Fullspäckad dag

Ångesten igår tog på krafterna minst sagt, hade svårt att somna men tog 3 Imovane för att komma ner i varv och även för att kunna sova. Sen gjorde jag tydligen i ordning yoghurt med äpple, banan och päron. Bror lät röran som blev stå kvar så jag skulle ha något att titta på när jag vaknade….

Nå väl, vaknade 12:20 och då fick jag fixa i ordning mig för 13:50 gick bussen till veterinären med Chips. Sen efter det så åkte jag hem, lämnade henne, åt lite snabbt, ut med Dipp och sen tillbaka, fast då var det Ica som ligger precis vid Vettis.

Så, handlade hem en massa snälla saker för magen. Vi har ju ätit rätt kasst för plånboken inte tillåtit annat. Men nu när vi väl har kunnat äta så har Brors mage kraschat totalt, så det blev en massa proviva, välling, riskakor och torsk.

En massa annat också, men just de sakerna är främst till honom. Jag köpte även bacon – mitt älskade bacon!! Så sjukt gott!!

Men nu, nyss varit ute på sista rundan med Dipp och ska nu varva ner i soffhörnet med boken, sen sova!! Ikväll vägrar jag ångest för jag orkar inte mer. Det tar på krafterna, just då rent psykiskt, sen efter så blir det mycket fysiskt också.

Det känns som att man har träningsvärk i hela kroppen och sen en grotesk trötthet, så ja.. Jag ska sova snart, lite uppvarvad än dock men det löser boken åt mig

På plats

På plats

Bryta och tunnbröd med messmör

Bryta och tunnbröd med messmör

10659326_10152481146779580_74812756264454445_n


 


Halvtaskig start på dagen

Natten, återigen var John Blund på semester. Lyckades dock somna, vid 5-tiden och klockan 8 ringde larmet. Bror vaknar inte av sitt larm så jag måste sätta mitt och sen väcka honom. Han sover så djupt och jag vaknar för minsta lilla pip.

Så, jag gick upp, väckte honom och gick till köket för medicin och lite vatten. Sen tillbaka till sovrummet för att väcka honom. Men, jag somnade om och vaknade inte förrän 11:15 och 30 minuter senare gick bussen till terapin.

Så, snabbt på med kläder och fixa smink och hår, sen till bussen. Så skulle jag sätta igång mobildata så jag kan surfa i mobilen, men lyckas sätta igång flygplansläge och sen slog jag in fel pin-kod 3 gånger så hela telefonen blev låst.

Så, resa till terapin utan musik i öronen… Suck liksom. Så där, 2 negativa saker redan där. Väl på terapin så skulle vi så klart fokusera på min senaste självskada, vilket jag förstod, men hon krävde typ att jag skulle berätta vad som for igenom mitt huvud precis innan.

Grejen är dock att direkt efter jag skadat mig så minns jag inte vad som hände innan, om något triggade mig eller om jag tänkte på något jobbigt. Nu skulle jag minnas vad som hände för 3 veckor sedan.

Det enda jag minns idag är att det hände på en tisdag och att jag var tvungen att åka in till akuten på torsdagen för att få nya sårkanter, stygn och antibiotika. Men innan, vad fan hände precis innan jag skar?

Minns fan inte vad jag använde. Allt är borta. Men hon bara tjatade och tjatade och lät nästan irriterad för att jag inte minns…. Förlåt liksom..

Innan terapeuten kom, satt där i soffan och då kommer Tobias. Bästa Tobias. Den psykologen som utredde mig och jag har ALDRIG träffat en så bra psykolog innan, jag har haft rätt många men ingen som Tobias. Bror var med några gånger och han sa samma sak. Men, eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte träffa honom. Den enda inom psykiatrin som jag kunnat prata med. Surt!

Men, nu är jag hemma igen, mår hyfsat okej, får inte göra något idag. Bror ska städa och sånt, men jag är beordrad till att sitta vid datorn eller i soffan med boken. Så ja, det är bara att gilla läget. Jag vill dock vika tvätt, men det får jag inte.

Han tycker att jag gör för mycket av allt.. Men det är så jag känner att jag måste göra, inte för att han inte gör något för det gör han, men jag gör det för att hålla demonerna borta. Nu dessutom, min ena läxa till DBT:n på tisdag är att acceptera den jobbiga känslan, sitta och känna och stå ut.

Tufft som fan. Jag menar, ska jag verkligen sitta rätt upp och ner, inte göra något mer än att känna ångesten bubbla över.

Det blir svårt men jag måste visst göra det….

Nå väl, tog en bild i morse, all dimma som var ute – lite spöklikt men vackert.

Chips


Under den sena natten

Igår var vi hos Jonas mamma och pratade och handlade år henne, när vi väl kom hem så målade jag klart lådorna, från neongult till vitt, sen när vi har råd, om vi någonsin får det så ska vi måla det blått, samma blå som vi har på luckorna till hörnskåpet som står i köket.

Vi satt sen och pratade massor och plötsligt var klockan 02:40 så då gick vi och la oss. Vi har börjat prata på ett helt annorlunda sätt, jag vågar sätta ord på mina känslor och svårigheter.

Visst, OM vi skulle flytta så kanske vi får återställa det hela, men ingen av oss vill flytta, vi har den mest perfekta lägenheten och bor på ett så underbart sätt med en fin gård men grill, äppelträd, fina buskar.

Det enda som är jobbigt är att vi har ett grymt snedtak i sovrummet så det är trångt när man ska bädda rent, men det är värt allt slit! Jag har aldrig vågat slå ner bopålarna på samma sätt som nu, jag älskar verkligen att bo i Viskafors. Det är lagom stort och nära in till Borås.

Borås är en jättefin stad, mycket konstverk överallt. Helt underbart!! Vi ska gå och fotografera alla så jag kommer lägga ut bilder så ni får se :)

Nå väl. Igår hände en underbar sak, en grej jag kanske berättar senare, jag vill bara skriva ut det men det kommer kanske sen. Vi får se.

Men nu ska jag sätta igång att måla så jag kan röja upp i köket.


Fördelen med en tidig morgon

Jag vaknade vid 02-tiden och kunde inte somna om sen. Satt här sen på morgonkvisten och hörde fågelsång och såg en fantastisk soluppgång, försökte fånga den på bild men det är inte det lättaste.

10273409_10152228685019580_5083890640654646027_nSynd att man inte har en riktigt bra kamera i mobilen, tog dock en men den vanliga kameran också men den i mobilen blev faktiskt bättre men färgerna.

Nå väl… nu är klockan 06:30 och Jonas kom upp för en stund sedan så sen dess har jag hunnit måla tånaglarna och druckit kaffe. Ska sen måla klart de andra naglarna för idag ska jag ha sandalpremiär och då måste fötterna vara i form.

Ska på terapi idag och sen ska vi mötas hos Jonas mamma. Vi ska även förtidsrösta, något vi pratat om i flera dagar nu… Måste få det gjort!! Vi pratade om detta senast igår då vi sa att om man inte röstar varken i EU-valet eller vanliga valet, då kan man inte komma och gnälla sen över hur saker sker.

Att välja är en självklar del för min del, jag tycker att politik är så pass viktigt. Undrar även om er läsare, ska ni rösta? Vilka ni röstar på behöver ni inte svara på! Bara undrar Om ni ska göra det.

Annars har vi inte så mycket vi ska göra idag. Terapi, svärmor och troligen handla åt henne också. Sen vet jag inte. Jag lär väl inte orka så mycket utan en vila på dagen så det blir bara det mest nödvändiga och sen åka hem igen.

Jag tänkte gå ut med Dipp relativt snart, sen ta henne på en runda till sen innan jag åker. Så kan man åka med gott samvete. Vi kommer inte vara borta från henne så länge terapi kl 13, rösta, handla åt svärmor och sen hem.

Det går rätt fort. Så sen får vi se. Jag hoppas på en tur till skogs med man och hund också, det är en underbar dag – tror jag det kommer bli. Än så länge är det fint i alla fall. Men nu, mer kaffe sen nagellack!

Jo, en sak till. Chips har varit helt underbar nu i flera dagar, så kelsjuk så man vet inte vad – jag får nästan dåligt samvete så fort jag lämnar lägenheten. Härom natten valde jag tom att sova i soffan för hon ville ha 100% uppmärksamhet och Dipp låg i sängen, så jag flyttade mig till soffan och somnade till ljudet av en spinnande katt.

Finns inget ljud som är mer underbart. Spinnande katt och koltrastar. Min grej!


Attacken i mitt blod

Jag borde njuta, fira och jubla efter segern nu ikväll. Men istället kom ångesten flygande, precis från ingenstans. Bara så där. Det bultar i mig och allt känns tufft.

cyber-attack

Men, jag får försöka leva i nuet, tänka att det försvinner när jag minst anar det. Ångesten har en förmåga att göra det, men nu har känslan varat så länge så tvivlet kommer och är starkt.

Jag har haft så här innan så jag borde veta att det går över – men nu när man är i känslan så är man inte tuff direkt. Jag vill göra samma sak som igår och bara bomba mig, jag somnade tidigt sov sov till 09:45 i morse.

Sen dess har jag varit i farten för att slippa känna efter, slippa känna det svarta och onda. Jag förstår inte hur jag ska orka, men jag måste. Typ måste. Dagen har inneburit hundpromenader, målning, ta hand om tvätt, sortera garderober och pimplat kaffe.

Jonas har mest nött soffan men med order av mig då han inte sovit nu på 48 timmar, så nu får vi hoppas att han sover i natt, för i morgon blir det upp tidigt för han ska till Solhem och jag ska till skatteverket.

Sen ska vi till hans mamma en dundersnabbis för att säga hej och handla lite åt henne. Men men… dagen har mest inneburit en inre ångest som jag tryckt undan med att pyssla här hemma.

That´s it


Dagen hittills då

Vi både vaknade typ samtidigt, jag hann inte mer än öppna ögonen oh lägga min hand försiktigt på Jonas så som jag alltid gör, men han vaknar aldrig men det gör mig inget, bara jag får röra på honom lite.

Men i morse vaknade han direkt, vi låg kvar och pratade en liten stund innan vi gick upp. Sen hann jag dammsuga lite snabbt innan det var dags att åka till stan för att sen ta mig upp till sjukhuset för veckans terapi.

Något som jag varit rädd för, jag har ju svårt att prata med min terapeut för hon ger ett osäkert intryck och jag hade bestämt mig för att Försöka ta upp det med henne. Problemet är bara att jag är så vansinnigt konflikträdd och extremt rädd för att såra folk.

typ så

Så jag visste redan tidigt att dagen skulle bli jobbig!! Men, jag gjorde det!! Helt otroligt! Men det tog tid, jag drog upp lite fint att “det vi pratade om förra veckan” varpå min terapeut frågade om jag menade relationen oss emellan.

“Ja, det är det…” Sen tog jag sats, satt i nästan 10 minuter i tystnad, sa dock några gånger att “jo, jag känner att…” Sen var jag tyst, sen sa jag samma sak igen och så höll jag på.

Men, tillslut så sa jag det!! Blev förvånad över mig själv när jag just insåg vad jag hade sagt.. Men så pratade vi lite om det och nu känns det bara skönt. Förvånad men nöjd!

Sen kom jag hem, Jonas var ute med Dipp när jag kom så jag passade på att dammsuga en snabbis till för att sen torka golven.

Nu sitter vi och lyssnar på Rihanna och tar det bara lugnt, kvällen blir tidig, jag kunde inte somna förrän vid 01-tiden igår sen vaknade jag efter en timme för jag hade en vidrig halsbränna så upp och ta medicin och sen lagom när jag höll på att somna så kom tidningen och Dipp började skälla.

Så då hade jag svårt att somna om efter det och när jag väl lyckades så drömde jag mardrömmar, som avlöste varandra.

Så, jag hoppas jag får sova ostört i natt.. Bara få sova en hel natt för nu var det ett tag sedan. har haft så mycket ångest och ss-tankar, har dock lyckats motstå det hela.

Förresten, Jonas skulle klippa mig härom dagen, jag sa att jag ville ha kort, men missade att säga hur kort jag ville ha.. Så ja.. kort blev det allt!! men idag var första dagen jag var ute utan mössan på, var tvungen att vänja mig vid tanken.

Har dock haft kortare än nu, men det var några år sedan. Men ja, jag trivs. Jonas själv tycker att det blev bra fast jag vet att han föredrar mörkhåriga tjejer med långt hår, så vad han ser hos mig nu har jag inte en aning om :p

catherine-zeta-jones-picture-5

Blir dock osäker och en smula rädd, osäkerheten sätter in ordentligt och ja, att han kollar på andra vet jag men nu kommer det bli ännu mer.. Men, nu är det försent att göra någon ändring på den biten-

Nå väl. That´s it!


Någon som känner igen sig?

Som vanligt, jag är nere i en sjuk dipp just nu – riktigt jävla nere.. orkar inte prata med någon om det så jag limmar ihop masken så gott jag bara kan. Det jobbiga är att när jag mår så här så nästan längtar jag efter psyk, det gör jag alltid när jag faller.

depression_by_thirsty5_22223503

Självskadetankarna är sjukt höga och ångesten är hög. Kanske att allt blir värre med vetskapen om jag inte har en endaste tablett att ta vid behov, kan vara det som förvärrar ännu mer.

Det som också är konstigt är att jag brukar blomma upp på våren, det är min favoritårstid. Sommar och vinter är värst och det enbart för att mina utslag blir ännu värre.. Det var ju förra vintern som jag fick åka in på akuten typ 3 gånger på en vecka för allt satte sig i näsa och hals.

Men inget hjälper. Jag vet bara att jag ska undvika kyla och direkt solljus, något som är svårt.. Jag menar, ska jag sitta inne varje sommar och vinter? Men men… jag vet inte vad jag ska göra..

Men. Jag vill bara göra mig illa och ni vet alla på vilket sätt. Jag får inte falla, får-inte-falla. Så idag var det dags för DBT, något jag missade totalt för i min värld var det måndag.. Sy typiskt.. Men inte mycket att göra åt.

På fredag ska jag till min terapeut, något jag fasar för. Dels för att kemin inte klickar, jag har verkligen försökt, men det är svårt. Man klickar inte med alla, så är det bara.

Sen har jag slarvat med veckokorten, brukar alltid fylla i på datorn och sen föra över på kortet när det är dags. Men jag har glömt det… Skäms över det faktiskt! DBT-läxan har jag gjort, men jag måste ta reda på vad läxan är till nästa gång, så jag får ringa till teamet i morgon.

Nu lagas det mat här hemma och som omväxling så är det jag som står för det hela och jag är lika nojig Varje gång som det är kyckling. Jag är så rädd att det inte ska vara genomstekt… Sen vill jag inte äta kyckling, men nu har vi inget val.

Kyckling eller inget. Men, om 6 dagar kommer pengarna och då ska vi köpa hem en massa gott och denna gång kommer jag se till att vi köper hem frukt! Det är något jag saknar. Det är lättare att äta av någon anledning.. ni vet – matproblemen som skjuter i höjden!

Nå väl. Nu behöver jag psyk och av någon anledning så saknar jag att vara där 24/7 för då har man alltid någon att prata med när det blir jobbigt, nu är det fattigt på den biten och att sen ha en terapeut som det är svårt att prata med, då är det jobbigare.

Men, jag försöker. Det är allt jag kan göra


Jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Men jag vet att jag inte är det.. jag har en fantastisk man vid min sida, i alla dagar. Jag vet att han finns där och jag är så tacksam för att han vill leva med mig.

Jag har familj och vänner som finns där också, så gott de kan, jag veta att de inte alltid orkar och det förstår jag. Det har jag verkligen full förståelse för. Jag hade nog inte heller orkat. Men, jag vet att ni finns.


Inget konstigt, jag börjar bli van

Tisdag, innebär DBT-träffen med den andra i gruppen. Även fast det är en så pass bra grupp och att jag känner mig trygg så fick jag ändå världens ångest. En i gruppen stod hos mig och försökte lugna mig och sen kom en av ledarna och tog med mig ut så jag tillsammans med henne gjorde en mindfulnessövning.

klumpen

Det lyckades dock inte, blev för stressad av alla ljud även fast det var meningen att jag skulle observera vad jag hörde, såg och kände. Att jag skulle känna allt, hon försökte få ur mig det positiva, men det ville inte fungera.

Men, jag var med under hela tiden och efter det så skulle jag handla innan jag åkte hem. Försökte nå Jonas men han är typ omöjlig att nå :p

Men, jag tog mig på väldigt skakiga och svaga ben fram till apoteket där jag hämtade ut en medicin till Jonas och sen in på Ica. Jag visste vad jag skulle ha, jag visste var allting fanns, jag hade en lista att gå efter och jag gick förbi det jag letade efter typ 100 gånger.

Tillslut fick en personal visa mig var sakerna fanns. Vi har döpt det tillståndet till “Ullared-blicken” för när vi var där så mådde jag som idag och jag sa högt, eller alltså, så Jonas och Åsa skulle höra, så gick jag som i ett mantra där jag sa att “Jag måste ha en jacka, var finns jackorna”

Bara det att när jag höll på så, då var vi på just avdelningen där det enbart finns jackor. Men jag såg ingen. Såg allt suddigt och det var samma sak idag. Så otäckt!!! Men, jag tog mig hem, åt lite banan och sen la jag mig för att få vila en stund.

Att ha sån vidrig ångest tar verkligen på krafterna. Minst sagt! Lyckades sova i typ 1 timme och nu känner jag mig lite piggare. Det som är jobbigt är att en sak som framkallar min ångest nu är att jag blir så torr i munnen av Lamotrigin och så pass torr att jag inte ens kan svälja mitt eget saliv.

När jag försöker så fastnar det i halsen och det känns som att jag ska kvävas. Sen har jag börjat med en grej som jag gjorde ofta förr och det är att dra tungan hårt längst gom och tänder, så nu är tungan helt sårig.

Så, ja. Jag fortsätter kämpa! Gruppen är suverän och jag fasar för sommaruppehållet då vi kommer splittras, några i gruppen har gått längre tid än mig, så de slutar nu till sommaren.

Det betyder att släppa in ytterligare nya människor.. Och när jag tänker på starten till hösten och den nya gruppen kommer så tänker jag Redan att då är det snart höst och vinter och det innebär vinterkräksjuka.

Helt vansinne att tänka så långt framåt, så det får mig nu att gå iväg och göra en mindfulnessövning så jag kommer tillbaka till Här och nu!

Så nu smiter jag till köket.


Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.


När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?