Archives

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..

Läslusten är verkligen tillbaka

Tack Concerta, med de i blodet så kan jag äntligen koncentrera mig på saker och nu på kort tid så har jag läst 4 böcker och är nu inne på den 5:e boken och det är Stormblomma.

41DlboWei4L

Köpte den på Erikshjälpen för 5:- och det var verkligen ett lyckat köp. Den har fångat mig totalt och jag skulle lätt rekommendera den till andra – så, idag ska jag inte göra någonting, bara kolla nätet och läsa.

Inte samtidigt dock men jag tror att boken kommer uppehålla mig större delen av dagen, så ja.. Jag ville bara säga det 🙂

Snart är sommarlovet över

Sommaren har gått, inte än som så alltså, men just “ledigheten” från terapier. Men det känns skevt, sommaruppehåll, som om man är friskare på sommaren. Men jag fattar att de behöver semester men vi som behöver hjälpen behöver den året runt. Men det får gå ändå!

Sen en sak som jag tänkte på, i mitt inlägg där jag skrev om alla positiva saker i mitt liv, på det fick jag en kommentar av en som inte alls är insatt i hur det fungerar att leva med en borderlineproblematik och att ha bipolär diagnos;

“Men allting verkar så snurrigt, än mår Du skit, sen är allt underbart? Hur är det? På riktigt. Kanske Du måste ta tag i realiteten?”

Grejen är, vi med dessa diagnoser har mycket upp och ner i våra liv. Det svänger fort och jag har mer av den depressiva och ångestfyllda delen, andra har tvärtom. Det är liksom så vi fungerar, tyvärr!

Jag menar, vem vill inte må bra? Bipolär diagnos är det som förr hette Manodepressiv. Så, innan okunnigt folk kommenterar såna saker — läs innan ni kastar skit och okunskap. Det är liksom svårt nog som det är.

Om ni inte vill läsa eller ta reda på fakta – låt bli att kommentera. Jag är glad att detta har varit en bra dag för då kan jag slå ifrån mig sånt – det rör mig inte i ryggen! Hade det varit en sån dag som jag oftast känner av – då hade jag tagit det jättehårt.

Detta är bipoläritet:

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Och detta är borderline

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

Så, detta är min vardag. Jag kan inte göra så mycket mer än att försöka tänka att “det blir bättre” För jag vet att det kommer bra dagar men jag är även medveten om att dipparna blir jag inte av med, ångesten likaså.

Det blir bättre efter terapi och rätt medicinering. Borderline kan skrivas av – det är vanligast men bipolär, det är något jag kommer få leva med. Jag har blanddiagnoser och så är det.

Borderline och PTSD kommer avskrivas efter lyckad terapi. ADD och bipolär kommer jag alltid att vara, men med mediciner som är rätt för mig så kommer jag att lära mig att hantera livet på ett annat sätt än jag idag kan.

När jag mår som sämst så har jag ångest med psykotiska inslag och det är oftast då jag självskadar, jag är inte medveten om att jag gör det förrän det är för sent. Och det under borderline som är markerat med fet text – det är dom bitarna jag måste jobba extra hårt med.

Så, det är en del av mig, välkommen till mitt liv

 

 

 

Svårigheterna som styr

Dagen, den som startade i kaos. Ångest och ilska. Ilskan bottnade i min ångest, ilskan för att den tar över mitt liv, ilska över hur mycket jag hatar ångest och depression. Ilskan över att inte kunna förklara för folk så att de förstår.

Jag vet att det är svårt för omgivningen att förstå en sån sak och det är därför jag vill kunna förklara på ett sätt som gör att folk kan sätta sig in i mina svårigheter. På facebook gjorde jag ett test som visade att jag skulle bli ingenjör och då skrev jag en kommentar som “vem betalar utbildningen?”

Fick svar då om att det är gratis att läsa på högskola men vad jag vet så kostar allt, terminsavgifter, studentlitteratur, försäkring som man behöver och eventuella studieresor/besök. Så nej, det är inte gratis.

Jag har heller ingen gymnasiekompetens och att läsa på distans är inget alternativ för mig för jag Behöver en fysisk lärare. jag kan inte sitta över nätet. jag menar, hur ska jag läsa en kurs på distans när inte ens Jonas kan förklara när han sitter på andra sidan bordet?Jag vet vad jag vill men mina koncentrationssvårigheter stör mig.

I tisdags skulle jag träffa sköterskan för att ta prover och sånt för att se över mina möjligheter att börja med Concerta för att hjälpa mig med min ADD. Jag har många av mina svårigheter  som har att göra med mina diagnoser.

Och nej, jag vill inte skylla allt på diagnoser – jag är bara realistisk och vet att många av mina svårigheter bottnar i mina sjukdomar.

BORDERLINE

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

ADD

  • Ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
  • Ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spela
  • Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
  • Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
  • Ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
  • Tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
  • Ofta lätt distraherad av yttre stimuli
  • Ofta glömsk i dagliga aktiviteter

BIPOLÄR TYP 2

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.


Dessa diagnoser är de som stör min vardag mest och det är sånt som gör mig så frustrerad över att inte kunna formulera mig rätt. Det är även så att det bipolära och min ADD kommer kräva medicinering för resten av mitt liv.

Det är inget jag kan träna bort. Medicinerna kommer göra att symtomen kan hållas på en rimlig nivå, en sådan som gör att jag kan fungera. Så, det var inte detta som inlägget skulle handla om egentligen, så jag slänger in ett nytt inlägg.

Hur ska andra förstå när jag inte ens gör det själv?

Om jag “skyller” saker på mina diagnoser sånt som gör att jag har vissa svårigheter, så säger folk att jag bara skyller ifrån mig, att jag gömmer mig bakom dom.
Inte ens vården förstår så hur ska allmänheten förstå?

På yex DBT:n så får jag hela tiden säga att jag inte hänger med, jag förstår inte eller så svävar tankarna iväg på annat och jag försöker återfokusera hela tiden men det är så svårt
Sen fick ju jag diagnosen ADD i måndags och jag har försökt läsa på lite om det men man hittar BARA om ADHD. Störigt som fan om ni frågar mig.. Men, hur ska andra människor förstå att jag inte gömmer mig bakom diagnoserna? Jag har inte bett om att få dom, jag vill inte ha en enda diagnos, men nu ser inte min verklighet ut så. Tyvärr

Spa-kväll med hund


Underbar kväll med underbar hund


Jag och Dipp satt och pratade inne på toaletten hos Jonas mamma, Dipp är sån va – att om man ska gå på toaletten så Ska hon följa med, så vi sitter där, jag gör det jag ska, masserar henne bakom öronen, får mjuka pussar tillbaka.. och där sitter vi och pratar.

Men, när vi satt där hos Jonas mamma så kom vi fram till att när vi kommer hem, så skulle hon och jag duscha tillsammans. Sagt och gjort, när vi kom hem så pysslade jag med lite annat och tömde badrummet på saker, ropade på Dipp och pekar in i duschen, inte ett ljud behövs och hon kliver snällt in där.

Så, på med varmt vatten, ja, inte för varmt, men där stod vi.. jag duschade henne, tvålade in henne ordentligt, riktigt masserade in schampot och Dipp stod och bara följde med i rörelsen. Hon blundade och såg väldigt nöjd ut, när jag tvålade in benen så lyfter hon snällt på tassen.

Det är sån hon är, inget protest alls, det är en ren fröjd att duscha henne. Sen när hon var klar så torkade jag henne ordentligt innan det var min tur att duscha. Jag försökte att passa på med att göra min DBT-läxa, att duscha och verkligen känna varje rörelse, känna hur vattnet känns mot min kropp.

Det var riktigt härligt. Så, nu sitter jag här och känner mig nöjd med dagen, lyssnar på Jesus Christ superstar, Jonas och Dipp sover, katten sitter i köksfönstret och spanar ut i mörkret.. Och här sitter jag, ska fylla i veckokortet och skriva ner om dagens medveten närvaroövning som jag gjort. Sen ska jag dricka lite mjölk, borsta tänder och bettskenan, sen ska jag krypa ner i sängen!


 

Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

Över-och underskott

Koncentrationen. Den ställer till det för mig, jag vill så gärna kunna läsa en bra bok, krypa upp i min fåtölj och läsa och dricka te. En bok ska avnjutas med te, inte med kaffe. Det blir bara fel. Men jag kan ju inte. 10 rader sen tappar jag bort mig i konstiga tankar. Tankar som kan röra allt utom det jag läst.

Jag funderar ofta på vad man kan ta för sysselsättning för att öka koncentrationsförmågan men kommer aldrig på vad. Många brukar prata om mandalabilder, att måla de små fälten och jag måste erkänna att jag är nyfiken. Det är ju vanligt till barn med adhd.

Jag vill ha en hobby, men jag är ofta sån att om jag hittar en hobby så går jag in för den till 200% i några veckor, sen tröttnar jag och då sitter jag där igen och funderar.

Men nu hoppas jag att Jonas kan bromsa och puscha lagom mycket när det gäller geocaching. Det tror jag är en bra hobby just för att jag måste då komma ut.

Sen som nu, jag är så trött men kan inte varva ner, jag måste göra något men vet inte vad och orkar heller inte göra något. Måste dock ut med Dipp om en stund men det blir bara en kortis denna gång. Känns dock lagom upplyftande att ta på sig blöta byxor men något annat existerar inte.

Jag blir ibland så trött på mig själv. Mina tankar och känslor svänger så mycket från dag till dag. Nu har jag hatat mig själv och min spegelbild och min vikt. Nu känner jag mig rätt nöjd. Det enda som stör är utslagen i ansiktet och de sk kärlekshandtagen. De hatar jag verkligen och jag vill gå ner för att bli av med dom.

Krister kommenterade ett inlägg som handlade om just min vikt och att jag inte skrivit ut mitt BMI och om man räknar ut det på en bmisida så står det “”Ditt BMI är 25.9 vilket betyder att du har viktklassen Övervikt. För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 2.8 kg.””

Men jag vill ner till 75 kg och då kommer jag ha ett bmi på 23,67 vilket känns lagom. jag vet att man inte ska hänga upp sig för mycket på bmi, men jag vill ändå gå ner lite. 

Sen ska man som kvinna inte ha ett midjemått som överstiger 88 cm och dit är det långt. Riktigt långt, men det hakar jag inte upp mig på lika mycket. Det är siffrorna på vågen jag vill vara nöjd med.

Nå väl, nu ska jag avsluta kvällens bloggande, kanske kommer ett videoinlägg under kvällen, det var ett tag sen sist och jag tyckte at det var kul att videoblogga också. Eller så gör jag det i morgon bitti, lagom nyvaken och flummig. Får se.

I morgon ska jag på sömnskola förresten… Ska bli… intressant? Kanske. Får se, berättar mer i morgon 

Då när inget går som man planerat

Som sagt, jag vaknade vid 7 och kände mig på ovanligt gott humör och bestämde då att dagen skulle få fortsätta så. Men, det kom en känsla innan smygandes så jag tänkte direkt att jag kan inte ta sobril för minsta  lilla så jag tänkte att jag skulle putsa fönster och skura bort envisa fläckar i kökstaket, vad det nu är för något.

Men, det slutade med att en fläck försvann innan jag lessnade, gick ut på balkongen för att putsa fönster, gjorde klart ett och tog en latte i soffan och nu sitter jag här, men den envisa känslan av oro och ångest men vill klara mig utan sobril idag då jag ändå tog på tok för många igår. Men hur gör man då?

Jag skulle (ska) ringa teamet, men samlar fortfarande mod och vet inte vad jag ska säga. “Hej, jag har ångest. hjälp mig?” Eller vad säger man? De kommer bara säga att jag ska prata med Michael.. Jag vet inte.

Måste även in till stan och bara tanken på buss gör mig illamående. Hela morgonen har jag liksom känt mig sockerdarrig, men tror darret beror på annat. Jag har dock inte ätit något mer än 3 körsbärstomater och 3 ostskivor. Och tabletter. Men matlusten är borta. Vi har grytbitar i kylen som jag tog fram ur frysen för någon dag sedan, men nu har de legat för länge för att jag ska äta dom.

Jag får sluta ta fram mat i förväg för det slutar alltid med att Jonas och hunden får äta det. Jag gör det inte. Det kan ju ha blivit dåligt och den risken tar inte jag och då är det bättre att inte äta alls. Eller äta gröt, men det blir ganska tråkigt i längden. Så – ingen mat. Punkt!

Det brukar dock sluta med att när det väl finns mat så äter jag som en häst. Äter liksom i förebyggande syfte. Där emellan dricker jag kaffe. Det räcker så. 

Nå väl, nu ska jag sluta gnälla. Börjar känna mig patetisk.