Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 


Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen :(  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.


Tisdag väntar

slide7I morgon är det dags igen för DBT och bilden, ja – jag faller fortfarande för frestelsen, som nu inte bara varit en frestelse utan blivit värre än så. Men tanken är ju då att vi ska lära oss att leva utan det. Men jag har inte lyckats och snart är det slut.

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig, detta med framtiden är något jag tänker på mer eller mindre hela dagarna, just vetskapen om att efter mitten på januari, ingen vet hur lång tid det tar innan jag får tid till en ny terapeut.

Det enda jag vet är att jag kommer träffa den terapeuten mer sällan än jag gör nu. Visst, jag får ändå vara glad att jag kommer ha någon, men om jag känner mig själv rätt så behöver jag tätare kontakt.

Inför varje ny fredag så känner jag att jag har så mycket som jag behöver ta itu med, men ändå hinner vi inte prata färdigt. Så jag går ofta hem mer mer ångest än då jag gick dit. Det blir att vi avslutar när vi är vid den punkten som är jobbigast. Men jag hoppas ändå att det blir bra.

Men i morgon efter gruppen så ska vi gå och fika, så vi avslutar gruppen på ett bra sätt :) Sen ska jag möta Bror och då ska vi springa runt och fota lite och sen ska vi till hans mamma.. Vi ska även handla viktiga saker, sen det tråkiga – gå igenom budgeten. Vi har ett bra budgetprogram som vi ska använda oss av nu när vi har en ekonomi.

Vi kommer dock inte komma ifatt än eftersom vi fått “slira” på en massa räkningar så nu blir det dubbla räkningar ett tag.  Sen har vi ju veterinären vi ska till för att fortsätta utredningen gällande Chips och det enda i prisväg jag vet är att det kommer kosta 450:- bara att komma dit, sen vet vi inget mer.

Men vad gör man inte. Vi är ju inte stammisar där direkt, sist vi var där var för 1-1½ år sedan, minns inte så noga men det är ändå rätt bra med tanke på att hon fyller 12 år. Så det är en gammal dam det där :)

DSC_0100

Men hon har världens vackraste tassar :) Tog förresten 2 bra bilder på Dipp och Pepsi, så jag avslutar detta inlägg med dom

DSC_0092

DSC_0094


Så var vi där igen

 

****Kan vara triggande*****

bakken_oil_explosion

Kia och Kirsi räddade kvällen som jag själv raserade. Kia med alla tröstande ord under kväll och natt, Kirsi som körde mig till skräddaren och som lyssnade på mitt pladder på vägen in. Jag vet så väl att ni är många som bryr er, som vill mig väl, både “bara” bloggläsare och även folk jag träffar på riktigt.

Jag vet så väl, jag måste bara Våga ta det fulla steget att… Ja.. jag litar på er, men en del av mig vågar inte riktigt släppa in någon till 100% än. Jag är för rädd helt enkelt, men det går verkligen framåt. Jag kan prata så här bakom skärmen, inte bara nu om mina psykiska svårigheter, utan om mycket annat också. 

Jag vill komma längre dock, men jag är rädd. Men ni finns där och de flesta av er vet hur och varför det är som det är och det gör att allt går så mycket fortare framåt, utan er – vad hade jag gjort. Men just igår nämner jag bara dessa två, av den enkla anledningen för att det var då bara dom som visste.

Men nu vet även ni andra. Skräddaren. Kom till akuten som AT-läkare i augusti, helt suverän läkare. Det som gjorde mig…? Jag vet inte hur jag ska förklara men han hade ett tålamod som jag inte hade.. Mitt i allt när han lagar mig så ringer hans telefon, jobbtelefon alltså. Men signalen, den var högljudd och väldigt stressig – jag fick lust att slita upp den ur fickan på honom och slänga den i väggen, men han sitter totalt oberörd. Jag själv hade blivit knäpp :p

Men det var han, 2 sköterskor och sen en annan läkare som tittade in ibland och INGEN nämnde ett ord om psyk – något jag var livrädd för att de skulle göra. Ja, jag föll. Men in vill jag inte. Nu har jag lyckats stå emot impulserna så sjukt länge och igår gick det inte längre. Jag gjorde som jag lovat er alla, försöka väcka Bror.

Men han har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge. Senaste veckan har han inte sovit alls och när han då väl lyckas somna så sover han, plus att jag kände att jag inte riktigt ville försöka för hårt just för att han behövde sova. Så jag tänkte och trodde att jag skulle klara denna kväll också, jag skulle ju ändå till min terapeut idag, så det var bara en natt, sen skulle jag sätta ord på allt.

Men så blev det inte. 22:00 – typ, så blev jag avsläppt vid akuten. 04:45 kom första stygnet, så behöver jag säga att det var knökfullt i väntrummet.. Så, där 22:00 och 07:05 klev jag innanför dörren hemma igen. På väg in så frågade Kirsi hur jag kände just då, i ett sätt att försöka få grepp om hur den delen funkar och mitt enda och sanna svar var – en enorm lättnad.

Att förklara mer ingående är svårt, men det är helt enkelt ångestbägaren som rinner över, bägaren rinner inte över, den exploderar. Men som jag sa till Ullrika om det, jag hatar att jag är fast i självskadeträsket, inte för att jag skadar mig själv, utan för att jag sviker de jag älskar och bryr mig om. Den känslan står jag inte ut med, ändå faller jag och jag får så vansinnigt dåligt samvete.

Skam, Ilska, Frustration. – Vet inte vad mer jag ska säga, känna eller göra. Jag kämpar, jag gör det verkligen och varje dag Är en kamp. Sen då, när jag kom in igår, så sa jag typ “aj…nå väl, jag får väl skylla mig själv” – så svarar hon i receptionen syrligt att “ja, det får du”

Hon hade lika gärna kunnat vara tyst och sen snackat skit om mig inför kollegorna, jag tycker inte direkt att det är en okej kommentar.. Visst, jag tar en massa onödig plats men jag har väl ändå samma rätt till vård? Jag menar, kommer någon in som Prio 1 så får jag vänta. Och en annan tanke. Det är inte direkt så att jag sitter hemma i godan ro och tänker att “äh, det är ju torsdag, ska kanske karva lite”

Jag blir bara så trött, JA, de är säkert lika trötta på oss som lever med detta problem, men de ska vara  proffsiga nog att inte visa det för oss som patienter. Får mig även att undra, är de lika dömande mot en diabetiker som slarvar med både mat och insulin?

Nej, skulle inte tro det – men vi har ändå rätt till hjälp, även fast vi själva skulle kunna förhindra det själva. Jag genom att ringa akuten Innan, ta ångestdämpande till max eller liknande. Diabetikern sköter mat och tar sitt insulin. 

Men det är ofta så. Spelar ingen roll heller om man åker in för att man har vansinnigt ont i magen, ser de att man har kontakt med psyk så beror magsmärtan på ångest. Det måste indirekt betyda att vi som är psykiskt sjuka inte kan drabbas av en kroppslig åkomma.

Eller har jag fel?


Denna kärlek

DSC_0187


 

Mitt hjärta, dunkar i mitt bröst 
inte ensamt 
inte oroligt 
inte så hårt och kallt 

Jag har mött dig, du som lyckades tina upp mig 
värma mitt inre 
ge mig en kärlek så ren som vitaste snö 

Du och jag, vi ligger där och andas varandras dofter 
vi pratar känslor 
så naket, 
så öppet och ärligt 

Framtiden känns ljus 
jag har en framtid med en man 
en man som inte känns skrämmande 
inte hotfull 
inte våldsam 

Han har bevisat för mig vad äkta kärlek är


Se upp! Han är här. 
Mannen i mina barndomsdrömmar 
Mannen som står framme vid altaret 
Mannen som gör mig till sin svan i Sin verklighet 
-Vacker och ringmärkt 

Han är här nu 
Vi är här – tillsammans 

En dag kanske just Jag blir den där svanen 
Vacker, glänsande vacker


Märklig dag, mycket märklig

Dagen. Vi skulle idag möta Folke, mannen vi hjälpte till sjukhus förra tisdagen. Det kändes fint att få träffa honom, veta att han var intresserad av att träffa oss och tacka. Han läste insändaren som jag skrev och förstod ju direkt att det var honom det handlade om så han kontaktade Borås tidning och frågade om de kunde hjälpa honom att komma i kontakt med oss.

Sen var det dags för ett farväl. Att en människa som man inte känner kan betyda så mycket.. Klabbe. Elfsborgs manager, vi gick stillsamt runt och tittade, tog foton (se bilder genom bilden) och sen satte vi oss på huk, tände varsitt ljus och jag la dit min Färjestadshalsduk. Sen kom tårarna, de gick inte att hålla emot, det var så mycket känslor. Känslan av att vara där.

Kändes hemskt. Denna man, kämpade in i det sista, han var envis och han gav så otroligt mycket för laget. Och oss supportrar. När vi var på matchen mot Djurgården, då höll vi alla upp Klabbe-tröjan och hela arenan lät “Stå upp – för Klas Ingesson” och vi fick veta att han inte kunde närvara utan att han följde matchen hemifrån. Jag undrar, vad kände han då han hörde och såg det massiva stödet från oss. Men, då han inte dök upp så kände jag att han har varit på arenan för sista gången. Hemskt!

Jag är så arg på cancer – det var kronisk leukemi som han hade, i en intervju i tv4 så jämförde han sitt skelett som ett chips, så skört var det efter alla behandlingar. Men då, april – han lät och såg så pigg ut. Kämpe. Jag vet inte vad jag ska säga mer. #fuckcancer

Mer foton genom bilden

Mer foton genom bilden


Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd


Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]


Exakt vad är det som händer?

Nu har jag fått sova 3 nätter i rad, jag har på egen hand hittat vad jag behöver för att sova. Så, jag vaknar på morgonen  på rätt gott humör, men redan vid lunchtid så händer det, jag känner hur depressionen kommer över mig.

Jag mår sämre och sämre och kvällarna är en ren pina. Igår gick jag och la mig 20:40 för jag orkade inte längre, jag står inte ut. Ångesten pendlar, inte så pass att jag behöver medicin, bara ibland.

Men depressionen äter upp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som orsakar allt, jag kan inte ta in saker på rätt sätt. Bror säger en sak men i mitt huvud så låter allt annorlunda, jag uppfattar allt fel vilket slutar med irritation och depressionen blir då värre.

Jag såg fram emot att träffa Ullrika idag, jag börjar sakta med säkert klara att öppna mig för henne. Det har bara tagit 10 månader. Men nu – jag försöker öppna mig och nu så pass att jag ser fram emot det hela.

Mycket får jag inte ur mig, men kanske att jag når dit. Men fallet, raset, trasigheten. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Långa promenader och promenader med kameran får mig att glömma för stunden, men jag kan ju inte vara ute och gå all min vakna tid.

Men vad mer ska jag göra? Jag kommer inte vidare. Jag sitter fast. Tårarna är nära varje kväll. Jag står inte ut. Vet inte hur jag ska göra. Bara deprimerad. Så totalt. Bara trasig

19Sen en notis. Gå gärna in och läs Brors blogg, klicka på bilden nedan