Archives

Ilska, oro och destruktivitet

Ilskan bubblar och de destruktiva tankarna är jävligt höga just nu. Jag blir nästan rädd för mig själv. Är dock för bra på att hålla masken och för dålig på att prata, så väcka Jonas vill jag inte göra.

Jag menar, varför ska jag väcka honom, säga att jag mår skit , men inte säga något mer? Det känns onödigt på något sätt – så nej, han får sova vidare och jag får fortsätta kampen.

Men, ilskan försvann ett tag, eller den byttes ut mot extrem oro!! Chips var spårlöst försvunnen, jag kollade “kontoret” där hon brukar ligga, antingen i stolen eller på sängen. Ingen Chips!

Kollade stora garderoben, om hon blivit instängd, ingen Chips! Jag kollade i sovrummet både sängen, Dipps säng och under sängen. Ingen Chips! Sen kom jag på att balkongdörren varit öppen och att jag stängde den inte långt innan jag undrade var hon var.. Älskade katten, ensam på balkongen! Men nej, ingen Chips… DÄR kom den riktiga oron!

Jag gick ut på balkongen och ropade på henne, tänkte om hon låg i buskarna, för det gjorde hon för något år sedan då hon ramlade ner från köksfönstret. Men, jag stod där och ropade men inte en tillstymmelse till katt.

Så jag tog på mig tofflor och morgonrock och på darriga ben så tog jag trapporna ner för att leta, men jag gick ett varv runt huset, kollade i alla buskar men hittade inte henne.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Så jag tänkte att hon kanske bara syns om man går ner på gatan, där även trafiken går.. Så jag rusade upp, slet fram mina byxor och då! Då fick jag se att garderobsdörren stod på glänt… Och ja, där bakom Jonas byxor tittade en nyvaken katt fram. Älskade katt! Inte skrämmas så ♥

Men, när jag väl hittat henne så var jag lugn.. Till för en stund sedan, då exploderade allt.. Så nu sitter jag här med samma tankar och känslor som innan jag började leta efter Chips. Fast ännu starkare.

Jag vill medicinbomba mig, men jag är för uppe i känslan nu och somnar jag nu så kommer jag sova uruselt så jag måste lugna ner mig först. Hur lång tid det tar vet jag inte. Det återstår att se. Gäller nu bara att jag klarar att hantera detta själv. För nej, jag väcker inte Jonas för att inte säga något.

Så. Kampen fortsätter!