slappna av.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta är min verklighet. Jag tänker ofta på det som varit och det är då jag verkligen funderar på om jag förtjänar detta.

Jag har alltid känt en känsla av att jag måste fly, jag får inte fastna för mycket på ett ställe för då gör det ont när något händer. Men här, jag älskar Jonas, jag älskar våra underbara djur, jag älskar tanken på att bo i Viskafors, vi har fantastiska grannar, lägenheten är (nästan) perfekt.

(Sen, får inte glömma Yamas, katten jag hade som nu bor hos min mamma, jag älskar den katten så otroligt mycket! Har dock inte träffat honom på länge, men jag hoppas att vi snart kan få råd att åka till Gnesta, träffa honom och min övriga familj. 

Jonas har ju bara träffat min ena bror under en kort tid, det var ju han och hans fru som hjälpte mig när jag skulle flytta hit. Sen min syster då hon var med på bröllopet, men jag vill att han ska få träffa de andra. )

Det enda med lägenheten är det extrema snedtaket i sovrummet, det gör det väldigt svårt att bädda för man får inte plats vid fotändan. Men det är bara en petitess i livet, det kan jag leva med.

Jag tycker om snedtak, det blir så mysigt, men det hade gärna fått vara ett större sovrum. Sen har vi taket, vi har ett fönster på snedtaken och det är något jag älskar. Ligga där på kvällen om det regnar, ett sånt stilla regn.

Det låter så härligt att lyssna på. Avslappnande på något sätt. Men. Jag älskar mitt liv – trots den svåra ångesten som dyker på mer eller mindre varje dag. Men nu har jag kommit med i DBT-gruppen, ska lära mig så mycket jag bara kan.

Men fram till dess – förtjänar jag denna lycka?


 

 

En känslosam dag


Självhatet som växte, men kärlek så stark!


Jag skrev tidigare ett inlägg om självhatet jag känner och jag försökte då få fram något vettigt, men skammen är för stor. Jag avskyr mig själv så in till den milda grad, det slutar med att jag är paranoid mot hela världen.

Den som blir mest lidande är Jonas även om han inte erkänner det, men det är så det känns. Jag känner att det bara är en tidsfråga innan han lämnar mig – han inser att han förtjänar någon bättre.

Tankar på otrohet växer under dagar som denna, men det hänger ihop med saker från förr och det har satt djupa spår, och jag vet att Jonas inte är som dom, men ibland kommer känslan ändå.

Jag är så rädd att  förlora honom och jag vet att det inte blir bättre när jag blir så här paranoid och rädd. Han är inte som någon annan, han är speciell. Han är min stjärna i den mörka rymden.

Det är han som bär mig, stöttar mig, älskar mig – förstå, Jag blir älskad av en sån fin människa och jag undrar om jag verkligen förtjänar det, om det inte bara är en dröm. Han finns alltid där, han förstår mig och det bästa av allt är att han älskar bara mig!

Eller, jag kommer tvåa och det kommer jag alltid att göra, men det är helt okej, för det är klart att hans barn och mamma kommer först. Men det spelar ingen roll. Det var han som valde att gifta sig med just Mig.

Så då återstår den logiska frågan; Varför skulle han slå mig, varför skulle han utsätta mig för övergrepp, varför skulle han vara otrogen?

Nej, just det! Han gör inget sånt, för det är mig han vill dela sitt liv med, så när jag Egentligen vet detta – varför ska jag då oroa mig som jag gör? Visst, det spelar ingen roll att jag är rädd, för det är jag.

Men samtidigt så trygg – det är vi mot världen. För alltid!


 

Namnlös


 

Tack min älskade för allt du ger mig!


Nej, jag känner inte så här varje dag

 

Glädjande besked


Sen jag vägde in mig så har jag gått ner 14,5 kg

Jag trodde att jag hade gått ner nästan 10 kg, men så ställde jag mig nyss på vågen och det visade sig att jag gått ner 14,5 kg. Riktigt glädjande nyheter! Jag känner mig sjukt nöjd och chockad!

Detta betyder att jag bara har 10 kg kvar till min målvikt och jag sikar in mig på att vara där till sommaren. 1 kg i veckan så kommer jag att klara det och det känns helt fantastiskt! Jag är supernöjd!

Även Jonas har gått ner runt 15 kg, vi båda vägde oss nyss så här i Viskafors sitter nu 2 mycket nöjda personer ska ni veta! Jag kunde aldrig tro att jag gått ner så pass mycket!

I vår träningsblogg – som dock blivit en smula bortglömd, där har jag lagt ut en bild på hur jag såg ut när vi började träna, sen ska jag ta en bild när jag är framme vid mitt mål, så kommer vi alla kunna se skillnaden! Helt fantastiskt!


 

 

Spa-kväll med hund


Underbar kväll med underbar hund


Jag och Dipp satt och pratade inne på toaletten hos Jonas mamma, Dipp är sån va – att om man ska gå på toaletten så Ska hon följa med, så vi sitter där, jag gör det jag ska, masserar henne bakom öronen, får mjuka pussar tillbaka.. och där sitter vi och pratar.

Men, när vi satt där hos Jonas mamma så kom vi fram till att när vi kommer hem, så skulle hon och jag duscha tillsammans. Sagt och gjort, när vi kom hem så pysslade jag med lite annat och tömde badrummet på saker, ropade på Dipp och pekar in i duschen, inte ett ljud behövs och hon kliver snällt in där.

Så, på med varmt vatten, ja, inte för varmt, men där stod vi.. jag duschade henne, tvålade in henne ordentligt, riktigt masserade in schampot och Dipp stod och bara följde med i rörelsen. Hon blundade och såg väldigt nöjd ut, när jag tvålade in benen så lyfter hon snällt på tassen.

Det är sån hon är, inget protest alls, det är en ren fröjd att duscha henne. Sen när hon var klar så torkade jag henne ordentligt innan det var min tur att duscha. Jag försökte att passa på med att göra min DBT-läxa, att duscha och verkligen känna varje rörelse, känna hur vattnet känns mot min kropp.

Det var riktigt härligt. Så, nu sitter jag här och känner mig nöjd med dagen, lyssnar på Jesus Christ superstar, Jonas och Dipp sover, katten sitter i köksfönstret och spanar ut i mörkret.. Och här sitter jag, ska fylla i veckokortet och skriva ner om dagens medveten närvaroövning som jag gjort. Sen ska jag dricka lite mjölk, borsta tänder och bettskenan, sen ska jag krypa ner i sängen!


 

Konstig natt

Somnade vid 22-tiden och sen vaknade jag kl. 00:00, sen 02:00 sen 04:00 och sen nu klockan 06:00 och då gav jag upp. Att sova utan propavan fungerar så där kan man säga, men nu känner jag mig rätt så pigg så jag valde att stanna uppe, så nu sitter jag påklädd och ska strax brygga lite kaffe.

Kl 09:26 åker vi hemifrån, eller jag i alla fall för jag ska till sjukhuset och efter det drar vi till gymmet. Då får jag tillbaka min dosett av Åsa och i den ligger det propavan tror jag. Hoppas det i alla fall. Hon ska få tillbaka sitt halsband som jag fick låna på bröllopet.

Åh vilket underbart bröllop det var! Allt var så perfekt. Det enda som var synd var att fotografen backade ur och inte följde med till restaurangen för att ta bilder där. För det hade blivit perfekt!! Vi stod mot ett draperi men med mobilkameror så smälte klänningen in för mycket mot draperiet men det hade nog blivit bättre med en riktig kamera.

Annars hade vi sett ut  en annan plats för bröllopsfotona. Så, det var mycket synd att hon inte följde med som bestämt. Lite ledsen blev jag faktiskt. Men så blev det. Hon tog några fina bilder i stadshuset, men det var på restaurangen vi hade sett ut ett ställe där vi skulle stå för att ta bilder som sen skulle bli tackkort.

Nu vet vi inte alls vad vi ska ta för bilder men det löser sig. Vi måste fundera lite till.

Men men… Nog om det… Nu ska jag fixa kaffe, sen äta lite frukost så man orkar med träningen sen. Så nu smiter jag vidare. Ska ge katten sin frukost också. Jonas och Dipp sover än och Jonas ska ja väcka kl 8:00 för att vi ska hinna med bussen.

Men nu smiter jag…

23 dagar kvar

IMG_20130425_180633Sagan började för över 2 år sedan, jag var då mycket trasig och skör. Pga sexuella övergrepp och misshandel så hade jag beslutat mig för att aldrig mer gå in i en relation med en man. Dessa spår sitter i än. Jag har väldigt svårt att lita på män, jag förväntar mig elakheter, slag och allmänt kladd. Men så en dag så läste jag Petras blogg och där hade en WoB lämnat en kommentar.

Kommentaren var skriven på ett sådant sätt att jag kände, hans blogg måste jag kolla in. Klickade på länken men hamnade då på en blogg som inte var aktiv. Men jag gav mig inte, jag googlade på WoB och hamnade hos en som då kallade sig för WoB World och pang – det var rätt.

Han skrev på ett sätt om allt så man fastnade totalt. Använde ett språk som tilltalade mig. Jag kommenterade några inlägg, han började följa min blogg och så höll vi kontakt. Oskyldiga kommentarer i bloggarna. Sen började vi maila, för vi ville kunna skriva saker som andra inte behövde läsa och efter det gick det fort tills vi bytte mobilnummer.

Vi mailade och skickade sms. Och kommenterade bloggar i ett rasande tempo. Sen en kväll så frågade han på sms om han fick ringa mig och det fick han, men jisses vad nervös jag var. Vi är inga telefonmänniskor, men vi pratade i timmar varje dag. Varje dag pratade vi. Vi som Hatar telefoner. Sen en dag så kom det som en naturlig del av allt – vi ville träffas. Men bara som vänner.

Jonas hade också blivit illa bränd så vi var verkligen inte intresserade av relationer, men innan jag åkte så ringde Jonas till min mamma som var lite orolig över att jag skulle träffa en främmande människa flera mil bort.

Det gick bra, det samtalet och de pratade länge. Sen kom dagen, då jag stod på tågperrongen och väntade på tåget som skulle ta mig från Gnesta till Viskafors. Väl framme så klickade det till på något sätt, något hände. Jag föll in i hans famn direkt och välkomnades med en riktig kyss. Det stämde. Allt var så rätt.

Jag var hos honom i 3 dagar och dagen då jag skulle åka hem, med vetskapen om att jag inte visste när jag skulle ha råd att åka tillbaka. Jag satt på tåget med tårarna rinnandes från mina kinder. Jonas hade ingen möjlighet att hälsa på mig, dels för att han hade Dipp och Chips att tänka på, plus att jag då bodde på ett korttidsboende. jag var så trasig att jag inte klarade att bo ensam.

Så under ett år så bodde jag på Emyhemmet. Det var ett bra år och jag stortrivdes där. Personalen var fantastisk. Men när det var dags att flyta så visste jag att det skulle bli Södertälje jag skulle få hjälp att hitta lägenhet. Och där ville jag inte bo alls, plus att jag visste att om jag skulle bo där så skulle jag inte kunna ha råd att åka till Jonas.

Så vi fattade beslutet att jag skulle flytta i hos Irene, en vän och ett ex till Jonas, men det blev aldrig så. Jag flyttade in hos Jonas direkt och här har jag bott nu i över 2 år och om 23 dagar ska vi gifta oss. Visst, det kanske har gått fort, men vi känner att det är detta som är rätt. Vi har under dessa år Aldrig bråkat. Visst, vi har haft 2 dagar då vi varit sura och inte pratat med varandra, men vem har inte såna dagar?

Men vi har aldrig bråkat! Tack och lov för det för jag är konflikträdd och skulle det bli bråk så skulle jag krypa ihop och vänta på slaget.

Men det har aldrig varit något sånt. Vi är väldigt fysiska av oss, kramas Dagligen och säger varje dag att vi älskar varandra, så man liksom inte tar varandra för givna. Det är viktigt för oss. Nu som sagt, 23 dagar kvar tills jag blir hans fru. jag kan inte förstå att mitt liv skulle ta en sådan vändning. Men jag kan inte vara lyckligare. Jonas är min andra hälft. jag älskar honom, så det gör ont. Utan honom är jag halv.