Archives

Och sen då…?

motion11

Har varit ute med Dipp och då även försökt att motionera mig själv, men det var svårt – dels så ville inte mina ben samarbeta med mig, de ville inte gå lika fort som jag ville. Men lagom då jag kom upp i en vettig hastighet (max 8,43 km/tim) då tvärnitade Dipp för att hon hittade en stolpe som doftade vansinnigt gott.

Men det var ändå skönt att komma ut på promenad. Jag är förvisso ute och går ofta, men när jag bara planerar att gå ut med henne så glömmer jag att köra igång runtastic. Något jag måste bli bättre på, kan vara kul att se hur långt man går varje dag.

Sen denna runda, jag har kommit på en väg där jag kan få in kanske 2-3 km extra, får ta den vägen nästa gång. Men men… Nu har jag beslutsångest, ska jag duscha eller bara byta kläder och gå till skogs för att rasta kameran? Fast då gå utan Dipp. Få in den där egentiden som ska vara så viktig.

Om det blir skogen så blir det en rätt ordentlig terräng och jag funderar på om jag ska ta ryggsäcken och lite kaffe med…. Vi har nämligen hittat ett ställe där vi brukar släppa Dipp, men inte nu då det är koppeltvång som gäller.. Men då dit själv, för det är en fin väg att gå.

Bror är inte hemma förrän 14-tiden för han är nu hos tandläkaren och sen ska han till vårdcentralen..Så ja, jag kan egentligen få min egentid hemma men det är så skönt att komma ut i skogen, jag kan känna ett behov av det, så ja.. det lutar åt det.

Måste ringa mitt boendestöd först, de är så dåliga på att höra av sig. En av dom sa att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och det blev jag den 24:e mars. Så jag skickade ett sms och skrev att jag var utskriven. Fick inget svar så jag skickade ett nytt sms i förrgår och bad hen att ringa mig (jag hatar att ringa själv) men hen varken svarade på mitt sms eller ringde.

Så det fungerar inte direkt så som jag trodde/hoppades. Så jag får väl ringa då. Inte mycket annat att göra. Men jag måste ringa Solhem först och be om recept på Stesolid och Lergigan, de lovade ju att det skulle finnas på apoteket i förrgår på eftermiddagen, men det hade inte ens kommit in igår. Så jag är en smula desperat för mina har ju varit slut ett tag nu.

Men men, nu ska ni slippa läsa värsta novellen :p

God morgon?

Vaknat flera gånger under natten, men när jag sist kollade klockan så visade den 05:05 och då tänkte jag att dagen får starta. Men vad gör man vid denna tid utan att väcka grannarna? Jo, man sitter här och lyssnar på Judas Priest och undrar varför man inte gör det oftare.

Funderar även på att ta en rask promenad, men det är fortfarande mörkt ute. Plus att jag ska se till att Bror kommer upp i tid, så jag får nog vänta en timme eller så. Ska snart ladda kaffe så det bara är att starta den så kaffet är klart när Bror kommer upp.

Han har vansinnigt mycket att göra idag, stackarn.. Själv måste jag ringa Solhem och se varför de inte har skickat recept på Stesolid och Lergigan. Har varit utan nu i flera dagar så det har inte varit lätt att stå ut med ångesten, det har varit riktigt jobbigt.

Var hos svärmor igår och var tillslut tvungen att uppsöka hennes säng. Somnade tillslut och fick sova 1½ timme men det hjälpte inte, inte mer än att jag inte var lika trött. Men ångesten höll mig sällskap, något som jag börjar tröttna på.. Men det måste få en ändring kan jag tycka.

Men men, nu blir det på med träningskläder, ska ta en powerwalk med hunden sen när hon vaknar. Måste gå av mig en massa känslor, så bara för att motivera mig själv så åker rätt kläder på nu. Sen fixa kaffe.. 

ska_rmavbild_2013-04-26_kl._16.46.25

Jo, en sak till! När jag var och köpte kattmat till Chips så skulle jag kolla upp vad ett bra foder kostar som vi kan ge till Pepsi, jag frågade nämligen varför det inte är bra med spannmål i kattmat och det är för att det inte mättar lika länge för kroppen kan inte ta upp det plus att allergi mot det är vanligt.

Så jag frågade vilket bra foder som är billigast och då fick jag tips om Brit premium.  Vi har pratat om detta tidigare, att köpa ett bättre foder nu när vi har råd, katten ska ha det bästa av allt anser jag. Sen har vi pratat om foder till Dipp som har ett högre köttinnehåll så vi kollar efter vilka märken som är bra och som ändå är det billigaste.

Men vi börjar så här, Dipp har inga problem med sitt foder även fast jag vet att det ändå är för mycket spannmål och att det i längden skulle vara billigare med ett dyrare foder som har ett högre köttinnehåll. Men ja… Detta mad foder, man vill ju ge sina djur det bästa.

Sen ska jag ringa till veterinären idag och be om recept till ett, vad jag vet nytt fästingmedel, ett som heter Bravecto, det håller i 12 veckor. Halsbanden vågar vi inte testa och det man droppar mot huden innehåller ju massa kemiska tillsatser. Men det finns ju så mycket att välja på, rena djungeln, men ja.. 

Lite terapi kan man säga

Jag har nu skrivit två listor, en där jag skriver vad jag kan göra för att distrahera mig när jag mår dåligt och en lista med olika objekt jag kan utgå ifrån när jag ska gå ut och fotografera. Men jag börjar med första listan, och ni får gärna komma med förslag om jag skrivit saker som kanske inte är bra eller tips på mer saker.


ATT TÄNKA POSITIVT

  • Barndomen tillsammans med pappa, alla timmar vi spenderade i naturen, gick Sörmlandsleden, låg i skogen vid fågelsjön i Björnlunda, natten vi åkte ut och satt i skogen och åt frukost till ljudet av orrspel. De gånger vi gick till Högtorn.
    De gånger vi tränade tillsammans, åkte till Vansbro för att simma Vansbrosimmet och de dagsutflykter vi sen gjorde. 
  • Ta regelbundna promenader både med och utan Dipp, helst tillsammans med Bror. På så vis skapa nya, positiva minnen 
  • Gå i skogen, tälta, leta geocaches, fotografera, 
  • Ha ett typ ”mini.spa” en gång i veckan 
  • Duscha minst varannan dag 
  • Bygga lego 
  • Massera Bror eller djuren 
  • Läsa fototidningar, 
  • Spela spel i mobilen 
  • Försöka orka träffa någon

FOTOOBJEKT

  • Svartvitt
  • Porträtt
  • ”Fula” saker i naturen
  • Husdjuren
  • Vilda djur
  • Arkitektur
  • Silhuetter
  • Macro
  • Landskap, långa vyer
  • Fototriss, tex. 3 bilder under kategori Rost
  • Blommor
  • Träd
  • Bilder redigeras till Sepia
  • Skuggor

Det är vad jag har kommit på nu. Har ni mer tips? Kan väl inte få för lite tips kan jag tänka.. Men annars, även idag en sån konstig känsla – ångest med glad att vara hemma, så jag går runt och ler och har ångest på samma gång. Känns konstigt, men det positiva vinner.

Jag hade tänkt ta en långpromenad med kameran idag men det ösregnar och jag har inget regnskydd till kameran. Skulle visserligen kunna ta med paraply, men det blir svårt att fota och hålla paraplyet samtidigt. Så ja, idag blir det inneaktivitet. Frågan är bara vad.

Vill ju göra något, men är samtidigt rädd att speeda upp för mycket, så jag tror att jag ska fokusera på att sätta upp skåpluckorna i köket och sen dammsuga – inget mer. Funderar dock på om jag ska vila en stund först.. Måste dock torka taket i sovrummet, för vid takfönstret så har det runnit vatten längs taket från fönstret.

Men det kan jag ta i morgon. Ska även lämna blodprover i morgon inför att jag ska börja med Litium. Sen ska jag till svärmor efter det. Bror ska till vårdcentralen och ta ut katetern och göra en ny bladderscan för att se hur det ser ut. Han mår mycket bättre idag än i tisdags.

Han får dock väldigt ont om han sitter för länge, så han ligger och går runt lite av och till, sen har jag nyss masserat honom och smort in med Voltaren. Sen har han bestämt att han ska gå ut lite idag, så vi kanske tar en gemensam promenad med Dipp sen.

Men men, nu ska jag läsa bloggar och alla inlägg som jag missat sen i torsdags, så det blir en hel del att läsa, så får ni inga kommentarer så beror det inte på att jag bryr mig, snarare att det blir för mycket att kommentera. Så ja, sen får vi se var jag börjar idag.

 

 

Måste kämpa

Kan kanske vara triggande!!

Thinking-Remembering-Feeling-Pain-Crying-Funny-Health-Jokes-and-Safety-Quotes (1)

Folk säger det, kämpa, de säger hur stark jag är och att jag är värdefull och det betyder jättemycket att höra, men det är så svårt.. Kämpa mot demoner dygnet runt. Det är så tungt, jag måste bearbeta så mycket men det kommer inte räcka fullt ut.

Jag har ju min depression, unipolär tror jag på, mer än bipolär för jag har aldrig de hypomana faserna. Jag är bara fast i depressionen och de blir svårare för varje skov, de liksom.. Allt känns så hopplöst på något sätt.

Nu sitter jag här, kämpar mot tårarna, att gråta – då är man svag så jag får blinka extra mycket så de inte trillar fram. Men ja. Jag mår bara så jävla dåligt just nu. Jag vill fara runt och storstäda lägenheten, fixa naglarna och måla skåpet, för då känner man inte allt lika mycket.

Men alla säger att jag Måste tillåta att känna, men vem vill känna när man mår sämre än man själv tror? Jag sitter här, deprimerad till tusen, ångest, ss-tankar och tankar på det som är snäppet värre, vill inte ens skriva ut ordet, men jag tror ni förstår.

Jag ska inte göra det som är snäppet värre, är liksom rädd för döden. Dödsskräck och dödslängtan på samma gång, men rädslan är starkare. Igår så var längtan större och jag kände lite som att jag inte kommer bli äldre än 40 år.

Men jag måste, måste kämpa. Idag känner jag inte så, jag vill inte dö för jag har för mycket att förlora. Men ss-tankarna. De är jobbiga som fan. När de är som värst så känner jag doften av blod överallt och då är det riktigt jävla jobbigt.

Nä. Jag fixar inte. Jag ska ta lite lugnande och försöka sova. Måste. Tryggheten ligger där inne och snarkar lugnt, så om jag kryper nära honom under mitt kedjetäcke så kan jag andas lugnt, jag följer hans andetag, det är något som brukar fungera för mig.

Så jag smiter till sängen nu. Hoppas jag mår bättre sen när jag vaknar… Hoppas!

Tacksamhet

Jag är gift med mannen i mitt liv. Jag har en enorm ryggsäck som gör att jag har jättesvårt att våga lita på folk, våga känna mig trygg med en man och våga slå ner bopålarna utan en “nödväska” redo ifall jag behöver fly.

Men som Bror brukar säga; Det vore konstigt om jag inte kände så som jag gör. Vi pratar ofta om min osäkerhet och rädsla för att han ska göra mig illa på något sätt. Han har tålamod och förståelse, han tröstar mig när jag inte orkar bära mina minnen, han följer med min till min terapi om jag känner att jag inte fixar att åka dit själv.

Han är min allra bästa vän. Jag vill kunna våga såga att jag litar på honom till 100% men jag vågar inte. Det blir bättre i perioder, men ibland kommer osäkerheten. Men han väntar in mig, han förklarar och pratar om hur jag känner och hjälper mig att våga tro på mig själv, våga tycka att jag förtjänar lycka i livet.

Hjälper mig med att försöka ge mig självkänsla och självförtroende. Senast igår så sa han att vi tillsammans börjar med självkänslan för innan den kommer så kan jag inte jobba med mitt självförtroende.

Och när väl de två bitarna är på plats så Tror han att det blir lättare för mig att sluta självskada. Detta tålamod han har. Helt otroligt.

Men som igår så pratade vi om det på facebookchatten och vi fortsatte när han kom hit, då satt vi i lekparken och bara pratade, vi gick runt och pratade mest om sånt som rör mig och mina negativa tankar om mig.

Han lovar att göra allt han kan för att hjälpa mig. Så på den biten har jag tur, att jag funnit en man som honom.
Nu ska jag bara kunna säga att jag förtjänar det, för oftast så känner jag att han är värd någon så mycket bättre.

Men just nu, i skrivande stund så är han med mig för att det är mig han älskar och ja – varför skulle jag inte vara värd det? Känslan från igår lever i mig så starkt idag, så jag passar på att njuta.

ordggnat 0973

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Med masken på

teatermask_s

Denna mask, jag orkar inte hålla ihop den. Borde släppa den men jag kan inte. Jag känner bara att jag Måste hålla ihop. Jag måste. Lyssnar på vänner som mår dåligt för jag Vill finnas där för dom, visa att jag bryr mig – men det blir jobbigt efteråt.

Jag dras ner ännu mer även fast jag inte vill. Jag vill orka finnas, jag vill. Andra finns ju för mig och då vill jag kunna finnas tillbaka. Känner mig så otacksam annars.

Men nu. Jag mår verkligen inte bra. De hårda tankarna blir bara starkare för varje dag som går, men jag tänker inte tillåta mig att falla. Folk som bryr sig blir så ledsna då och jag vill inte göra andra ledsna.. Jag vill verkligen inte det.

Men, idag har det varit DBT i gruppen. Jag tycker om gruppen, men när jag är där så är masken så stark, men när jag kommer hem, då kommer verkligheten ifatt. Just nu så känner jag mig så torr och spänd i halsen, spelar ingen roll hur mycket jag dricker.

Jag är ändå så spänd så kan kan inte dricka, kan inte svälja. Sen yrseln, eller.. jag är inte yr på det sättet men hela världen snurrar i ultrarapid och det är jävligt obehagligt. Jag ser knappt vad jag skriver för alla bokstäver flyter ihop till en gröt.

Jag vill läsa för att komma bort, men hur ska jag kunna det när allt bara blir som en salig röra? Det går liksom inte.. Går inte.

Borde kanske lägga mig en stund, men då känns det bara som en flykt. Att göra det lätt för sig, men jag orkar inte med att må så här. Jag blir bara ledsen och dömande. Ledsen och dömande för att jag mår dåligt.

Jag vill inte ha det så här. Det surrar från hjässan ner mot ryggen och runt halsen. Det känns som när armen somnar, samtidigt som jag är spänd och yr. Konstiga känslor. Fan.. Orka. Varför finns det folk som oss, folk som mår så dåligt?

Är detta vad vi förtjänar? Jag vet inte. Alla händelser som jag varit med om sätter djupa spår och ärr i själen. Det gör ont att tänka på det som hände då. Saker om svåra svek och upplevelser.

Sånt som Bror får ta skit för. Jag är så rädd.

  • Rädd att han ska slå eller förnedra mig – been there
  • Rädd att han ska lämna mig
  • Rädd att han ska träffa någon annan – been there
  • Rädd att han ska vara otrogen – been there
  • Rädd när han åker hemifrån för säger han att han ska till sin mamma, hur vet jag om han är där eller hos någon tjej – been there
  • Rädd att han ska.. göra ordet på V. – been there

Dessa tankar och känslor gör mig galen…

Jag vill inte känna så, jag vill våga lita på honom varje dag. Jag vill. Vissa dagar känner jag mig så säker och trygg, men sen kommer mina svackor och då kommer rädslan. Såna känslor gör att jag känner att jag Förstår om han kommer att fly.

Hur mycket skit ska han orka ta bara för det som har varit. Alla övergrepp och svek. Om inte ens Jag orkar – hur ska då han orka. Han säger hela tiden att han förstår att jag känner dessa känslor.

Känner att det vore konstigt om jag inte hade känt något. Vi pratar om det mycket, han tycker att det är viktigt, för om jag håller allt inom mig, hur ska jag då komma vidare.

Skit alltså, vad jag älskar den mannen!!

Nu ska jag erkänna en sak

Var börjar man egentligen? Jag tänkte berätta en står sak som jag inte skrivit innan. Jag brukar ju säga att Jonas har hjälpt mig mer än ni och han tror. Men jag brukar även säga att han räddat mig.

Det stämmer mer än någon egentligen vet. Allt började innan jag träffade honom, jag bodde på ett korttidsboende utanför Södertälje. Jag mådde ungefär som nu men lite värre.

Tankarna jag hade då finns kvar men inte lika starka eller intensiva. Jag mådde så dåligt, självskadande mer eller mindre varje dag. Jag fann absolut ingen mening med livet. Allt var bara svart.

Så ni som finns där för mig, ni som bryr er om mig – tacka Jonas för att jag finns. För då, när jag var som trasigast. Jag ville få ett avslut. Jag ville inte finnas längre och jag hade gett upp.

Jag ville dö. Jag visste hur och var och när. Det var allt jag ville. Jag såg ingen annan utväg. Jag var på väg att få en lägenhet via soc i Södertälje men jag slingrade mig för varför ska jag ta en lägenhet om jag ändå ska dö?

Men sen hände något, en del som räddade mitt liv. Jag träffade Jonas. Kärleken jag känner för honom går inte att förklara. Det enda jag vet är att han räddade mig.

De tankarna lever kvar men långt ifrån lika starkt och ofta – nu som då. Idag kan jag skaka bort känslan. Att slå bort självskadetankarna är svårare, just nu fokuserar jag på att överleva. Men även där har jag kommit långt.

13 mars var senaste gången, jag har vunnit över tankarna och impulserna om och om igen. Jag är mest stolt över den kvällen då jag var ensam hemma, Jonas mobil var död så jag kunde inte nå honom. Jag gick hemma, självskadetankar till max och panikångest.

Jag hade bara en sak i huvudet och det var skada. Men på något sätt klarade jag mig. När Jonas kom hem jag jag tätt intill balkongdörren och grät, lycklig över att han kom hem och för att jag stod emot.

Så tro mig, när jag säger att Jonas räddade mig så stämmer det. Jag är rädd att förlora honom, att bli övergiven. Vad skulle jag göra då?

Men jag tänker inte så mycket på det som jag har gjort. Det är vi mot världen.

Vi har haft mycket motgångar, vi bråkar aldrig men vi kämpar mot allt det tuffa, men vi klarar det. Det finns ett ljus.

Så, tacka Jonas för att jag finns. Jag skulle dö då, men nu vill jag inte det. Jag vill leva.

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

Jag skrev en kommentar

“Jag vet inte vad jag ska säga… jag vet dock hur det är med djuren, jag orkar liksom inte ens med att tänka på promenader med Dipp.. Jag sitter mest apatisk och bryr mig inte om något. 
Den jag bryr mig mest om är Chips, men jag är en kattmänniska. 
Jag har alltid sagt att hundar är fina, så länge de inte bor hos mig. 
Och det är så jag känner, jag älskar Dipp, det gör jag men jag orkar liksom inte. 

Det känns så jävla jobbigt. Jag orkar inte tänka framåt. Vad är livet till för? Vad har jag att tillföra?”

Det är tyvärr så jag känner. Dipp är dock helt underbar på alla sätt, det är hon. Men ja.. Jag orkar inte med mig själv, livet känns bara jobbigt – även fast jag har Jonas, han är lite som mitt allt.

Han och några få vänner. Jag har dock inga vänner jag direkt träffar, för jag orkar inte. Jag orkar bara vara social en kort stund. Konstigt nog så känner jag inte så när Lisa kommer och är här en helg, men varje gång hon kommer så är jag livrädd för hur jag ska må.

Jag vill ju inte må dåligt när hon har åkt 30 mil för att träffa oss. Då får jag lite av prestationsångest. Men nu, jag sitter verkligen apatisk. Jag försöker att göra saker. Nu har jag dock haft 2 bra dagar. Igår var jag på topp men idag har jag varit låg, men ändå haft det bra. Kan inte förklara.

Fan, jag saknar Lisa. Jag vill ha henne här, att hon bodde närmare så vi kunde ses oftare – så där spontant liksom.

Men nej. Hon bor i Malmö. 30 mil och det suger. Men annars, jag har DBT på tisdagar och gruppen är underbar, men jag vill inte vara med samtidigt som jag är glad att jag äntligen fått en plats.

Men ändå. Jag mår verkligen inte bra. Jag gråter lättare, jag kan släppa den biten men jag försöker hålla tillbaka, vill inte visa någon hur jag mår. När jag är ensam hemma är det annorlunda. Då gråter jag oftast.

Åmål (54)

Jag försöker ta mig upp, ta mig till ljuset, men jag hittar inte dit.

Jag har Jonas. Jag borde vara helt lycklig. Han gör mig hel, det är han som jag att jag kämpar vidare. Sen har jag mina SS-tankar och de är konstant jättehöga. Jag orkar inte ha dom. Jag vill inte. Men jag saknar det, den vassa känslan över min hud.