Archives

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Nu får det vara nog!

Skrev detta som status på facebook tidigare idag;

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”

Det blev starkt gensvar från de som läste kan jag lova men nu är det så här,

Nu ska vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hjälps åt. Vi ska gå mer gemensamma promenader med Dipp, där vi pratar helt avslappnat och är ett av de finaste vår kärlek kan ge. Bara prata helt fritt, utan mobiler eller datorer och ute i friska luften medan Dipp är lycklig över att få roa oss likväl som sig själv.

Några timmar där vi bara går dit Dipp leder oss. Helt fritt utan att göra något som känns som befria våra tankar tillsammans. Det är såna stunder som vi älskar. Eller när vi sitter och röker under fläkten och bara pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Sen blir det mycket film och kill i håret. En och annan cider eller en flaska vin då och då. inte för ofta, inte ofta alls, men någon gång.

Pratade med min terapeut om det innan, jag träffade henne 14:30 och då pratade vi om krislistor och jag har fått en lång lista och även en lista som jag ska kunna använda mig av när jag är ute.

Vi pratade även om att göra saker som får mig att må bra och det enda ord som beskriver det är “ute”. Att vara ute. Vi ska försöka komma iväg på mer promenader så vi båda rensar skallarna lite.

Men de dagar då jag inte får med mig Bror så finns det egentligen inget som hindrar mig från att åka själv. Jag har ju gjort det innan, dels så följde jag ju med ett gäng till Skalle en tidig morgon för att titta efter fåglar, sen åkte jag till Almenäs ensam, hade en liten picknick typ och när jag hade en kortare permis så åkte jag till Ramnasjön.

Så, jag måste bli bättre på att åka iväg ensam som det ska krävas – för att vistas ute är något som får mig att må bra. Jag Måste även bli bättre på att få in fasta rutiner på kvällarna, då det gäller att lägga mig ungefär samma tid varje dag.

Samma sak på morgonen, gå upp samma tid. De två rutinerna plus att vara ute mycket kan nog hjälpa mig på traven. Inte att all ångest bara poff försvinner, men den kanske blir mer lätthanterlig på något sätt.

Men vi får se. Nu är jag utskriven igen, blev 3 dagar denna gång och nu känner jag att jag fått nog – jag vill inte tillbaka.

Men krislistan, den ska jag fila lite på och det som ska gälla ute måste jag läsa varje dag så jag minns det när det väl gäller.

10616272_10152846698854580_1370901266888640693_n

Det är lite så det ser ut just nu.

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Måste kämpa

Kan kanske vara triggande!!

Thinking-Remembering-Feeling-Pain-Crying-Funny-Health-Jokes-and-Safety-Quotes (1)

Folk säger det, kämpa, de säger hur stark jag är och att jag är värdefull och det betyder jättemycket att höra, men det är så svårt.. Kämpa mot demoner dygnet runt. Det är så tungt, jag måste bearbeta så mycket men det kommer inte räcka fullt ut.

Jag har ju min depression, unipolär tror jag på, mer än bipolär för jag har aldrig de hypomana faserna. Jag är bara fast i depressionen och de blir svårare för varje skov, de liksom.. Allt känns så hopplöst på något sätt.

Nu sitter jag här, kämpar mot tårarna, att gråta – då är man svag så jag får blinka extra mycket så de inte trillar fram. Men ja. Jag mår bara så jävla dåligt just nu. Jag vill fara runt och storstäda lägenheten, fixa naglarna och måla skåpet, för då känner man inte allt lika mycket.

Men alla säger att jag Måste tillåta att känna, men vem vill känna när man mår sämre än man själv tror? Jag sitter här, deprimerad till tusen, ångest, ss-tankar och tankar på det som är snäppet värre, vill inte ens skriva ut ordet, men jag tror ni förstår.

Jag ska inte göra det som är snäppet värre, är liksom rädd för döden. Dödsskräck och dödslängtan på samma gång, men rädslan är starkare. Igår så var längtan större och jag kände lite som att jag inte kommer bli äldre än 40 år.

Men jag måste, måste kämpa. Idag känner jag inte så, jag vill inte dö för jag har för mycket att förlora. Men ss-tankarna. De är jobbiga som fan. När de är som värst så känner jag doften av blod överallt och då är det riktigt jävla jobbigt.

Nä. Jag fixar inte. Jag ska ta lite lugnande och försöka sova. Måste. Tryggheten ligger där inne och snarkar lugnt, så om jag kryper nära honom under mitt kedjetäcke så kan jag andas lugnt, jag följer hans andetag, det är något som brukar fungera för mig.

Så jag smiter till sängen nu. Hoppas jag mår bättre sen när jag vaknar… Hoppas!

Broken promise

Denna låt, jag ska försöka komma på att lyssna på den dagligen, ha den som en låt som skänker tro, hopp, pepp, inspiration och allt sånt.

Jag har kämpat hårt, jag kämpar hårt, varje dag är en jävla kamp. Jag står inte ut med mig själv snart. Allt blir för mycket. Bara för mycket

mqdefault