Märklig dag, mycket märklig

Dagen. Vi skulle idag möta Folke, mannen vi hjälpte till sjukhus förra tisdagen. Det kändes fint att få träffa honom, veta att han var intresserad av att träffa oss och tacka. Han läste insändaren som jag skrev och förstod ju direkt att det var honom det handlade om så han kontaktade Borås tidning och frågade om de kunde hjälpa honom att komma i kontakt med oss.

Sen var det dags för ett farväl. Att en människa som man inte känner kan betyda så mycket.. Klabbe. Elfsborgs manager, vi gick stillsamt runt och tittade, tog foton (se bilder genom bilden) och sen satte vi oss på huk, tände varsitt ljus och jag la dit min Färjestadshalsduk. Sen kom tårarna, de gick inte att hålla emot, det var så mycket känslor. Känslan av att vara där.

Kändes hemskt. Denna man, kämpade in i det sista, han var envis och han gav så otroligt mycket för laget. Och oss supportrar. När vi var på matchen mot Djurgården, då höll vi alla upp Klabbe-tröjan och hela arenan lät “Stå upp – för Klas Ingesson” och vi fick veta att han inte kunde närvara utan att han följde matchen hemifrån. Jag undrar, vad kände han då han hörde och såg det massiva stödet från oss. Men, då han inte dök upp så kände jag att han har varit på arenan för sista gången. Hemskt!

Jag är så arg på cancer – det var kronisk leukemi som han hade, i en intervju i tv4 så jämförde han sitt skelett som ett chips, så skört var det efter alla behandlingar. Men då, april – han lät och såg så pigg ut. Kämpe. Jag vet inte vad jag ska säga mer. #fuckcancer

Mer foton genom bilden

Mer foton genom bilden


Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd


Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[...om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut...]


Exakt vad är det som händer?

Nu har jag fått sova 3 nätter i rad, jag har på egen hand hittat vad jag behöver för att sova. Så, jag vaknar på morgonen  på rätt gott humör, men redan vid lunchtid så händer det, jag känner hur depressionen kommer över mig.

Jag mår sämre och sämre och kvällarna är en ren pina. Igår gick jag och la mig 20:40 för jag orkade inte längre, jag står inte ut. Ångesten pendlar, inte så pass att jag behöver medicin, bara ibland.

Men depressionen äter upp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som orsakar allt, jag kan inte ta in saker på rätt sätt. Bror säger en sak men i mitt huvud så låter allt annorlunda, jag uppfattar allt fel vilket slutar med irritation och depressionen blir då värre.

Jag såg fram emot att träffa Ullrika idag, jag börjar sakta med säkert klara att öppna mig för henne. Det har bara tagit 10 månader. Men nu – jag försöker öppna mig och nu så pass att jag ser fram emot det hela.

Mycket får jag inte ur mig, men kanske att jag når dit. Men fallet, raset, trasigheten. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Långa promenader och promenader med kameran får mig att glömma för stunden, men jag kan ju inte vara ute och gå all min vakna tid.

Men vad mer ska jag göra? Jag kommer inte vidare. Jag sitter fast. Tårarna är nära varje kväll. Jag står inte ut. Vet inte hur jag ska göra. Bara deprimerad. Så totalt. Bara trasig

19Sen en notis. Gå gärna in och läs Brors blogg, klicka på bilden nedan

 


Märklig lördag

Morgonen var väl som den brukar, upp, rätt okej och insåg att jag var tvungen att åka in till stan, minns inte varför dock men jag var in och vände. Väl hemma så mådde jag absolut inte på topp, undrade hur jag skulle göra med kvällen då grannarna hade bjudit ner oss.

10469748_10152554832889580_7062963208925556561_n

Men jag tänkte att jag går ner och blir det jobbigt så går jag upp igen, det är bara en trappa så.. Jag tog en dusch och fixade mig och vid 19-tiden så kom jag ner. Satt första timman i köket med Kirsi och Berith och pratade och drack lite gott och rökte.

Vid 20:00 så började “så mycket bättre” och vi satt och åt gott, jag åt tom oliver – något jag inte tycker om men när Peter sa att han inte har klarat oliver under flera år och sa att dessa är goda, så jag var tvungen att smaka.

Den första var med citronsmak, inte alls min grej, men sen hände det något märkligt, testade med ostsmak och vitlökssmak och där var jag fast. Har nog aldrig ätit så mycket oliver på så kort tid innan.

Men mer gott, 3 olika sorters oliver, chips, rökt korv, päron, vindruvor, jordnötter, chilinötter och choklad. Sen dricka så var det både cider, cosmopolitan och whiskey som gällde. Sen var det mycken prat, musik och dans. Även jag dansade.

10730245_10152554828309580_3562662780320255615_n

Sen kom Kirsis bror och hade med sig Dooleys med kaffesmak och den var så himla god!! Jag har varit nyfiken på den länge och den var godare än den vanliga Dooleysen.

Så vid 3 i natt var det jag som stapplade in, tog Dipp på en snabbkiss och sen gick jag och la mig. Vaknade på gott humör i morse, kändes inte alls fel faktiskt. Trött men ändå på rätt gott humör.

Snart är det dags för sängen, eller ja – inte än men det blir en tidig kväll för det blir upp tidigt i morgon för jag ska vara hos gyn redan kl 08:00

1904008_10152555307694580_1000409736332354304_n

 

Sen sport: Elfsborg slog Malmö borta med 2-1

Färjestad tog en mycket efterlängtad seger hemma mot SAIK med 6-3


Trettionde juni

Det var då, den dagen jag blev utskriven från psyk. 1 månad senare kände jag hur svag jag Egentligen var. Jag har nu kommit till den punkten då jag inte vågar släppa taget, vågar inte slappna av, vågar inte tillåta mina egna känslor titta fram.

tumblr_mj3menQVOo1rehiydo1_500

Det är 3 månader som jag försökt hålla skenet uppe. Jag är nere och ångesten kommer oftare och oftare. Svarta tankar blir svartare. Det liksom? Jag tappar taget, men jag försöker verkligen. På fel sätt dock.

Jag vägrar visa hur jag mår. Visst, Bror vet. Jag slog på stort i förrgår kväll, med orden “Vill du hjälpa mig, film och pill i håret?!” Det händer inte ofta att jag aktivt ber om hjälp, vill liksom inte ta den platsen, inte ställa de kraven.

Han vill att jag ska säga till, jag kan sitta med orden som en klump i bröstet, men jag får inte ut något, orden fastnar. Känns så svårt, nästan förnedrande att man ska behöva be andra om hjälp för att man själv mår dåligt.

Känner för ofta att det finns så många andra i världen som har det värre än mig, vad har jag för anledning liksom? Jag finner inga svar.

tumblr_mzk8j4pSrq1sofi0xo1_500


Terapiläxa och komplex

UTMANING

Jag har ju vansinniga komplex över hur jag ser ut, ansikte, kropp, hår, ja – allt… Tror inte att jag kan något, duger inte till något osv.

This is me

This is me

Så min självkänsla och självförtroende är i botten, väntar mig alltid det värsta – jämför mig mycket med folk på stan och filmer. Tänker mycket på vad Bror tycker, om jag duger rent utseendemässigt i hans ögon, om jag duger som person och allt sånt.

Jag har ju blivit bedragen vid ett flertal gånger så jag får för mig att jag är säker på att även Bror ska vara det. Jag duger inte som partner. Bror står ut, han försöker hjälpa mig uppåt och han säger att vi låter det ta sin tid för jag kommer att nå fram tillslut.

Jag tycker ofta att det är jobbigt att titta på film tillsammans, särskilt om det är snygga tjejer med för då sätter hjärnan igång och jämföra mig och tänker “tycker Bror att hon är snygg?”
Innerst inne så Vet jag att de flesta som är i ett förhållande tycker att även andra kan se bra ut, inget konstigt i det – men jag jämför mig, är rädd att han ska hitta någon snyggare och antingen gå bakom ryggen på mig eller lämna mig.

Igår var vi på stan och vi pratade massor om det som jag och Ullrika pratade om i fredags och läxan jag fick var att vi tillsammans skulle se en film där en skådis är med som vi båda tycker ser bra ut.

Jag fasar dock för den filmen, vet att självhatet kommer öka för det gör det alltid då vi kollar på film tillsammans. Nu har jag, dumt nog – valt att inte vara med och titta på filmer eller serier tillsammans för det är för jobbigt.

Känns så löjligt, 35 år och beter mig som en 14-åring. Jag menar, borde inte mina komplex försvunnit vid detta laget? Visserligen så har mer eller mindre alla förhållanden varit kassa, utom med M. men hon var snäll, en bra vän och allt sånt.

Men just män. Jag är så osäker. Så jävla osäker och jag avskyr att se mig i spegeln. Men igår så valde jag att han skulle ta bilden som jag lagt ut här, bara för att jag skulle kunna se med andra ögon, men det hjälper inte.

Jag måste lära mig. Måste, men det är så svårt….

 


Det mörka hålet

Blogga, jag brukar ju blogga rätt mycket som ni har märkt och jag fick en fråga nu av en vän som undrade om jag har slutat blogga.

07

Men om sanningen ska fram. Jag har mått så vansinnigt dåligt och gör det än så jag har inte orkat blogga, inte orkat prata med vänner – inte orkat eller haft lust med något. Jag sitter här vid dator och bara stirrar.

Ångesten som kommer nu dagligen, jag har bara haft för mycket. Först började allt med att Bror tog sig upp ur sin depression och då kunde jag slappna av men jag vågade inte. Sen brevet som jag även publicerade korta stycken av, det har spätt på allt.

I förrgår kväll bombade jag mig med sömntabletter och lugnande redan vid 20-tiden för jag orkade inte och vågade inte hålla mig vaken. Jag hade då en hemsk ångest och höga självskadetankar.

Men bomba mig betyder inte några farliga mängder, bara den mängd så jag vet att jag somnar. Men det spelade ingen roll, jag vaknade flera gånger på natten i alla fall. Men igår åkte vi till stan, allt för att aktivera mig så jag kanske kunde tänka på annat.

Inte för att det funkade men ändå. Idag måste jag iväg igen för jag måste till veterinären för att köpa kattmat och sen in och köpa kattsand på Ica Maxi. Fasen, kattmaten kostar 260:- för 1,3 kilo. Men vad gör man inte för sin pälskling. Hon måste ju ha mat som hon tål.

Men vi vill ha en katt till och vi har hittat en nu som vi ska få titta på, det är en jättefin katt och det är en hel massa som ingår i köpet, han är försäkrad i ett år till, kastrerad, chippad, vaccinerad, 8 kg kattmat, plus att han är van vid hårda tag både gällande hund och barn.

Han heter Ronnie, men vi ska kolla läget och se om det går att få honom att reagera på Pepsi. Då skulle vi ha Chips, Dipp & Pepsi. Schysst tema måste jag säga.

Så, här är han. Lite suddig bild men ändå

4792025746 Och ja, vi har råd med en katt till, det har vi redan kollat, så vi kommer inte hamna i samma knipa som vi varit i innan. Men, ja. Nu har jag uppdaterat om läget. Jag finns, har bara inte orkat blogga som jag brukar.

Katter, något jag behöver – de ger mig ett sånt lugn, älskade djur. Jag säger bara det