Category Archives: känslor

Kanske att jag känner fel?

Jag har tidigare skrivit om att jag inte har någon terapeut, så jag skrev av mig lite i en grupp på facebook om det och tänkte att jag delar samma inlägg här. 

hemmingsson_438_9271952

Jag blir knäpp snart, jag får ingen hjälp av psykiatrin, har mediciner men inget mer. Innan vi påbörjar min PTSD-behandling så måste jag få hjälp att komma ur den destruktiva banan, problemet är bara att de anser att jag inte är redo för terapi, så jag får ta mig ur den destruktiva banan själv.
Att jag inte är redo – de säger att det är för att jag har koncentrationssvårigheter (ADD) men jag har inte kommit upp i rätt dos av Concerta än så de vill invänta den biten.

Problemet är bara att jag nyss börjat med Litium och nu när vi ska hitta rätt dos så vill de inte röra Concertan.
För att lindra det hela så har de skrivit i min vårdplan att jag ska kunna få planerade inläggningar så jag ringer öppenvården och de fixar en tid på psyk, så jag slipper sitta och vänta.
Det känns bara som att de knuffar undan mig, skyller på saker och slänger in mig planerat på psyk för att de själva inte ska behöva göra något.

De planerade inläggningarna, då hamnar jag på en avdelning där man bara får vara i 48 timmar. Vad nu de timmarna kan göra när man har sån sjuk ångest och inte får någon möjlighet att prata med någon som bryr sig.
Jag har gått i DBT och terapeuten då trivdes jag aldrig med, men jag skrev ett detaljerat brev till henne om det som utlöste min PTSD och efter det så blev allt 10 gånger värre och nu står jag ensam. Alla minnen dyker över mig mycket oftare nu efter brevet.

Sen Litium – det kan ta upp till 1 år innan effekten är stabil, så har jag otur så får jag vänta så länge innan de höjer min Concerta, sen tar det ett tag innan den ger full effekt. Så det känns som att jag kommer få vänta i evigheter innan jag får någon hjälp, först “vanlig” terapi, sen ta PTSD-delen.
När ska jag bli hel igen?

Utan rubrik

help

Folk bryr sig märker jag… på facebook var det en vän som skrev
“Men asså seriöst Maria, du skriver i din blogg att du mår sämre än sist du blev inlagd så förstår inte vad du fortfarande gör hemma? Åk in med dig så slipper du alla måsten osv.. Fan, jag ringer farbror blå på dig snart! Så jäkla orolig jag är för dig nu”

Men jag vill inte in, men jag kanske behöver det.. vem vet? Jag behöver ett bollplank, jag behöver prata, jag behöver en terapeut för jag klarar inte detta ensam. Jag vet att det är Jag som ska göra jobbet, men jag behöver någon som kan hjälpa mig att hitta verktygen.

Jag är bara helt off. Idag är första gången jag sitter vid datorn på 2 dagar, jag har legat i sängen med mobilen och spelat spel. Sen bloggat, men knappt något mer. Legat där och fått tröst av Dipp, sen har även katterna varit på besök.

11174960_10152993191934580_5191616833160242387_n

Men. Jag vet inte. Jag orkar inte… Jag vill inte. Har visserligen varit uppe lite idag, för det råkade vara fotboll, Elfsborg vann borta mot Sundsvall. Så det har jag sett.

Sen har vi pratat lite om det här med vad Paula tycker, och Bror sa att jag i alla fall skulle ringa psyk, idag eller i morgon. Så jag ringer i morgon. De har ju obs:en och det kanske räcker. 2 dygn. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.

Funderat på meningen med livet. Som jag sa till Bror innan, jag har inte valt livet, så varför ska jag då lida så? Visst, jag är inte sur på mina föräldrar för att de fattade beslutet att skaffa barn, men när de väl får ett barn – varför ska de då få ett som inte klarar av att leva fullt ut?

Vad har De gjort för fel att få en “sån som mig”? De förtjänar ett barn som är bättre än så här. Jag vet ju hur mycket jag oroar dom och jag vill inte att de ska behöva vara oroliga.

Jag skadar mig själv och mina föräldrar vet om det och jag vill inte såra dom, men ändå så kan jag inte hålla ihop mig. Sluta skada, sluta drömma om det. Sluta känna att det är den biten som får min ångest att släppa.

Nej. Jag vill inte såra och oroa. Men jag gör det ändå. Förlåt!

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

När man varken vill eller orkar

A

Kämpa för fan! Limma ihop masken där den börjar spricka, visa ingen svaghet, far och fläng för att springa ifrån ångesten, visa ingen hur du mår. Det är väl lite så det är just nu. Spela teater, gör det bara ingen ser sanningen.

Det är lättare att skriva om den. Kanske för att jag blir jävligt blockerad för att våga prata om det, okej att Bror vet lite, men jag vågar inte öppna mig för mycket för han är trots allt inget proffs och jag själv känner att jag behöver hjälp för att klara av att stå upp. Men jag har ingen terapeut och kommer inte att få på länge.

My eye

My eye

Men, det som jag mest gör nu för att fokusera bort min ångest – jag letar efter geocaches. Hittade en idag men kunde inte ta den för att en mugglare hade ögonen på mig. För er som inte vet så kan jag säga att mugglare tillhör det folket som inte håller på med geocaching och inför dom så måste vi smyga.

Så, det och kamera. Men det är svårt med foto för jag hittar inte något som är värt min tid. Jag vet att det finns massor runt mig, men jag kan inte se det ljusa. Inte nu. Orkar liksom inte.

Så har jag “fel” kamera också, min ligger på panten som vanligt och jag vill kunna åka till stan med Bror och varsin kamera, men det lär väl dröja. Men annars, är jag hemma så skurar jag golvet med tandborste typ, för det tar längst tid. Allt för att hålla mörkret som bor i mig på behörigt avstånd.

Jag hatar att känna som jag gör, jag hatar ångest, jag hatar känslan av att jag “måste” dölja mitt inre för omvärlden. Jag vill kunna visa sanningen fullt ut för Bror, men när han frågar hur jag mår så blir det typ “nja, det är inget vidare” och mer än så kan jag inte säga.

Även fast jag vill krypa in under sängen och gråta. Men, jag står upp, kämpar för att inget visa och nu fokuserar jag på tisdag då vi ska på fotboll. Det ser jag Verkligen fram emot – på riktigt! Jag älskar fotboll, kan inte säga annat. IF Elfsborg - Guliganerna

Tack mamma!!

Bror fyller 45 år den 28 april och tack vare min mamma så firar vi det på bästa, tänkbara sätt fast en vecka för tidigt. Men, tack mamma!!

11141777_10152958912459580_7916137454020539970_n

Böcker jag vill ha

Att fotografera saker i naturen är något som jag tycker är kul, men det blir ju Ännu roligare om man vet vad för blomma, buske, träd eller insekt som det rör sig om. Att ta en fin bild på en larv är kul, men jag vill då veta Vad för larv det är, samma med träd, buskar, blommor, fåglar osv.

Jag har bra fågelböcker och en bok om de vanligaste däggdjuren i Sverige, men dessa böcker vill jag ha. Om du klickar på bilden så kan du läsa mer om boken

9789113034423_200_faltflora_haftad

9789113037264_200_vara-insekter

9789113034829_200_svenska-trad-upptack-kann-igen-och-anvand

Jag märker allt som oftast att jag inte riktigt vet Vad jag ska ta kort på längre, kan vara en tillfällig svacka, men jag hoppas att jag kommer tillbaka. Det räcker nog långt med att jag tar mig runt till olika platser där jag inte har varit, så jag ska.

Sen något som jag ser fram emot är att vi åker till Hornborgasjön, troligen på tisdag!! Det ska bli så himla roligt och självklart hoppas jag på fint väder och mycket tranor. Det sorgliga är att jag kollar transtatistiken varje dag och den bara sjunker, men jag hoppas ändå på att komma iväg och att jag kan få fina bilder.

Jag var där 2010 tror jag, då var det 11.500 tranor, så jag hoppas på mer denna gång. Årets rekord var den 4 april och då var det 19,600 tranor. Det totala rekordet är 3 april 2012 och då var det 26,500 tranor på plats. Det vore sjukt kul att få bra bilder.

Jag fick inga jättebra sist, men då var de för långt ifrån oss, så jag kunde inte komma tillräckligt nära. Men oavsett om det blir bra bilder eller inte så ska det bli kul att komma iväg ett tag. 

Men nu ska jag försöka dona lite, åka till stan? Ta en powerwalk? Sova bort ångesten? Eller ja… ta en ensam runda i Viskafors, kanske gå runt Storsjön. Jag får se, just nu känns det mest bara jobbigt, så det lutar åt en vila

Redigerar bort min ångest

216 bilder landade det på igår så nu har jag rensat ut vilka som var något att ha, fick även ändra ljuset lite på vissa bilder, men här är några bilder.

11088816_10152941127969580_4513856244967879973_o

Lodjuret i Stadsparken

PICT2185

Påsklilja

PICT2210

Ena grafittiväggen i Borås

PICT2213

…närbild

PICT2214

En del av målningen

PICT2258

Liten fluga bara :)

PICT2278

Påsklilja

PICT2301

En glad gräsand

PICT2304

Ankparet på promenad

PICT2309

Svart svan i Ramnasjön

 

Lägger även ut bilder på YouPic också, kika gärna in om ni vill… 

Idag annars, ångesten har varit ständigt närvarande, så jag fixade med alla bilder för att tänka på annat och det har fungerat, nu känner jag av den men inte som innan. Längtar ut efter en ny promenad med kameran, det är så dimmigt ute och det vore kul att se om jag skulle lyckas få bra bilder då, lite av en utmaning.

Men kameran får följa med till stan sen, för Bror ska hämta mediciner och då hänger jag på, ska även passa på att hälsa på hos svärmor (är planen), sen måste vi handla.. Behöver dock bra mycket mer än vad vi har råd med, men ja… Bara att gilla läget.

Men nu – kaffe!

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Hur kan det göra så ont?

Nu, 2 veckor med en sjuhelvetes ångest. Skakar, hackar tänder, ont i nacken, ont i huvudet och allt för den förbannade ångesten.. Jag orkar inte detta, jag har bara en enda sak i huvudet.. Bara en. Men nej.

Vi skulle åkt till svärmor idag, men vi gör det i morgon istället. Idag ska vi bara hämta ut mina mediciner och sen ta en promenad från sjukhuset till Sjöbo. Kameran följer givetvis med. 

11130133_10152927705624580_5112080332586444000_n

Sen kastade jag på mig lite smink i hopp om att glömma ångesten, men nej. Det gör ingen skillnad, tyvärr. Men jag försökte i alla fall,, Jag har försökt med mycket men jag kan inte hitta något som distraherar mig. Vi försökte titta på film härom kvällen så Bror kunde pilla mig i håret, men jag klarar inte av att ligga eller sitta still för länge.

Det blir nästan som att ångesten ökar. Orkar inte göra saker hela tiden, behöver även varva ner men det går inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det känns som att alla dörrar till hjälp är låsta.

 

Och sen då…?

motion11

Har varit ute med Dipp och då även försökt att motionera mig själv, men det var svårt – dels så ville inte mina ben samarbeta med mig, de ville inte gå lika fort som jag ville. Men lagom då jag kom upp i en vettig hastighet (max 8,43 km/tim) då tvärnitade Dipp för att hon hittade en stolpe som doftade vansinnigt gott.

Men det var ändå skönt att komma ut på promenad. Jag är förvisso ute och går ofta, men när jag bara planerar att gå ut med henne så glömmer jag att köra igång runtastic. Något jag måste bli bättre på, kan vara kul att se hur långt man går varje dag.

Sen denna runda, jag har kommit på en väg där jag kan få in kanske 2-3 km extra, får ta den vägen nästa gång. Men men… Nu har jag beslutsångest, ska jag duscha eller bara byta kläder och gå till skogs för att rasta kameran? Fast då gå utan Dipp. Få in den där egentiden som ska vara så viktig.

Om det blir skogen så blir det en rätt ordentlig terräng och jag funderar på om jag ska ta ryggsäcken och lite kaffe med…. Vi har nämligen hittat ett ställe där vi brukar släppa Dipp, men inte nu då det är koppeltvång som gäller.. Men då dit själv, för det är en fin väg att gå.

Bror är inte hemma förrän 14-tiden för han är nu hos tandläkaren och sen ska han till vårdcentralen..Så ja, jag kan egentligen få min egentid hemma men det är så skönt att komma ut i skogen, jag kan känna ett behov av det, så ja.. det lutar åt det.

Måste ringa mitt boendestöd först, de är så dåliga på att höra av sig. En av dom sa att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och det blev jag den 24:e mars. Så jag skickade ett sms och skrev att jag var utskriven. Fick inget svar så jag skickade ett nytt sms i förrgår och bad hen att ringa mig (jag hatar att ringa själv) men hen varken svarade på mitt sms eller ringde.

Så det fungerar inte direkt så som jag trodde/hoppades. Så jag får väl ringa då. Inte mycket annat att göra. Men jag måste ringa Solhem först och be om recept på Stesolid och Lergigan, de lovade ju att det skulle finnas på apoteket i förrgår på eftermiddagen, men det hade inte ens kommit in igår. Så jag är en smula desperat för mina har ju varit slut ett tag nu.

Men men, nu ska ni slippa läsa värsta novellen :p