Category Archives: hemma

Någon som känner igen sig?

Som vanligt, jag är nere i en sjuk dipp just nu – riktigt jävla nere.. orkar inte prata med någon om det så jag limmar ihop masken så gott jag bara kan. Det jobbiga är att när jag mår så här så nästan längtar jag efter psyk, det gör jag alltid när jag faller.

depression_by_thirsty5_22223503

Självskadetankarna är sjukt höga och ångesten är hög. Kanske att allt blir värre med vetskapen om jag inte har en endaste tablett att ta vid behov, kan vara det som förvärrar ännu mer.

Det som också är konstigt är att jag brukar blomma upp på våren, det är min favoritårstid. Sommar och vinter är värst och det enbart för att mina utslag blir ännu värre.. Det var ju förra vintern som jag fick åka in på akuten typ 3 gånger på en vecka för allt satte sig i näsa och hals.

Men inget hjälper. Jag vet bara att jag ska undvika kyla och direkt solljus, något som är svårt.. Jag menar, ska jag sitta inne varje sommar och vinter? Men men… jag vet inte vad jag ska göra..

Men. Jag vill bara göra mig illa och ni vet alla på vilket sätt. Jag får inte falla, får-inte-falla. Så idag var det dags för DBT, något jag missade totalt för i min värld var det måndag.. Sy typiskt.. Men inte mycket att göra åt.

På fredag ska jag till min terapeut, något jag fasar för. Dels för att kemin inte klickar, jag har verkligen försökt, men det är svårt. Man klickar inte med alla, så är det bara.

Sen har jag slarvat med veckokorten, brukar alltid fylla i på datorn och sen föra över på kortet när det är dags. Men jag har glömt det… Skäms över det faktiskt! DBT-läxan har jag gjort, men jag måste ta reda på vad läxan är till nästa gång, så jag får ringa till teamet i morgon.

Nu lagas det mat här hemma och som omväxling så är det jag som står för det hela och jag är lika nojig Varje gång som det är kyckling. Jag är så rädd att det inte ska vara genomstekt… Sen vill jag inte äta kyckling, men nu har vi inget val.

Kyckling eller inget. Men, om 6 dagar kommer pengarna och då ska vi köpa hem en massa gott och denna gång kommer jag se till att vi köper hem frukt! Det är något jag saknar. Det är lättare att äta av någon anledning.. ni vet – matproblemen som skjuter i höjden!

Nå väl. Nu behöver jag psyk och av någon anledning så saknar jag att vara där 24/7 för då har man alltid någon att prata med när det blir jobbigt, nu är det fattigt på den biten och att sen ha en terapeut som det är svårt att prata med, då är det jobbigare.

Men, jag försöker. Det är allt jag kan göra


Jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Men jag vet att jag inte är det.. jag har en fantastisk man vid min sida, i alla dagar. Jag vet att han finns där och jag är så tacksam för att han vill leva med mig.

Jag har familj och vänner som finns där också, så gott de kan, jag veta att de inte alltid orkar och det förstår jag. Det har jag verkligen full förståelse för. Jag hade nog inte heller orkat. Men, jag vet att ni finns.

Inget konstigt, jag börjar bli van

Tisdag, innebär DBT-träffen med den andra i gruppen. Även fast det är en så pass bra grupp och att jag känner mig trygg så fick jag ändå världens ångest. En i gruppen stod hos mig och försökte lugna mig och sen kom en av ledarna och tog med mig ut så jag tillsammans med henne gjorde en mindfulnessövning.

klumpen

Det lyckades dock inte, blev för stressad av alla ljud även fast det var meningen att jag skulle observera vad jag hörde, såg och kände. Att jag skulle känna allt, hon försökte få ur mig det positiva, men det ville inte fungera.

Men, jag var med under hela tiden och efter det så skulle jag handla innan jag åkte hem. Försökte nå Jonas men han är typ omöjlig att nå :p

Men, jag tog mig på väldigt skakiga och svaga ben fram till apoteket där jag hämtade ut en medicin till Jonas och sen in på Ica. Jag visste vad jag skulle ha, jag visste var allting fanns, jag hade en lista att gå efter och jag gick förbi det jag letade efter typ 100 gånger.

Tillslut fick en personal visa mig var sakerna fanns. Vi har döpt det tillståndet till “Ullared-blicken” för när vi var där så mådde jag som idag och jag sa högt, eller alltså, så Jonas och Åsa skulle höra, så gick jag som i ett mantra där jag sa att “Jag måste ha en jacka, var finns jackorna”

Bara det att när jag höll på så, då var vi på just avdelningen där det enbart finns jackor. Men jag såg ingen. Såg allt suddigt och det var samma sak idag. Så otäckt!!! Men, jag tog mig hem, åt lite banan och sen la jag mig för att få vila en stund.

Att ha sån vidrig ångest tar verkligen på krafterna. Minst sagt! Lyckades sova i typ 1 timme och nu känner jag mig lite piggare. Det som är jobbigt är att en sak som framkallar min ångest nu är att jag blir så torr i munnen av Lamotrigin och så pass torr att jag inte ens kan svälja mitt eget saliv.

När jag försöker så fastnar det i halsen och det känns som att jag ska kvävas. Sen har jag börjat med en grej som jag gjorde ofta förr och det är att dra tungan hårt längst gom och tänder, så nu är tungan helt sårig.

Så, ja. Jag fortsätter kämpa! Gruppen är suverän och jag fasar för sommaruppehållet då vi kommer splittras, några i gruppen har gått längre tid än mig, så de slutar nu till sommaren.

Det betyder att släppa in ytterligare nya människor.. Och när jag tänker på starten till hösten och den nya gruppen kommer så tänker jag Redan att då är det snart höst och vinter och det innebär vinterkräksjuka.

Helt vansinne att tänka så långt framåt, så det får mig nu att gå iväg och göra en mindfulnessövning så jag kommer tillbaka till Här och nu!

Så nu smiter jag till köket.

Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.

När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?

Tvivel


Förtjänar jag detta?


Jag sitter här, ensam hemma och funderar, är jag verkligen värd all kärlek som Jonas ger mig? Jag hade förut bestämt mig för att aldrig mer gå in i en relation med mitt bagage. Aldrig!



Det var något jag var anti emot! Men nu, jag sitter här – tittar på mitt vänstra ringfinger där förlovningsring sitter och vigselring sitter. Jag kan inte förstå. Jag fick en man, som verkligen visar sin kärlek varje dag.

Vi båda är väldigt noga med att visa uppskattning, dagliga kramar, påminna om att vi älskar varandra. Det är något som känns fint. Men ändå, jag kan inte sluta tänka på om jag verkligen förtjänar detta.

Han har aldrig gjort mig fysiskt illa, han hånar mig aldrig, han ställer upp när jag mår dåligt, har visar då sin kärlek extra mycket, han killar mig på ryggen, pillar i mitt hår, gör såna saker som han vet får mig att slappna av.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta är min verklighet. Jag tänker ofta på det som varit och det är då jag verkligen funderar på om jag förtjänar detta.

Jag har alltid känt en känsla av att jag måste fly, jag får inte fastna för mycket på ett ställe för då gör det ont när något händer. Men här, jag älskar Jonas, jag älskar våra underbara djur, jag älskar tanken på att bo i Viskafors, vi har fantastiska grannar, lägenheten är (nästan) perfekt.

(Sen, får inte glömma Yamas, katten jag hade som nu bor hos min mamma, jag älskar den katten så otroligt mycket! Har dock inte träffat honom på länge, men jag hoppas att vi snart kan få råd att åka till Gnesta, träffa honom och min övriga familj. 

Jonas har ju bara träffat min ena bror under en kort tid, det var ju han och hans fru som hjälpte mig när jag skulle flytta hit. Sen min syster då hon var med på bröllopet, men jag vill att han ska få träffa de andra. )

Det enda med lägenheten är det extrema snedtaket i sovrummet, det gör det väldigt svårt att bädda för man får inte plats vid fotändan. Men det är bara en petitess i livet, det kan jag leva med.

Jag tycker om snedtak, det blir så mysigt, men det hade gärna fått vara ett större sovrum. Sen har vi taket, vi har ett fönster på snedtaken och det är något jag älskar. Ligga där på kvällen om det regnar, ett sånt stilla regn.

Det låter så härligt att lyssna på. Avslappnande på något sätt. Men. Jag älskar mitt liv – trots den svåra ångesten som dyker på mer eller mindre varje dag. Men nu har jag kommit med i DBT-gruppen, ska lära mig så mycket jag bara kan.

Men fram till dess – förtjänar jag denna lycka?


 

 

En känslosam dag


Självhatet som växte, men kärlek så stark!


Jag skrev tidigare ett inlägg om självhatet jag känner och jag försökte då få fram något vettigt, men skammen är för stor. Jag avskyr mig själv så in till den milda grad, det slutar med att jag är paranoid mot hela världen.

Den som blir mest lidande är Jonas även om han inte erkänner det, men det är så det känns. Jag känner att det bara är en tidsfråga innan han lämnar mig – han inser att han förtjänar någon bättre.

Tankar på otrohet växer under dagar som denna, men det hänger ihop med saker från förr och det har satt djupa spår, och jag vet att Jonas inte är som dom, men ibland kommer känslan ändå.

Jag är så rädd att  förlora honom och jag vet att det inte blir bättre när jag blir så här paranoid och rädd. Han är inte som någon annan, han är speciell. Han är min stjärna i den mörka rymden.

Det är han som bär mig, stöttar mig, älskar mig – förstå, Jag blir älskad av en sån fin människa och jag undrar om jag verkligen förtjänar det, om det inte bara är en dröm. Han finns alltid där, han förstår mig och det bästa av allt är att han älskar bara mig!

Eller, jag kommer tvåa och det kommer jag alltid att göra, men det är helt okej, för det är klart att hans barn och mamma kommer först. Men det spelar ingen roll. Det var han som valde att gifta sig med just Mig.

Så då återstår den logiska frågan; Varför skulle han slå mig, varför skulle han utsätta mig för övergrepp, varför skulle han vara otrogen?

Nej, just det! Han gör inget sånt, för det är mig han vill dela sitt liv med, så när jag Egentligen vet detta – varför ska jag då oroa mig som jag gör? Visst, det spelar ingen roll att jag är rädd, för det är jag.

Men samtidigt så trygg – det är vi mot världen. För alltid!


 

Namnlös


 

Tack min älskade för allt du ger mig!


Nej, jag känner inte så här varje dag

 

Gruppterapi


DBT


I morse så vaknade jag 03:44 och jag kände mig lagom pepp på att gå upp då för då skulle jag vara trött på DBT:n så jag försökte somna om igen och det lyckades jag med, sen vaknade jag 20 minuter innan larmet ljöd.

Skönt att vakna så, men vad spelade det för roll, jag höll på att somna både på bussen och på DBT:n, var så galet trött och är det fortfarande. Men nu sitter jag här med kaffe, dagens 5:e kopp.

Jag drack en massa kaffe på terapin i hopp om att inte somna och jag lyckades hålla mig vaken även fast ögonen värkte av trötthet. Så jag sitter och funderar på en powernap på 30 minuter innan vi ska ta dagens långpromenad.

Hoppas det inte blåser lika mycket som det gjorde i stan, där var det riktigt kallt!! Men terapin gick bra, vi har nu gått in i känslomodulen och jag ska öva på att minska mitt känslomässiga lidande som innebär att jag ska släppa smärtsamma känslor genom att vara medvetet närvarande.

Det innebär också att ändra smärtsamma känslor genom att gå tvärtemot känslan. Kommer bli svårt, men jag måste försöka.

Sen fick vi en läxa som kommer sträcka sig fram i 11 veckor och det är att gå på en 30 minuters promenad 5 dagar i veckan, så det kommer inte att bli något problem, våran runda som vi går är ju 7 km så det tar ju längre tid än 30 minuter, så det känns bra.

Nu är klockan 12:56 och jag har nyss kommit hem, ska försöka vila en stund så jag orkar med resten av dagen. I morgon och på torsdag är jag ledigt. Nästa vecka blir lite lugnare för då ska jag inte träffa psykologen..

Nu bli det först om 2 veckor som vi ska ses och innan dess så kommer han att ringa till min mamma och ställa en massa frågor till henne om min barndom.

Men nu, vila


 

 

Spa-kväll med hund


Underbar kväll med underbar hund


Jag och Dipp satt och pratade inne på toaletten hos Jonas mamma, Dipp är sån va – att om man ska gå på toaletten så Ska hon följa med, så vi sitter där, jag gör det jag ska, masserar henne bakom öronen, får mjuka pussar tillbaka.. och där sitter vi och pratar.

Men, när vi satt där hos Jonas mamma så kom vi fram till att när vi kommer hem, så skulle hon och jag duscha tillsammans. Sagt och gjort, när vi kom hem så pysslade jag med lite annat och tömde badrummet på saker, ropade på Dipp och pekar in i duschen, inte ett ljud behövs och hon kliver snällt in där.

Så, på med varmt vatten, ja, inte för varmt, men där stod vi.. jag duschade henne, tvålade in henne ordentligt, riktigt masserade in schampot och Dipp stod och bara följde med i rörelsen. Hon blundade och såg väldigt nöjd ut, när jag tvålade in benen så lyfter hon snällt på tassen.

Det är sån hon är, inget protest alls, det är en ren fröjd att duscha henne. Sen när hon var klar så torkade jag henne ordentligt innan det var min tur att duscha. Jag försökte att passa på med att göra min DBT-läxa, att duscha och verkligen känna varje rörelse, känna hur vattnet känns mot min kropp.

Det var riktigt härligt. Så, nu sitter jag här och känner mig nöjd med dagen, lyssnar på Jesus Christ superstar, Jonas och Dipp sover, katten sitter i köksfönstret och spanar ut i mörkret.. Och här sitter jag, ska fylla i veckokortet och skriva ner om dagens medveten närvaroövning som jag gjort. Sen ska jag dricka lite mjölk, borsta tänder och bettskenan, sen ska jag krypa ner i sängen!


 

Vecka 8


- Måndag 17 februari -


Idag vad det dags för fortsättning på min utredning. Min psykolog och jag pratar först öppet och sen tar han fram den Stora bunten med papper med frågor på där jag ska förklara tex hur jag kan hantera instruktioner, både idag och när jag var liten.

Vi pratar om hur jag har det med att fokusera och om jag tappar koncentrationen, både idag som vuxen och även som barn. Mycket frågor blir det och vi har träffats 3 gånger nu och vi har påbörjat papper nummer 5 med frågor och det är kanske 5-6 frågor på varje papper.

Hur många blad det är har jag inte en aning om… men många är de och varje besök tar i snitt 1½ timme så det är en omfattande utredning som är mycket påfrestande, jag är glad att jag kommit dit där jag är idag, men samtidigt vore det skönt om jag inte behövde detta.

Men, det var min läkare som skickade remiss till honom. Så nu är utredningskarusellen i rullning och det är bara att hänga med. Många frågor blir det, mycket tårar, skratt och hopplöshet, mycket minnen och många saker får mig att liksom bli påmind om hur svårt jag har för saker. Sånt som för mig är naturligt, men när vi pratar om det så förstår jag att det inte är “normalt”.

Vad som nu är normalt. Det kan man ju fundera länge och väl om. Men, efter honom då, så mötte jag upp Jonas och Dipp, de hade gått en promenad medan jag var hos psykologen, sen gick vi till apoteket, hämtade mediciner och styrde kosan hem till Jonas mamma.

Jonas fastnade vid Discovery som han brukar när vi kommer dit – jag gick och handlade åt svärmodern, sen hjälpte vi henne lite, bäddade rent, tog hand om disken och bara var, pratade , tittade lite på nyheter, lite på OS och självklart Glamour. Och nej, Jag tittar inte på Glamour, det sköter hon själv så bra. Vi lyckas bara Alltid att komma när det visas.

Jag börjar undra om det är det enda som 7:an visar. Eller något sånt. Men men.. När vi kom hem så låg det 3 kuvert och väntade på oss, 2 oviktiga och det 3:e visade sig vara guldklimpen!! Jonas har fått beviljat fri tandvård och det var mycket glädjande nyheter!! Det är något som han Verkligen behöver.

Det är ingenting vem som helst kan få igenom, men Jonas passade in under de kriterier som krävs, så snart kan han Äntligen få sina tänder fixade!! Härligt! Då blev vi glada och firade med lite yoghurt och cigarett som vi fick av Jonas mamma, både yoghurt och cigaretter.

Vi köper inga cigg själva längre, vi håller oss till el-ciggen. Jag röker mindre och de är så sjukt mycket billigare!! Men men.. Nu ska jag försöka få till läxan tills i morgon. Jag ska skriva om vilka färdigheter jag använt mig av och de jag ska skriva om denna gång är att Observera, beskriva och delta. 

Svårt, men det måste gå.


 

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.