Archives

Gaah…

Lidande, ilska, frustration, ångest, trött och less.

,bloggen

Jag har så mycket känslor i mig och inga är direkt positiva. Jag känner mig arg – eller mest frustrerad kanske men jag vet inte varför. Jag är trött för nu har det gått i ett hela dagen, behovsmedicinerna som de lovade skulle komma igår eftermiddag har inte kommit än och kämpa mot ångest utan behovsmedicin är sjukt svårt. Tufft.

Detta resulterar i att jag får ännu högre självskadetankar och suicidtankar. Men jag måste stå emot, det finns liksom inget annat. Men i morgon ska jag ringa Solhem och ifrågasätta det hela. Jag som hade hoppats på att slippa åka iväg, bara vara hemma, gå ut i skogen, själv eller inte spelar ingen roll.

Men nu får jag se, ska försöka komma fram under första telefontiden så får vi se sen när de tror att medicinerna är inne. Jag HATAR när folk lovar saker som de sen inte håller. Jag hatar, hatar, hatar det. Spelar ingen roll vem som lovar. Vet du inte en sak till 100% så lova då inte.

Bättre att säga att “jag tror det kommer…” eller “jag tror att det går…” Men dessa löften. Det är något jag har svårt att ta och därför vill jag bara ut i morgon, ut i naturen, troligen ensam med kameran, bästa terapin. Men det är i morgon… Nu då? Ångest pulserar i blodet och jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag ska vara ärlig.

Så, jag får hoppas att jag blir trött snabbt av sömntabletterna så jag kan sova – men jag gillar inte att somna med ångest eller på dåligt humör. Det blir ingen bra sömn då.. Så vi får se hur jag löser kvällen helt enkelt. 

Men. Nu ska jag ta en cigg – det är allt jag vet just nu. 

Sen måste ni hälsa på hos Paula, en tjej jag nyligen lärt känna och hon är så vansinnigt snäll och betydelsefull. Betydelsefull skrämmer mig dock, har för dåliga minnen av det antar jag. Men nog fan är hon snäll allt!!

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Äntligen tillbaka

Bror hade av någon anledning lyckats missa att betala min domän så både blogg och mail har legat nere! Men nu är det fixat!!

Jag – allt hopar sig känns det som.. allt och inget på samma gång. Mycket jag vill göra som jag inte hinner med, så behöver jag säga att jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men på något sätt så går min hjärna på högvarv.

Jag kraschar, har otäcka tankar på kvällarna som skrämmer mig. Återigen, rädd för mina tankar. Jag är rädd för att jag är så impulsiv. Rädsla.

Jag mår just nu väldigt dåligt.. har gjort under lång tid – inte riktigt kommit upp sen jag blev utskriven sist och det är ändå 5 månader sedan. Fortfarande fast, sitter fångad av mitt inre, det är svart och kladdigt i skallen.

Jag vet typ inte – hur tar man sig uppåt? Upp och fram. Jag orkar inte med hur mycket som helst, brottas med mig själv, mina tankar, mina känslor. Men det är så här livet ser ut.. Sen finns det (tyvärr) vissa saker som jag behöver få ur mig men jag kan inte prata med någon.

Det funkar liksom inte, det har dock kommit fram smådetaljer i ett tidigare inlägg men den värsta biten, det som gör så jävla ont. Det är ett ok som jag kommer tvingas bära själv.. Det är mellan mig och mig.

Så, för att slippa tänka och känna gällande den biten så gör jag allt annat runt om, neutrala saker. Men så fort jag slutar så spelas allt upp som en film, en sån skräckfilm, där jag både känner skam, skuld, rädsla, ilska, frustration.

Nå väl. Nu är det som det är med allt.

Hej och välkommen – dystra bloggen är tillbaka

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

Att se fördelar med det svarta

Jag skriver ju mest om hur jobbigt allt är, med att må som jag gör och hur mycket motgångar jag varit med om. Vill dock inte gå in mer detaljerat för jag vill inte riktigt hänga ut folk utom mig själv.

livet-c3a4r-som-en-bok

Men det finns faktiskt vissa fördelar med att bli sjuk. Galet, men sant. Hade jag inte mått dåligt så hade jag inte bloggat om det jag bloggar om och jag hade då troligen inte läst bloggar om folk som mår dåligt.

Så allt började för 5 år sedan, eller om det är 6 år sedan, men då hittade jag Jackie och Jazzy som kom att betyda massor för mig. Vi har kontakt än idag men jag har mest kontakt med Jackie. Fast Jazzy finns i mina tankar typ dagligen.

Så vi började följa varandra och jag hittade andra bloggar om liknande ämnen, man fann ett stöd som ingen annan kan förstå. Sen hittade jag Puffan, som tyvärr inte är med oss i livet längre.

Men i hennes blogg så ville jag kommentera ett inlägg och där fanns en kommentar från Jonas och jag blev nyfiken på vad han var för en filur. Klickade på länken men hamnade i hans gamla blogg men någon ny adress fanns inte.

Så jag startade ett detektivarbete av någon anledning. Men, skam den som ger sig – jag hittade honom. Vi började följa varandra och när vi blev vänner på facebook så hittade jag Lisa.

Lisa hittade Jonas då han bloggade för Expressen och allt betyder att de som betyder mest för mig hade jag aldrig lärt känna om jag inte varit sjuk. Så ja, det finns en fördel med allt. Min historia om mående började i samband med mobbingen som började redan i lågstadiet.

En mobbing som följde mig under hela grundskolan. Sen i relationer så har det varit otrohet, övergrepp, misshandel – saker som blev vardag tillslut, jag blev så avtrubbad och i min värld så var det normalt.

Så i min fantasi så fanns det ingenting som gjorde att jag någonsin mer ville leva med en man. Jag ville inte, vågade inte – män var något som skrämde mig. Sen var det så mycket svek.

Jag vet inte hur folk menar men det känns som att jag blev övergiven av många i samband med att jag släppte masken och visade mig. Jag vill inte att folk som fanns då skulle leka amatörpsykologer, jag vill bara att de ska vara som de alltid varit.

Men så blev det inte. Tyvärr. Kanske blev de rädda, visste inte hur de nu skulle bemöta mig, jag kan förstå på ett sätt men ändå inte. Så, jag förlorade många och sen försvann en annan viktig del i mitt liv och min tro på mänskligheten var låg.

Den var låg och min självkänsla blev och är låg. Jag är inte värd något. Men så kom mina nya vänner, och Jonas. Jag börjar våga släppa in folk, men det är sjukt jobbigt. Jag vill mer än jag klarar av. Men jag börjar bättra mig..

Mitt förtroende för män är skruvat. Jag är så rädd att förlora Jonas, men samtidigt så vågar jag inte släppa in honom till 100%

Eller, jag börjar bli Mycket bättre! De senaste veckorna har vi pratat massor om det men jag blir så arg på mig själv, så jävla arg för att den finaste mannen som finns ska bli lidande för hur Andra behandlat mig.

Men summan av detta – jag ser fördelar med att vara sjuk. Dels så fick jag nya vänner, en syster till och en man – en make! Helt galet.

Jag fick även veta vilka som var äkta, vilka som verkligen var något att lägga tid på. Det är inte lätt, men en av de som funnits där för mig i 18 år, vi tappade kontakten, men vi börjar hitta tillbaka till varandra. Sakta men säkert!

Det kommer aldrig bli som innan, hon har mognat, vuxit i livet, fått ett bra jobb, gift sig och fått barn. Hon är mamma till världens finaste kille – Elliot.

Men jag ville bara berätta att oavsett hur svart livet är så Kan det bli en sak som blir något positivt. Jag fick 4 nya, viktiga delar i mitt liv. Andra nya bekanta och så, men inget som slår Jonas, Lisa, Jackie och Jazzy. Inget!

Svårigheterna som styr

Dagen, den som startade i kaos. Ångest och ilska. Ilskan bottnade i min ångest, ilskan för att den tar över mitt liv, ilska över hur mycket jag hatar ångest och depression. Ilskan över att inte kunna förklara för folk så att de förstår.

Jag vet att det är svårt för omgivningen att förstå en sån sak och det är därför jag vill kunna förklara på ett sätt som gör att folk kan sätta sig in i mina svårigheter. På facebook gjorde jag ett test som visade att jag skulle bli ingenjör och då skrev jag en kommentar som “vem betalar utbildningen?”

Fick svar då om att det är gratis att läsa på högskola men vad jag vet så kostar allt, terminsavgifter, studentlitteratur, försäkring som man behöver och eventuella studieresor/besök. Så nej, det är inte gratis.

Jag har heller ingen gymnasiekompetens och att läsa på distans är inget alternativ för mig för jag Behöver en fysisk lärare. jag kan inte sitta över nätet. jag menar, hur ska jag läsa en kurs på distans när inte ens Jonas kan förklara när han sitter på andra sidan bordet?Jag vet vad jag vill men mina koncentrationssvårigheter stör mig.

I tisdags skulle jag träffa sköterskan för att ta prover och sånt för att se över mina möjligheter att börja med Concerta för att hjälpa mig med min ADD. Jag har många av mina svårigheter  som har att göra med mina diagnoser.

Och nej, jag vill inte skylla allt på diagnoser – jag är bara realistisk och vet att många av mina svårigheter bottnar i mina sjukdomar.

BORDERLINE

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

ADD

  • Ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
  • Ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spela
  • Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
  • Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
  • Ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
  • Tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
  • Ofta lätt distraherad av yttre stimuli
  • Ofta glömsk i dagliga aktiviteter

BIPOLÄR TYP 2

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.


Dessa diagnoser är de som stör min vardag mest och det är sånt som gör mig så frustrerad över att inte kunna formulera mig rätt. Det är även så att det bipolära och min ADD kommer kräva medicinering för resten av mitt liv.

Det är inget jag kan träna bort. Medicinerna kommer göra att symtomen kan hållas på en rimlig nivå, en sådan som gör att jag kan fungera. Så, det var inte detta som inlägget skulle handla om egentligen, så jag slänger in ett nytt inlägg.

När ilskan tar över Angst

Jag känner bara en jävla ilska, ilska och besvikelse över allt vad livet innebär. Jag är så trött och arg på att må så här, jag bara gråter inombords, fast nu sitter jag med några få tårar ner för kinderna. Dock rädd att Jonas ska se dom.

ilska

Han blir lidande nog som det är, jag går bara runt och är arg! Bör att försöka mig på lite bra så använder jag färgen jag fick av EmmaCharlotta igår. Jag fick röd färg och även blekmedel men nu blir det den röda nyansen. Blekmedlet sparar jag till den dagen jag kan införskaffa den riktigt röda färgen.

Men bortsett från det – Är bara så arg. Arg över min ständiga depression, de senaste veckorna av ångest, konstant liv utan pengar. Jag är trött på att aldrig kunna äta mig mätt varje dag i en hel månad.

Men nu, fick mat igår, men det känns så förnedrande. Jag är sjukt tacksam över hjälpen vi får men samtidigt så känns det illa att ständigt vara beroende av andra. Sånt gör mig arg, ledsen och besviken.

Rent ekonomiskt så kommer sommaren och tidig hörs bli ännu värre än det redan är och jag orkar inte med fler motgångar. Jag orkar verkligen inte.

Depression, ångest, sorg, skam, fattig i Sverige. Ingen hjälp, bortsett från vänner. Sen något onödigt. Jag vill ha cigaretter och snus. Mest cigaretter just nu. Så vansinnigt röksugen så ni fattar inte.

Inte ens fimptobak finns kvar för de rensade vi till pipan i förrgår. Ni hör ju hur det låter. Fan, jag vet att vi ändå har det bra i Sverige över all hjälp man kan få. Jag vet det, men när man ändå ligger längst nere på marken så är det svårt att glädjas.

Fan. Jag är bara arg. Jag vill kunna må bra, slippa deppigheten, slippa ångesten. Bara få må bra. Är det för mycket begärt?

Får jag gå och lägga mig

Jag är helt klart i en mycket depressiv period. Vill bara sova, gråta och gömma mig. Jag vill så otroligt mycket, klara saker, ha något att sysselsätta mig med. Men jag orkar inte.

269495_10150228474954580_1722565_n

Jag finner inte någon glädje i någonting. Allt känns bara så tungt. Jag vill inte vara med när det är så här. Vill inte. Jonas försöker prata om annat för att försöka dra upp mig och visst, jag kanske skrattar för stunden, men det går över lika fort.

Jag känner mig bara så ledsen. Ledsen, ful och fet. Och oduglig, tråkig som fru, dålig och misslyckad dotter och syster. Jag har inte någon kontakt med någon. Jag orkar inte.

Förut pratade jag med mamma dagligen, men nu – kanske varannan vecka. Hon har valt att inte ringa, hon tycker det är bättre att jag hör av mig när jag orkar, vilket jag är tacksam för.

Men syskonen. Tyvärr… jag har liksom inget att säga. Så skäms jag, jag är skyldig syskon och min systerson så mycket pengar och jag kan inte betala tillbaka. Möjligheten finns inte och jag skäms.

Jag hoppas verkligen att jag får igenom min ansökan om sjukersättning, då kommer jag äntligen kunna betala tillbaka. Då kanske jag dessutom vågar ringa. Men inte nu, jag skäms.

Men nu. Jag har varit vansinnigt nere, sen valborg då pappa ringde. det samtalet krossade mig totalt. “ta hand om din psyksjuka dotter Peggy”

Tack och förlåt för fan att jag är sjuk!! Jag har inte valt detta liv, jag menar. Vem fan väljer att vara deprimerad, inte finna någon livsglädje, ha daglig ångest och konstant vilja skada mig.

Skada. På måndag är det 2 månader sen sist. 1 månad till den magiska gränsen. Det var länge sen jag klarade mig över 3 månader. Minns inte när det hände sist. Tror det var när jag bodde i Vara.

Det är länge sen. Men nu. Jag fattar inte. Jag måste klara mig, men jag har så höga krav. Jag liksom Kräver att jag ska klara mig resten av mitt liv! En del av mig vill klara det, en annan del saknar den biten.

Jag förstår inte hur eller varför. Förstår inte.

[tror egentligen att jag skulle behöva en säng på psyk. Så sjukt starka ss-tankar och kraftiga impulser. Vågar knappt duscha ensam :'( ]

När man hatar sina känslor

Hatar och vet inte hur jag ska styra alla känslor. Känslor som jag skäms över att ha. Känslor som är fel. Känslor som förstör. Svartsjuka och oro.

svartsjuka_54641827Jag hatar det. Jag skäms. Hatar och skäms.

Jag kan inte ens nämna det vid ord, bara i skrift. Lättast så. Vansinnigt rädd för en förlust. En förlust till fast av andra anledningar. Jag jämför mig själv med andra. Kan inte låta bli. Jag försöker, men nej.

Jag misslyckas. Hela tiden misslyckas jag. Oduglighet. Förtjänar inte gott.

Förtjänar inte lycka. Jag blir ändå bara lämnad. Alla svek i livet har satt sina spår. Det plus en sjukt låg självkänsla och inget självförtroende. Känslorna är här igen.

Sitter av och till och kollar bilderna i mappen “ramen”. Där alla bilder på de perfekta ligger. Inte som jag.

När jag är avklädd inför Jonas skäms jag. Särskilt när jag rör mig och känner hur hela jag dallrar. Fläsket flödar och jag känner mig fet. Är fet!

Jag vet att jag har gått ner i vikt, men det spelar ingen roll. Jag är inte nöjd. Inte än på långa vägar. Fett och utslag. Ful hy och ärrade armar, ben och händer. Jag har förstört mig själv. Totalt.

Mitt fel. Jag har mig själv att skylla. Varför kan jag inte kontrollera mig själv och mina impulser. Men, jag saknar ändå känslan. Hur är man då funtad? Jag ser hur ful jag är och ändå vill jag förstöra mig ännu mer.

Hur jävla normalt är det? Snart har det gått 2 månader utan rakblad eller brännsår. 2 månader. Snart är jag vid den magiska gränsen, gränsen som ligger på 3 månader.

Tanken är att jag då ska fira genom att unna mig något, men jag vet inte vad. Det får absolut inte vara något som kostar pengar för det har jag ändå inte råd med. Det enda jag skulle vilja unna mig är en ny vigselring för min är för stor. Även en ny förlovningsring och ett smycke i läppen.

Det sista har jag velat ha i många år men har inte haft det ändå. Har bara haft i näsan och i ögonbrynen. Men läppen. Det är något speciellt som lockar där.

Men mer då, det är saker som kostar pengar. Eller, det sista blir jävligt billigt då Jonas känner en sån sysslar med sånt. Kompisrabatt kallas det då. Bara betala för själva smycket.

Men annars då? Jag hade som mål att efter 3 månader lämna blod, för att få göra det måste man vara fri från sånt. Men jag får inte ändå för mina mediciner förstör, så nu måste jag hitta något annat.

Men nu. Just nu vill jag bara få bukt med oron. Den skamliga känslan. Det som förstör. Jag är bara så rädd. Rädd för ytterligare en förlust. Rädd.