Category Archives: känslor

Tack!

Också ett ord som jag har väldigt svårt att säga. Om jag får komplimanger, positiv kritik och att folk tror på mig, då har jag svårt för det lilla ordet tack! Vet dock inte varför!

tack2bf25c325b6r2balla2bfina

Men, nu måste jag rikta ett stort tack till min DBT-grupp som är fantastisk, fasar redan för den dagen vi splittras och nya kommer in. Även ett tack till alla som tror på mig och hejar på mig – tror att jag kommer att klara detta och att senare få må bra!

Tack även till alla er änglar som hjälper mig och Jonas när vi har det svårt, jag väljer att inte nämna några namn på alla som förtjänar ett tack, för det skulle bara kännas pinsamt att glömma någon.

Jag är så otroligt glad och tacksam som får ha er i mitt liv! Det är inte alla som har det så bra på den biten som vi har, många gånger, särskilt när allt känns tungt, då känner jag mig mest ensam i hela världen, då ser jag verkligen ingenting som lockar, inga vänner, ingen som tror på mig.

Jag känner mig bara tom & ensam. Men, jag vet att jag/vi egentligen har ett oerhört stort stöd runt oss, folk som hjälper oss & tror på oss.

Det är något som många inte har. Det finns verkligen folk som är ensamma men det är inte vi! Visst, jag orkar sällan träffa folk, liten släng av social fobi, men det löser sig nog också. Men, oavsett om jag träffar folk eller inte så finns de där, på alla sätt! Så – Tack för allt stöd!

Inget konstigt, jag börjar bli van

Tisdag, innebär DBT-träffen med den andra i gruppen. Även fast det är en så pass bra grupp och att jag känner mig trygg så fick jag ändå världens ångest. En i gruppen stod hos mig och försökte lugna mig och sen kom en av ledarna och tog med mig ut så jag tillsammans med henne gjorde en mindfulnessövning.

klumpen

Det lyckades dock inte, blev för stressad av alla ljud även fast det var meningen att jag skulle observera vad jag hörde, såg och kände. Att jag skulle känna allt, hon försökte få ur mig det positiva, men det ville inte fungera.

Men, jag var med under hela tiden och efter det så skulle jag handla innan jag åkte hem. Försökte nå Jonas men han är typ omöjlig att nå :p

Men, jag tog mig på väldigt skakiga och svaga ben fram till apoteket där jag hämtade ut en medicin till Jonas och sen in på Ica. Jag visste vad jag skulle ha, jag visste var allting fanns, jag hade en lista att gå efter och jag gick förbi det jag letade efter typ 100 gånger.

Tillslut fick en personal visa mig var sakerna fanns. Vi har döpt det tillståndet till “Ullared-blicken” för när vi var där så mådde jag som idag och jag sa högt, eller alltså, så Jonas och Åsa skulle höra, så gick jag som i ett mantra där jag sa att “Jag måste ha en jacka, var finns jackorna”

Bara det att när jag höll på så, då var vi på just avdelningen där det enbart finns jackor. Men jag såg ingen. Såg allt suddigt och det var samma sak idag. Så otäckt!!! Men, jag tog mig hem, åt lite banan och sen la jag mig för att få vila en stund.

Att ha sån vidrig ångest tar verkligen på krafterna. Minst sagt! Lyckades sova i typ 1 timme och nu känner jag mig lite piggare. Det som är jobbigt är att en sak som framkallar min ångest nu är att jag blir så torr i munnen av Lamotrigin och så pass torr att jag inte ens kan svälja mitt eget saliv.

När jag försöker så fastnar det i halsen och det känns som att jag ska kvävas. Sen har jag börjat med en grej som jag gjorde ofta förr och det är att dra tungan hårt längst gom och tänder, så nu är tungan helt sårig.

Så, ja. Jag fortsätter kämpa! Gruppen är suverän och jag fasar för sommaruppehållet då vi kommer splittras, några i gruppen har gått längre tid än mig, så de slutar nu till sommaren.

Det betyder att släppa in ytterligare nya människor.. Och när jag tänker på starten till hösten och den nya gruppen kommer så tänker jag Redan att då är det snart höst och vinter och det innebär vinterkräksjuka.

Helt vansinne att tänka så långt framåt, så det får mig nu att gå iväg och göra en mindfulnessövning så jag kommer tillbaka till Här och nu!

Så nu smiter jag till köket.

Mycket självhat blir det

34236_406439114579_5506534_n

På twitter öppnar jag mig på ett sätt som jag inte gör här. På twitterspråk så tillhör jag Tyvärr mörkertalet. Kommer jag någonsin att  glömma? Någonsin förlåta? Någonsin känna mig trygg? Någonsin lita på någon till 100%?

Oftast, nästan alltid känner jag mig dock trygg med Jonas, han skulle aldrig göra mig illa, men det gror ändå en tanke i mitt huvud. Vissa dagar är värre än andra. Jag önskar att dessa tankar kunde släppa.

Det var då synliga blåmärken, nu är det “bara” blåmärken i själen. Kommer de någonsin blekna bort helt? Även fast det nu är länge sedan så borde jag väl glömma, men kan man göra det? Helt och hållet?

Idag är en sån dag, minnena är starka, äckelkänslan är stark.. Extra påtaglig blir den när jag duschar, även “bra dagar”

Detta är min räddning, jag klarar mig inte utan den! Jag försöker lära mig… Idag testade jag utan, men känslan efteråt är vidrig. Men jag gjorde det! Måste dock köpa en ny, men fram till dess får jag ha den vita fluffen.

Men, dessa minnen. Jag hatar dom. Jag hatar tanken på att Jonas indirekt blir lidande. Men, jag känner mig trygg med honom. Jag vågar gå helt näck hemma utan att känna mig allt för äcklig.

Det var dock inte lika kul att öppna dörren näck när grannen stod utanför… Usch, men – gjort är gjort och då var jag inte direkt medveten om vad jag gjorde. Men han har inte tittat konstigt på mig efteråt, jag undviker dock hans blick.

Nå väl. Tungt inlägg. Tungt att skriva, men jag känner mig typ? Känner ett behov att skriva, skriver när vården inte lyssnar.

Svenska psykvården är inte alltid den bästa när man verkligen behöver den. Men, när jag börjar i denna fas 2 som jag börjar bli trött på att ständigt få höra, då Kanske jag får prata. Kanske.

Älskar Jonas och är så tacksam för att han alltid finns där, att han förstår när allt är jobbigt, all trygg närhet som han ger. Tack min älskade ♥

Kanske lite känsligt

Känsligt kanske för de som blundar, de som gör skillnad på olika levande varelser. Något som berör mig dagligen är detta:

201210161734199860_sbig

Jag kan bara säga att Jag ser en likhet. Bor trångt, vissa får mat, andra inte, vissa trampas ihjäl, uppvisar ett stor stress. De gasas även ihjäl.

När jag var kontaktperson för Djurens rätt Sölvesborg så blev jag kontaktad av SVT som skulle göra en dokumentär om minknäringen och jag bodde då mitt i smeten, överallt fanns det farmer.

Programmet som sändes heter RE:agera och tyvärr finns inte det klippet att se, men jag träffade då en man som höll på med uppfödning och jag gick där i längor efter längor, många djur i samma bur och alla uppvisade ett mycket stressigt beteende..

Nu kanske ni tycker att jag är brutal som gör denna form av jämförelse, men det är den dystra sanningen i Sverige. Det pågår för människans fåfänga. Detta sker, trots att vi Inte behöver päls.

I Aftonbladet står det om minknäringen

Jag tycker att det är fullkomligt vidrigt. Sen de som har päls kan lika gärna ha päls från hund. Det skrivs ut att pälsen är antingen fuskpäls, eller så står det att det är typ från mink, kanin, chinchilla, räv eller liknande.

Det som gör detta ännu vidrigare är att hundpäls allt som oftast kommer från Kina och PETA har smygfilmat sanningen, där hundar slås ihjäl med en påk, eller ännu vanligare – de flås levande.

Så, jag ville bara dela min tanke och mina känslor

OBS!!! Nu vill jag varna för STARKA bilder!!!

Lösenordsskyddad: Det här med teraapi

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.

Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!

 

Så var det detta med fotboll

Tony Deogan misshandlades till döds i Stockholm bara för att han höll på IFK Göteborg. Det var på den tiden jag höll på AIK, vars “supportrar” misshandlade Tony till döds. DÅ blev jag rädd

Nu har det hänt igen, i Helsingborg, en 43 år gammal 4-barns far, han misshandlades så svårt att han avled av sina skador – för att han höll på Djurgården. Men jag förstår inte – man går ju på fotboll för att se även motståndare, så varför slå ner dom? Jag kommer aldrig att förstå. 

Jag lider med mannens fru, barn, föräldrar, bror, och även för alla andra Djurgårdssupportrar. Våld är inte något som har med fotboll att göra, våld är inte okej i några sammanhang!

Det är en händelse som jag aldrig kommer att glömma. Det var den dagen jag fick nog, sket i AIK som i mina ögon då bara hade supportrar som slogs.
Det dröjde alltså från 2002 till 2012 – 10 år innan jag gick på en fotbollsmatch igen. Den dagen tillsammans medJonaspå Borås arena och såg #Elfsborg och då var det bara att inse, jag var fast igen!

Idag skiner solen och vinden smeker vår Elfsborgsflagga som pryder våran balkong

 

 

Fin dag

Dagen har varit väldigt upp och ner, men vi tänkte att; vädret är toppen så varför inte gå ut, gå till Tempo och handla och sen se var benen bär. Det slutade med att vi satt i ett vindskydd vid Lomsjön och mycket bilder blev det :) En underbar dag och jag är så glad att vi var ensamma, jag och Jonas.

Även fast vi är ensamma hemma så blir det att vi pratar på ett helt annat sätt när vi är ute och bara låter tankarna rusa och hjärnan rensas på all stress och alla intryck. Men jag har valt ut lite bilder här, mer bilder finns på Facebook.

DSC00762

Igår vid vattentornet i stan

DSC00776

Dagens utflykt i bilder - 

DSC00780

Jonas och Dipp, destination okänd

DSC00781

Spåren som leder in till Borås

DSC00796

Lomsjön

DSC00797

Dipp hittade en pinne och lyckades posera helt perfekt!

DSC00798

Badglad tjej, man ser verkligen hur hon ler ♥

DSC00799

Jonas vid vindskyddet vid Lomsjön

DSC00812Tussilago – missa inte myran


Finns nog ingenting som lyckas få mig att koppla av och varva ner som en tur i skogen – bara vara, prata, höra fågelkvitter, doften av våt mossa, alla nya dofter från den blöta vintern. Att få tillbringa en dag i skogen med de jag älskar mest är fantastiskt!

Men, det finns alltid ett men och det är – jag är så trögstartad, att faktiskt ta sig ut är något som kan ta timmar att förbereda mig på, men jag vet så väl att när jag Väl kommer ut så älskar jag varje sekund! Särskilt om det som idag var perfekt väder! Då är livet på topp!

När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?